På djupet med Kristina Lugn

Visste ni att Kristina Lugn är rolig? Det är hon. Väldigt rolig. Redan efter de första orden hon yttrar när hon sätter sig till rätta får hon publiken att skratta. Och det fortsätter under hela samtalet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kristina Lugn är klädd i svart från topp till tå. Det enda som bryter av färgmässigt är det vita pärlhalsbandet runt halsen och det omisskännliga långa röda håret. Hon förklarar under samtalet hur det kommer det kommer sig att hon alltid klär sig i svart. Mer om det senare i texten.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet, har följt Kristina Lugn under många år. Han har intervjuat henne många gånger. Och recenserat, är Kristina Lugn noga med att påpeka. Lars Ring berättar att han har sett alla Kristina Lugns pjäser och läst varenda dikt som hon har skrivit. Kristina Lugn blir förvånad och imponerad när hon får veta att han har sett alla hennes pjäser. ”Håll med att om en del av mina pjäser är nästan exakt likadana bara med en annan titel och andra skådespelare?!”, säger hon.  Lars Ring håller inte med, men menar att det finns vissa teman som är återkommande. Som exempel nämner han att det väldigt ofta är två människor som är i dialog med varandra i ett slutet rum. Lars Ring berättar att hans sambo var irriterad över att det inte var ett lyckligt slut på ”Hjälp sökes”. Då protesterar Kristina Lugn genast: ”Det är väl ett lyckligt slut. Vem är du sambo med?!” och publiken brister ut i skratt. ”Jag tycker att slutet är strålande lyckligt”, fortsätter hon.  ”Alltså, de dör ju inte på slutet. SÅ lyckligt är det inte”, skojar hon vidare.

”Hjälp sökes” är en musikal skriven av Kristina Lugn med musik och sångtexter av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som just nu spelas för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm.  Den kommer att teliviseras och med lite tur kommer den att fortsätta gå på Orionteatern under våren 2014, avslöjar Kristina Lugn för oss som inte har lyckats få tag i biljetter till musikalen.

Lars Ring läser ett citat ur musikalen:

 ”Jag brukar säga så här: jag förstår inte varför människor är så angelägna att förstå sig själva och varandra. Förståelse är för veklingar, tycker jag. Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium.”

Kristina Lugn förklarar att det inte är svammel i största allmänhet utan att hon tycker att man ska värna om det som är ett mysterium i livet.

När Kristina Lugns morfar, Nimrod, kommer på tal låter hon väldigt kärleksfull och man förstår att han var spelat en mycket viktig roll i hennes liv. Kristina Lugn berättar att hon växte upp i Västergötland och det språk som omgav henne beskriver hon som att det lät som om Bert Karlsson bodde överallt. Hennes morfar däremot var kantor i Tierps sockenkyrka och Kristina Lugn fick ofta resa dit på loven när hon var mellan 3-7 år och vara med honom i kyrkan. Där fick hon höra rikssvenska och det kyrkliga, liturgiska språket som hon tycker är väldigt vackert. Det gav henne ett sinne för skönheten i det obegripliga. Det gjorde ett sådant intryck på henne att hon väldigt tidigt försökte skriva psalmer. Dock har hon aldrig försökt skriva obegripligt, påpekar hon, men hon har försökt skriva i kontakt med det obegripliga. Hon beskriver hur fantastiskt det var att som ungt barn komma i kontakt med hela livscykeln, allt från dop till begravningar. Framförallt lärde det henne att språket har både en farlig och frigörande kapacitet. Lars Ring lyfter fram att Kristina Lugn har en otroligt stark rytmkänsla i språket. Kristina Lugn protesterar igen. ”Inte otrolig, men jag har en viss rytmkänsla”.

Stunden innan döden, väntrummet inför döden, det är något som Lars Ring tycker att Kristina Lugn ofta återkommer till i sina texter. Kristina Lugn konstaterar att det är synd att hon har varit så upptagen av tankar på döden istället för att försöka leva. Det stora problemet för henne är det stora sveket, att bli sviken och övergiven. ”Det yttersta sveket är ju faktiskt döden”, säger hon.

 ”När jag ser mina barn och barnbarn är det för mig fullständigt obegripligt att jag kommer att bli tvungen att försätta mig i en situation, nämligen att vara död. När jag inte ens kan låna dem några pengar eller få veta hur det går för dem och försöka hjälpa till med det lilla jag kan. Och att de kommer att sakna mig ungefär lika lite som jag saknar Nimrod”.

Kristina Lugn berättar om sitt flirtande med självmordstankar som hon har ägnat sig mycket åt i livet. Det har varit ett slöseri med tid, konstaterar hon nu i efterhand. Hon önskar att hon hade fått mer hjälp med det när hon var yngre. Ibland har hon försökt göra experiment med sig själv och säga till sig själv att hon ska le mot alla hon möter och att hon varje dag måste utsätta sig själv för någon typ av glädje. Hon tycker att det faktiskt har fått henne att bli lite gladare. Det stora som dock har förändrat hennes liv väldigt mycket till det positiva är att vara med sina barnbarn. Så fort hon lade ögonen på den första lilla bebisen stod det klart för henne att det är det här som är kärlek. Att få ta hand om någon.  Hon tycker att det hemska med att vara mycket ensam är att man blir dum i huvudet. ”Man försöker förvandla den inre monologen man har hela tiden och få till det att det ska bli en dialog istället”. Lars Ring gör en återkoppling till dialogen som ofta förekommer i hennes pjäser och han tror att det är en dialog mellan Kristina Lugns självbild och hennes egentliga jag. ”Jag försöker tala förstånd med mig själv”, förklarar hon.  Hon tror att många självmord egentligen är ”olyckshändelser”. Att någon råkar stå vid en tunnelbaneperrong och ser tåget komma och så tänker personen att den på en halv sekund kan lösa alla problemen genom att försvinna. Men så har man en spärr som gör att man kommer ihåg att det finns andra människor. Men man kan vara så förtvivlad att man tappar kontakten med de där spärrarna.  ”Det är ett väldigt slöseri med tid att ständigt behöva påminna sig om det. De flesta människor vet detta automatiskt”, menar Kristina Lugn, men hon själv måste ständigt påminna sig själv om det där.

”Döden har ett konstigt sätt att älska sina barn. Hon kommer närsomhelst. Till vem som helst. Hon har ett konstigt sätt att alltid hitta sina barn. Döden har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Hon äter deras mat, hon skrämmer deras vänner. Och när de klagat tar hon fram sin kalla hand. Då skriver hon med sitt kalla namn på deras aldrig mera kyssta läppar”.

Kristina Lugn berättar att hon har använt sig av metaforen att döden är en kvinna några gånger. Hon nämner ”Nattorienterarna” där det står något i stil med att döden ropar hem barnen från livets hårda skola. Hon fick vid ett tillfälle ett väldigt sorgligt brev från en kvinna som hade blivit sårad av den texten. Kvinnan hade nämligen förlorat sitt barn och menade att så skulle ingen mamma göra. Det tog Kristina Lugn jättehårt. Hon menar därför att det inte är så att hon går omkring och sprider tröst. ”Fråga de som känner mig”, säger hon. Lars Ring inflikar att Kristina Lugn för andra gången under det här samtalet blandar ihop sina texter med sig själv. Hon svarar med att förklara att skillnaden inte är så stor. Tidigare var hon väldigt noga med att poängtera den enormt stora skillnaden mellan sig själv och texterna. Men nu inser hon att texterna är en del av henne. Hon försöker adressera sina texter så att de blir allmängiltiga och översättbara till andra människor. Det är det som är en del av konstens funktion, att det blir ett sorts samtal.

De nu levande svenska dramatiker som bäst formulerar Lars Rings liv är Kristina Lugn och Lars Norén, berättar han. På vitt skilda sätt, men som ger ord åt något ordlöst. Det karaktäristiska för Kristina Lugn är att hon demonterar och sätter ihop språket och ställer motsatser mot varandra, tycker Lars Ring. En gestaltning av ett utanförskap med språket. Kristina Lugn håller med och förklarar vidare att hon tror att det är svårare att vara kvinna än man. Som kvinna måste man kämpa hårdare för sitt självförtroende. Inte bara när man blir äldre utan även under hela skoltiden. Hon berättar att hon var väldigt mobbad som barn, bland annat blev hon retad för sin hårfärg och sina fräknar. Fixeringen vid ytan drabbar kvinnor menar hon. ”Nu talar vi ju På djupet, men ytan är faktiskt oerhört avgörande, det är den vi presenterar oss med”. Anledningen till att hon alltid har tyckt att hon måste bära svarta kläder är för ingen ska titta på henne. Förmodligen vill inte dra till sig mer uppmärksamhet än vad hon redan tror sig göra med sitt utseende. Ett av hennes barnbarn visade ett Youtube-klipp som handlade om Kristina Lugn, en sketch som skulle vara jätterolig där de driver med henne. Hon berättar att hon blir jätteledsen för sådana saker. Hon blir sårad.

Kristina Lugn berättar att Lars Norén talar väldigt illa om henne i en av sina dagböcker. Hon säger att hon beundrar honom mycket, men inte för hans dagböcker. Hon hatar fixeringen vid att man ska lämna ut sig själv. Hon tycker att Knausgård lyckas bättre för hans dagböcker är gestaltade på ett annat sätt.

Senast som Kristina Lugn och Lars Ring träffades var för 1 ½ år sedan. Då hade Kristina Lugn precis flyttat till en lägenhet vid Mariatorget. Sedan dess har Kristina Lugn hunnit flytta två gånger till. Hon har flyttat väldigt många gånger i sitt liv och Lars Ring gör en koppling till hennes texter där det finns en slags hemlöshet, en rotlöshet. Kristina Lugn förklarar att sedan hennes dotter flyttade hemifrån har hon inte bott tillsammans med någon utan har istället haft en nära relation till sina lägenheter. Och hon känner fort när de inte passar ihop längre, skrattar hon. Alla böcker som hon äger verkar representera trygghet för henne. Där finns hennes livshistoria. ”Det tror jag inte man kan få med en läsplatta”, säger hon. Böcker som hon alltså har ett minne kopplat till. Till exempel ”Idioten” av Dostojevskij som hon fick när hon konfirmerades, en bok av Elsa Beskow som hon älskade som barn. Böckerna ger henne en känsla av vem hon är.

Lars Ring kommer in på annat ”hem” som Kristina Lugn har haft. Han syftar på Brunnsgatan 4, där Kristina Lugn var teaterdirektör i 12 år. Kristina Lugn säger att hon nästan inte kan prata om det för då kommer hon att börja gråta. Det var från början en gammal potatiskällare som Allan Edwall sedan gjorde om det till en mycket intim scen där han ville komma nära teaterkonsten. Kristina Lugn tog över och det ”tvingade” henne att skriva massor av pjäser. Hon menar att det var det som fick henne att sluta för till slut skrev hon så dåliga pjäser att hon är förvånad att någon överhuvudtaget kom på dem.

”Romeo och Julia”med Lena Nyman och Erland Josephson var en av alla de pjäser som spelades på Brunnsgatan 4 och den var Kristina Lugn väldigt nöjd med. Den var så enkel och väldigt rörande, en bit teaterhistoria, tycker hon. Både Nyman och Josephson var väldigt sjuka när de spelade pjäsen och trots att Josephson hade kraftiga Parkinsonryckningar fanns det inget av sjukdomarna i föreställningen. Det var rakt igenom teaterkonst. Kristina Lugn såg varenda förställning av den pjäsen och då fick hon själv uppleva att det verkligen är sant att teater är ögonblickets konst. Det fanns ingen föreställning som var den andra lik och det berodde på samspelet med publiken. Det uppstår en slags tredje kraft; scenen, salongen och sedan uppstår det något mellan skådespelare och publiken. Lars Ring menar att detsamma egentligen uppstår mellan Kristina Lugns texter och läsarna. Han säger att Kristina Lugn är folkkär, men då protesterar hon direkt och säger att hon inte kan ta emot sådant där. ”Folkkär, är ju Lasse Kronér”, hävdar Kristina. Hon har inget emot Lasse Kronér, säger hon, men hon tycker att det är så dumt att hans program heter ”Smartare än en femteklassare”. ”Smart är ju inte samma sak som kunnig”, menar hon. Hon vädjar sedan till publiken att om någon känner Lasse Kronér så be honom byta namnet till ”Duktigare än en femteklassare”. Kristina Lugn tror inte att det är så många som har läst hennes böcker. Då poängterar Lars Ring att hundratusentals människor har sett hennes pjäser och att hon är väldigt läst utomlands. Då får vi veta att hennes bok ”Hej då, ha det så bra!”, har översatts till engelska och att hon ska åka på turné i USA med den. Det mest överraskande, fortsätter hon, är att Peter Stormare har översatt ”Idlaflickorna” och tänker göra en road movie av den.

Lars Rings beskrivning av Kristina Lugns texter är att hon gör språket häpnadsväckande gång på gång. Att hon ställer motsatser mot varandra, förstör det, sätter ihop det, använder det som byggklossar som gör det nytt och fräscht varje gång. Han frågar om Kristina Lugn håller med.

”Jag kan inte ta emot sådana där saker”, säger hon generat. ”Men jag håller med”.

Kristina Lugn får frågan om lever med sina gamla texter. De är en del av henne, men hon läser inte sina gamla texter. Förutom häromveckan då hon fick en gammal diktsamling som hon har skrivit av Pär Westberg. Då läste hon den och tänkte att ”det där skulle jag aldrig kunna skriva idag. Den är faktiskt jättebra”. (”Hundstunden”, 1989). Hon tror att man tappar förmågan att skriva när man blir äldre. Man går miste om drivkraften. Tidigare var det svartsjuka, olycklig kärlek och hämndbehov som var drivkrafter eller att få skriva repliker till en skådespelare och tvinga den att säga sådant som hon visste att den personen aldrig skulle säga privat. Alla de där känslorna försvinner för att man slutar tänka på det, menar hon. ”Det var jättelänge sedan jag kände förälskelsen slår ned som en blixt genom kroppen”.  Nu upptas tankarna mer av ”Hur ska det gå? Hur ska det gå? Ojojojoj…”.

Kristina Lugn berättar om hemlig dröm hon har. Hon kan inte hålla sig för skratt när hon berättar om den. Drömmen är att det ska ringa en journalist till henne och fråga: ”Kristina, hur håller du dig så ung och fräsch?”. ”Jag skulle faktiskt bli gladare för det än en bra recension”.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Kristina Lugn är ledamot sedan 2006. Hon är väldigt glad för det senaste tillskottet i Akademien, Sara Danius. Hon säger att det inte finns några schismer i Akademien utan alla är goda vänner. Kristina Lugn sitter med i Nobelkommittén och det innebär att hon läser otroligt mycket. I år var det ungefär 200 nomineringar och före sommaren ska de få ned dem till fem. När det gäller betalning för arbetet de genomför berättar Kristina Lugn att de får 300 kronor per sammanträde, de har en livmedikus, de får gratis läsglasögon, de får göra vissa resor samt att de får ett kommittéarvode för arbetet de gör i Nobelkommittén eller andra kommittéer. Däremot får de ingen lön.  Bara den ständiga sekreteraren får lön.  Kristina Lugn är lite ambivalent till att de inte får lön. Hon säger att Akademien och psykoanalytikerna är de enda som inte ändrar på det som grundläggarna har bestämt. Akademien följer Gustaf III:s vilja väldigt noggrant och han bestämde att man inte ska ha betalt. I Akademien ska alla under sammanträdena tilltalas med herr eller fru, och det var också något som Gustaf III införde. På den tiden hade adeln så stor makt och därför införde Gustaf III det för att adeln inte skulle sätta sig på de andra.

Lars Ring frågar om framtida projekt. Just nu arbetar Kristina Lugn med ett beställningsjobb för tv. En bok med aforismer föreslår Lars Ring att Kristina Lugn kan ge ut. Det tycker hon är en bra idé, hon skulle kunna plocka från sina tidigare utgivna verk. Lars Ring läser upp några exempel som han tycker skulle kunna vara med en i sådan bok. Kristina Lugn avfärdar det mesta. Lars Ring läser upp ytterligare ett exempel: ”Jag fick 1000 kubikmeter mörker i morgongåva när jag föddes”. Kristina Lugn svarar med ett stort skratt: ”Om jag frågar dig så här: VAD betyder det? Vad svarar du då?”. Lars Ring lyckas ge svar direkt. Arvssynd.

Kristina Lugn ombeds att berätta hur hennes skrivprocess går till. Hon berättar att hon har svårt för mångordighet. Erik Beckman beskrev att när Kristina Lugn försöker uttrycka någonting så är det som att hälla orden genom en kaffebryggare. Det är en stor behållare med jättematerial och sedan silas allt ner och kommer ut som en tunn stråle. Det är precis så hon gör när hon skriver. Hon försöker ta bort allt som är onödigt. Ibland tror hon dock att hon går för långt. Hon menar att man måste unna läsaren, och framförallt, teaterpubliken vissa transportsträckor. Annars hinner de inte följa med i vad som händer och det en av anledningarna till texten till ”Hjälp sökes” finns att köpa som bok (i Orionteaterns biljettkassa för 150 kronor). Hon säger att hon saknar episk förmåga och därför blir det ingen roman. Hon skojar och hittar på en beskrivande text om hur det skulle låta om hon skrev en roman. Publiken skrattar och Lars Ring tycker att det låter som Wallander och säger ”Det låter inte riktigt som du”. Kristina Lugn replikerar: ”Men det låter lönsamt”.

Just det där med överflödiga ord värjer sig Kristina Lugn emot. Hon tror inte att det är bra för tanken. Hon breder gärna ut sig när hon talar och är inte särskilt ordknapp, men tycker att det är viktigt att man är vaksam på språket och att man inte breder ut sig för mycket med onödiga insticksord i skrift. Hon kommer också in på att hon är skeptisk till ordet ”hen”. Hon beskriver sig som purist.

Samtalet är väldigt naturligt och givande, dels för att Kristina Lugn är den roliga och intelligenta person hon är, men också för att Lars Ring är så påläst och genuint intresserad av Kristina Lugns verk. Det märks att han inte bara har läst in sig för den här intervjun.

Det här På djupet-samtalet var det sista för den här våren och då kanske en sammanfattning är på sin plats då jag har varit på samtliga samtalen. Gemensamt för dem är att de alla har varit otroligt givande. Jag har inspirerats, blivit berörd, skrattat och gråtit. Jag har fått insikter och tankats med mycket energi och visdom.  Varje gång har jag lämnat Kulturhuset med en väldigt varm känsla inombords. En känsla av kraft och förnyelse.  Det finns många likheter mellan författarna. Samtliga verkar bära på en känsla av utanförskap. De flesta verkar också upptas mycket av tankar kring döden. Ingen av dem vill heller medge att deras skrivargärning skulle vara av någon betydelse och alla verka dras med ständiga våndor kring det egna skrivandet. Flera av författarna har också berättat att de har läst Bibeln ingående och om hur den har påverkat deras språk.

Vårens alla På djupet-samtal kan ni läsa här:

Jonas Hassen Khemiri

Bodil Malmsten

Torgny Lindgren

Jag ser redan fram emot hösten och fler På Djupet-samtal. Men nu när Kulturhuset har öppet årets alla dagar lär jag nog hitta ett och annat att fördjupa mig i under tiden.

Samtalet med Kristina Lugn finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s