ALMA-pristagaren, Isols, pristagarföreläsning

Årets ALMA-pristagare Isol (Marisol Misenta) är i Sverige för att under en vecka deltaga i en rad aktiviter för att slutligen på måndag den 27 maj ta emot ALMA-priset av Kronprinsessan vid en prisceremoni. ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, är världens största barn- och ungdomslitterturpris och prissumman är fem miljoner kronor. Isol inledde sin pristagarvecka på Kulturhuset där hon ledde bokverkstäder tillsammans med flera skolklasser. Dagen efter, den 21 maj, höll hon sin öppna pristagarföreläsning på Kulturhuset. Det var ett samtal mellan Isol och Ulla Rhedin från ALMA-juryn om Isols böcker och hur hon arbetar fram sina idéer. Isols böcker fanns tidigare inte på svenska, men tack vare priset finns nu två av hennes böcker på svenska och fler är på gång.
Isol

Isol inleder med att läsa en av sina böcker. På engelska heter den ”It’s useful to have a duck” och är en bilderbok för de yngre barnen. En pojke hittar en anka och gör olika saker med ankan. Han sitter på den, använder den som hatt och använder den som en propp i badkaret bland annat. En charmig historia, men det bästa och mest oväntade kommer när Isol vänder på boken och läser den från andra hållet. ”It’s useful to have a boy” heter den nu och då får vi följa samma händelser fast ur ankans synvinkel. Ankan ser händelserna på ett mycket positivt sätt. Till exempel när pojken satt på ankan, ser ankan det som att han får lite ryggmassage. Jag blev alldeles betagen av boken för den är genialisk i sin enkelhet, men samtidigt full av finurlighet, värme, humor och charm. Det visar sig att detta är något genomgående för alla hennes böcker. ”Det är bra att ha en anka”, heter boken på svenska och kommer ut på Alfabeta bokförlag senare i år.
AnkaRub

Samtalet glider in på barnperspektivet i den här boken. Isol tycker om att ha barn som huvudpersoner eftersom de ser på världen med nya ögon. Det är ett väldigt kreativt sätt att se på världen, ett fritt sätt. Barnen i hennes böcker frågar ibland vuxna om förklaringar, men barnen nöjer sig inte med svaren de får utan letar efter egna svar. Det är drivkraften och motorn i hennes böcker, att barnen letar efter andra saker och frågar sig själva saker. Boken ”The beautiful Griselda” är den första av Isols böcker där huvudpersonen är en vuxen. Griselda är dock barnslig, men inte på ett positivt sätt menar Isol. Jag återkommer till boken i slutet av den här texten.

Isol leker gärna med enkelhet även om boken har ett allvarligt tema eller en komplex frågeställning i botten. En bok som hon har skrivit handlar om en flicka som vill ha mycket saker. En dag kommer en ande och säger att flickan är den som har önskat flest saker den här månaden och därför kan han uppfylla en av hennes önskningar. Men flickan får svårt att välja bland alla sina önskningar och säger att hon vill ha allt. Men det ordet finns inte som valmöjlighet. Till slut får hon nöja sig med det som anden väljer att ge henne. Hon får en grå kanin. Boken slutar med att hon önskar sig att kanin var blå…

Ibland tycker inte folk att illustrationerna i en bok förmedlar något eget, men Isol vet att samma text men med olika illustrationer kan bli en helt annan text. Illustratören har många verktyg att använda sig av och kan förmedla olika saker genom att välja olika tekniker eller genom att lyfta vissa situationer ur texten. Det är intressant att försöka hitta rätt bildspråk som samspelar eller samtalar med texten. Isol menar att barn uttrycker saker i bild som de inte kan uttrycka genom talet. Hon hänvisar till psykologin. När man ritar uppenbarar sig många saker från ens undermedvetna i teckningarna. Hon tycker att det är sorgligt att vi inte tillåts rita fritt när vi blir äldre. För då är det så viktigt att ta redan på vad bilden föreställer och vad den heter. Hon möter många vuxna som säger att de inte förstår en tavla och ber henne förklara vad den betyder. Den betyder ingenting, menar Isol. Du ska bara njuta.

Olika stämningar förmedlas om Isol väljer att teckna med tunna eller tjocka konturer. Hon berättar om en bok (”El globo”) som handlar om en flicka som får sin önskan uppfylld. Att hennes mamma förvandlad till en ballong och kan inte skrika mer. Med konturerna och tekniken som Isol använder för att illustera bilderna förmedlar hon nästan en känsla av en serieteckning. Det är absurt och inte verkligt, menar Isol. Därför blir man som läsare inte orolig. Även om mamman aldrig kommer tillbaka är det ingen sorglig bok och illustrationerna hjälper läsaren att förstå det.

I boken ”Secreto de Familia” använder hon grövre konturer när hon tecknar. Boken handlar om en flicka som har en hemlighet. Hennes mamma är egentligen ett piggsvin.  Isol använder grövre linjer för att vi ska förstå att flickan lever i en slags skräckfilm eller monstervärld. Flickan upptäcker att alla familjer har hemligheter. På morgonen ser alla konstiga ut. I sista bildrutan kan man rita sin egen familj.
secretos-flia-Interior

Isol använder sig ofta av en teknik som heter serigrafi eller silkscreentryck. Hon vill alltid ha konturerna på översta lagret så att de inte de inte blir matta eller bleka. Konturen ska spela huvudrollen.

Boken ”Petit, monstret” har precis kommit ut på svenska (Alfabeta bokförlag). Isol vill visa på hur svårt det är att dela in saker i vad som är bra saker och vad som är dåliga saker att göra. Det finns inget givet svar på den frågan. Isol berättar att i Argentina, där hon kommer ifrån, köper många vuxna självhjälpsböcker, de går i kyrkan och vill att någon ska tala om vad som är rätt och fel, vad som är bra och vad som är dåligt. Isol tycker att det är farligt. Mamman i boken undrar hur en så snäll pojke kan göra så dumma saker. Han är snäll när han leker med hunden, men han är dum när han drar en flicka i håret. Han är dum när han hittar på lögner, men han är snäll när han hittar på sagor. Petit upptäcker att även hans mamma är både snäll och dum. ”Det kanske är något som ligger i släkten?”, frågar han sig på slutet. I boken använder hon dubbla konturer, som om konturerna rör sig. Det ser nästan ut som ett tryckfel, men det är med flit och det gillar Isol.
Petit

I Isols debutbok, ”Vida de Perros” (”A dog’s life”), frågar sig pojken hur han kan veta att han inte är en hund. Hans bästa vän är nämligen en hund och de leker tillsammans och gör samma saker. Mamman talar om för pojken att om han vore en hund skulle han kissa på träd, springa efter bilar eller leka i smutsen. Senare i boken får man se att pojken faktiskt gör alla de här sakerna utan att han är medveten om det själv för han kallar handlingarna för andra saker som en del i hans lek. Hur kan han egentligen veta om han är en pojke eller en hund? I slutet kommer han hem alldeles smutsig och hans mamma skickar honom till hundkojan.

För varje bok vill Isol ha en ny utmaning och inte upprepa sig själv. Använda nya tekniker. I boken ”La bella Griselda” (”The beautiful Griselda”) använde hon sig delvis av digital teknik. Hon tecknade först för hand som hon alltid gör, sedan skannade hon bilderna och använde sig av endast fyra Pantonefärger i hela boken.
Nyskapande

Nyligen fick Isol ett brev från en pappa som skrev att hans dotter hade sagt ”Jag vill rita som Isol. Utan gränser”. Det var bland det finaste hon kunde få höra. När barn ska färglägga ska de alltid färglägga innanför konturerna. Isol ifrågasätter det och själv gör hon inte så utan färglägger ibland medvetet utanför konturerna.

Isol talar om sina egna böcker och då syftar hon på de böcker som hon både har skrivit och illustrerat. Sedan har hon även illustrerat andra författares böcker och då talar hon om ”double authorship”.  Hon menar att hon inte är illustratör till någon annans bok utan hon är författare tillsammans med skribenten. Illustratörer är alltid författare, menar Isol, därför att de har ett språk som är eget och måste bestämma många saker. Hon arbetar mycket tillsammans med poeter. Främst med Jorge Luján som är en argentinsk poet som bor i Mexiko. Isol har även jobbat tillsammans med Paul Auster med boken ”Augie Wren’s Christmas story”. Det är inte en bilderbok, säger hon, utan en illustrerad bok.

Boken ”Numeralia” skriven av Jorge Luján och illustrerad av Isol finns på svenska (Lilla Piratförlaget). Det är en bok med korta dikter till varje siffra, 1-10. Utav dessa korta rader har Isol haft friheten att skapa vad hon ville. Dikten till siffran sex lyder: ”Siffran 6 för de tre musketörerna framför en spegel”. Där har Isol mycket skickligt illustrerat att de tre musketörerna speglas i vattnet och tittar man noga ser man att spegelbilden inte är exakt utan naturen härmar människorna. En fisk bildar till exempel mustaschen i spegelbilden.
Numeralia 6

Isol menar att den handlingen i texten är en sak och den grafiska handlingen en annan, båda lika viktiga. För Isol är det väldigt korkat om någon säger att ”Jag är författaren för att jag skrev: en flicka går till huset”. Den meningen kan illustreras på så många olika sätt. Olika stämningar. Färg, storleken, designen finns inte att utläsa i texten. Isol har tecknat serier och säger att där är det serietecknaren som får mest betalt, inte manusförfattaren, så det var förvånade för henne att det var tvärtom med böcker.

Isols senaste bok ”Nocturno” är väldigt finurlig och speciell och är så mycket mer än en traditionell bok. Delar av bilderna är tryckta i fluorescerande färg och lyser i mörker. En bok med recept på drömmar, säger hon. Man får välja mellan några drömmar och den bilden man väljer håller man sedan under en lampa. När det är ljust ser man en bild. När man sedan släcker framträder en annan bild, och man ser drömmen. Bilden lyser hela natten och man kan ställa upp boken som ett blädderblock. Sista sidan är en helt blank sida helt i fluorescerande färg och där man kan skapa sin egen dröm genom att rita eller genom att lägga ett urklippt föremål på pappret och när du tar bort det blir formen kvar. På det här sättet kan du hela tiden ändra dina drömmar. Boken blev en omdelbar succé i Argentina och har sålt slut och en ny upplaga håller på att tryckas.

”Pantuflas de Perrito” (”Doggy slippers”) är en bok av Jorge Luján som han skapade utifrån workshops som hade med barn på internet om husdjur.  Vi får nu se ett antal skisser och färdiga illustrationer för att följa Isols arbete då hon hittar fram till illustrationer som känns rätt. Ofta har hon prövar hon två-tre idéer som hon förkastar innan hon hittar rätt. Isol tycker att det är ganska konstigt att människor har husdjur och i scen är det en flicka som har en apa som husdjur vilket Isol finner är ännu konstigare eftersom apor är så lika oss människor. Därför illustrerade hon det som att även apan har ett ”husdjur”.  Isol gjorde lite research då hon skulle illustrera husdjuren. Hon försökte tänka sig hur det var om hon skulle vara ett pyttelitet husdjur.Då kanske djuret inte hamnar i ögonhöjd med människan utan det som den framförallt ser är kanske näsan. Efter några försök var det den här illustrationen som kändes rätt för henne.
Hamster

Här handlar det om en pojke som talar väldigt varmt om sin kanin. Även här gjorde hon tre varianter innan hon blev nöjd. Hennes idé var att kaninen försöker göra pojken glad när hans raket är trasig genom att ge honom ett liknande objekt.
Morot

Isol gör en bok om året eller en och en halv bok per år. Hon behöver tid på sig att fundera ut nya lösningar. Om hon skulle behöva arbeta under tidspress skulle hon behöva lösa problemet med den första idén som kommer upp. Och den första idén är inte alltid den bästa eller mest intressanta.

Åter till boken där en vuxen för första gången är huvudperson. Samtalet avslutas med att Isol läser ”The beautiful Griselda”. Isol poängterar att hon skrev boken innan hon själv blev mamma. Den handlar om en prinsessa som är så vacker att hon får nästan alla hon möter att bokstavligen tappa huvudet. På balerna rullade huvuden från prinsar och riddare efter att bara ha tittat på henne. Griselda fann det mycket roande och började samla på huvudena. För att kunna utöka sin samling jobbade hon varje dag på att bli ännu mer vacker. Hon kände sig nöjd när hon såg sig i spegeln och vid tanken på att människor runt om i kungariket talade om hennes skönhet. Men faktum var att istället för att älska henne var folk rädda för henne. Hennes skönhet var farlig för andra människor. Vart hon än gick gömde sig folk för henne. Dörrar och fönster slogs igen så fort hon närmade sig dem och hon blev inte längre bjuden till baler. Griselda blev uttråkad i sin ensamhet och bjöd därför in den mest närsynta prinsen i landet på middag. Hans närsynthet gjorde att han kunde tillbringa flera timmar med prinsessan innan han såg hennes skönhet som ledde till det vanliga resultatet. Nio månader senare födde Griselda en bebis, en flicka som var mycket lik Griselda själv. ”Så vacker”, utbrast Griselda och det var dagen då hon tappade sitt huvud. Princessbebisen roade sig så småningom utan mamman och lärde sig en massa saker. Hennes favoritsyssla visade sig vara att lägga pussel. Hon tyckte om att laga saker som var trasiga.

Isol får en fråga om ”The beautiful Griselda” har ett politiskt budskap. Isol berättar om kvinnobilden i Argentina. Att kvinnan ska vara sexig och vacker, men helst inte så intelligent. Att hon ska vara en god mor och samtidigt lite av en prostituerad. Hon känner till många vackra skådespelare som är väldigt eftertraktade för deras skönhet, men de är inte lyckliga, menar hon. För Isol har Griselda ingen makt alls. Hon kan ingenting annat förutom att vara vacker. Isol hör ofta om folk som beundrar vackra kvinnor som män faller för, men hon menar att den makten är oanvändbar. Vad ska man göra med den makten? Hur många män kan man ha i sitt hus? Stunden då Griselda blir mamma och förlorar sitt huvud ger hon av sig själv till en annan person. Det är först i den stunden som Isol tycker om Griselda. Isol vill inte förmedla något särskilt budskap med boken eller i alla fall inte tala om vad det budskapet i så fall är. Hon vill att det ska förbli osagt och få läsarna att själva tänka och reflektera.

Isol är en mångkonstnär. Hon är bilderbokskonstnär, målare, serietecknare, poet, sångerska och kompositör. Bilderna är väldigt centrala i hennes böcker och det var väldigt intressant att ta del av hur hon har arbetat fram vissa bilder. Man förstår hur otroligt genomtänkta de är. Hennes böcker känns väldigt unika, jag har aldrig stött på något liknande. Det ska bli intressant att se om hennes kommande böcker kommer att förändras av att hon själv blev mamma för 1,5 år sedan. Det är inte svårt att förstå varför hon vann ALMA-priset och jag ser fram emot att fler av hennes böcker kommer ut på svenska.
Signerad Isol

Den här pristagarföreläsningen kommer att sändas i Kunskapskanalen på måndag den 27 maj kl 17.55.

Isols hemsida
http://www.isol-isol.com.ar/

ALMA-juryns motivering
http://www.alma.se/Pristagare/2013_Isol/

/Mia Kim

Annonser

Romeo + Julia – klassisk tragedi i 90-talstappning

RomeoJulia

Jag såg australiensaren Baz Luhrmanns film ”Romeo + Julia” på bio när den kom 1996. Den blev hans genombrott för en större publik, men själv hade jag blivit förälskad i debuten ”Strictly Ballroom – De förbjudna stegen” och imponerades inte på samma sätt av uppföljaren. Att plocka Leonardo DiCaprio till huvudrollen kändes som ett billigt val – för mig var han en valpig flickidol med sockersöt yta och lite innehåll – och jag minns att jag upplevde filmen som för mycket effektsökeri och för lite historia.

När jag nu sjutton år senare ser om filmen på Klarabiografen är det bara att erkänna att jag hade fel. Vilka glasögon hade jag egentligen på mig? Visst är det ibland karikatyrer och effektsökeri, men Shakespeares klassiska drama och spelet mellan Claire Danes och Leonardo DiCaprio är ju vad som bär hela berättelsen. Jag blir uppriktigt imponerad, sugs in i historien, och tar tillbaka allt elakt jag någonsin tänkt om DiCaprio. Att förflytta Romeo och Julia och rivaliteten mellan familjerna Montague och Capulet till en hård, urban miljö fungerar alldeles utmärkt. Det är en riktig färg- och ljudexplosion, och Luhrmanns visuella stil (slow-motion, förhöjd hastighet, kreativ klippning) är underhållande och ibland svulstig, men aldrig på bekostnad av flytet i berättelsen. Filmen känns både tidlös och som ett riktigt 90-talsdokument. Som i alla Luhrmanns filmer spelar musiken en stor roll, och soundtracket är sprängfyllt av MTV-hits, där hela tre av dåtidens svenska popunder medverkar (The Wannadies, The Cardigans och Stina Nordenstam).

Varför funkar ”Romeo + Julia” för mig nu och inte då? Det kan bero på att jag är äldre, att jag läst och sett Shakespeare i olika versioner, att jag lärt mig uppskatta dialogen och personerna bakom den. Det finns också ett nostalgiskt skimmer över att se dåtidens Claire Danes – alltid lika briljant – och Leonardo DiCaprio med vetskap om hur de under åren utvecklats och vilka roller de spelat. De var ju så unga, så sårbara. Med tiden har jag förstått att det är så Romeo och Julia är tänkta att gestaltas: av ungdomar som ligger i gränslandet mellan barn- och vuxenvärlden, totalt impulsstyrda och utan förmåga att se framåt. Svindlande, intensivt och just därför så trovärdigt. Några ansikten från förr dyker också upp och höjer filmen ytterligare: Brian Dennehy, M. Emmet Walsh, och favoritskådespelaren Pete Postlethwaite som tyvärr gick bort i förtid för två år sedan.

”Romeo + Julia” ger mig alltså en filmisk kick, och jag är glad att jag gav den en andra chans. Men rösterna efteråt är inte odelat positiva, och Shakespeare verkar fortfarande provocera. När publiken lämnar salongen uppfattar jag att några irriterades över den gammelmodiga engelskan, att den filmiska illusionen förstördes av att behöva läsa textremsor hela tiden.

För mig är det tvärtom. När orden förlorar sin kända innebörd kan det ibland bli mer intressant att lyssna. Som åskådare tar jag in allt vad skådespelarna säger; varje nyans i rösten; varje gest och blick; det skapar ett poetiskt flyt som skalar bort mina egna förutfattade meningar om språket. Och tänk: att ord som skrevs för mer än fyrahundra år sedan fortfarande har sin publik!

Det är bara att konstatera att Bibliotek Film & Musik gör det igen. Vårens sista visning är lika intressant och underhållande som de tidigare, och jag håller redan utkik efter höstens program. En liten undran har jag dock: varför hämtar folk biljetter till Klarabiografen om de inte tänker gå dit? Visserligen är de gratis, men ändå. Två gånger har jag fått den sista biljetten, en gång blev jag utan men gick dit ändå och fick utan problem plats i salongen. Alla visningar jag varit på hittills har alltid haft ett flertal tomma stolar trots att biljetterna är slut…

På djupet med Kristina Lugn

Visste ni att Kristina Lugn är rolig? Det är hon. Väldigt rolig. Redan efter de första orden hon yttrar när hon sätter sig till rätta får hon publiken att skratta. Och det fortsätter under hela samtalet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kristina Lugn är klädd i svart från topp till tå. Det enda som bryter av färgmässigt är det vita pärlhalsbandet runt halsen och det omisskännliga långa röda håret. Hon förklarar under samtalet hur det kommer det kommer sig att hon alltid klär sig i svart. Mer om det senare i texten.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet, har följt Kristina Lugn under många år. Han har intervjuat henne många gånger. Och recenserat, är Kristina Lugn noga med att påpeka. Lars Ring berättar att han har sett alla Kristina Lugns pjäser och läst varenda dikt som hon har skrivit. Kristina Lugn blir förvånad och imponerad när hon får veta att han har sett alla hennes pjäser. ”Håll med att om en del av mina pjäser är nästan exakt likadana bara med en annan titel och andra skådespelare?!”, säger hon.  Lars Ring håller inte med, men menar att det finns vissa teman som är återkommande. Som exempel nämner han att det väldigt ofta är två människor som är i dialog med varandra i ett slutet rum. Lars Ring berättar att hans sambo var irriterad över att det inte var ett lyckligt slut på ”Hjälp sökes”. Då protesterar Kristina Lugn genast: ”Det är väl ett lyckligt slut. Vem är du sambo med?!” och publiken brister ut i skratt. ”Jag tycker att slutet är strålande lyckligt”, fortsätter hon.  ”Alltså, de dör ju inte på slutet. SÅ lyckligt är det inte”, skojar hon vidare.

”Hjälp sökes” är en musikal skriven av Kristina Lugn med musik och sångtexter av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som just nu spelas för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm.  Den kommer att teliviseras och med lite tur kommer den att fortsätta gå på Orionteatern under våren 2014, avslöjar Kristina Lugn för oss som inte har lyckats få tag i biljetter till musikalen.

Lars Ring läser ett citat ur musikalen:

 ”Jag brukar säga så här: jag förstår inte varför människor är så angelägna att förstå sig själva och varandra. Förståelse är för veklingar, tycker jag. Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium.”

Kristina Lugn förklarar att det inte är svammel i största allmänhet utan att hon tycker att man ska värna om det som är ett mysterium i livet.

När Kristina Lugns morfar, Nimrod, kommer på tal låter hon väldigt kärleksfull och man förstår att han var spelat en mycket viktig roll i hennes liv. Kristina Lugn berättar att hon växte upp i Västergötland och det språk som omgav henne beskriver hon som att det lät som om Bert Karlsson bodde överallt. Hennes morfar däremot var kantor i Tierps sockenkyrka och Kristina Lugn fick ofta resa dit på loven när hon var mellan 3-7 år och vara med honom i kyrkan. Där fick hon höra rikssvenska och det kyrkliga, liturgiska språket som hon tycker är väldigt vackert. Det gav henne ett sinne för skönheten i det obegripliga. Det gjorde ett sådant intryck på henne att hon väldigt tidigt försökte skriva psalmer. Dock har hon aldrig försökt skriva obegripligt, påpekar hon, men hon har försökt skriva i kontakt med det obegripliga. Hon beskriver hur fantastiskt det var att som ungt barn komma i kontakt med hela livscykeln, allt från dop till begravningar. Framförallt lärde det henne att språket har både en farlig och frigörande kapacitet. Lars Ring lyfter fram att Kristina Lugn har en otroligt stark rytmkänsla i språket. Kristina Lugn protesterar igen. ”Inte otrolig, men jag har en viss rytmkänsla”.

Stunden innan döden, väntrummet inför döden, det är något som Lars Ring tycker att Kristina Lugn ofta återkommer till i sina texter. Kristina Lugn konstaterar att det är synd att hon har varit så upptagen av tankar på döden istället för att försöka leva. Det stora problemet för henne är det stora sveket, att bli sviken och övergiven. ”Det yttersta sveket är ju faktiskt döden”, säger hon.

 ”När jag ser mina barn och barnbarn är det för mig fullständigt obegripligt att jag kommer att bli tvungen att försätta mig i en situation, nämligen att vara död. När jag inte ens kan låna dem några pengar eller få veta hur det går för dem och försöka hjälpa till med det lilla jag kan. Och att de kommer att sakna mig ungefär lika lite som jag saknar Nimrod”.

Kristina Lugn berättar om sitt flirtande med självmordstankar som hon har ägnat sig mycket åt i livet. Det har varit ett slöseri med tid, konstaterar hon nu i efterhand. Hon önskar att hon hade fått mer hjälp med det när hon var yngre. Ibland har hon försökt göra experiment med sig själv och säga till sig själv att hon ska le mot alla hon möter och att hon varje dag måste utsätta sig själv för någon typ av glädje. Hon tycker att det faktiskt har fått henne att bli lite gladare. Det stora som dock har förändrat hennes liv väldigt mycket till det positiva är att vara med sina barnbarn. Så fort hon lade ögonen på den första lilla bebisen stod det klart för henne att det är det här som är kärlek. Att få ta hand om någon.  Hon tycker att det hemska med att vara mycket ensam är att man blir dum i huvudet. ”Man försöker förvandla den inre monologen man har hela tiden och få till det att det ska bli en dialog istället”. Lars Ring gör en återkoppling till dialogen som ofta förekommer i hennes pjäser och han tror att det är en dialog mellan Kristina Lugns självbild och hennes egentliga jag. ”Jag försöker tala förstånd med mig själv”, förklarar hon.  Hon tror att många självmord egentligen är ”olyckshändelser”. Att någon råkar stå vid en tunnelbaneperrong och ser tåget komma och så tänker personen att den på en halv sekund kan lösa alla problemen genom att försvinna. Men så har man en spärr som gör att man kommer ihåg att det finns andra människor. Men man kan vara så förtvivlad att man tappar kontakten med de där spärrarna.  ”Det är ett väldigt slöseri med tid att ständigt behöva påminna sig om det. De flesta människor vet detta automatiskt”, menar Kristina Lugn, men hon själv måste ständigt påminna sig själv om det där.

”Döden har ett konstigt sätt att älska sina barn. Hon kommer närsomhelst. Till vem som helst. Hon har ett konstigt sätt att alltid hitta sina barn. Döden har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Hon äter deras mat, hon skrämmer deras vänner. Och när de klagat tar hon fram sin kalla hand. Då skriver hon med sitt kalla namn på deras aldrig mera kyssta läppar”.

Kristina Lugn berättar att hon har använt sig av metaforen att döden är en kvinna några gånger. Hon nämner ”Nattorienterarna” där det står något i stil med att döden ropar hem barnen från livets hårda skola. Hon fick vid ett tillfälle ett väldigt sorgligt brev från en kvinna som hade blivit sårad av den texten. Kvinnan hade nämligen förlorat sitt barn och menade att så skulle ingen mamma göra. Det tog Kristina Lugn jättehårt. Hon menar därför att det inte är så att hon går omkring och sprider tröst. ”Fråga de som känner mig”, säger hon. Lars Ring inflikar att Kristina Lugn för andra gången under det här samtalet blandar ihop sina texter med sig själv. Hon svarar med att förklara att skillnaden inte är så stor. Tidigare var hon väldigt noga med att poängtera den enormt stora skillnaden mellan sig själv och texterna. Men nu inser hon att texterna är en del av henne. Hon försöker adressera sina texter så att de blir allmängiltiga och översättbara till andra människor. Det är det som är en del av konstens funktion, att det blir ett sorts samtal.

De nu levande svenska dramatiker som bäst formulerar Lars Rings liv är Kristina Lugn och Lars Norén, berättar han. På vitt skilda sätt, men som ger ord åt något ordlöst. Det karaktäristiska för Kristina Lugn är att hon demonterar och sätter ihop språket och ställer motsatser mot varandra, tycker Lars Ring. En gestaltning av ett utanförskap med språket. Kristina Lugn håller med och förklarar vidare att hon tror att det är svårare att vara kvinna än man. Som kvinna måste man kämpa hårdare för sitt självförtroende. Inte bara när man blir äldre utan även under hela skoltiden. Hon berättar att hon var väldigt mobbad som barn, bland annat blev hon retad för sin hårfärg och sina fräknar. Fixeringen vid ytan drabbar kvinnor menar hon. ”Nu talar vi ju På djupet, men ytan är faktiskt oerhört avgörande, det är den vi presenterar oss med”. Anledningen till att hon alltid har tyckt att hon måste bära svarta kläder är för ingen ska titta på henne. Förmodligen vill inte dra till sig mer uppmärksamhet än vad hon redan tror sig göra med sitt utseende. Ett av hennes barnbarn visade ett Youtube-klipp som handlade om Kristina Lugn, en sketch som skulle vara jätterolig där de driver med henne. Hon berättar att hon blir jätteledsen för sådana saker. Hon blir sårad.

Kristina Lugn berättar att Lars Norén talar väldigt illa om henne i en av sina dagböcker. Hon säger att hon beundrar honom mycket, men inte för hans dagböcker. Hon hatar fixeringen vid att man ska lämna ut sig själv. Hon tycker att Knausgård lyckas bättre för hans dagböcker är gestaltade på ett annat sätt.

Senast som Kristina Lugn och Lars Ring träffades var för 1 ½ år sedan. Då hade Kristina Lugn precis flyttat till en lägenhet vid Mariatorget. Sedan dess har Kristina Lugn hunnit flytta två gånger till. Hon har flyttat väldigt många gånger i sitt liv och Lars Ring gör en koppling till hennes texter där det finns en slags hemlöshet, en rotlöshet. Kristina Lugn förklarar att sedan hennes dotter flyttade hemifrån har hon inte bott tillsammans med någon utan har istället haft en nära relation till sina lägenheter. Och hon känner fort när de inte passar ihop längre, skrattar hon. Alla böcker som hon äger verkar representera trygghet för henne. Där finns hennes livshistoria. ”Det tror jag inte man kan få med en läsplatta”, säger hon. Böcker som hon alltså har ett minne kopplat till. Till exempel ”Idioten” av Dostojevskij som hon fick när hon konfirmerades, en bok av Elsa Beskow som hon älskade som barn. Böckerna ger henne en känsla av vem hon är.

Lars Ring kommer in på annat ”hem” som Kristina Lugn har haft. Han syftar på Brunnsgatan 4, där Kristina Lugn var teaterdirektör i 12 år. Kristina Lugn säger att hon nästan inte kan prata om det för då kommer hon att börja gråta. Det var från början en gammal potatiskällare som Allan Edwall sedan gjorde om det till en mycket intim scen där han ville komma nära teaterkonsten. Kristina Lugn tog över och det ”tvingade” henne att skriva massor av pjäser. Hon menar att det var det som fick henne att sluta för till slut skrev hon så dåliga pjäser att hon är förvånad att någon överhuvudtaget kom på dem.

”Romeo och Julia”med Lena Nyman och Erland Josephson var en av alla de pjäser som spelades på Brunnsgatan 4 och den var Kristina Lugn väldigt nöjd med. Den var så enkel och väldigt rörande, en bit teaterhistoria, tycker hon. Både Nyman och Josephson var väldigt sjuka när de spelade pjäsen och trots att Josephson hade kraftiga Parkinsonryckningar fanns det inget av sjukdomarna i föreställningen. Det var rakt igenom teaterkonst. Kristina Lugn såg varenda förställning av den pjäsen och då fick hon själv uppleva att det verkligen är sant att teater är ögonblickets konst. Det fanns ingen föreställning som var den andra lik och det berodde på samspelet med publiken. Det uppstår en slags tredje kraft; scenen, salongen och sedan uppstår det något mellan skådespelare och publiken. Lars Ring menar att detsamma egentligen uppstår mellan Kristina Lugns texter och läsarna. Han säger att Kristina Lugn är folkkär, men då protesterar hon direkt och säger att hon inte kan ta emot sådant där. ”Folkkär, är ju Lasse Kronér”, hävdar Kristina. Hon har inget emot Lasse Kronér, säger hon, men hon tycker att det är så dumt att hans program heter ”Smartare än en femteklassare”. ”Smart är ju inte samma sak som kunnig”, menar hon. Hon vädjar sedan till publiken att om någon känner Lasse Kronér så be honom byta namnet till ”Duktigare än en femteklassare”. Kristina Lugn tror inte att det är så många som har läst hennes böcker. Då poängterar Lars Ring att hundratusentals människor har sett hennes pjäser och att hon är väldigt läst utomlands. Då får vi veta att hennes bok ”Hej då, ha det så bra!”, har översatts till engelska och att hon ska åka på turné i USA med den. Det mest överraskande, fortsätter hon, är att Peter Stormare har översatt ”Idlaflickorna” och tänker göra en road movie av den.

Lars Rings beskrivning av Kristina Lugns texter är att hon gör språket häpnadsväckande gång på gång. Att hon ställer motsatser mot varandra, förstör det, sätter ihop det, använder det som byggklossar som gör det nytt och fräscht varje gång. Han frågar om Kristina Lugn håller med.

”Jag kan inte ta emot sådana där saker”, säger hon generat. ”Men jag håller med”.

Kristina Lugn får frågan om lever med sina gamla texter. De är en del av henne, men hon läser inte sina gamla texter. Förutom häromveckan då hon fick en gammal diktsamling som hon har skrivit av Pär Westberg. Då läste hon den och tänkte att ”det där skulle jag aldrig kunna skriva idag. Den är faktiskt jättebra”. (”Hundstunden”, 1989). Hon tror att man tappar förmågan att skriva när man blir äldre. Man går miste om drivkraften. Tidigare var det svartsjuka, olycklig kärlek och hämndbehov som var drivkrafter eller att få skriva repliker till en skådespelare och tvinga den att säga sådant som hon visste att den personen aldrig skulle säga privat. Alla de där känslorna försvinner för att man slutar tänka på det, menar hon. ”Det var jättelänge sedan jag kände förälskelsen slår ned som en blixt genom kroppen”.  Nu upptas tankarna mer av ”Hur ska det gå? Hur ska det gå? Ojojojoj…”.

Kristina Lugn berättar om hemlig dröm hon har. Hon kan inte hålla sig för skratt när hon berättar om den. Drömmen är att det ska ringa en journalist till henne och fråga: ”Kristina, hur håller du dig så ung och fräsch?”. ”Jag skulle faktiskt bli gladare för det än en bra recension”.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Kristina Lugn är ledamot sedan 2006. Hon är väldigt glad för det senaste tillskottet i Akademien, Sara Danius. Hon säger att det inte finns några schismer i Akademien utan alla är goda vänner. Kristina Lugn sitter med i Nobelkommittén och det innebär att hon läser otroligt mycket. I år var det ungefär 200 nomineringar och före sommaren ska de få ned dem till fem. När det gäller betalning för arbetet de genomför berättar Kristina Lugn att de får 300 kronor per sammanträde, de har en livmedikus, de får gratis läsglasögon, de får göra vissa resor samt att de får ett kommittéarvode för arbetet de gör i Nobelkommittén eller andra kommittéer. Däremot får de ingen lön.  Bara den ständiga sekreteraren får lön.  Kristina Lugn är lite ambivalent till att de inte får lön. Hon säger att Akademien och psykoanalytikerna är de enda som inte ändrar på det som grundläggarna har bestämt. Akademien följer Gustaf III:s vilja väldigt noggrant och han bestämde att man inte ska ha betalt. I Akademien ska alla under sammanträdena tilltalas med herr eller fru, och det var också något som Gustaf III införde. På den tiden hade adeln så stor makt och därför införde Gustaf III det för att adeln inte skulle sätta sig på de andra.

Lars Ring frågar om framtida projekt. Just nu arbetar Kristina Lugn med ett beställningsjobb för tv. En bok med aforismer föreslår Lars Ring att Kristina Lugn kan ge ut. Det tycker hon är en bra idé, hon skulle kunna plocka från sina tidigare utgivna verk. Lars Ring läser upp några exempel som han tycker skulle kunna vara med en i sådan bok. Kristina Lugn avfärdar det mesta. Lars Ring läser upp ytterligare ett exempel: ”Jag fick 1000 kubikmeter mörker i morgongåva när jag föddes”. Kristina Lugn svarar med ett stort skratt: ”Om jag frågar dig så här: VAD betyder det? Vad svarar du då?”. Lars Ring lyckas ge svar direkt. Arvssynd.

Kristina Lugn ombeds att berätta hur hennes skrivprocess går till. Hon berättar att hon har svårt för mångordighet. Erik Beckman beskrev att när Kristina Lugn försöker uttrycka någonting så är det som att hälla orden genom en kaffebryggare. Det är en stor behållare med jättematerial och sedan silas allt ner och kommer ut som en tunn stråle. Det är precis så hon gör när hon skriver. Hon försöker ta bort allt som är onödigt. Ibland tror hon dock att hon går för långt. Hon menar att man måste unna läsaren, och framförallt, teaterpubliken vissa transportsträckor. Annars hinner de inte följa med i vad som händer och det en av anledningarna till texten till ”Hjälp sökes” finns att köpa som bok (i Orionteaterns biljettkassa för 150 kronor). Hon säger att hon saknar episk förmåga och därför blir det ingen roman. Hon skojar och hittar på en beskrivande text om hur det skulle låta om hon skrev en roman. Publiken skrattar och Lars Ring tycker att det låter som Wallander och säger ”Det låter inte riktigt som du”. Kristina Lugn replikerar: ”Men det låter lönsamt”.

Just det där med överflödiga ord värjer sig Kristina Lugn emot. Hon tror inte att det är bra för tanken. Hon breder gärna ut sig när hon talar och är inte särskilt ordknapp, men tycker att det är viktigt att man är vaksam på språket och att man inte breder ut sig för mycket med onödiga insticksord i skrift. Hon kommer också in på att hon är skeptisk till ordet ”hen”. Hon beskriver sig som purist.

Samtalet är väldigt naturligt och givande, dels för att Kristina Lugn är den roliga och intelligenta person hon är, men också för att Lars Ring är så påläst och genuint intresserad av Kristina Lugns verk. Det märks att han inte bara har läst in sig för den här intervjun.

Det här På djupet-samtalet var det sista för den här våren och då kanske en sammanfattning är på sin plats då jag har varit på samtliga samtalen. Gemensamt för dem är att de alla har varit otroligt givande. Jag har inspirerats, blivit berörd, skrattat och gråtit. Jag har fått insikter och tankats med mycket energi och visdom.  Varje gång har jag lämnat Kulturhuset med en väldigt varm känsla inombords. En känsla av kraft och förnyelse.  Det finns många likheter mellan författarna. Samtliga verkar bära på en känsla av utanförskap. De flesta verkar också upptas mycket av tankar kring döden. Ingen av dem vill heller medge att deras skrivargärning skulle vara av någon betydelse och alla verka dras med ständiga våndor kring det egna skrivandet. Flera av författarna har också berättat att de har läst Bibeln ingående och om hur den har påverkat deras språk.

Vårens alla På djupet-samtal kan ni läsa här:

Jonas Hassen Khemiri

Bodil Malmsten

Torgny Lindgren

Jag ser redan fram emot hösten och fler På Djupet-samtal. Men nu när Kulturhuset har öppet årets alla dagar lär jag nog hitta ett och annat att fördjupa mig i under tiden.

Samtalet med Kristina Lugn finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Jazzkonsert Meeting points

01

Ikväll (3 april) är det jazzkonsert med pianisten Bobo Stenson, den japanska pianisten Naoko Sakata, basisten Christian Spering samt Lennart Åberg på saxofon och flöjt. Först ut är Bobo och Naoko. Det är två flyglar på scen och de spelar parallellt, låter som filmmusik. In kommer basisten (fast han spelar på basfiol) Christian samt Lennart på tvärflöjt. Det känns som man befinner sig på en nattklubb, fast utan drinkar.

Det finns likheter mellan synth och hårdrock, men jazz är liksom något annat, mer svårdefinierat. Lennart byter till trumpet och det låter vackert och oförutsägbart, är det improviserat? Musiken tystnar, basisten kör själv, det är ett bassolo som låter dundundundundun.

02

03

De kommunicerar till varandra med instrumenten. Plötsligt ställer sig kvinnan upp och börjar pilla på flygeln inifrån så att det låter. Jag vet inte om hon reparerar flygeln eller om det är ett nytt sätt att få fram ljuden på. Lennart pratar om talmannen i riksdagen Henry Allard (ej att förväxla med en annan person (musiker?) med liknande namn), ”om ni känner till honom är ni lika gamla som jag!”

04

Kristian spelar basfiol med stråke. Nu blir det riktigt vackert. Två pianon plus en stråke på basfiol. Pianot är plötsligt repetitivt som en sequencer på en syntheseizer, det är bara två ackord och det skapas ett ljudlandskap. Det här är fruktansvärt bra! Låten slutar plötsligt. Långsamma ackord från japanskan. Alla instrument går igång långsamt, det är ett helt nytt musikstycke. Det blir en sorts jazzkoma = avslappnande. Det hela avslutas med två Thelonious Monk-låtar.

05

06

07

Detta är musik som får igång tankarna. Varför lyssnar jag typ bara på pop och rock? Det finns väl helt annan typ av musik? Att bara lyssna på pop och rock är väl som att bara äta pizza och hamburgare. Kroppen och själen behöver nog mera…

/Peter Schaub

08

09

10

Stockholms dödsfest tar plats i kulturhuset

Jag kliver in genom helvetets portar. Kulturhuset överraskar med en tillställning av den mörkare sorten en fredagskväll. Man har hängt upp svarta lakan för att hålla solens strålar borta, lokalen är dunkel och idealisk för kvällens band. Temat dödsmetall borde säga allt, men Stockholms dödsfest säger så mycket mer. För det var exakt vad det var; en riktig fest utan en glädjebringande discokula.

På Stockholm Death Feast var alla skinnjackor och läderkängor samlade för att ta del av live musiken. Sex stycken band spelade sin själsdrypande och öronbedövande musik, baren var öppen för dem som ville sjunka djupare in i djävulsmusiken, eller för dem som bara suktade efter en dryck.

Death metal är en ganska speciell genre. Är man ointresserad så vänder man ryggen till direkt, men då missar man poängen; musikerna är nämligen väldigt skickliga på sina instrument. Gitarrerna är nedstämda, riviga och distade; basen likaså. Den traditionella sången får ingen chans; det vrålas eller growlas. Ilskan är påtaglig. Trummornas betydelse är i princip avgörande för soundet med sina skyndsamma baskaggar och blastbeats. Dödsmetallens historia började i slutet av 80-talet och fortsätter än idag att slå rot i världens alla ändar. Det tekniska spelandet tar sig an nya höjder hela tiden.

Band som stod på scen den kvällen var: Lost Soul, Facebreaker, Soreption, Syn:drom, Volturyon och sist men inte minst kvällens höjdpunkt (för egen del); Diabolical som nyligen släppt ett nytt album NEOGENESIS. Deras uppträdande var minnesvärd just för att det spelades upp makabra videoklipp i bakgrunden med döden i fokus. Det var en konstfilm med mer eller mindre en tanke bakom, teman som ständigt är återkommande inom Death Metal. Nedan finner ni ett smakprov från nya skivan.

Lokalen Studion är duktig på att byta skepnad, sist jag hamnade där så var det något jippo som påminde om högstadiediscon av det vuxnare slaget. Självklart florerade det drinkar, samma kväll hade jag och mitt band haft spelning i en källarbar, så det var minst sagt ett intressant avslut. Där hängde faktiskt en riktigt stor discokula om jag inte missminner mig.

Men tillbaka till Death Feast. Kulturhuset visade som sagt sin lite mörkare sida och jag är imponerad, hårdrockare av detta slag tackar hjärtligt när liknande tillställningar dyker upp som svampar mitt i staden. Det finns nämligen inga permanenta platser att gå till när man vill, utan vi flyttas mest runt. Tjusningen med detta är att varje utgång blir ensam i sitt slag.

Samtal med serietecknaren Ola Skogäng

OlaSkogang1_fotoMiaWikdahl

Just nu kan du på Kulturhuset se Ola Skogängs vältecknade Stockholmsmiljöer med ockulta inslag. Utställningen kombinerar Lilla Galleriets tema ”staden som scen” med Seriefestivalens tema ”eskapism”, och visar upp både skisser och stora pannåer med uppblåsta serierutor från hans album om antikhandlaren Theo. Framförallt de stora motiven är magiska och enormt detaljrika – Hergé nämns ofta som referens – och har du vägarna förbi tycker jag absolut du ska gå och titta.

Jag imponerades av utställningen och träffade därför Ola Skogäng för några dagar sedan över en kopp kaffe för att få veta mer. Vi har mötts tidigare i ett gemensamt arbetsprojekt, men det är nu många år sedan. Jag vet att hans serie ”Theos ockulta kuriositeter” finns att köpa hos nätbokhandlarna och i specialaffärer, att han är hyllad och prisbelönt, att han har jobbat med kollegan Per Demervall i albumet ”Döda rummet: Strindbergs sista drömspel”, att han håller föredrag om berättarteknik och om sitt liv som serieskapare, men jag vet inte särskilt mycket om hur och varför.

OlaSkogang2_foto-MiaWikdahl

Det som är tänkt att bli en intervju blir i stället till ett samtal. Om Stockholm och andra miljöer, om film och litteratur och serier, men mest om dramaturgi och hur det genomsyrar allt omkring oss. Jag har svårt att hålla mig till mina frågor och låter i stället Skogäng berätta fritt, styr bara upp ibland för att få lite struktur på det hela. Eftersom han är lättsam och öppen är det lätt att tro att han bara är någon som haft turen att hamna på rätt plats i livet, men i själva verket har han hela tiden arbetat hårt och målmedvetet för att bli just serietecknare.

På frågan om varför det blev detta yrkesval så får jag veta att Skogäng alltid älskat serier och att han som liten tvingade sin mamma att läsa Stålmannen högt för honom, men hur han skruvade på sig när hon också läste alla ljudeffekter. Där någonstans föddes längtan att knäcka koden för att kunna läsa på egen hand. När han som sjuåring själv stavat sig igenom sin första Stålmannensida och kommit till texten längst ner där det stod ”tecknat av Curt Swan” insåg han att det faktiskt fanns en person som satt och gjorde detta.

– Shit, han är svensk! Så tänkte sjuåringen, och visste inte att det var en känd amerikan som stod bakom namnet. Kanske var missförståndet positivt. Skogäng tänkte att om en svensk kille kunde sitta hemma och rita det här, då fanns det en chans att också han kunde göra samma sak.
– Sen trodde jag nog också innerst inne att Stålmannen fanns på riktigt, och kanske hade denne Curt Swan dagliga möten med Stålis, berättar Skogäng.
Jag: – Så din egentliga anledning till att börja rita serier var att du skulle få träffa Stålmannen?
Skogäng: – Exakt!

Ola Skogäng visste alltså att han ville teckna serier, men när han växte upp fanns inga utbildningar för detta, så när han steg in på Arbetsförmedlingen och deklarerade vad han ville bli så försökte de få honom på andra tankar. Att rita serier var ju inget yrke. Han fick gå en starta-eget kurs, något som han var helt ointresserad av. När en reklamkille kom för att berätta om egenföretagande ritade sig Skogäng igenom hela föreläsningen, och blev kvarhållen efteråt.
– Hjälp, nu får jag skäll, var han första tanke. Men i stället fick han jobb som tecknare på byrån eftersom reklamkillen sett att krumelurerna inte bara var vanligt kladd.

Åren på reklambyrå var oerhört lärorika eftersom han fick arbeta hårt mot deadlines och problem som bara måste lösas. Där lärde han sig att allt handlar om kunden.
Skogäng återkommer under samtalet ofta till detta. Han påpekar att vi i Sverige ibland är lite för konstnärliga, att illustratörer och serietecknare glömmer bort att det finns en publik vars önskemål borde tillgodoses lite oftare.
– Vad vill läsaren ha? Så frågar man sig i de stora serieländerna Frankrike och Japan, men inte i Sverige, säger han. Här glider vårt samtal över på fin- och fulkultur, och vi konstaterar att de skönlitterära böcker som oftast toppar listorna är de som får mest skäll – deckare, chic lit, lättsmälta skandalromaner.

– Men om vi går tillbaka till dina serier, när och hur började det på riktigt? frågar jag. Skogäng funderar en stund. Berättar att han ett tag arbetade med att illustrera dataspel om Trazan och Banarne, att han var med och startade Åberg museum, att han lite av en lycklig slump fick skapa sin egen kurs i berättarteknik på gymnasiet i Bålsta. Att han jobbat med reklam och illustrationer, och fick teckna karaktären Prox 2004 på uppdrag av Resplus i samarbete med Hultsfredsfestivalen. Där fanns det en väl tilltagen budget, och serien som ursprungligen var tänkt att vara svartvit blev till färg.
– Jag hade aldrig provat att jobba digitalt, och eftersom Resplus pröjsade såg jag det som en chans att ta fram en färgskala som kändes rätt för mitt arbete.

Samma färgskala som lever kvar än idag. För Skogäng hade redan börjat teckna Theo, den karaktär som skulle innebära hans stora genombrott. Förlaget Kartago nappade på skisserna även om de tyckte att den svenska miljön var en dålig idé.
– Jag älskade hur Tardi gjorde sina serier om Adèle i Parismiljö, men ville göra det på mitt eget sätt med Stockholm som utgångspunkt. Att använda det man känner till blir alltid bäst.
Skogäng drev igenom sin vision och bevisade att han låg helt rätt i tiden. Debutalbumet ”Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod” vann 2009 den prestigefyllda Adamsonstatyetten, och Skogäng berättar att han trodde det var ett skämt när Lasse Åberg ringde och berättade att det var läge att infinna sig på bokmässan ”eftersom du kommer att få ett pris”. Det var inget skämt. Serievärldens motsvarighet till en guldbagge placerade Ola Skogäng i samma fina sällskap som Stan Lee och Hergé, och av svenska pristagare är han faktiskt den ende som vunnit för sin debutbok förutom Jan Lööf.

Inför nästa album hade han bytt förlag till Ekholm & Tegebjer, och nu, fyra album senare är han etablerad inom serievärlden och utgiven i bland annat Frankrike, Belgien och Kanada. I den senaste ”Deus ex machina: Fadern” samarbetar han med serietecknaren Daniel Thollin, och där utspelar sig en del av handlingen för första gången utanför Stockholms gränser. Eftersom Thollin härstammar från Ludvika tyckte Skogäng att det var en bra idé att åka upp till Dalarna och undersöka omgivningarna i studiesyfte. De hittade fascinerande miljöer runt sjön Väsman som sedan användes i albumet. Samarbetet med Thollin fungerar fint och har gagnat karaktärerna i Theo, tycker Skogäng.
Jag: – Men hur ser egentligen arbetsfördelningen ut mellan er?
Skogäng: – Enkelt uttryckt kan man säga att Daniel är tecknaren och jag är regissören.

Jag får veta att seriealbum i Sverige fortfarande är en rätt smal historia, även om det pratas om en serieboom. Tecknat säljer inte på långa vägar så mycket som skönlitterärt, och fortfarande blir Ola Skogäng bara igenkänd av de mest inbitna fansen. Men mäter man med seriemått så är han stor, och han får numera förfrågningar från förlag och författare om uppdrag i form av illustrationsjobb. Det senaste i raden är ett samarbete med fantasyförfattaren Jo Salmson som resulterat i den underhållande fysikboken för barn ”Om pyttesmå partiklar”.

Även om det går bra för Skogäng och han vet vad han ska göra de närmsta åren så är det inte någon glidartillvaro.
– Jag kommer att fortsätta ge ut album om Theo – slutet har jag faktiskt redan klart för mig – men det är inget glamouröst yrke, och det ger heller inte en massa pengar. Jag är egenföretagare med allt vad det innebär av hårt arbete och osäker inkomst.

Skogäng ser ändå en förändring när det gäller svenska serier, även om det går långsamt. Idag kommer många förmågor fram som har hög kvalitet och som lagt ner många timmar på att finslipa sin teknik. Samtidigt når hans egna seriealbum nya målgrupper – det som förlaget inte kunde förutse är att många äldre kvinnor läser och tycker om ”Theos ockulta kuriositeter”. Kanske för att det är vältecknat och utspelas i Stockholm, kanske för att det påminner dem om Tintin och liknande som de läste när de växte upp.

– Men det finaste betyg jag fått var när en invandrarkvinna skickade brev till mig och berättade att hon lärt sig svenska genom att läsa mina serier, berättar Skogäng.
Jag håller med. Det är verkligen ett fint betyg, och kanske mer värt än priser och utmärkelser.

Videokonst

Jag går ofta in på måfå på Kulturhusets hemsida. Delvis för att kolla vad som är på gång och delvis för att irriterat kontrollera vad jag missat av intresse. Det digitala galleriet Screen brukar ofta locka in mig, i för mig nya konstnärers uttryck. Jag hittar The Sound of Microclimates (2004), som är konstnärsduons Semiconductors skildring av ett Paris sett genom ljud och ljusfenomen, bildat av den aktuella väderleken.

Videon är ca 8 minuter lång bildmässig limbovärld, som genom sin avhumaniserade värld, för tankarna till någon dystopisk plats där människorna inte längre finns på stadens gator. Kvar finns hus, betong, asfalt. Ljus och ljud.

Ljusfenomenen är kanske det enda som är kvar av människorna som en gång vandrat på Paris gator. Ljuden som matchar ljusen är kanske de tankar som var människornas innan de försvann. Kanske har staden absorberat oss.

Min fantasi skenar. Sen sätter jag på videon igen, men blundar, och jag hör astmatiska andningar, tinnituspipanden, avlägsna barnröster, fågelkvitter och insektsljud.

Och så blir det bara tyst och svart.