Du kommer att möta en lång mörk man…

Helga Härenstam: Berättelser för en 87 år gammal dam

Mellanrum 4, våning 4 på Kulturhuset. Utställningen pågår fram till den fjärde augusti.

Kan man förhandla sig till en inblick i den ovissa framtiden? Vill vi veta hur våra liv kommer att se ut om tio, om trettio år? Och vad kommer vi att minnas av det förflutna när det hunnit ikapp framtiden?

Helga Härenstam jobbade som popcornförsäljare på en dagsfestival när hon under en rast lade märke till den frekvent besökta spådamen i ståndet intill. Helga Härenstam sällade sig snart till de nyfiknas skara och lyckades byta bort en ask popcorn för att få tillgång till hemligheterna i spåkulan.

Det visade sig att hon skulle träffa en lång mörk man. De skulle få två barn tillsammans. Hon skulle leva ett långt och friskt liv innan hon skulle dö vid 87 års ålder. Men innan dess skulle hon få problem med minnet, med tiden skulle hon glömma bort allt det som hänt i hennes åttiosjuåriga liv.

Budet om en möjlig annalkande minnesförlust väcker behovet av att blicka tillbaka, minnas, spara och samla. Härenstams utställning är en kartläggning av ett liv i text och bild. Dagboksanteckningar och fotografier ligger som grund för en åkallan av svunna ögonblick, stunder som ännu finns kvar i minnet men som riskerar att gå förlorade.

Det är ett allkonstverk som länkar ihop text och bild utan att ta hjälp av vägskyltar. Fotografierna fångar ett ögonblick, en detalj, ett ljus, en suddig bild av ett nyvaket par. Bilderna kompletteras av de små texterna som inte nödvändigtvis behöver förklara motivet, utan även dessa är små avsnitt ur ett liv. Ett samtal, ett barns funderingar, något någon sagt som lätt kunde glömmas bort och försvinna bort i det eviga flödet av ord.

Utställningen belyser ögonblicket, det flyktiga. Här väcks tankar kring tiden, eller snarare bristen på tid. De vardagliga stundernas förgänglighet. Pusselbitar som hakar fast vid varandra för att förhoppningsvis bindas ihop till ett enhetligt motiv, berättelsen om en människas korta stund på jorden. Och det enhetliga är inte det givna, det förväntade, de stora ögonblicken, utan snarare ett myller av bilder, ett snurrande kalejdoskop.

Utställningen är svår att sammanfatta på några rader, just därför att den är personlig och just för att den öppnar upp för ett samtal som kommer att låta annorlunda beroende på vem som läser och tittar och vad det väcker för minnen och tankar hos betraktaren.  Att vandra mellan datum, årtal, bilder och text, att låta tankarna flöda fritt och hitta egna minnen, associationer från en människas liv till en annans, det är också att tillåta sig att uppmärksamma det omedelbara, det jag ser och känner just nu. Utställningen uppmärksammar på så vis nuet utan att skrika Carpe Diem, det är snarare ett budskap som sakta sjunker in och till slut klamrar sig fast. Jag lämnar Kulturhuset, något mer kontemplativ,  möts av Plattans myller av människor, frisyrer, cyklar, färger, solljus och fredagseufori. Den sista bilden som dröjer sig kvar är den som föreställer en ung flicka med en basketboll i famnen. Hon står på en perrong framför ett stillastående tåg. Bildtexten lyder:

Stockholm, 1998

En man bredvid mig på tunnelbanan fick just ett mobilsamtal.

   – Jag är på tunnelbanan och kan försvinna när som helst.

   Jag tänkte på vad hans mening innebär ordagrant och att det är sant.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s