Konst c/o

På Kulturhusets hemsida läser jag om Konst c/o, en ny utställningsserie  i samarbete med Stockholms konstskolor. Först ut är Kungliga Konstskolan. I Lilla Galleriet, våningsplan Plattan, ska man kunna följa deras kurs om propagandafilmens uttryck.
Jag beger mig dit för att kika.
Väl på Kulturhuset känner jag mig till en början lite obekväm, malplacerad. Lilla Galleriet, var ligger det? Ganska snart hittar jag det ändå, men den obekväma känslan stannar kvar. Har jag kommit rätt? Hur läser jag det här? Jag placerar mig i en soffa bredvid en man som läser. Tar upp mobilkameran. Tar en bild. Tar en till. Känner mig dum. Liksom iakttagen, som att andra tittar på mig och undrar vad jag håller på med.
Jag vet inte riktigt.
Det har förmodligen mer med mig själv att göra än med utställningen. Kanske är det den obekväma, osäkra känslan som gör att jag inte kommer nära, att jag inte förstår.
På en pelare hänger fyra texter. Jag läser samtliga och tycker mig förstå. Vad de vill säga, till vem de talar.
Samtidigt undrar jag om det är någon del jag missat. Kanske är inte det här Lilla Galleriet? Jag stolpar iväg till information för att fråga och får bekräftat att jodå, visst det är Lilla Galleriet. Är ganska säker på att mannen fnissar åt mig.
Jaha, dåså.
Väl hemma går jag åter in på Kulturhusets hemsida. Blir mer övertygad om att jag missat någon del. Men några bilder har jag hursomhelst.

Utställningen pågår till den elfte mars, därefter är det elever från Beckmans som ställer ut resultatet av en undersökning av Kulturhusets yta och själ.

Annonser

hitta nya platser

Jag stämmer träff med en vän på Kulturhuset, som så ofta annars. Hon ska låna en kursbok, jag ska lämna tillbaka en, vi ska dricka kaffe någonstans däremellan, eller efteråt kanske.

Medan jag väntar in henne strövar jag runt på bottenplanet, söker en sittplats, gärna lite avskiljt så jag kan läsa.

Till höger om ingången, förbi hyllmeter av böcker upptäcker jag en annan del av biblioteket. En liten trappavsats leder ner till plats med litteratur om konst, arkitektur, design och foto. Många av de böcker som jag går och lyfter på i bokhandlar och museibutiker, men aldrig riktigt har råd med när det väl gäller. Letar mig fram till en bok med fotografier av Anton Corbijn och placerar mig bredvid en man i soffan. Min egna bok får vänta.

*

Och efter en stund får jag ett sms av min vän att hon kommer nu och hon vaggar över Plattan med ryggsäck på axeln, betongplattorna vilar i aprilljus fastän det knappt är mars ännu.

fotografi, as time consumes us

Strax innan lunchrusningen är rulltrappan upp till Galleri 3 öde, det är bara jag och min vän och en mamma med barnvagn. Det är lika stilla i galleriet. På Kulturhusets hemsida har jag läst att tiden fryser i Nelli Palomäkis fotografier. Det gör den inte, men samtalet mellan mig och min vän tystnar i samma ögonblick som vi fastnar framför de svartvita porträtten.

Nelli Palomäki har fotograferat unga flickor och pojkar, och unga kvinnor och män; porträtterade ensamma på en säng eller intill en hund; iklädda balettkjolar, tatueringar eller uniformer. Hon berättar om individer men hittar samtidigt ett uttryck som förenar dem. Något som gör att vi kommer närmare utan att komma helt nära, som gör att de tycks bekanta men ändå främmande.

De delar en blick som är svår att tolka, som utstrålar både stolthet och skygghet. Den gör det svårare att titta undan, samtidigt som den innebär en rollförskjutning mellan den porträtterade och betraktaren. Vi är vana vid att kunna studera bilder ostört, utan att bli ifrågasatta, men för varje blick känner jag mig allt mer iakttagen.

Fotografi berättar ibland bättre än någon annan konstform. Vi förstår, utan ord eller förklaring. På samma gång kan det finnas en frustration i att inte förstå fullt ut; inte förstå blicken hos den unga flickan, eller leendet hos pojken i uniformen. Att behöva lämna dem där, utan möjlighet att fråga.

Men det är väl en del av charmen.

*

Utställningen av Nelli Palomäkis fotografier pågår till och med den tjugoandra januari i Galleri 3, plan 3.

paus

Tisdagseftermiddag i mitten på december, luciaeftermiddag. Kulturhuset tecknar sig som ett dockhus över ett grått Sergels torg när jag kommer upp från tunnelbanan, stockholmarna rusar för att hinna någonstans.

På plan två i dockhuset är stämningen en annan, lugnare, varmare. Tystnaden i biblioteket är behaglig, kanske mest för att det inte är helt tyst. Låg men hörbar musik ligger mellan skivorna, filmerna, serierna, mellan alla oss som sökt oss hit för att pausa i uppsats-skrivande, lyssna på LP-skivor eller bara vara i fred men omgiven av andra.

Plattan och människorna ser annorlunda ut ovanifrån. Från plastfåtöljerna vid fönstret får vi möjlighet att vara betraktare istället för att känna oss betraktade. Bussar och taxibilar cirklar runt Sergelfontänen, pälskappor, dunjackor och barnvagnar rör sig i kluster över övergångställena. När det mörknar tänds de enorma renarna som staden placerat i fontänen.

Jag lämnar min plats till en annan, går bort till filmhyllan. Lånar med mig The black power mixtape och tar rulltrappan ner till Sergels torg igen, ner i tunnelbanan och blir en av alla de som skyndar någonstans.