Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Annonser

Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Takshow med Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom

Namnet är lysande. Takshow i stället för talkshow. Och läget! Kulturhustaket, mitt i smeten, med kvällssol och utsikt över staden långt där nedanför. Köerna från hissen ringlar sig långa trots att klockan bara är några minuter efter insläpp. Jag hör röster som säger att det är slutsålt. Väl ute på taket fylls platserna framför scenen snabbt, vi hittar ett bord lite vid sidan om där vi ändå ser hyfsat. Upptäcker att Ebbot Lundberg själv sitter och klunkar vin vid ett bord alldeles bredvid, hör hur han klinkar på gitarren och sjunger upp. Förväntningarna är höga.

Ebbot är först ut, och när han kliver upp på scenen blir det stort jubel. Han är omtyckt, den gamle rockräven. Och ännu mer folkkär lär han bli efter inspelningarna av ”Så mycket bättre” som avslutades för bara två veckor sedan. Kvällens värd Kristoffer Triumf ställer många frågor om detta, och även om Ebbot inte får säga något så säger han ändå alldeles för mycket.
– Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett enda papper, deklarerar han. Och är underhållande utan att anstränga sig. Påstår hela tiden att varken han eller tidigare gruppen Soundtrack Of Our Lives är särskilt framgångsrika, men kan man det minsta om rock så är det stort att höra att han spelat Johnny Cash-låtar i Nashville, och sjungit tillsammans med den legendariska gruppen Love i stället för bortgångne Arthur Lee. I sommar gör han en rad gig runt om i Sverige tillsammans med olika artister, mest för att det är roligt. Och erkänner att han har svårt att säga nej.

Triumf påpekar att just Johnny Cash-tolkningarna ligger i topp på Spotify, något Ebbot inte hade en aning om. Förrän han för första gången med hjälp av en kompis gick in på Spotify häromdagen. – Jag är gammeldags, gillar fortfarande att bläddra bland skivor i affären, säger han. Och så får vi äntligen höra honom sjunga. Det låter skrovligt, spontant, och alldeles underbart.

Men ändå är det något som skaver.
Publiken är ung, snygg, med lagom glödande rosékinder, de borde vara med på noterna. Eller? Jag är där tillsammans med mina svärföräldrar (svärmor är ett nyblivet Ebbot-fan) och trots att vi åldersmässigt befinner oss i minoritet så tänker vi att det här taket minsann är till för alla. När till och med Leif Pagrotsky finns på plats.

”En loppcirkusversion av David Letterman”, så har det stått i intervjuerna om Kristoffer Triumfs Takshow. Att nämna Letterman som referens ger höga förväntningar, det där med loppcirkus glömmer man bort och förväntar sig i stället karisma och högt tempo. Jag har aldrig lyssnat på Triumf, vet inte hur han klarat övergången från podcast till liveshow. Vet inte hur stämningen eller publikkontakten varit tidigare på Kulturhustaket. Men det är definitivt gästerna som gör showen.

Några gånger vrider vi oss för att det blir för utdraget. Särskilt i början, innan Triumf blivit varm i kläderna. Jag skrattar gärna åt fräcka skämt eller slag-under-bältet-humor, bara det levereras rappt och med timing. Om man bestämt sig för att fråga Ebbot om alla damrykten eller om vad som finns under kaftanen, då gör man det. Får man inte ur sig orden låter man bli. Nu blir det i stället till en osäker tennismatch där Triumf stakar sig och bollar över frågan till sin scenkompis (som jag tyvärr inte ser från min plats) som i sin tur returnerar, sekunderna tickar medan de enstaka skratten är för få och allt blir pinsammare. Jag tänker ”men släpp frågan för fan och gå vidare” och himlar nästan med ögonen, vill bara att Triumf ska ta tag i showen och driva den framåt igen. Tills Ebbot gör det enda han kan, säger att alla rykten stämmer och att han är välutrustad som få. Skratten som då kommer är förlösande, men inte äkta. Synd, för jag tycker Kristoffer Triumf verkar vara både schysst och charmig. Det blir bättre efterhand, absolut, men i mina ögon har han inte riktigt bestämt sig för vilken sorts programledare han vill vara; mystrevligt lyssnande, lekfarbror, eller gåpåig och fräck.

Okej. När Ametist Azordegan sätter sig i intervjusoffan blir det vassare. Som musikjournalist, programledare och recensent säger sig Azordegan vara obekväm i rollen som intervjuoffer. Hon vill inte prata om sig själv, värjer sig genom att prata snabbt och ducka för frågor som är alltför personliga. Jag kan ingenting om henne men imponeras snabbt av hennes välformulerade åsikter. Särskilt när hon ska välja tre hiphopartister/musiktexter som säger något viktigt och som påverkat henne. Hiphop är inte direkt min genre, men hon brinner så tydligt för detta att hon lyckas förmedla sin tolkning av och kärlek till dessa texter. Plus för att hon otippat väljer Cornelis Wreesvijk som sin artist nummer tre, något vi tyvärr inte får höra, eftersom Triumf säger att vi inte hinner utan måste gå vidare till nästa programpunkt (det känns som ett svepskäl – platsar inte Cornelis i detta sammanhang?).

Azordegan suckar när Triumf tar upp det faktum att hon är från Ockelbo, och innan han ens hunnit gått vidare med sin följdfråga förnekar hon allt samröre med Daniel Westling, och hinner dessutom berätta en lång historia om hur hon blivit hotad för att hon kritiserat monarkin och skämtat om kungafamiljen. Det får man inte göra i Sverige. Applåder och skratt på det, trots att det är allvarligt och sorgligt.

Edward Blom får avsluta. Med en aldrig sinande svada, med perfekt timing och oneliners som många skulle döda för att få till, tar denna mat- och dryckeshistoriker ut svängarna så att publiken kiknar av skratt. Han beskriver Almedalsveckan som en odyssé i rosévin och berättar om hur han en dag var så bakfull att hans fru fick springa ut och köpa piller för att han skulle klara av sitt eget seminarium. Berättar om hur han någon gång innan högstadiet tvärt bytte stil från jeans och tröja till sin nuvarande med slips, kavaj och attachéväska (bara tanken på en 12-årig Blom i manchesterkavaj får mig och alla andra att dra på mungiporna). Påstår att han hade en lycklig uppväxt fram till sex års ålder.
– Nej just ja, morfar dog ju när jag var fem och ett halvt. Men innan dess i alla fall… ja, när jag inte blev mobbad, då.

Det är sorgligt och roligt på en och samma gång. Blom sicksackar sig fram genom högt och lågt, framstår oavsett ämne som den mest positiva människa jag någonsin hört, till och med när han beklagar sig över sitt och familjens dåliga ansiktsminne.
– Det var som att min hjärna bara hade plats för ett visst antal ansikten, och efter året i Tyskland där jag träffade säkert femhundra nya människor kan ni förstå att det blev problem när jag kom hem till Sverige igen. För att få plats med så många nya ansikten måste de gamla rensas ut, och det visade sig att jag hade glömt bort alla vänner, klasskamrater och släktingar.

Edward Blom tar över showen helt. Som en glad pojkstudent i gubbkläder tycks han komma från en helt annan tid, använder ord som backanal, gask och kuplett och sjunger till på köpet lite Ernst Rolf. Det är alldeles charmerande, och den sista halvtimmen när Ametist Azordegan sitter inklämd mellan de stora herrarna Ebbot och Edward Blom är den absolut bästa. Avslutningsvis spelar Ebbot Johnny Cash-låten ”Ring Of Fire”, och när de sista tonerna klingat ut och vi fått trumhinnorna spräckta av hans oväntade hårdrocksvrål känner jag mig nöjd. Alla andra också, uppenbarligen, för applåderna är långa och varma.

Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom på Kulturhustaket

Mitt betyg blir alltså: något svajigt programlederi med plus för att gästerna fick prata till punkt, stor guldstjärna för trevlig miljö samt riviga och roliga gäster som trots allt skapar en underhållande kväll. Kulturhustaket är en fantastisk oas, och jag rekommenderar självklart alla att gå hit i sommar. Själv ger jag Kristoffer Triumf en ny chans – jag ska lyssna på hans podcast ”Värvet” för att se vad jag har missat.