Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Annonser

2 thoughts on “Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

  1. Ping: Besökarna-bloggen fyller två år! | B E S Ö K A R N A

  2. Ping: Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom | Hedvig Ljungar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s