Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle

Seglatsen liknar Odysseus’. Gilgamesheposet utgör kompassen. För Sigrid Kahle, aktuell med den självbiografiska boken Att välja sitt öde – trots allt, är skrivandet en upptäcktsresa och en självrannsakan. Det är onsdag 9 oktober. Sigrid Kahle möter Gunnar Bolin för att berätta om sitt liv och författarprojekt.

När jag ber mormor berätta om sitt liv vet jag vad jag ofta vad jag ska få höra. Jag känner berättelserna sedan förr. Mormor har valt ut de bästa bitarna, sandpapprat och pusslat ihop dem och med återberättandets upprepningsmekanism skapat sin egen kronologi. Att berätta sitt liv blir nog alltid i någon mån fiktion. Det gör inte så mycket. Kanske är det rentav det fina i den självbiografiska berättelsen, att sanningen inte spelar huvudrollen. Gränsen mellan sanning och fiktion är nog suddig oavsett vilken berättarstruktur man väljer. Jag fascineras av dem som vågar berätta om sina liv. Blir de inte alldeles alienerade inför sig själva? Var ska man dra gränsen mellan vad som är liv och vad som är författarskap? Gränsen mellan sig själv som historia och sig själv som föremål för bokstavssnickeri?

Sigrid Kahle ser ut som en mormor och berättar som en mormor. Hon är liten till växten och stor till orden. I kronologisk ordning rullar hon upp sin historia. Med inslag av politiska händelser, litterära referenser och små kuriositeter. Sigrid är född 1928. Har hyllmetrar med dagböcker. Minst lika många som Karl Ove Knausgård, som hon säger. Som hustru till den tyske diplomaten John Kahle har Sigrid levt nästan hela sitt liv utomlands. Mellan Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Iran, Irak, Turkiet, Tunisien, Marocko, Algeriet, Jordanien, Syrien och USA gick flyttarna. Den nyutgivna boken – den andra delen av planerade tre – är baserad på dagboksanteckningar. Hon ser sig om en kvinnlig Odysseus. Spänner sina segel med trådar ur dagböckerna, väver fiktionen om sig själv. För att, och det låter självklart och opretentiöst när hon formulerar orden; finna meningen med livet.

Hon är uppvuxen i Uppsala i akademikerhem – pappan var professorn och (med dåtidens benämning) orientalisten H. S. Nyberg. I folkskola gick hon, och inte flickskola, för att hon på föräldrarnas inrådan skulle ”lära känna samhället”. Nybergs var ingen rik familj säger Sigrid, även om hennes skolkamrat från slummen – som lärde henne allt om politik – sa att Nybergs hade för många rum hemma. Sigrid var intresserad av kultur, litteratur och scenkonst. Skrev, spelade teater. Drömde. Men, invänder hon:

– Det är ju ingenting man går och säger, att man vill bli författare.

Det var tiden för andra världskriget. Förhållandet till Tyskland var knivigt. Bland Uppsalas akademiker hatade man Tyskland. Pappan klippte kontakten med en kollega som uttryckt nazisympatier. Själv struntade Sigrid i att läsa läxor i tyska.

I flygmaskin åkte hon på språkkurs till England. Hyrde rum hos en tysk familj. Eftersom frun i familjen olagligt hade hjälpt judar hemma i tyska Bonn, tvingades familjen emigrera till England. Sonen hette John. Hon lutar sig framåt, 85-åriga Sigrid, och fnissar: tänk att jag hamnade just i en tysk familj! Sigrid var arton år, hon och John förlovade sig. Sigrid åkte hem till Sverige. Och när de möttes igen – på en tågstation – kände hon inte igen sin fästman. Den tweedklädde herren i homburghatt var nu en karl i avdankad militärrock. Sigrid tyckte – hon verkar uppriktig – att det var hemskt. Hon talar nu om en tvekan inför äktenskapet. Jag undrar vad den handlade om. Sigrid berättar inte, och Bolin ställer inte frågan. Jag adderar i huvudet: hemliga författardrömmar, funderingar gällande äktenskapet. Sigrid i en modernistisk tid då kvinnliga författare hade börjat höras lite mer i Sverige. Jag tänker tiden för Karin Boye, Moa Martinson, Stina Aronson. Och samtidigt tiden för den manliga vitalismen – som en reaktion på att kvinnorna publicerade, och lästes. Den mekaniska tiden, där maskinerna tagit männens arbeten, besegrat dem i kraftmätning. Artur Lundkvists böjelse för Lawrence och Lady Chatterly’s lover, där kvinnorna är fuktiga marker som befruktas av männens regndroppar. Mellankrigstiden var en stojig period i litteraturens historia. En möjlighet för kvinnor att skriva.

Hur det var, så gifte sig Sigrid med John. Och återvände till Tyskland. John blev diplomat, Sigrid diplomathustru. Och skrivandet? Hon understryker flera gånger att hon vägrat se sig själv som offer. Att John i alla år inredde arbetsrum åt henne. Men när satt hon i dem? All representation ägde rum i hemmet. Jag ser framför mig diplomathustrun som fyllde krustader med räkor och majonnäs och vek servetter. Hon ville skriva böcker redan då, men skyller på flyttarna, den ständiga seglatsen. Som kanske innebar att tankarna blev präntade på ett sätt annat än om hon skrivit dem med publicering i anspråk. Kanske är inte den Knausgårdska presensproduktionen det föredömliga, när man ska skriva boken om sig själv. Sigrid fördjupade sig i Gilgamesheposet – hon ger Gunnar Bolin en hel liten marknadsföringskampanj för detta uråldriga verk – och satt på middagar med författarna Günther Grass och Heinrich Böll. Skrev kontinuerligt för svensk press. I SvD skrev hon från mitten av femtiotalet artiklar med tonvikt på islamsk kultur och arabisk litteratur och teater. Och så tysk litteratur, förstås. Fientligheten mot Tyskland fick hon omvärdera i mötet med John och familjen Kahle.

Hon kommer att tala om omvändelser. Vid tiden i Pakistan var hon Amerikakritisk. Det fanns en teater i Pakistan, som gav föreställniingar på engelska. Sigrid ville annat: en nationalteater som spelade hela världsdramatiken på urdu, och inte på engelska. Men att som västerlänning befinna sig på av västerlänningar koloniserad mark är givetvis en ständig fråga om förhållningssätt. Gentemot den population som man på plasten är en del av, och samtidigt gentemot sitt eget geografiska ursprungsland. Jag kommer att tänka på vad den postkoloniala litteraturforskaren Edward Saïd skriver om hur den koloniserade sitter i en position där varje handlig riskerar att bestraffas: ”Hur ska en oriental kunna ta sig ur dessa bojor för att slinka in i den moderna världen på annat sätt än genom att upprepa narrens ord i King Lear: ’De kommer att piska mig om jag talar sanning, du låter piska mig för att jag ljuger och ibland piskas jag för att jag håller tyst.’” Förslaget om Sigrids teater var svårt att förankra i Pakistan. Man var inte intresserad av annan teater än den engelska. Hennes idé realiserades aldrig.

När familjen flyttade till Harvard, 1967, blev Sigrid blev pro-amerikansk. I västvärlden var det ”jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet”, säger hon, och verkar mena att den godhjärtade västerlänningens handlingar kan få kontraproduktiv effekt. När familjen bodde i Indien, kritiserade de svenska vännerna henne för att hon hade tjänare. Skaffa dig en tvättmaskin, tyckte någon. Det uttryckte vad Sigrid beskriver som den svenska radikalismen. Det hade varit omöjligt, menar hon, att avstå från tjänare utan att samtidigt sätta sig över systemet. Den postkoloniala problematiken igen: att lyckas applicera västvärldens jämlikhet på ett område som enligt vår horisont är ojämlikt, utan att skjuta in en uppvärdering av det västerländska. Välment är det men förrädiskt blir det lätt, att försöka frälsa. Sigrids vägran att betrakta människor som offer är förstås grundlagd i en strävan att uppvärdera. Men kanske kan också en sådan strävan bli bakvänd. Hur det är, och var, så måste jag se Sigrid som en produkt av sin tid, med allt vad den innebar i fråga om sociala kontexter. Vägran att se människor – sig själv – som offer kan leda till vägran att erkänna skeva maktordningar. Och därmed låta sådana fortgå.

Hon håller på med del tre i biografin nu. Den första delen, Jag valde mitt liv, publicerades 2003. Gunnar Bolin pekar på hur ärliga, nästan självutlämnande, passager i hennes skildring är. I synnerhet beskriver hon ungdomstiden som svår. Hon försökte, vi känner igen det så väl, lösa sina problem vid köksbordet och på knäna innanför badrummets dörrar. Sigrid led under en tid av bulimi. Var du olycklig som ung? frågar Bolin, och Sigrid svarar:

– Var du själv inte olycklig som ung?

Rösten är klar. Som ville hon skaffa sig upprättelse. Är Sigrids berättelse en offervägran? Ett incitament för att hon varit subjekt i sitt liv? Bägge boktitlarna innehåller ordet val. Och, fortsätter hon, det är en fråga om kvinnor och män; den unge Werther, han får ju gå omkring och vara hur olycklig som helst. Hon är träffsäker och skarpsinnig. En Werther, en Odysseus, en Sigrid Kahle. Läs min bok, uppmanar hon publiken. Och om skrivandet, konstaterar hon:

– Jag söker den vise, som vid flodernas mynning kan tala om för mig vad meningen med livet är.

KahleSigrid_SofiaRunarsdotterK1_topFoto: Sofia Runarsdotter

Annonser

One thought on “Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle

  1. Ping: Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle | Hedvig Ljungar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s