WET PAINT

b1

WET PAINT är en väggmålning som utfördes på Kulturhuset mellan 13-16 augusti av konstnären Carolina Falkholt (född 1977) som inspirerades tidigt av livet i storstaden och graffitimålning. Hon har bl.a. gjort väggmålningar i New York under 90-talet och har under artistnamnet BLUE fortsatt måla både i Sverige och utomlands.

b2b3

Målningen visar organiska former med starka färger och är både erotisk och sensuell. Det finns spår av rinnande färg kvar på målningen vilket kan tyda på ett rätt intensivt målande. Se den medans den finns kvar!

b4 b5 b6b7

/Peter Schaub

Annonser

Besökarna-bloggen fyller två år!

tumblr_lpltliOWiY1qis84so1_500

Den 12 september 2011 publicerades det första inlägget i Besökarna-bloggen. Så, idag fyller vi två år! Det firar vi – precis som förra året – genom att smaska på en tårta och att några av de just nu medverkande skribenterna blickar tillbaka och väljer varsitt favoritinlägg i arkivet från det senaste året, skrivet av nån annan än dem själva, som är väl värt att läsa (om):

Mia Wikdahl: Malin Ullgren möter Rosa Liksom av Maria Monciu, 13 oktober 2012. ”Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt.” Välskrivet om en författare jag alltid varit nyfiken på.

Maria Monciu: På djupet: Nina Björk av Vesna Prekopic, 9 december 2012. En intresseväckande och välskriven text om en författare som inspirerar.

Mia Kim: Conan The Barbarian på Klarabiografen, 1 mars 2013. Personligt och roligt skrivet av Mia Wikdahl, om en äkta kalkonrulle som ändå bör ses av alla minst en gång i livet.

Katarina Hjälmheden: På djupet med Jonas Hassen Khemiri av Mia Kim, 19 mars 2013. Ett samtal med en spännande författare som hamnat i hetluften och mitt i den politiska diskussionen genom ett öppet brev. Mia beskriver fint både personen och författaren som hamnat i händelsernas centrum.

Hedvig Ljungar: Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset, 21 mars 2013. Jonas Hassen Khemiri skrev ett av vårens viktigaste kulturspalter och intervjuades i Hörsalen. Maria Monciu var där. Och skrev med utgångspunkt från artikeln och samtalet ett av vårens viktigaste blogginlägg.

Stefan Zachrisson: Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset, av Mia Wikdahl, 16 april 2013.

Vesna Prekopic: Om Fredrik Strages intressanta möte med den dödsdömde Damien Echols, som efter 18 år av sitt liv i fängelse nu berättar sin historia. Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom av Hedvig Ljungar, 18 april 2013.

Peter Schaub: ALMA-pristagaren, Isols, pristagarföreläsning av Mia Kim, 24 maj 2013. Intressant med en analys av barnboksförfattaren Isol och hennes verk där det enkla kan vara det geniala och att bilder i en barnbok kan ha djup och flera betydelser. Ett värdefullt tips!

Ilkka Timonen: John Malkovich i samtal med Jessika Gedin av Mia Wikdahl, 29 augusti 2013. Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger.

Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Dans: Björn Säfsten: Introduction

IntroductionK5_PreHur bygger vi språk och hur kommer vi överens om ordens betydelser? Hur fungerar språket som förbindningar för oss – mellan oss själva och mellan varandra? Frågorna är centrala i Björn Säfstens dansföreställning Introduction. Verket skapades 2012 och är en del av ett femårigt forskningsprojekt som Säfsten gör tillsammans med filosofen Per Nilsson vid Umeå Konsthögskola.

Gästspel den 8 september. I Hörsalen i Kulturhuset skiner septembersolen in genom rutorna. Det är sällan draperierna är fråndragna på det här viset, det får avståndet mellan vad som pågår på scengolvet och det som är i rörelse på gatan utanför, att verka knappt. Gränser suddas ut när man söker exakthet – ju närmare studiesubjektet studiet sker, desto svårare att basera sitt resultat på dualismer och svart eller vitt. Sådana förefaller förutsättningarna för föreställningen. Bara det, en god språngbräda. Det är språket som är ämnet för experimentet som Introduction genomför. Det undersöks ur rörelsens perspektiv, men handlar givetvis lika mycket om hur det tar, eller kan ta, sig uttryck i ord, tal och skrift. Dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot står bredbent bredvid varandra, med ögonbindlar. Stilla, tar de sats. Prövande steg i varsina riktningar, som vore det första gången de rörde sina kroppar. Eller kanske är det en pånyttfödelse de gestaltar – ett uppvaknande mot en verklighet, som sträcker sig bortom de språkliga gränsdragningar enligt vilka vi är vana att röra oss? Det rycker i lemmar när dansarna faller ned på golvet, de kämpar som vore de instängda, händerna är bakbundna vid ryggen, de ålar sig som djur. Tanken är begränsad till kroppen och dess möjliga uttryck. Två kroppar, förbundna i sig själva och till varandra, i samma rum, söker kontakt. Det uppstår en språklig parallell mellan kroppens begränsning och den begränsning som orden utgör för tanken. Den återkommande frågan om det är möjligt att tänka utan ett språk. Följdfrågan om det går att tänka med ett språk? Och för att vrida det ett varv till: om det nu är kommunicera som vi vill, står språket då på kommunikationens sida eller sätter det sig på tvären, mot våra tankar?

När språket stämplar, förutfattar meningar och styr kan det bli ett hinder istället för en genväg. Det blir – som programbladet till Introduction menar – våldsamt. Språket kan med våld både binda fast oss och förbinda oss med varandra. Detta gestaltas med precision och humor genom rörelserna som dansarna utsätts för – som de utsätter sig själva för. Vad utgör egentligen förutsättningarna för vad? Vem är subjekt och vem är objekt? Sätter dansaren reglerna för rörelsen eller är det rörelsen som dirigerar dansaren? Och parallellt: Bestämmer människan över språket eller anger språket människan?

Arnquist och Augot prövar språkets marker. Trevande stamprörelser övergår i kommunikation genom stepp, de skapar trampljud tillsammans, når ett kroppsligt samtal, men blir snart främlingar för varandra i rörelsen. Hur kommer vi överens om språkets betydelse – och hur reagerar vi när vi bli oense om innebörden? En parallell sekvens tar sig uttryck i det orala språket. Dansarna prövar sina stämband lika varsamt som de nyss prövade sina steg – oerfaret, som lärde de sig något nytt. Läten blir till vrålande skrik och följs av abrupt tystnad. Djuriskt eller bara upproriskt. Vad händer om vi använder språket utan att ta hänsyn till de gängse regelverken? Arnquist och Augot rynkar pannor och bränner av behagfulla leenden, vi känner igen oss själva i den inlärda koreografi vi dagligen utför, den som vi använder för att förmedla vårt gillande och vårt ogillande. Tummar upp och ned. Spelreglerna vi använder i interaktionen med andra människor synas, det invanda språkbruket kritiseras. Hur vet vi egentligen vad vi menar när vi ler? Hur vet vi vad vi talar om när vi säger: Jag förstår? Antar vi, bara för att vi har samma språk, att vi också har förutsättningar för att mena samma sak? Och vad är skillnaden mellan kroppsspåk och ord-talspråk?

Förutom att sudda ut gränser, överbygger Introduction med sina frågor om språkets makt den platonska uppdelningen mellan kropp och tanke, mellan jag och du, mellan kropp som fiktion på scengolv och kropp som verklighet på Hamngatan utanför Hörsalen. Det är snillrikt och roligt och genomtänkt. Föreställningen i sin helhet erinrar om ett ordspråk som sägs ha myntats av den försokratiske filosofen Herakleitos någon gång under 400-talet före vår tid:

”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.”

På djupet med Nina Hemmingsson

I möte med Johan Hilton, förläggare. Säsongens första På djupet.

En kan välja att lyssna på ett författarsamtal med två utgångspunkter tycker jag. Antingen är det en ofta läst och älskad författare en vill se och höra mer av, eller så är det som det var för mig idag, en nyfikenhet på en lite mer okänd författare.

Visst har jag hört Ninas namn tidigare och inte har jag heller undgått hennes enrutare med feministiska mitt-i-prick budskap. Men så mycket mer än så var det inte. Den här kvällen har ändrat på den saken. På djupet är verkligen just, på djupet!

Först lite fakta.

HemmingssonNina_Nina Hemmingsson har studerat vid Kunstakademin i Trondheim och debuterade med boken ”Hjälp!” 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hon tilldelades Serieakademins Adamssonstatyett 2007. 2012 var det dags igen, då belönades Nina Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Motiveringen löd ”… för en stundom brutal och stundom kontaktsökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser.” 2012 debuterade Nina Hemmingsson som poet med samlingen ”Det var jag som kom hem till dig”. Ninas serier och enrutingar har publicerats i på många sätt, de har visats på konstmuseum, tolkats på teaterscen och tejpats upp på kylskåp.

Samtalet inleddes väldigt avslappnat och Nina berättade om sitt liv och sitt tecknande på ett väldigt personligt sätt utan att vara privat. En konst bara det.

Hon började med sin uppväxt och ungdomsår i Uppsala och hur hon som många haft en rätt normal barndom med de svårigheter som ofta finns med i form av utanförskap. Hon sade sig först nu förstå att hon är och alltid har varit en introvert personlighetstyp, vilket förstås förklarar en del. Hon hatade skolan från dag 2 på grund av att hon kände att den omedelbart begränsade istället för att ge möjligheter. Men att språket alltid har legat nära hennes hjärta och genom att läsa mycket böcker hela tiden, hittade hon sitt språk trots allt och kunde utvecklas genom det. Som hon sa” man kan inte lära sig ett språk utan att läsa mycket. Orden måste få formas genom att läsas om och om igen i olika sammanhang.”

En viktig händelse i ungdomen var att hennes mamma berättade om sin relation med en kvinna, att ”mammas kompis Lisa” som hon bott tillsammas med under många år egentligen var hennes partner. Hon blev väldigt besviken över att mamman inte vågat berätta tidigare.

Det som går igen i hennes serier och poesi, vad jag förstår, är viljan och uppmaningen att det ska vara ok att vara som en är. Att definieras utifrån sitt kön eller på annat sätt är inte ok. Figurerna är förebilder som inte backar för konventioner eller borden utan gör, utan att ursäkta sig. Det finns ingen bitterhet där utan mer ilska.

Jag uppfattar att det finns ett mått av ordentlighet, till och med lydighet, i henne tillsammans med en rebell. Men viljan att göra rätt är stark. Som hennes pappa lärde henne.. ”du kan göra precis vad du vill, bara du gör det ordentligt”.

Att hon började med serieteckning var egentligen en slump. En vän sa, ska du inte rita serier? Och hon tänkte, ja, det kanske jag ska. Och gick upp till Galago-förlag och visade sina teckningar. Där fick hon rådet. ”Rita rutor” och så blev det. Hon förklarade att hon hämtar sin inspiration från sitt liv som både är ljust och mörkt, precis som alla andras. Att skrivandet och tecknandet är ett sätt att ta sig upp mot ljuset när det behövs.

Jag uppfattar henne som en väldigt inkännande och empatisk person, som försöker hålla sig stark och hålla fast vid sin sanna personlighet. Gillar det. Jag ser mycket fram emot att läsa hennes poesi.

Efter samtalet kunde vi prata mer med Nina och få böcker signerade. Flera av hennes böcker fanns också till försäljning till bra pris. På djupet är en riktigt bra form för författarsamtal, det jag kan sakna lite är möjlighet till frågor från publiken. En utveckling?

Nina-Hemmingsson-Top