Stockholms dödsfest tar plats i kulturhuset

Jag kliver in genom helvetets portar. Kulturhuset överraskar med en tillställning av den mörkare sorten en fredagskväll. Man har hängt upp svarta lakan för att hålla solens strålar borta, lokalen är dunkel och idealisk för kvällens band. Temat dödsmetall borde säga allt, men Stockholms dödsfest säger så mycket mer. För det var exakt vad det var; en riktig fest utan en glädjebringande discokula.

På Stockholm Death Feast var alla skinnjackor och läderkängor samlade för att ta del av live musiken. Sex stycken band spelade sin själsdrypande och öronbedövande musik, baren var öppen för dem som ville sjunka djupare in i djävulsmusiken, eller för dem som bara suktade efter en dryck.

Death metal är en ganska speciell genre. Är man ointresserad så vänder man ryggen till direkt, men då missar man poängen; musikerna är nämligen väldigt skickliga på sina instrument. Gitarrerna är nedstämda, riviga och distade; basen likaså. Den traditionella sången får ingen chans; det vrålas eller growlas. Ilskan är påtaglig. Trummornas betydelse är i princip avgörande för soundet med sina skyndsamma baskaggar och blastbeats. Dödsmetallens historia började i slutet av 80-talet och fortsätter än idag att slå rot i världens alla ändar. Det tekniska spelandet tar sig an nya höjder hela tiden.

Band som stod på scen den kvällen var: Lost Soul, Facebreaker, Soreption, Syn:drom, Volturyon och sist men inte minst kvällens höjdpunkt (för egen del); Diabolical som nyligen släppt ett nytt album NEOGENESIS. Deras uppträdande var minnesvärd just för att det spelades upp makabra videoklipp i bakgrunden med döden i fokus. Det var en konstfilm med mer eller mindre en tanke bakom, teman som ständigt är återkommande inom Death Metal. Nedan finner ni ett smakprov från nya skivan.

Lokalen Studion är duktig på att byta skepnad, sist jag hamnade där så var det något jippo som påminde om högstadiediscon av det vuxnare slaget. Självklart florerade det drinkar, samma kväll hade jag och mitt band haft spelning i en källarbar, så det var minst sagt ett intressant avslut. Där hängde faktiskt en riktigt stor discokula om jag inte missminner mig.

Men tillbaka till Death Feast. Kulturhuset visade som sagt sin lite mörkare sida och jag är imponerad, hårdrockare av detta slag tackar hjärtligt när liknande tillställningar dyker upp som svampar mitt i staden. Det finns nämligen inga permanenta platser att gå till när man vill, utan vi flyttas mest runt. Tjusningen med detta är att varje utgång blir ensam i sitt slag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s