Internationell författarscen: Chimamanda Ngozi Adichie

”Dear devoted literature lovers…” Ingemar Fasth strålar som en hel gul sol i Kulturhusets hörsal när han ska presentera författaren Chimamanda Ngozi Adichie, och den fullsatta lokalens kollektiva leende vittnar om att vi i publiken är lika förväntansfulla som han.

NgoziAdichieChimamanda_F_ OkeyAdichieK1_Pre

Expressens kulturchef Karin Olsson är kvällens samtalsledare och hon inleder med att berömma Chimamanda Ngozi Adichies tyginklädda håruppsättning och kommer på detta sätt direkt in i ett av den nya romanens Americanahs viktiga motiv – håret. Och härvid följer en intressant diskussion om hårets betydelse. För femininiteten, för makten, för tillhörigheten, för tillblivelsen av flicka och kvinna. Och vi lät oss att det hår som är eftersträvansvärt är det raka, som afrikanska flickor lär sig tukta från tidig ålder. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om den speciella subkultur som de afro-afrikanska hårsalongerna i USA är, och hur hon suttit på dessa och observerat det identitsskapande som pågår där. Huvudpersonen i Americanah, Ifemelu, är omedveten om sitt hårs betydelse när hon först anländer till USA, men gör det rakt när hon ska söka jobb, för att så småningom låta det vara och börjar en bloggkarriär där hon skriver om rasfrågor.

När likheterna mellan karaktären Ifemelu och författaren påtalas av Karin Olsson, förnekar Adichie att Ifemele är hon. Hon säger att det är så enkelt att hon vill skriva om sådant hon känner till och därför skriver hon om platser och beteendemönster hon känner till. Författare skriver oftast inte som det som hänt dem, säger hon, utan om det de önskar hade hänt dem. Snarare är Ifemelu den hon önskar att hon varit. Hon medger dock att blogginnehållet i romanen är väldigt mycket hennes egna tankar, tankar som handlar om absurditeten som rasfrågeställningarna står för. Ifemelu är en karaktär som säger vad hon tycker, vilket också Chimamanda Ngozi Adichie ovanligt nog blev uppfostrad att göra.

Ifemelu bryter mot  könsnormer om vad en kvinna får och inte får göra och Adichie ville att hennes huvudperson skulle göra sånt som förväntas av män eller sånt de blir förlåtna av om de gör.

─I wanted to play with gender, säger hon, och exemplifierar med otrohet. Män förlåts, kvinnor döms. Om kvinnor är otrogna, så är de det för att de är olyckliga på något sätt, medan män gör det för att de vill det, vilket är hur Ifemelu agerar. Hon är otrogen för att hon vill och kan.

─Jag tycker att hon är en stark kvinnlig förebild, faller Karin Olsson in. Hon är väldigt stark och låter sig inte tryckas ner av någon. Hon är ärlig och vet vad hon vill ha i sängen, dessutom. Det är viktigt, menar Olsson, vilket Adichie håller med om och menar att kvinnlig sexualitet inte får tillräckligt med utrymme. Det är som i resten av vår kultur, säger hon, att kvinnan är till för att tillfredsställa mannen och får inte vara krävande, vilket jag ville skulle vara annorlunda i boken.

Samtalet glider vidare in på gränsen och skillnaden mellan memoarer och fiktion och det är intressant att höra Adichies tankar om att man är friare i fiktionen, för där vågar man vara mer ärlig.

─If Americanah had been about my experiences, I wouldn’t be honest. I would lie. I would protect myself, I would censor myself. And not just because of me, I would think about all my loved, my father’s going to read this, and I just wouldn’t, I just couldn’t. But if it’s fiction and it’s not about me, there’s just this freedom, there’s a possibility of a kind of radical honesty.

Och jag funderar på om denna inställning också är typiskt kvinnlig, för annars kanske vi skulle ha en kvinnlig motsvarighet till Knausgård, som byggt hela sin storhet på autenticitet och självbiografiskt sanningsanspråk.

Om makt och normbrytande är två viktiga teman, så är ”race” kanske det viktigaste. Adichie berättar om att hon blev medveten om sin egen hudfärg, att hon var svart, först när hon som 19-åring flyttade till USA, när hon fick uppleva sin lärares förvåning när den bästa uppsatsen i klassen var skriven av henne. För det var inte något som han förväntade sig av en svart elev, men det kunde bara hans ögon säga. Americanah är därför också en bok om det vi inte pratar om. Att Adichie använder humor för att gestalta denna känsliga fråga, har inte många kritiker snappat upp eller kommenterat, vilket förvånar henne. Ämnet är extremt laddat i USA och kanske hade boken inte kunnat skrivas av henne om hon var amerikanska och inte nigerianska, funderar hon högt.

Hon tycker sig ha märkt att vi européer har en föreställning om att rasproblem framförallt finns i USA, och inte hos oss. Ämnet intresserar henne oerhört och när hon exemplifierar med Frankrike och identitetskontroller som bara svarta tvingas genomgå, upplyser Karin Olssson henne om att det pågår en intensiv offentlig debatt även i Sverige om rasism och högerextrema rörelsers framfart. Olsson spår att Americanah kommer att användas i den svenska debatten om dessa frågor, men som är levande även i Norge där ett främlingsfientligt parti precis blivit invalt i regeringen. Adichie ler stort och säger apropå de norska nyvalda ministrarna:

─Very interesting. The Minister for Integration, who really doesn’t think integration is a good thing. Fantastic, säger hon och publiken skrattar gott åt den tydligt absurda, men högst reella verkligheten i grannlandet.

Chimamanda Ngozi Adichie är väldigt stolt över att vara en del av den nigerianska litteraturtraditionen och hyllar framför allt Chinua Achebe, som hon beundrar och ser som förebild, både som författare och människa. När han hade läst hennes bok En halv gul sol och berömt den, var det ”very close to bliss”. Att hon är hyllad av hela världen och redan har nämnts som en möjlig framtida nobelprisvinnare, bekommer henne inte särskilt. Priser i all ära, men det hon vill göra och är nöjd med är att bli läst. Hon struntar i vad andra förväntar sig av henne, utan kommer bara att fortsätta berätta de historier hon själv bryr sig om. Förmodligen är det därför vi också bryr oss så mycket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s