John Malkovich i samtal med Jessika Gedin

John-Malkovich

Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger. Pjäsen är skriven för just Malkovich, och innehåller förutom skådespelaren även två sopraner och en barockorkester, och detta var första gången den skulle spelas i Sverige. Kvällen innan föreställningen medverkade John Malkovich i en frågestund på Kulturhuset, och jag var lycklig nog att ha en biljett till detta samtal.

Moderatorn Jessika Gedin konstaterar att Malkovich inte behöver någon närmare presentation, och hon har alldeles rätt. Luften i hörsalen vibrerar av förväntan. Malkovich är stor, kanske till och med en av de största. När den legendariske skådespelaren under dånande applåder gör entré på scenen är det tydligt att det inte bara är jag som är star struck, trots att de många kända kulturarbetare jag sett i publiken borde vara coola och avtrubbade vid det här laget.

Gedin går rakt på sak. – Du har portföljen med dig upp på scenen. Är det ett ålderstecken?
Malkovich svarar enkelt, med ett leende: – Nej. Jag förvarar mina cigaretter där.
En perfekt inledning som etablerar en fin kontakt mellan de båda, och när Gedin halar upp en dyr flaska vin som skämtsam muta om intervjun skulle gå dåligt, blir stämningen ännu mer avslappnad.

Malkovich inleder med att tala varmt om sitt förhållande till teatern. Sedan 1976 har han varit verksam vid Chicago’s Steppenwolf Theatre, som startades av vännen Gary Sinise, och trots sina framgångar på vita duken söker han sig ofta till mindre teaterscener runt om i Europa. I motsats till film är en teaterföreställning organisk och helt och hållet beroende av sin publik; att stå på scenen innebär stor närhet till åskådaren. På frågan varför han är en sådan skicklig och uppskattad skådespelare tror han att det hänger ihop med hans förmåga att befinna sig helt i nuet, att se allt med ett barns ögon som om det vore för första gången.
– I have a gift for being where I am. I have a gift of forgetting.
Samtidigt tycker han inte att han någonsin riktigt lyckats på en teaterscen.
– I’ve never done a play where the audience refused to leave their seats and made you play it all over again.

Malkovich anser att filmskapande är en märklig process, och vi får höra en mängd olika anekdoter från hans långa karriär. Han trivs med friheten att själv få utforma sin roll, men har arbetat med många regissörer styrda av stort kontrollbehov.
– Some directors utilise actors like a meat puppet.
Han demonstrerar hur en icke-namngiven regissör skruvade på sig så fort Malkovich höll sitt glas i fel vinkel, och förklarar att han avskydde hela filminspelningen och var glad när sista tagningen var över. När de skildes åt fick Malkovich en bok av regissören, som insiktsfullt nog var signerad med orden ”To John from the biggest cunt you ever worked with”. Nyligen fick Malkovich ett mail från samme regissör som undrade om de inte skulle göra ett nytt projekt tillsammans. Då sa hans fru: – You’re such a hypocrit you’ll probably do it. Malkovich ler mot oss, och vi inser att hans fru förmodligen har rätt.

Att välja Gedin som intervjuare är ett genidrag. Hon är påläst och kvick i sina repliker, vågar ställa frågor som är närgångna och ibland lite tokiga, och personkemin mellan de båda gnistrar på ett fint sätt. Malkovich tar varje fråga på stort allvar, dröjer ibland med att få fram sitt svar, men vinner många stilpoäng på sina formuleringar. Jag slås av att han klarar sig helt utan de utfyllnadsord vi andra ofta slarvar in i våra meningar, och att de ord han väljer därför får extra tyngd.

Gedin går in på detta med hans omtalade röst. Hon har bemödat sig om att formulera ett antal poetiska beskrivningar av denna välklingande stämma, och Malkovich ser nästan generad ut över superlativen, och över att blir jämförd med Orson Welles. Han skruvar på sig och säger att han inte alls tycker om sin egen röst.
– But you must be very musical? kontrar Gedin snabbt.
Jo, erkänner Malkovich. Och berättar att han är mycket känslig för falsksång.

Gedin har snokat rätt på att han tidigare har arbetat som teatercoach, och ett minnesvärt tillfälle var när Mr. T från tv-serien ”The A-Team” klev in och presenterade sig med orden:
– Hi, I’m Mr.T.
– Yes, but what should I call you? svarade Malkovich.
– Mr. T.

Vi får höra om restaurangen i Lissabon som Malkovich är med och driver, om hur han varje Mors dag alltid hoppar in och extraknäcker som florist i sin lokala blomsterbutik (till personalens stora glädje), och om hur han som designer skapat plagg med namn som ”the fucking commie sweater”.
– It’s an expression everyone used when I grew up. And yes, it is red.

Alla dessa intressen, all denna spretiga talang förvånar mig, men ändå inte. Han tycks så självklar och trygg i allt han gör, så varför inte? Nyckeln är kanske att inte fundera så mycket utan bara göra, och just genom detta avslappnade förhållningssätt få det svåra att verka enkelt. Malkovich själv är förundrad över de skådisar som måste jobba upp sig till något slags raseri innan de går in på scenen.
– That’s not acting. That means you’re possibly clinically insane.

Så är det dags för dirigenten och kompositören Martin Haselböck att ta plats på scenen. Gedin mutar även honom med en gåva, och samtalet går över på ”The Infernal Comedy”. Föreställningen kom till när Haselböck och Malkovich möttes över en middag och började planera att göra något tillsammans. De var båda intresserade av att förena klassisk musik med skådespeleri, och historien om massmördaren Jack Unterweger lockade då den handlar lika mycket om allmängiltiga mänskliga känslor som om de brott han begått.

Nu böljar samtalet fritt. Malkovich är den som pratar mest, av förklarliga skäl. Han är verbal och uttrycker de ord som den österrikiskfödde Haselböck inte alltid får till.
Kontrasten mellan skådespeleriet och musiken i pjäsen är något de båda återkommer till, och trots att Jack Unterwegers karaktär pratar mycket är det bara ett virrvarr av lögner. Där får musiken i stället gestalta sanningen.
– The music is the voice of the victims, förklarar Malkovich.
Pjäsen lyckas dock enligt Haselböck kombinera humor och svärta, och jag tror honom. Jag är uppriktigt ledsen över att jag i likhet med många andra här inte lyckades få tag på någon biljett till Stadsteaterns föreställning.

(Det fick däremot min Besökarkollega Hedvig Ljungar, och hon har skrivit en mycket intressant recension om pjäsen här.)

Trots att Malkovich gestaltar en massmördare har han ingen förståelse för den flora av psykologiska tolkningar som alltid omger personer som begått våldsamma brott. Tolkningar som fokuserar på en hemsk uppväxt, som ger en mängd ursäkter till varför en människa mördar en annan. I hans ögon är svaret enkelt.
– I’ll tell you why they do it – because they like it.
På samma sätt förklarar han varför Unterweger fäller tårar i pjäsen.
– He doesn’t cry because he regrets what he’s done, he cries because he got caught.

Timmen går alltför snabbt. Några korta frågor från publiken hinns med, där det mest intressanta vi får veta är att ”The Infernal Comedy” finns på DVD i en upptagning från originaluppsättningen, och att Malkovich själv så gott som aldrig går på bio. När han går av scenen är det alldeles för tidigt – jag hade kunnat lyssna i flera timmar till – ändå känner jag mig uppfylld av mötet med denne store skådespelare. Som visar sig vara lika välformulerad och ödmjuk som jag trodde. En person som trots sina framgångar hävdar att han egentligen inte vet särskilt mycket om skådespeleri.
– I don’t know how to do it.

Kort text om The Infernal Comedy

Fakta om Jack Unterweger

Annonser

The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse

Stockholm Fringe Festival, Stoff, vill möjliggöra nya scenkonstuttryck genom att låta erfaret möta oslipat. Det vädras goda förutsättningar när en barockorkester från Wien, två sopraner och John Malkovich lördagen 24/8 tar Stadsteaterns stora scen i besittning. The Infernal Comedy – Confessions of a serial Killer, som varit på turné sedan 2009, är en melodramliknande föreställning hopsatt av österrikaren Michael Sturminger. Skräckberättelse ”based on a true story” möter brottstycken ur klassisk opera.

Det handlar om en Jack Unterweger, 1974 dömd till livstids fängelse för mord på en prostituerad. Under tiden i fängelset skrev han en självbiografi vars litterära betydelse fick ett antal österriskiska kulturpersonligheter att förorda Unterwegers frigivning. Han släpptes efter femton år men greps åter 1992, anklagad för ytterligare nio mord på prostituerade kvinnor. Två år senare tog han sitt eget liv. The Infernal Comedy utspelar sig efter Unterwegers död. Handlingen: en bekännelse och retrospektion med utgångspunkt från seriemördarens självbiografi.

Jack Unterweger (Malkovich) äntrar scenen i vit kostym och solglasögon. Han är här för att marknadsföra sin bok. Den ligger i högar på skrivbordet bakom vilket Jack sätter sig när dirigent Martin Haselböck slagit av Orchester Wiener Akademie. Jack – författaren – berättar om sin svåra uppväxt, Jack – seriemördaren – uppmanar publiken att njuta mer av sex. Han är en obehaglig figur. Desillusionerat berättar han om hur han efter frigivningen omsvärmades av kvinnor som erbjöd sig att betala hans hyra, informera om Wiens kulturkretsar eller helt enkelt bara ville knulla en mördare. Kvinnorna var och är allt i hans liv som betytt något – på en och samma gång himmelska och helvetiska. Eftersom han levt ett så kärlekslöst liv, förklarar Jack, tillät han sig helt enkelt att ”utnyttja situationen”.

Två sopraner (Marie Arnet och Bernarda Bobro) gestaltar hans horor och madonnor med arior ur klassiska operor som sprängts in i monologen. Jack tystar dem med pekfingret, nafsar dem i nacken, stryper dem med behåar och lägger huvudet mot sin moders mage. Sopranerna, förstår man, visualiserar Jacks komplexa förhållande till kvinnor. Vad sopranerna gör på scen förstår man däremot inte. Föreställningen fäster nämligen ingen vikt vid att djupare undersöka Jack Unterwegers beteende. Den nöjer sig med att konstatera att han är en galning, en psykopat, vilket gör att spelet mellan honom och kvinnorna är svårt att begripa. Varför täcker Jack den ena kvinnans döda kropp med sina böcker? Varför hukar sig den andra kvinnan (hans dåliga samvete? en prostituerad syster?) försiktigt ned och plockar bort dem från kroppen? Varför står kvinnorna och skvalar utan att agera? Varför rusar de om och om igen ut från scenen i klackskor? Varför sjunger de om olycklig kärlek? Varför kastar Jack sin kavaj till en kvinna i publiken? Och vad menas när Jack söker publikens bekräftelse för att fastställa att kvinnor är lömska och underbara?

Jacks förtryck – han stryper, tystar, manipulerar – iscensätts illustrativt. Våldet skildras utan att regin tar tydlig ställning mot det. Det är problematiskt. Om föreställningen vill visa kvinnlig underkastelse genom att passivisera kvinnorna, är framställningen för otydlig. Det saknas analys och problemformuleringar. Det saknas orsakssamband. Sopranerna blir överflödiga när trasig bakgrund, kvinnokomplex och dårskap får förklara Jacks handlingar. Frågetecknen radar upp sig. Varför behövs berättelsen om Jack Unterweger? Vad vill föreställningen om honom säga? Och vad gör The Infernal Comedy som huvudattraktion på Stockholm Fringe Festival?

Kanske hade det passat bra om herr M utbrustit i Lars Forssell:

Kvinnor, kvinnor, kvinnor
mot dem finns det rakt ingen bot!
De förvrider allt huvena på oss
och i brudsängen börjar de klå oss!
Ja se kvinnor, kvinnor, kvinnor
är olyckans källa och rot!
De är värre än värsta tyfon
som skakar master och rån!
Di är otyg å fanstyg å kjoltyg
å fanstyg å kjoltyg å otyg
och helvetet kommer di från
kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor!

02wFoto Olga Martschitsch