Svante Weyler möter Alain Mabanckou

Internationell författarscen 10/4 2013

”det var så att Envisa snigeln en dag tog mig åt sidan och sa med förtrolig min » Spruckna glaset, jag ska erkänna en sak för dig som inte lämnar mig nån ro, det är en viktig sak som jag egentligen har tänkt på länge, du borde skriva, jag menar, skriva en bok«, och jag sa lite förvånad  » en bok om vadå  « , och han svarade med att peka mot Slut på kritans terrass och så viskade han » en bok som handlar om oss här, en bok som handlar om den här platsen som är den enda i sitt slag i hela världen om man räknar bort Katedralen i New-Bell i Kamerun « ” ( Alain Mabanckou, Slut på kritan, s. 196)

Jag hittade Alain Mabanckous roman Slut på kritan i ett bokstånd, en av de söndagar i augusti då Drottninggatan förvandlas till världens längsta bokbord. Det var inte meningen egentligen, jag hade två andra romaner i handen när jag skulle betala men efter förläggarens korta beskrivning av Slut på kritan så slank också den ner i den överfyllda bokkassen. Romanen skulle handla om en liten bar i den lilla staden Pointe Noire i Kongo. Jag visste sedan tidigare ingenting om vare sig författaren Alain Mabanckou eller om hamnstaden Pointe Noire men för en bokälskare som arbetat på olika restauranger sedan femtonårsåldern och som själv suttit och skrävlat vid en och annan bardisk så var romanen tämligen lättsåld.

Slut på kritan visade sig vara det mest intressanta fyndet från Drottninggatan den söndagen, av många olika anledningar. Språket, tempot, karaktärerna och de finurliga intertextuella relationerna som ger upphov till humoristiska återträffar med karaktärer man stiftat bekantskap med tidigare, såsom Holden från Räddaren i nöden men nu som en av gästerna på baren ”Slut på kritan”. På baksidestexten till romanen beskrivs stamgästerna som originella, i vissa recensioner som tragikomiska, och även om gästerna är just originella och deras historier fantasifulla, humoristiska och ibland tragiska så är de egentligen just bargäster. Romanen lyckas gestalta en universell miljö, den där allas historier, i takt med att alkoholintaget ökar, blir roligare, mer tragiska, mer originella, så länge den som sitter bredvid, eller bartendern orkar lyssna vidare.

Barmiljöns oändliga samtal reflekteras även i formen, då hela romanen är skriven i en enda ström utan punkter eller versaler i början av meningarna. Precis som gästerna går in och ut i baren så vandrar också ordet från den ena karaktären till den andra,genom den ström av historier som rör sig mellan politik och existentiella frågor, vardagliga händelser som ska avhandlas, kärleksbekymmer och överdrivna anekdoter. Ett samtal som kan blossa upp till hetlevrade diskussioner, som får någon att beställa in ett glas till och höja rösten, som får någon annan att somna till en stund mot den trygga disken, det samtal som ibland avbryts av att blickarna vänds mot den nyanlända i dörröppningen, men som strax återupptas fastän diskussionen kan ta en ny riktning när man redan glömt bort vad man talade om innan avbrottet. Mabanckou skildrar med humor och skärpa, i såväl form som innehåll den druckna historieberättaren, en karaktär som känns igen var man än befinner sig i världen. På onsdagseftermiddagen känns det alltså inte helt fel att förbereda sig med två glas vin på en bar i närheten, innan samtalet i Kulturhuset mellan Alain Mabanckou och hans svenske förläggare Svante Weyler sätter igång.

I Hörsalen inleder Svante Weyler kvällen med att ge en introduktion till Mabanckous författarskap. Han berättar att kvällens gäst växte upp i Pointe Noire, en stad i Kongo-Brazzaville, ett litet land, inte att förväxla med ”stora” Kongo, d.v.s. Kongo-Kinshasa.. Mabanckou började studera juridik i hemlandet innan han flyttade till Frankrike, där han tog sin examen i affärsjuridik. Mabanckou arbetade som jurist i många år men han skrev under tiden både poesi och prosa och 2005 publicerades den roman som blev hans genombrott; Verre Cassé (Slut på kritan, 2008.) 2006 publicerades den roman som Mabanckou tilldelades det ärofyllda Prix Renaudot för; Mémoires de porc-épic (Ett piggsvins memoarer, 2010). Mabanckou är idag professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien och har i över tio år undervisat på olika universitet i USA.

Hur var det då, att växa upp i den lilla hamnstaden Pointe Noire på sjuttiotalet?  Mabanckou berättar att det var en växande stad, där bodde alla sorters människor, där fanns en hel del fiskare men där fanns också musiken. Till skillnad från i Europa, säger Mabanckou, där människor söker sig till mörka vrår och källare för att kunna dansa, så fanns musiken och dansen ständigt närvarande i Pointe Noire. Man ställde ut musiken på torget, på ljusan dagen, så att alla skulle höra den, så att vem som helst som ville kunde dricka sin öl, lyssna på musik och dansa om andan föll på.

Uppväxten var också präglad av det kommunistiska styret. Mabanckous skola hette Lycée Karl Marx och i skolan läste man flitigt de kommunistiska skrifterna. Det fanns en tro på att förändra världen och barnen lovsjöng presidenten med kampsånger. I Pointe Noire bodde dock kommunismen granne med religionen. Och naturvetenskapligt inriktade läkare fick samsas med de mer andligt influerade läkarna, de så kallade fetischörerna. När läkarna tog för lång tid på sig kunde man gå till fetischören som oftast kom med snabbare och slagkraftigare råd. Ibland kan fysisk smärta lindras av mänsklig kontakt, säger Mabanckou och berättar hur fetischörerna hellre ordinerade ett samtal med morbror, istället för en huvudvärkstablett. Och efter att ha pratat med morbror, ja då kände man med ens hur man mådde lite bättre.

Hur gör du när du får huvudvärk i LA, då? undrar Weyler och Mabanckou svarar att ja, då ringer jag ju givetvis morbror. Han har många goda råd på lager och hans profetior slår ofta in. Imorgon är huvudvärken förmodligen över, och glöm inte att skicka pengar med Western Union.

Weyler frågar hur det kommer sig att han hamnade i Frankrike och Mabanckou förklarar att hans mamma tidigt bestämde sig för att han skulle bli jurist, hon ville att sonen skulle ha ett kontor och bära slips.  Mabanckou åkte alltså efter gymnasiet till universitetet i Nantes, där han fortsatte sina juridikstudier. Men även om han bodde i Frankrike så tyckte man hemma i Pointe Noire, att man inte riktigt bodde i Frankrike om man inte bodde i Paris. Efter Nantes så bodde Mabanckou ett tag i Lyon, innan han till slut flyttade till Paris. Hans pappa blev väldigt nöjd när sonen till slut bosatte sig i Paris, och till råga på allt, precis i närheten av musikern George Bensons hus.

Litteraturintresset och skrivandet fanns emellertid med långt innan juridiken och Mabanckou berättar hur han redan tidigt började skriva. Publiken skrattar högt när han beskriver sina första dramatiska dikter som han skrev till en flicka han var olyckligt kär i. Dikter av typen ”Jag gillar en tjej och hon gillar inte mig så jag vill dö”, förklarar han. Det var riktigt dålig poesi, säger han med eftertryck. Mabanckou fortsatte att skriva även när han läste juridik och sedan tog han med sig sina dikter till Paris där han skickade in texter till olika förlag men ständigt blev refuserad. Han blev oerhört besviken och frustrerad över alla refuseringar och arg på alla meningslösa författare som han tyckte bara satt i tv-soffor och talade strunt. Han gav sig dock inte, utan finansierade istället själv utgivningen av sin första poesisamling á 200 exemplar. Han sålde samlingen för tio franc styck och fick ungefär trettio exemplar sålda. Han berättar att han fortfarande har 170 ex hemma. Han har blivit erbjuden att publicera dem men han väljer istället att hålla dem hemma, som historiska dokument av en svunnen tid.

Det var med Ett piggsvins memoarer som det stora genombrottet kom, den roman som gjorde Mabanckou till ett välkänt namn och som sedermera belönade honom med Prix Renaudot. Weyler frågar hur det kändes när det stora genombrottet äntligen kom. Mabanckou förklarar att Prix Renaudot är en stor händelse i Frankrike. Den författare som tilldelas priset kan räkna med att sälja minst 250 000 ex i Frankrike.  Priset engagerar hela den litterära världen, bokhandlare och förläggare såväl som press och författare. I november månad kretsar allt kring det ärofyllda priset.

Mabanckou minns hur han blev övertalad att resa från Michigan till Paris vid ett tidigare tillfälle, när det var tal om att Slut på Kritan skulle få priset. Han lät sig övertygas av förlaget och åkte till Frankrike, där han på flygplatsen fick reda på att han inte vunnit. Han ville återvända till Michigan med en gång med fick istället tröstäta ost på en liten restaurang i Paris innan han fick resa tillbaka till ett fruset minustrettiograders Michigan. 2006, när förlaget ringde igen och priset kom på tal så hade han den sista resan i minnet. Nej, jag kommer inte, sa han bestämt. Men denna gång visade sig ryktena bära på större sanning och det var självaste Le Clézio som talat gott om romanen och förutspått att den skulle få priset. Så återigen stod Mabanckou på Charles de Gaulles flygplats och han förklarar det som att det kändes som att han får sitt födelsebevis i den litterära världen när han fick priset.

Weyler beskriver Mabanckous prosa som en fusion mellan Kongo, Afrika och Frankrike. I Slut på Kritan ekar Rabelais groteska litteratur medan Ett piggvins memoarer skriver in sig i en afrikansk tradition av fabler och myter. Mabanckou menar att hans ord är franska men att rytmen definitivt är kongolesisk. Han beskriver den franska som han hörde i Ponite Noir, den sorts brutna franska som hans mamma pratade. Det var det språket han använde när han skrev Slut på Kritan. Romanens berättare sitter på en bar och talar och lyssnar till andra berättelser, det är en berättelse utan stopp. Det är det flödet som uppstår när människor sitter i en bar, något berusade och låter orden rinna fram utan punkter. På så sätt så skriver Slut på Kritan in sig även i en muntlig berättelsetradition.

Bakgrunden till Ett piggsvins memoarer, berättar Mabanckou, har sin grund i mammans berättelser om det elaka piggsvinet, en berättelse hon använde för att skrämma den unga Mabanckou från att vara ute och ränna och istället hålla sig hemma. Mabanckou säger att han faktiskt blev förvånad över att västerländska läsare uppskattade romanen, eftersom den är så djupt rotad i en afrikansk fabeltradition. Mabanckou berättar att enligt kongolesisk tradition så har människan alltid en dubbelgångare i djurvärlden, ett djur som dör när man själv dör. Weyler hakar på det spåret och säger att Mabanckou faktiskt ändrar reglerna i romanen, då människan dör och vildsvinet får leva vidare.

Ja, det gjorde jag, säger Mabanckou, men det är för att människan alltid överlever och sensmoralen för den här romanen kunde vara att djuren faktiskt inte är ansvariga för det människor gör. När man slår ett djur eller behandlar det illa, då ska man tänka på att det djuret kan vara ens egen dubbelgångare.

Vet du vilket djur som är din dubbelgångare? frågar Weyler nyfiket. Mabanckou säger att han känner till vilket djuret är och att han avstår från att äta det men han kommer inte att berätta för någon vilket djur som är hans dubbelgångare. Än så längre har det gått bra, så länge han inte avslöjat djuret och han vill inte riskera något genom att avslöja hemligheten.

Men du är ju bland vänner nu… Weyler är ihärdig och publiken skrattar högt igen men inget får Mabanckou att avslöja sin hemlighet. Möjligtvis i sista boken, säger han.

Alain Mabanckou och Svante Weyler fortsätter samtalet via Slut på kritan och de diskuterar de karaktärer som skildras i romanen. Weyler menar att även om humorn alltid finns där i skildringen av karaktärerna så är karaktärerna egentligen ganska tragiska; de gör ju inget egentligen, de sitter mest och dricker och tittar på kvinnors rumpor. Man får en känsla av att det finns en kritik gentemot hemlandet i dessa skildringar. Kan du hålla med om det?

Det tar jag som en komplimang, säger Mabanckou. Väldigt många kritiserar mig faktiskt för vara alltför okritisk.

Det håller Mabanckou inte själv med om. Han tycker att kritiken finns där men att han inte skriver läsaren på näsan, kritiken är mer subtil. Ibland är jag riktigt tuff, säger han. Men det är bara för att jag älskar mitt hemland och tror att vi kan göra det ännu bättre. I alla dessa samtal om kvinnor, fotboll och politik så finns också kritiken inbyggd men Mabanckou understryker att han inte skriver för att kritisera. Om jag skulle vilja vara politisk skulle jag kunna starta ett politiskt parti men när jag skriver fiktion, ja då får det inte vara ett programblad. Han njuter av att skriva om sin hemstad och han är också glad över att sprida historierna från sitt hemland till människor i andra delar av världen.

Som läsare upplever jag att det ofta är just humorn som lyckas omvandla kritiken till en naturlig del av berättelsen. Så blir kritiken av citerande, intellektuella författare som slår sig själva för bröstet och bankar varandra i ryggen mer slagkraftig när kritiken utgår från den minst sagt beläste berättaren som inte själv har något emot att slänga in citat och referenser lite överallt.

”(…) jag hatar intellektuella av alla de sorter eftersom med intellektuella är det alltid likadant, man pratar och man kommer aldrig fram till nåt konkret, eller så föreslår man den ena diskussionen efter den andra i all oändlighet, och sen citerar man andra intellektuella som har sagt det ena eller det andra och som har förutsett allt, och så ägnar man sig åt inbördes beundran, och behandlar alla andra som idioter och blinda, som om dom inte kunde leva utan att filosofera, problemet är att dom där pseudointellektuella filosoferar utan att leva, ingenting vet dom om livet, och livet det flyter på utan att ta hänsyn till deras usla spådomar à la Nostradamus, och man gratulerar varandra, men det konstiga är att dessa falska intellektuella gillar kostymer, runda glasögon och slipsar eftersom en intellektuell utan slips känner sig naken och oförmögen att tänka självständigt, men jag själv är nöjd med min bana, jag har ingen att tacka för något, jag har skapat mig själv, jag kan inte ens knyta en slips, ändå har jag läst allt jag kunnat hitta både här och där, och så har jag insett att ingen på denna jord kan läsa allt, man lever inte länge nog för att läsa allt, och så har jag också lagt märke till att dom människor som pratar om dåliga böcker är många fler än dom som läser och talar om riktiga böcker, och dom som pratar om dåliga böcker fördrar inte andra, och dom kan dra dit pepparn växer, dom är inte dom enda här på jorden, men det är inte mitt problem, den här skrivboken är inte till för att lära ut några läxor, var och en får odla sin trädgård bäst han kan (…)” (Slut på kritan, s. 190 f.)

Weyler återvänder till Mabanckous barndom och frågar hur det var att växa upp med två mammor, en upplevelse han skildrar i den senaste romanen Demain j`aurai vingt ans (2012), nyutgiven på svenska med titeln Imorgon fyller jag tjugo.(2013)

Mabanckou minns hur han lärde sig att navigera mellan faderns två fruar, mellan två hus. Det var praktiskt på många sätt att ha två mammor. Han kunde spela ut dem mot varandra och få fördelar exempelvis genom att äta middag två gånger. Det var först när han blev ungefär femton år som han började reflektera över det märkliga i att pappan hade två fruar. I Väst anses det märkligt att leva ihop med flera kvinnor, men faktum är att det sker även i andra länder men då i det fördolda, kvinnorna vet bara inte om varandra. Det finns män som lever med två eller fler kvinnor i Frankrike, även i Sverige!

Nu pratar du om fransmän, säger Weyler och får med sig kvällens högsta skrattsalva från den roade publiken.

Mabanckou berättar väl och gärna och det mynnar ut i anekdoter, i humoristiska återblickar till hur han och hans bror gav sig iväg för att skrämma iväg en tredje kvinna som pappan träffade, hur han var svartsjuk på när mamman pratade med andra män och därför spionerade och berättade för pappa när hon talat för länge med den yngre och snyggare Marcel. När mamman förberedde sig framför spegeln  och klädde sig fint så satte han också igång med att snygga till sig, tills han fick reda på att ha inte fick följa med, något som gjorde honom lagom nöjd. Han menar att respekten gentemot föräldrarna ibland kan vara överdriven, d.v.s. att en mor ofta blir skildrad som en ängel fastän mödrar i själva verket är människor som alla andra. Han har istället velat skildra sina mödrar, med alla deras mänskliga sidor och där ingår också sådant som förförelsekonster.

Romanen Imorgon fyller jag tjugo skildrar alltså den unge Michels uppväxt med de två mammorna, och det svåra ödet att vara ensambarn. Hans biologiska mamma var väldigt oroad över att bara ha fått ett barn. Det var inte lätt på den tiden, i Point Noire att som kvinna endast ha ett barn. Och dessutom så var det han som skuldbelades för moderns olycka. När Mabanckou var ungefär i åttaårsåldern började han inse hur mycket mamman led över att inte få fler barn. Föräldrarna uppsökte fetischören som berättade för dem att problemet var att sonen hade låst porten efter sig när han föddes och att det var viktigt att han hittade nyckeln och återlämnade den till modern. Föräldrarna gjorde allt i sin makt för att få den lille sonen att ge dem nyckeln tillbaka. De överöste honom med presenter och glatt humör, allt för att blidka honom till att återlämna nyckeln. Och som han letade efter den där nyckeln! Till slut hittade han en dag en konservöppnare som han förstod måste vara den nyckel som efterfrågades. Han gav mamman nyckeln och det var en glädjens dag. Äntligen var förtrollningen bruten.

Weyler säger att det, trots det humoristiska i historien också finns en sorglig underton, det att barnet fick skulden till att fler barn inte föddes.

Ja, det var inte så lätt att vara ensambarn och dessutom bli anklagad för att vara besatt av onda andar. Man menade att han var påverkad av onda krafter och dessutom så bortförklarades alla bedrifter och framgångar i skolan med att det endast berodde på att han var ensambarn.

När Mabanckou återvänder till  gamla historier och människor från uppväxten så känns  en hel del igen från romanerna. Och Weyler ställer den fråga som nog många ställer sig i publiken, finns det egentligen någon skillnad mellan hans liv och hans litteratur?

Mabanckou svarar att han aldrig skrivit om något som rör sig utanför hans eget liv. Ibland ljuger han och överdriver för att länka ihop olika delar av en roman eller för att få läsaren att känna sig mer trygg men alla historierna är äkta även om det sätt han bygger på införlivar en hel del lögn.

Kvällen avrundas med en intressant diskussion om relationen mellan Frankrike och afrikanska franskspråkiga författare och den bild av Afrika som vi får i litteraturen.  Weyler menar att Mabanckou tecknar en alternativ bild till det Afrika som vi blivit så vana vid att se som katastrofernas kontinent. I Mabanckous romaner så har karaktärerna mat och jobb och roar sig med att dricka vin och titta på kvinnor, precis som i västerländska romaner. Tecknar han en alltför enkel bild av Afrika?

Mabanckou säger att det är olyckligt att Afrika i Väst fortfarande betraktas som den mörka kontinenten. Man vill hellre hänga fast vid bilden av den sörjande afrikanen, än vid bilden av den framgångsrike och lycklige afrikanen.

Jag skriver om individer, säger Mabanckou, inte om kontinenten Afrika. Jag har skrivit om Rwanda och andra mörka sidor av den afrikanska historien men när jag skriver fiktion, då vill jag skriva om människan. Jag vill inte vara en propagandist, jag vill ha en läsare som läser med humor. Jag beskriver äkta människor, jag skriver om mitt liv men jag kommer aldrig att skriva den kommersiellt framgångsrika litteratur som lever på bilden av Afrikas olycka. Sådana böcker är garanterade försäljningssuccéer, eftersom den bekräftar en befäst bild men när jag skriver så skapar jag en egen värld där berättelsen innehåller verkliga människor.

Mabanckou berättar hur han upplever att det i Frankrike finns ett behov av att lyfta fram framgångsrika svarta författare och låta dem tala om Afrika, oavsett om det gäller litteratur, politik eller ekonomi. Jag vill inte vara ”Le nègre de service”, säger han. Jag vill inte prata endast för Afrika. Det finns vita människor som kan föra Afrikas talan också och det finns annat en afrikan kan tala om förutom Afrika. Jag vill inte vara ett alibi för Frankrikes dåliga samvete, jag vill inte vara den svarte mannen som försöker lyckas, utan jag vill bara vara en människa säger han och hans ord väcker publikens spontana applåder.

Weyler tar upp den litterära rörelse som kallats ”The Empire Strikes back”, d.v.s. den litteratur som växte fram i de forna kolonialstaterna, som utmanade den eurocentriska bilden av litteraturen och språket, vilket skapat såväl nya hybridformer av språken och nya perspektiv på en tidigare västerländsk historieberättelse. En stor del av den franskspråkiga litteraturen som översätts och publiceras i världen skrivs ju inte längre endast i Frankrike, säger Weyler. Hur reagerar det gamla Frankrike på det?

Mabanckou säger att det är hög tid för Frankrike att inse att det faktiskt är exkolonierna som håller liv i den franskspråkiga litteraturen. Tyvärr så värderas den litteraturen lägre i Frankrike än den så kallade riktiga franska litteraturen. Däremot så är intresset för franskspråkig litteratur skriven utanför Frankrike mer uppmärksammad i resten av världen. Den gamla franska litteraturen fortsätter skriva om Seine och vi är trötta på Seine, säger Mabanckou.  Mycket av den litteraturen, skriven av de författare som sitter i tv-sofforna på bästa sändningstid, som bor i Quartier Latin, umgås med varandra och bestämmer vad som är god litteratur, fortsätter i samma banor, i samma franska tradition. Dessa författares  texter fungerar bara i Frankrike. Mabanckou menar att vissa franska författare inte klarar sig längre än till flygplansstolen, när man är uppe i luften, när romanen är ute i världen, då håller den inte längre. Mabanckou säger också att Frankrike ofta ligger efter vad gäller att uppmärksamma franskspråkiga författare med rötter i de forna kolonierna. Det är först när de uppmärksammas i andra länder som de välkomnas in på den franska litterära scenen.

När kvällen är över tänker jag att det gått så fort, att jag skrattat mer än någonsin på Internationell författarscen och att kvällen känts som just en text skriven av kvällens gäst. Mabanckou är en sådan författare som lyckas förbli en berättare även utan pennan i handen. Två glas vin innan samtalet, i kombination med Mabanckous medryckande berättelser, engelskan som blandas med franska, som förgrenas i minnen, som berör litteraturen såväl som till politiken, som införlivar skrattet, som låter både stora bakar och andliga ledare vara med. Allt detta bidrar till upplevelsen av att träda in i Mabanckous Slut på kritan,  med en nyktrare berättare på scenen, bredvid förläggaren som verkar trivas lika väl som oss i publiken med att utgöra en del av de lyssnandes skara denna afton.

/Maria Monciu

 

Annonser

One thought on “Svante Weyler möter Alain Mabanckou

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s