it’s complicated

Under november presenterade Kulturhuset, i samband med Miguel Rio Brancos utställning ”Solo”, en samtalsserie med temat Exotism och fotografi.

I torsdags (24/11) ägde det sista samtalet rum i ett fullsatt Kafé Panorama. Tyvärr var vi exakt 11 stycken som hade kommit för höra samtalet betitlat ”Exotism: Konsten, blicken och dokumentärfotografiet”. Resten var där för att fika.

På den lilla scenen slog deltagarna sig ned; Charlotte Bydler (Lektor, Södertörn University), Mia Zeeck (Curator, Kulturhuset), Niclas Östlind (Doktorand i fotografisk gestaltning, Högskolan för fotografi Göteborgs Universitet), Loulou Cherinet (Konstnär). De kämpade för att hålla samtalet vid liv. För att höras, för att få bildprojektorn att visa bilderna, för att inte tappa tråden varje gång någon gick över scenen för att komma till toaletterna eller hissarna.

Deltagarna förtjänade bättre. Samtalet förtjänade bättre. Det förtjänade en annan värld än ett kafé i rusningstrafik.

Samtalet var intressant och alldeles för rikt för att återge annat än i vida drag. Det inleddes med en översikt av dokumentärfotografins utveckling, från 70-talet då många fotografer hade en ambition att med sina bilder förändra samhället, till idag då man hoppas att den som betraktar bilden åtminstone ska reagera. Vilket är lättare sagt än gjort när människor knappt reagerar på verkligheten.

Viljan att skildra och påverka i någon grad, utan att falla in i samma mönster som bildjournalistiken, har fått flera konstnärer att experimentera med det dokumentära. Under samtalets gång nämndes bland annat Alfredo Jaar, Mija Renström och Martha Rosler, som jag i alla fall tänker bekanta mig närmare med.

http://www.martharosler.net/
http://www.alfredojaar.net/
http://www.mijarenstrom.com/

Olovlig fotografering

If your photos aren’t good enough, then you’re not close enough – Robert Capa

Min favoritgenre inom foto är gatufotografering, som inte alls handlar om att fotografera gator utan det som sker på dem. Det vardagliga, det anspråkslösa, de små obetydliga ögonblicken som säger oändligt mycket om världen och tiden vi lever men som blir tydliga först när de fångats på bild.

There are things hidden for all the world until photographed. – Craig Coverdale

Det är en omöjlig konst att bemästra eftersom ett oändligt antal faktorer påverkar bilden. Ögonblick, även de perfekta, försvinner på ett ögonblick. En missad bild är missad för alltid. Fel skärpa, fel exponering, ljus, bakgrund, människor som vandrar in framför kameran, slut på batteri. Allt inverkar. Och även när man lyckats ta bilden man tänkt sig kan det visa sig att den är usel. Ännu en sliten gatufotokliché; gatumusiker, tiggare, söta hundar. Men, den svåraste fotografiska genren riskerar nu att bli ännu svårare. Hopplös.

I en promemoria från Justitiedepartementet föreslås att s.k. olovlig fotogafering ska kriminaliseras. Det ska först och främst bli olagligt att olovligen fotografera någon som befinner sig inomhus i en bostad eller toalett, omklädningsrum eller liknande. Dåliga nyheter för de som gillar att borra hål in till grannens dusch eller montera dolda kameror i toalettstolar. Vilket kanske redan borde vara olagligt.

The marvels of daily life are exciting; no movie director can arrange the unexpected that you find in the street. – Robert Doisneau

Men lagen omfattar även olovlig fotografering på allmän plats om den sker på ett sätt som uppfattas som ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst ett år.

To me, photography is an art of observation. It’s about finding something interesting in an ordinary place… I’ve found it has little to do with the things you see and everything to do with the way you see them. – Elliott Erwitt

Fotografering har alltid setts som potentiellt integritetsproblem (Det är alla som har kvar en skolkatalog från högstadiet smärtsamt medvetna om.) Men vad om är påträngande eller närgånget och kränkande är enligt lagförslaget upp till den enskilde att avgöra, ”Allmänt åtal föreslås få väckas om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är motiverat från allmän synpunkt.” Vad ”allmän synpunkt” är avgörs i domstol.

Enligt förslaget ska det finnas undantag om ”gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Undantagen som nämns är journalistisk och konstnärlig verksamhet. Svenska Fotografers Förbund (SFF) kritiserar lagförslaget i ett läsvärt remissvar där bl.a. föreslås att befintlig lagstiftning moderniseras och smygfotografering i privata utrymmen betecknas som ofredande och stalking, vilket låter som en förnuftig lösning. När det gäller förbud av olovlig fotografering på allmän plats är SFF mest oroade att det ska hämma deras medlemmar i arbetet. Men vad som är ”konstnärligt” och ”försvarligt” ska vara upp till domstolen att besluta.

There is a creative fraction of a second when you are taking a picture. Your eye must see a composition or an expression that life itself offers you, and you must know with intuition when to click the camera. That is the moment the photographer is creative. Oop! The Moment! Once you miss it, it is gone forever. – Henri Cartier-Bresson

Kränkningen uppstår oftare i publiceringen av bilden snarare än vid fotograferingen. En gatufotograf kan ta tiotusentals bilder under många år för att slutgligen välja ut femtio eller hundra som blir en bok eller utställning. Är personerna på de dammiga negativen som det aldrig blev nåt av kränkta för evigt?

Man vet inte hur bilden blir förrän den har tagits. Och omgivningen vet inte vad fotografen ser i sökaren. Var skärpan ligger, vilken brännvidd objektivet har, hur hon exponerar. Fotograferar hon bara suddiga siluetter? Många ikoniska bilder har tagits närgånget utan tillstånd, på allmän plats, av fotografer som Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Robert Capa, Garry Winogrand, Helen Levitt (som nu visas på fotografiska), Martin Parr och Bruce Gilden. Utan dem och deras bilder skulle världen vara mörkare och fattigare och därför är lagförslaget en usel nyhet för alla.

I love the people I photograph. I mean, they’re my friends. I’ve never met most of them or I don’t know them at all, yet through my images I live with them.  – Bruce Gilden

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2012.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Olovlig fotografering
Ds 2011:1
Utgiven: 24 januari 2011
Departementsserien (Ds)
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/159570

SFF avvisar lagförslag
http://www.sfoto.se/sff/sffs-remissvar/sff-avvisar-lagforslag

Miguel Rio Branco

Kulturhuset, Galleri 5. Fredag 7/10, vernissage för utställningen ”SOLO” av Miguel Rio Branco.

Jag hade en inbjudan. Man måste ha en inbjudan för att få komma in. Hälsades välkommen i dörren. Vandrade snabbt genom utställningen och letade mig till vinet som serverades. Tittade mer på bilderna, tittade på de andra besökarna, begrundade.

Efter en stund hälsade kulturhusets chef, Eric Sjöström, alla välkomna. Framförallt drottning Silvia och konstnären själv, Miguel Rio Branco. Eric Sjöström nämnde flera bra saker, som öppenhet och demokrati och sånt. Utställningens producent, Estelle af Malmborg talade varmt om MRB och hans arbete. Hon talade mycket men sa nästan inget som inte kan appliceras på nästan vilken utställning som helst. Den internationella kritikern och redaktören Bill Kouwenhoven talade också han varmt om MRB, om kraften i konsten och de fysiska effekter den har på betraktaren. Halvkokta floskler serverades som de utvalda inbjudna sköljde ner med vin.

Vernissage handlar bokstavligen om yta. Ordet kommer av franskans le jour de vernissage och syftar på dagen innan Parissalongens invigning då konstnärerna fernissade(fr. vernis och eng. varnish) sina målningar för att ge dem skyddande yta. När Parissalongen öppnades för allmänheten låg lukten av fernissa fortfarande tjock i salongen.

Drottningen klippte av ett rött tygband och förklarade utställningen invigd för de invigda med den rätta inställningen. Det blir ofta roligt när kungligheter blandas in, oavsiktligt så. Tänk bara att Sveriges, antagligen världens, finaste litteraturpris överlämnas av Sveriges, kanske världens, minst belästa person. Roligt är kanske fel ord.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utställningen visar bilder som MRB tagit de senaste trettio åren och bredden är stor. Vissa bilder tilltalar mig mer, andra inte alls. Jag gillade framförallt de tidiga svartvita street photography-bilderna och de senare från Tokyo.

Jag kan inte säga att utställningen i sig gjorde något större intryck. Vinflummig och nedsjunken i en skinnsoffa tittade jag på bilder som projicerades mot en vägg. Vid väggen hade man arrangerat genuint slumskrot med riktiga kulhål för att tillföra något viktigt till bilderna. Jag försökte minnas vad de hade sagt, de kunniga, de som förstår och som inte räds att i objektiva termer förklara vad saker betyder. Jag försökte minnas exakt vad det var jag borde känna.

Jag har sett många av bilderna förut. Inte samma, men nästan. I en recension av Clemens Poellinger från 9 oktober på svd.se kunde man bland annat läsa: Bilder från ett hårt och utsatt liv bakom vilka man möjligen kan ana en vit privilegierad persons sociala samvete. Problemet är att det inte är en vit persons sociala samvete som anas, snarare en fotografisk klichés dålig samvete. Hur länge till ska manliga fotografer bli geniförklarade trots att de envisas med att skildra social utsatthet genom att plåta nakna kvinnor och avklädda kvinnokroppar? I sextio år till. Hundra år? Jag kan liksom inte låta bli att ifrågasätta fotografens motiv på grund av valet av motiv.

Jag moraliserar inte över nakenhet eller avkläddhet eller ”den manliga blicken” och jag vill gärna undvika klichéartad bildkritik och hävda att kvinnor aldrig får avbildas som passiva objekt, eftersom i rätt händer kan det ge en kraftfull effekt. Tina Enhoff gör det skickligt i ”Jag är ingenting” där hon gestaltar kvinnor som objekt, som icke-människor, och på så sätt förmedlar hur de behandlas i samhället. I SOLO återkommer flera bilder där kvinnor är nakna och passiva, de sitter eller ligger eller bara står. Ibland reducerade till sina behag, nakna bröst men inget ansikte. Männen på bilderna är aktiva subjekt, så aktiva att de är suddiga, de tränar och boxar. Det är förstås inte automatiskt fel eller dåligt men inte heller speciellt intressant. Ungefär lika tankeväckande som att se ett dussin oljestilleben av fruktfat. Kan bilden av socialt och ekonomiskt utsatta kvinnor kanske varieras lite? Förnyas då och då?

Det är möjligt att det finns en djupare poesi i bilderna som jag går miste om, att MRB på så sätt kommenterar västvärldens bild av Latinamerika eller nåt. Det är lika möjligt att poesin uppstår i ett önsketänkande om att det ska finnas något mer, något essentiellt. Angående den omtalade fysiska effekten bilderna har på betraktaren så känner jag mig mest håglös. Var det här allt? Finns det nåt undangömt rum fyllt med bilder som jag har missat? Vad är det Estelle af Malmborg och Bill Kouwenhoven ser som inte jag kan se? Svaret är nog att de har sett mycket mer av MRB än det som visas på utställningen. Min besvikelse kommer kanske främst av urvalet av bilder och presentationen av dessa än MRB som konstnär.

Det tjocka lagret fernissa som ska skydda konsten från åskådarnas klåfingrighet ersätts av floskler och gratis rödvin. Vem ifrågasätter kunniga producenter, internationella kritiker och konstnärliga genier? Framförallt nu, när drottningen har klippt av ett tygband och allt.

Utställningen pågår mellan 8 oktober till 29 januari 2012 och är gratis att besöka. Jag tycker man kan gå dit och titta om man inte har något bättre för sig.

Mörkrum

Torsdag 29/9
Min nya favoritplats i Kulturhuset är ett mörkt hörn. Det är inte alltid mörkt, det råkade vara mörkt just idag på grund av ett, bokstavligen lokalt, strömavbrott.

Det mörka hörnet är Bibliotek Plattans Konstrum. Till taket fyllt med stora fina böcker.

Två bibliotekarier, kulturklädda i svart, diskuterar el-centralens inre väsen.
– Det var som en grej, jag vet inte, men den verkar inte vara helt.. säger mannen och sätter punkt med en axelryckning
– Vi sätter på den, jag tar fullt ansvar. Säger kvinnan morskt.

Jag gillar bibliotek. Och bibliotekarier. Det är någonting rörande med människor som i tystnad ägnar dagarna åt att upprätthålla bokstavsordning och svårförståeliga kategorier.
Det är intressant att se hur människor formas av sitt jobb, när en yrkesidentitet löper amok och liksom tar över.

En bekants bekant är bibliotekarie och envisas med att organisera om i andra människors bokhyllor. Om det är fest, efterfest, vadsomhelst, står han vid bokhyllan och organiserar. Även om det bara finns en hylla med sju böcker, så kategoriserar han och ställer i bokstavsordning. Då blir det kanske fyra kategorier. En med tre Mankelldeckare, en reseguide, en biografi och ett korsordslexikon.

Bibliotekarierna kommer tillbaka, testar ljusknappen ett par gånger och går uppgivna därifrån. Inte ens fullt ansvar fick ljuset att brinna.

En gång blev jag bjuden på fika i personalrummet till Flemingsbergs bibliotek. På ett kakfat låg kakor i preussiska rader, den första kakan i varje rad hade en gul post-it som talade om vad kakorna i raden hade för smak. De var uppradade i bokstavsordning.

I det gröna ljuset från nödutgångsskylten kan man läsa kategorierna Konst/-närer, Fotografi, Arkitekt-ur/er, Design, Mode. Mängder av böcker och dyra konstmagasin att bläddra länge i, kanske rent av inspireras av. Livsverk man någon gång hört nämnas i nåt sammanhang som referens till något annat som man inte heller vet nåt om. Och man får ta hem dem, om man vill.

Men om man inte känner för att kånka hem fyrakilosböcker kan man ju försöka hitta en sittplats i Konstrummet. För att bläddra, fundera och kanske bli inspirerad etc. etc. men konstrummet är oftast fullt med besökare som kollar Facebook på sina datorer. Eller löser sudoko i Metro. Eller bara glor.

Helst av allt vill jag nog låna hem en bibliotekarie. En såndär som organiserar mitt liv i någon sorts enheter som jag kan behärska. Ställa i bokstavsordning. Och om allt går snett kan säga,
– Jag tar fullt ansvar.

Fringes

27/8 2011
Jag hade vägarna förbi. Det är vanligtvis så jag hamnar på Kulturhus-evenemang. I förbifarten. På väg någon annanstans eller ingenstans särskilt.

En klunga hade bildats på Sergelstorg. I mitten skymtades en kille med bar överkropp och jag insåg att jag faktiskt hade ett hum om vad som pågick.  STOFF – Stockholm Fringe Fest 2011 hade börjat.

Jag vet inte exakt vad som skedde i klungans öga, jag hörde inte om det sas något (men tydligen deklamerades Beckett?). Jag vet inte heller om knuffarna och de vassa armbågarna från åskådarna ingick i föreställningen, troligtvis inte, men tillställningen vann på så sätt en taktil och klaustrofobisk dimension.

Aldrig förr hade jag upplevt sådan entusiasm hos en kulturintresserad publik. Jag tog bilder på publiken, eftersom den var mer intressant än sensommarhuttrig gåshud någonsin kan vara, som i sin tur knuffade sig fram för att i sin tur ta bilder på de avklädda artisterna.

Godot dök inte upp den här gången heller. Kanske lika bra eftersom det ändå inte gick att se något.

Men ofta går det att se eller uppleva något. Även om man inte aktivt söker sig till Kulturhuset räcker det ibland med att bara vara i närheten av det för att drabbas av nåt som får att stanna, utan att någon vill pracka på en ett nytt mobilabonnemang eller vill ha pengar för att rädda någon utrotningshotad apa, som ändå lägger alla pengar på droger.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nakenshowen var över och omtumlade turister hade fått daterade fördomar om Sverige bekräftade när tre akrobater  började värma upp och stretcha nedanför sergeltrappan. Det såg lovande ut, åskådare samlades igen. Efter lång väntan kom en kille med musiken de skulle ha till framträdandet. Efter ytterligare väntan kom någon med en boombox som de skulle spela musiken på.

De värmde upp lite till, hängde en stund i en skinnsoffa som de hade ställt upp på torget. Till slut förklarade en av akrobaterna i en megafon,

– We are waiting for my mother! We will start as soon as she gets here!

Efter lång väntan kom hon äntligen, mamman, hon möttes av spridda applåder från torget och de uppblåsta förväntningarna fick pyspunka.

Akrobaterna var sådär.