The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse

Stockholm Fringe Festival, Stoff, vill möjliggöra nya scenkonstuttryck genom att låta erfaret möta oslipat. Det vädras goda förutsättningar när en barockorkester från Wien, två sopraner och John Malkovich lördagen 24/8 tar Stadsteaterns stora scen i besittning. The Infernal Comedy – Confessions of a serial Killer, som varit på turné sedan 2009, är en melodramliknande föreställning hopsatt av österrikaren Michael Sturminger. Skräckberättelse ”based on a true story” möter brottstycken ur klassisk opera.

Det handlar om en Jack Unterweger, 1974 dömd till livstids fängelse för mord på en prostituerad. Under tiden i fängelset skrev han en självbiografi vars litterära betydelse fick ett antal österriskiska kulturpersonligheter att förorda Unterwegers frigivning. Han släpptes efter femton år men greps åter 1992, anklagad för ytterligare nio mord på prostituerade kvinnor. Två år senare tog han sitt eget liv. The Infernal Comedy utspelar sig efter Unterwegers död. Handlingen: en bekännelse och retrospektion med utgångspunkt från seriemördarens självbiografi.

Jack Unterweger (Malkovich) äntrar scenen i vit kostym och solglasögon. Han är här för att marknadsföra sin bok. Den ligger i högar på skrivbordet bakom vilket Jack sätter sig när dirigent Martin Haselböck slagit av Orchester Wiener Akademie. Jack – författaren – berättar om sin svåra uppväxt, Jack – seriemördaren – uppmanar publiken att njuta mer av sex. Han är en obehaglig figur. Desillusionerat berättar han om hur han efter frigivningen omsvärmades av kvinnor som erbjöd sig att betala hans hyra, informera om Wiens kulturkretsar eller helt enkelt bara ville knulla en mördare. Kvinnorna var och är allt i hans liv som betytt något – på en och samma gång himmelska och helvetiska. Eftersom han levt ett så kärlekslöst liv, förklarar Jack, tillät han sig helt enkelt att ”utnyttja situationen”.

Två sopraner (Marie Arnet och Bernarda Bobro) gestaltar hans horor och madonnor med arior ur klassiska operor som sprängts in i monologen. Jack tystar dem med pekfingret, nafsar dem i nacken, stryper dem med behåar och lägger huvudet mot sin moders mage. Sopranerna, förstår man, visualiserar Jacks komplexa förhållande till kvinnor. Vad sopranerna gör på scen förstår man däremot inte. Föreställningen fäster nämligen ingen vikt vid att djupare undersöka Jack Unterwegers beteende. Den nöjer sig med att konstatera att han är en galning, en psykopat, vilket gör att spelet mellan honom och kvinnorna är svårt att begripa. Varför täcker Jack den ena kvinnans döda kropp med sina böcker? Varför hukar sig den andra kvinnan (hans dåliga samvete? en prostituerad syster?) försiktigt ned och plockar bort dem från kroppen? Varför står kvinnorna och skvalar utan att agera? Varför rusar de om och om igen ut från scenen i klackskor? Varför sjunger de om olycklig kärlek? Varför kastar Jack sin kavaj till en kvinna i publiken? Och vad menas när Jack söker publikens bekräftelse för att fastställa att kvinnor är lömska och underbara?

Jacks förtryck – han stryper, tystar, manipulerar – iscensätts illustrativt. Våldet skildras utan att regin tar tydlig ställning mot det. Det är problematiskt. Om föreställningen vill visa kvinnlig underkastelse genom att passivisera kvinnorna, är framställningen för otydlig. Det saknas analys och problemformuleringar. Det saknas orsakssamband. Sopranerna blir överflödiga när trasig bakgrund, kvinnokomplex och dårskap får förklara Jacks handlingar. Frågetecknen radar upp sig. Varför behövs berättelsen om Jack Unterweger? Vad vill föreställningen om honom säga? Och vad gör The Infernal Comedy som huvudattraktion på Stockholm Fringe Festival?

Kanske hade det passat bra om herr M utbrustit i Lars Forssell:

Kvinnor, kvinnor, kvinnor
mot dem finns det rakt ingen bot!
De förvrider allt huvena på oss
och i brudsängen börjar de klå oss!
Ja se kvinnor, kvinnor, kvinnor
är olyckans källa och rot!
De är värre än värsta tyfon
som skakar master och rån!
Di är otyg å fanstyg å kjoltyg
å fanstyg å kjoltyg å otyg
och helvetet kommer di från
kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor!

02wFoto Olga Martschitsch

Annonser

2 thoughts on “The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse

  1. Ping: John Malkovich i samtal med Jessika Gedin | B E S Ö K A R N A

  2. Ping: The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse | Hedvig Ljungar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s