Fotoutställning: Imogen Cunningham på Galleri 3

Jag ville se den stora Imogen Cunningham-utställningen på Galleri 3, och var också nyfiken på hur Konstkvarten var upplagd, därför passade jag på och besökte Kulturhuset när konstpedagogen Helen Karlsson gav en 15 minuters gratis introduktion till Cunninghams fotografier.

Den klimatsvala temperaturen var skön efter klibbig åskhetta utanför, och besökarna rörde sig under tystnad i den skumma lokalen. Karlsson gjorde sitt bästa för att dra ihop denna skara människor till en grupp, men det tycktes som om många ville närma sig motiven på egen hand, de gled dröjande omkring och låtsades som om de inte lyssnade. Vi var några få som följde efter Karlsson när hon entusiastiskt pekade ut några av de mest betydelsefulla verken.

Imogen Cunningham (1883-1976) föddes i Portland, Oregon, och blev en pionjär inom fotokonsten. Helen Karlsson berättar att hon tidigt visste att hon ville bli heltidsarbetande yrkesfotograf, något som var ovanligt för dåtidens kvinnor. Cunningham arbetade ett tag i Edward S Curtis fotostudio (han som fotograferade nordamerikanska indianer), reste till Europa för att studera fotografi, och öppnade efter återkomsten till USA en egen studio i Seattle. Hennes första fotografier var för den tiden vågade med nakenstudier av sig själv och andra, hon var en nyfiken visionär och som utbildad kemist experimenterade hon lika gärna med sina motiv som i mörkrummet, men hon livnärde sig också under hela sin karriär som porträttfotograf. Utställningen på Kulturhuset omfattar närmare 200 verk och spänner över 70 år, och eftersom Cunningham hela tiden arbetade med ALLT är fotografierna hängda tillsammans efter motiv i stället för årtal. Således har Gatuliv, Växtformer, natur, stilleben, Kropp & dans samt Porträtt fått varsin egen avdelning. Jag upplever denna indelning som logisk och lätt att ta till sig.

Den bild på tre dansare som illustrerar hela utställningen är fantastisk, men också en smula missvisande, upptäcker jag snabbt. De flesta av verken är små och lågmälda snarare än stora och explosiva. Människor fångade i anonyma kompositioner, mycket ljus och skugga, hårda kontraster. Även hennes porträtt är avspända, och omgivningarna lika viktiga som personen på bilden. Saklighet, men också sökande efter något; ett ögonblick, ett uttryck. Cunningham arbetade ofta med dubbelexponering, och många av fotografierna känns som om de uppkommit av en lycklig slump, även om jag förstår att det gått åt många rullar film innan den perfekta bilden dök upp.

Martha-Graham-dancer-1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Jag fastnar länge framför det fantastiska fotografiet av dansaren och koreografen Martha Graham. Hon sluter ögonen i djup koncentration, händerna ramar in ansiktet, skapar mörka skuggor. Det är en rå och naken bild som fascinerat många, kanske för att den på ett enkelt sätt visar upp kraft och konstnärskap, kanske för att man också anar styrkan hos kvinnan bakom kameran. Fotografiet är en del i en serie bilder som Cunningham under en eftermiddag tog av den moderna dansens nya stjärna, och tack vare bildsviten fick Vanity Fair upp ögonen för Cunningham och började anlita henne.

De fotografier som berör mig minst är Cunninghams växtformer och stilleben. Även om jag får lära mig att de gav henne internationell uppmärksamhet tack vare sina grafiska, nästan avantgardistiska former, så faller jag inte på samma sätt som för hennes övriga produktion. Bilderna är vackra men talar inte riktigt till mig.

Karlsson berättar att utställningen inte bara består av inlånade originalfotografier, utan också av ett generöst antal aldrig tidigare visade alster som tagits fram av the Imogen Cunningham Trust, en familjeägd organisation med syfte att bevara och sprida konstnärens arbete. Cunninghams barnbarn Meg Partridge fanns tydligen på plats när Kulturhuset i slutet av maj invigde utställningen, och jag konstaterar i efterhand att det hade varit roligt att lyssna på henne. Men långt efter att Helen Karlsson tackat för sig och gett sig av strosar jag runt bland verken och känner mig fullt tillfreds med tystnaden och min egen upplevelse av fotografierna. De talar till mig utan röster, och det räcker långt.

Konstkvarten fungerar alltså fint som en lättare introduktion till Imogen Cunninghams verk. Prickar man in en visning kan det absolut vara trevligt att få en kort presentation av utställningen, och eventuellt ställa några frågor till en kunnig konstpedagog. Men man kan lika gärna gå dit på egen hand, eftersom Imogen Cunninghams konstnärskap knappast låter sig ringas in på 15 minuter.

Utställningen är gratis och pågår till och med 8 september. Missa den inte!
Man kan välja mellan en rad olika guidade visningar, se datum och läs mer här.

Annonser

One thought on “Fotoutställning: Imogen Cunningham på Galleri 3

  1. Ping: Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s