”Du veit ikkje håcken je ä. Dä veit ingen.” Kerstin Ekman, 19/11-2011

”Men hon lever sin berättelse hur svår den än är. Något annat kan människan inte.
Hon får svar på den av andra människor. Det sa jag åt honom: ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi berättat om det och fått svar på vår berättelse.”

Ikväll delas årets skönlitterära Augustpris ut till Korparna av Tomas Bannerhed. Att Kerstin Ekmans senaste roman inte ens blev nominerad kallade Björn Wiman i DN ”Grand skandal i skojarbranschen” eftersom den är ”en oslagbar spegling av en författarroll i tidlös förändring”.

Jag har en känsla av att Ekman själv tar saken med ro – inte så mycket för att hon har fått priset i fråga tidigare, för Händelser vid vatten och Skraplotter. Mer för att hon verkar ta det mesta med en nypa salt. Redan i de tidiga tv-klippen från Hylands hörnas femtiotal ser den unga Kerstin skeptisk ut, på sin vakt. Programledarens tidstypiska skrockande över den spröda blonda deckarprinsessan bemöts med ett halvt leende och gråbergsfast integritet. Hon var inte intresserad av att vara något objekt för offentlig beskådan, varken då eller nu.

På djupet-samtalet med Erik Siljebladh i Hörsalen kretsar förstås kring det problematiska i den offentliga författarrollen, precis som den senaste romanen Grand final i skojarbranschen. ”Författare lever sitt liv i dubbelhet. Nu ska man avslöja allt, jag tror att man far illa av det”. Det är inte en långsökt gissning att de båda ”författarna” i Grand final är två aspekter av Ekmans eget jag: den introverta Babba som vill bli lämnad ifred med sitt skrivande ställs mot Lillemor som lever sitt liv i offentlighetens skarpa ljus. Man anar hur Ekman tar sig samman för att ikläda sig ”Lillemors” kläder när en ny bok ska lanseras i Babelfåtöljer och morgonsoffor.

Det skulle vara så skönt att strunta i det! Ta en runda till med hunden, bara vara i naturen och ta in, se, och skriva.

Att få skriva och verka i anonymitet verkar vara det ouppnåeliga idealtillståndet för Kerstin Ekman. Jag skulle inte bli förvånad om hon har skickat in ett par manus under pseudonym då och då, för att se vad som händer!

Vår tid är som besatt av ”fullständig öppenhet”, menar Ekman. En av de romangestalter som hon känner mest gemenskap med är Elis ur Vargskinnet-triologin. Hans mantra är ”Du veit ikkje håcken je ä. Dä veit ingen.”, du vet inte vem jag är, det vet ingen. Det är en tröst att tänka så, att hur offentligt exponerad man än kan bli som författare så vet ingen egentligen vem man är. En annan romangestalt som vi förstår att Ekman känner starkt för är Hillevi Klarin, barnmorskan i samma romansvit, som genom hela livet bär sin skuld under tystnad. Hon vill inte berätta ens för sin älskade make om vad som hände en gång ute vid Svartvattnet. Hon vill inte bli ursäktad med några vänliga ord, som skulle ta udden av skulden. Nej, hon vill bära sitt ansvar under tystnad, i hjärtat. ”Det är först när vi som barn börjar ha små hemligheter för våra föräldrar som vi blir egna individer, på gott och ont”.

Flera gånger under samtalet ger Ekman exempel på hur hon inte har följt sin tids rådande litterära ideal: hon var ingen av dem som ville spränga språket ”upp-pupp-pupplösa språket, inte samhället alltså, det vågade de inte”. Hon var heller inte av den hårddokumentära sorten, som lät sentida politiska ideal färga böckerna och förvränga berättelsernas samtid: ”Den politiska tiden passade inte en berättare. Man skulle åka till gruvorna, som Sara Lidman. Jag var en påhittsförfattare, det var inte vad man skulle vara. Romanen var utdömd, det blir den ju då och då”.

Ekmans projekt har varit att skildra verklighetens folk, de liv fyllda av arbete som liknar det liv hennes egen farmor levde, en tjugofemårig änka med byk och bak och tre snoriga ungar. Ekmans kvinnohjältar har sällan passionerat sex, eller organiserar några eldiga strejker. Inte för att känslorna saknas, utan för att de lever inom starkt begränsade sfärer, hela tiden rädda för fler graviditeter och för att inte kunna sätta fram mat på bordet till de barn de redan hade.

Att skildra verkligheten med alla dess mörka sidor kräver sin kvinna. ”Det viktigaste är att SE”, säger Ekman, att vara en synmänniska. Jag föreställer mig att det är tack vare hennes förmåga att stänga distraktionerna ute som hon lyckas hålla fast vid det hon ser tillräckligt länge för att beskriva det för oss läsare. Om det så är en skärv ur ”minnets förunderliga skattkammare”, som medaljrasslet när Karl Ragnar Gierow mödosamt förflyttade sig ur Freys hyrverks-bilen de delade till Nobelfesterna på sjuttiotalet, eller en inblick i en hatisk hjärna som i Mordets praktik, eller kanske årets växt, knäroten som vill berätta för oss om orörda tallskogar.

Blir det för kargt? Erik Siljebladh undrar försynt om inte nån Kerstin Ekman-karaktär kunde få vara lycklig nån gång?

”Jag ska tänka på det.”

Annonser

Rum för barn i bilder

Var är "Barn för rum"? Är vi framme snart? Foto: Aya Stehager

Var är "Barn för rum"? Är vi framme snart? Foto: Aya Stehager

Äntligen framme på Rum för barn. Foto: Aya Stehager

Äntligen framme på Rum för barn. Foto: Aya Stehager

Nu ska vi läsa! Foto: Aya Stehager
Nu ska vi läsa! Foto: Aya Stehager
Eller klättra upp ända till taket ... Foto: Aya Stehager

Eller klättra upp ända till taket ... Foto: Aya Stehager

Mysigaste läshörnan är under trappan. Foto: Aya Stehager
Mysigaste läshörnan är under trappan. Foto: Aya Stehager

Full fart mot utklädningskläderna! Foto: Aya Stehager

Full fart mot utklädningskläderna! Foto: Aya Stehager

Drake kanske? Foto: Aya Stehager

Drake kanske? Foto: Aya Stehager

Eller cowboy? Foto: Aya Stehager

Eller cowboy? Foto: Aya Stehager

Utställningen Slas – jag minns dig nog! (10/6-11/9 2011)

”Vad gör man i Sverige när man är ensam och börjar gråta? Jo, man kokar sig en kopp kaffe. Sen tänker man.”

Vad var det han tänkte på när han började gråta hemma i köket, Stig Claesson? I ”Det lyckliga Europa” från 2001 får vi veta: det var minnet av de stora, vita, toppiga högarna som han såg från tågfönstret, på väg söderut genom Östeuropa 1947 för att bygga ”Ungdomens järnväg” mellan Sarajevo och Samac. Pyramiderna bestod av tvålar. Tvålar tillverkade av människofett.

Minnesbilden av de där tvålhögarna hade han svårt att släppa, han målade dem i abstrakta svartvita bilder där deras morbida blekhet lyser mot slagghögarnas kolmörker. Tills han en dag fick nog: ”Jag lovar att i fortsättningen låta bli att måla abstrakta pyramider. Vad jag ska måla istället vet jag inte.”

Vad blev det istället? Det blev andra minnen, mer nostalgiska, alltid ödesmättade. En ensam skördetröska stretar fram på åkern och plöjer rad efter rad innan granskogen tar över. En pojke täljer på en pinne utanför en nedlagd speceriaffär. Vad ska han göra när han blir stor? Inte ska han med jävlaranamma och lie slå höet under slåttern, det är ett som är säkert

För det Sverige som manas fram i minnesbilderna finns inte längre. Som bilden av den röda stugan med utsikt över sjön, med barn som leker i trädgården, Bullerbyidealet, finns den annat än som minne, som saga?

”Jag undrar om man till fullo kan begripa denna bild. Om vi kan fatta vilken betydelse den har haft!”, säger Stig Claesson i filmen Hur långt är egentligen detta land (SVT, 1971). Vidare: ”Jaså, du är svensk? I så fall hade du besök i somras, men du var inte hemma. Förebrå dig ingenting. I Sverige händer ingenting. Det var bara en gubbe som var ute och gick och en pojke som täljde på en pinne.”

”Jaså, du är svensk? Du förstår du hur det är. Hur det var. Tystnaden var värst. ’Men det var vackert!’ Hur vet du det? Du var ju inte hemma.”

Stig Claesson var en betraktare, en observatör med pennan i handen. På utställningen på Kulturhuset framgår det väl hur han hela tiden utvecklade sin linje, skalade av mer och mer tills bara essensen av motivet fanns kvar. Särskilt väl ser man det i stadsmotiven som blir allt mer abstrakta, som Giacomettiskulpturer.

Han inspirerades mycket av internationella förebilder, vilket framgår i utställningen på ett bra sätt av de spännande collagen som har suttit på anslagstavlor i hans ateljé. Där samsas tidningsurklipp om Einstein, Picasso, Helene Schjerfbeck, Sartre, Modigliani och George C Scott med biobiljetter från Rival, personliga brev och citat från vänner och foton på Jane Fonda, Jack Nicholson och många andra. De collagen var utställningens verkliga höjdpunkt för mig. I alla de välkända och okända ansiktena fick jag en omedelbar känsla av närhet och kontakt med människan Stig. Vi går ju igång på samma saker! Vilka samtal vi hade kunnat ha där i ateljén!

Men det är förstås bara en illusion. Jag slås av samma insikt som jag så ofta får när jag besöker utställningar av det här slaget, att det nästan blir för privat och utfläkt. Aldrig hade jag väl under din livstid fått tillträde till din ateljé, Stig? Aldrig hade jag med pennan i hand kunnat läsa och skriva av de omsorgsfullt utklippta rubrikerna ur NY Times! Jag tjuvkikar ju bara, är reducerad till publik. Nu är det jag som är en betraktare, en observatör med pennan i handen.

Jag tjuvkikar in i din mansvärld: teckningar av män, tidningsurklipp med män, filmer av och med män. Jag som kvinna kan köpa utställningsprogrammet, skaffa alla böckerna och bilderna – men jag kan aldrig delta i samtalet. Aldrig bli din jämlika partner eller inspiratör, Stig Claesson. För jag boxas inte, jag hässjar inte hö, jag skapar inga abstrakta skulpturer och jag kör verkligen inte skördetröska.

Aya Stehager

INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN 2011-09-22 Jonathan Franzen

Den amerikanska författaren Jonathan Franzen i samtal med vännen Daniel Sandström, chefsredaktör på Sydsvenskan.

Aya_Stehager_JFranzen

Teckningen föreställer Franzen när han med basröst citerar en reklamfilm för en ny Ford: ’Americans will NEVER accept limits of any kind’.

Någon har sagt om Stig Claessons romaner att de är bäst när det inte händer så mycket. Jonathan Franzen har en liknande tanke om sin egen storsäljare, Freedom: ”Very little happens in the book, to be honest. I’m not sure I would read a book like this.”

Självklart skrattar Författarscenspubliken hjärtligt och förväntansfullt, för vi vet ju, för nu ska vi äntligen få höra honom berätta. Väntan har varit lång, särskilt för alla oss med fel starttid på biljetten. Festligt, folkligt och fullsatt är det hur som helst. Ska vi nu få höra några personliga vinklar om hans Sverigeband, eller ska vi få några ledtrådar till hur titeln ska tolkas?

Inledningsvis kommer förväntningarna på skam. Trots Daniel Sandströms tålmodiga lirkande verkar det inte finnas mycket mer än några udda skrönor att återge om emigranterna i släkten. Banden är brutna och någon svenska har aldrig talats i det franzenska barndomshemmet. Enda tributen till ursprunget visar sig vara en julaftonssnaps. Men titeln då? Hur ska vi tolka den? Vad menar Franzen med FRIHET?

”The thing I really hate talking about is Grand Themes” säger han och skruvar på sig. “But, I have noone but myself to blame. I was ashamed to say it before it was out: ‘Do you have a title?’, ‘Eh … Yes …’”

Ledtrådarna till frihetsbegreppet ska åtminstone inte sökas i det politiska, rösträtten, etc. Detta är klassiska, europeiska uppfattningar om vad frihet innebär. I USA är det annorlunda, där är friheten en personlig resa. Man befriar sig genom att flytta till en ny plats och bli någon annan, precis som romanens huvudperson Patty Berglund har gjort. Även om Franzen själv upplever sig som mer europé än amerikan i många bemärkelser är det inte så när det gäller friheten. ”It’s MY own liberation, challenging myself to live up to this almost unspeakable title.”

Franzen vill alltid utmana sig själv när han skriver en bok. Utmaningen för honom är att skriva en bok som är en härlig läsupplevelse. Det finns många Tolstojreferenser i böckerna och trots att den ödmjuke Franzen inte vill jämföra sig med sin förebild på något sätt, så har de samma ideal. ”I want you to ENJOY the book. I’m a love guy!”.

Franzen säger att han vill skriva öppna böcker, som inte kräver någon speciell utbildning och erfarenhet. Det blir riktigt gripande när han förklarar varför. Han vill skriva böcker som hans föräldrar kanske hade kunnat ha förmågan att läsa och uppskatta, trots att de inte var några läsare. På väg ifrån Kulturhuset senare på kvällen hör jag flera som känner igen just den reflektionen från sina egna liv, ”Det hade varit kul om mina föräldrar hade haft förmågan att läsa och verkligen uppskatta det som jag skriver/gör/är.”.

Är det något som Jonathan Franzen avskyr så är det avant garde-författare som sätter sig på höga hästar och ser ner på sina läsare. Franzen vill hellre vara vän med sina läsare, och det är därför han ibland talar om ”a community based notion of readers.” Alltså, community i bemärkelsen besläktade själar, inte i bemärkelsen Facebook-communities … Det överstimulerade (sociala-) medielandskapet av idag ger han inte mycket för.

Han säger sig vara stolt över att han inte kan skriva utifrån en skrivplan, utan att han måste arbeta sig fram till resultatet genom att just skriva. Freedom tog sju år av förberedelser innan han hade tillräckligt intressanta karaktärer som kunde spelas ut mot varandra för att berätta en bra historia. Just användandet påhittade karaktärer till att ge röst åt olika sidor hos författaren ser Franzen som den viktigaste egenskapen hos skönlitteraturen. Hittepået fungerar som en katalysator i en reaktion mellan författare och läsare. Eftersom vi läsare vet att allt i romaner är fiktivt, har vi märkligt nog blivit mycket mer engagerade än vad vi var på den tiden då alla böcker låtsades vara någons biografi som författaren på mystiska vägar fått tillgång till. När romanen släppte taget om den fejkrealismen kunde författaren hälla i sina drömmar och tankar i den utan hämningar, och läsaren kunde möta drömmarna utan att behöva tänka på om de var verklighetstrogna eller inte: ”The fig leaf of fiction is so important.”

”Three cheers for invention! It’s liberating both on the writers’ side and on the readers’.”, säger Franzen och fortsätter tala om fiktionalitetens betydelse. Det är förstås nyckeln till varför han är så uppskattad. Han har bidragit till att uppgradera vanligt, hederligt skönlitterärt berättande, vilket folk törstar efter förra seklets läsarfrånvända postmodernistiska navelskådande. Hans egen terapeut slog huvudet på spiken: ”I’m a reader. I need something to read!”

Efter jublande applåder och utdelande av svenska gåvor (snapsglas) vidtar en kort frågestund, som Franzen flera gånger har hänvisat till. Jag tror att han uppriktigt menar att det är viktigt för honom att inte svika sina fans, trots den sena timmen och en knorrande mage. Så det blir både frågestund och boksignering.

Den mest minnevärda publikfrågan var ordrik, invecklad och behandlade fiktionaliteten i Joyces Odysseus. Ja, frågan i sig har vi alla glömt, men tystnaden efteråt och Franzens bekymmersrynkade panna ledde fram till det oförglömliga. Där har hon suttit, den späda frågeställaren, och klurat på sin intrikata fråga, hon har lyckats få miken och hon har vågat formulera den, kanske i ett utfall av ”five-minutes-of-fame-jävlaranamma”, men så – när hon av hans tvekan inser att frågan eventuellt var obekväm, kanske omöjlig eller rent av obegriplig – kommer från hjärtat ett halvkvävt och mycket hastigt ”I take it back!”

Jonathan Franzen har kärleksfulla fans, och han förtjänar varenda en av dem.

/Aya Stehager

STOFF: Perhaps, perhaps, quizás …

Foto: Leonardo Manzo

”Perhaps, perhaps, quizás av och med Gabriela Munoz är en clownföreställning som leker med idén om ensamhet, hopp och väntan på rätt man”, ur programmet till Stockholm Fringe Fest 2011 (STOFF).

När jag väl kommer fram till det solsmekta Kulturhustaket (27/8) efter att ha passerat tre nakenchockande Beckettdeklamerande performanceartister, det är ju trots allt STOFF!, landar jag mitt i ensamheten. En uttråkad clown, Greta, klädd i solkigt vita brudkläder, ligger på en soffa och äter tårta med hela handen (härligt klassiskt galen-kvinnobeteende, senast sett i von Triers Melancholia). Hon passar på att spruta lite grädde rakt in i munnen, till publikens förtjusning. Men så bromsar hennes röda plutmunstugg långsamt in och hon möter min blick. Först blir hon orolig. Så tveksam. Rädd? Nej, listig! Och så, tjoff, har hon drämt ner plastbrudparet mitt i den före detta bröllopstårtan! Jubel utbryter!

Munoz clown Greta gestaltar på ett effektfullt sätt alla tänkbara klichéer/sanningar om ensamhet och tvåsamhet när hon trär på en ring på sitt eget långfinger och ger oss alla fingret, ”titta bara!”. Hon gör därefter en lika enkel som genialisk personlig altargång av en toarulle som hon rullar ut i publiken och sen marscherar fram över med en medfaren blomkvast i högsta hugg, nynnande Wagners Treulich geführt.

Väl nere hos oss utser hon sin drömprins i publiken och flörtar vilt och utstuderat med min bänkgranne. ”Only you” spelas på högsta volym, och insatsen höjs när alla vi runt omkring dem skrattar och applåderar. Men icke, hon tvingas ge upp när han bara rycker på axlarna och stirrar på sina skor. Då förändras stämningen omedelbart. Alla ler nervöst eller börjar studera sina egna skor med nymornat intresse. Vi är ju bara publik här, vi vill inte DELTA i föreställningen. Eller? Clownen har hittat ett nytt offer, en annan STOFF-artist med dreads till knäna, och ja, de får ögonkontakt! Med hårfagre ”maken” vid armen klampar hon stolt upp på scenen igen alltmedan ”Only you” återigen spelas på högsta volym. En Yoko Ono-look-a-like fotograferar frenetiskt framme vid scenen, alla fotar! Lättat jubel utbryter och föreställningen kan fortsätta mot sitt obevekliga slut …

Efter föreställningen får jag några ord med Gabriela Munoz. Hon berättar att hon med sin clown Greta vill undersöka allas vår längtan efter kärlek och kontakt med andra människor. Föreställningen har vuxit fram efter många långa samtal med goda vänner om vilka förväntningar vi har på livet, på oss själva och på våra partners.

För Gabriela Munoz handlar föreställningen också mycket om själva rummet som Greta vistas i, hennes desperata längtan efter ett hem, efter Svenssonlivet. Eftersom Munoz månadsvis befinner sig på långa resor från sitt hemland Mexiko får hon nämligen ofta frågan om hon inte saknar ett fast hem, men hennes eget svar är: ”Vi bär vårt hem inom oss”. Bor man i en kappsäck är det förstås en rationell inställning!

Vi pratar vidare om Greta. Hon kan bara vara nöjd i sin relation ett kort tag innan den börjar skava och hon lämnar. Kanske är det själva drömmerierna och jakten på en partner som lockar henne mest? Ingen man kan ju vara lika perfekt som fracken som hänger där på galgen och väntar. Mitt i prick. Hur vanligt är det inte idag att betrakta sina relationer och partners som ett slags konsumtionsvaror, som man uppgraderar till nya efter ett tag? Slit-och-släng-relationer …

Föreställningen om Greta visar kanske hur omöjligt det är att älska en drömmare, eller en clown. Men Gabriela Munoz kan man älska, sín problema!