Du kommer att möta en lång mörk man…

Helga Härenstam: Berättelser för en 87 år gammal dam

Mellanrum 4, våning 4 på Kulturhuset. Utställningen pågår fram till den fjärde augusti.

Kan man förhandla sig till en inblick i den ovissa framtiden? Vill vi veta hur våra liv kommer att se ut om tio, om trettio år? Och vad kommer vi att minnas av det förflutna när det hunnit ikapp framtiden?

Helga Härenstam jobbade som popcornförsäljare på en dagsfestival när hon under en rast lade märke till den frekvent besökta spådamen i ståndet intill. Helga Härenstam sällade sig snart till de nyfiknas skara och lyckades byta bort en ask popcorn för att få tillgång till hemligheterna i spåkulan.

Det visade sig att hon skulle träffa en lång mörk man. De skulle få två barn tillsammans. Hon skulle leva ett långt och friskt liv innan hon skulle dö vid 87 års ålder. Men innan dess skulle hon få problem med minnet, med tiden skulle hon glömma bort allt det som hänt i hennes åttiosjuåriga liv.

Budet om en möjlig annalkande minnesförlust väcker behovet av att blicka tillbaka, minnas, spara och samla. Härenstams utställning är en kartläggning av ett liv i text och bild. Dagboksanteckningar och fotografier ligger som grund för en åkallan av svunna ögonblick, stunder som ännu finns kvar i minnet men som riskerar att gå förlorade.

Det är ett allkonstverk som länkar ihop text och bild utan att ta hjälp av vägskyltar. Fotografierna fångar ett ögonblick, en detalj, ett ljus, en suddig bild av ett nyvaket par. Bilderna kompletteras av de små texterna som inte nödvändigtvis behöver förklara motivet, utan även dessa är små avsnitt ur ett liv. Ett samtal, ett barns funderingar, något någon sagt som lätt kunde glömmas bort och försvinna bort i det eviga flödet av ord.

Utställningen belyser ögonblicket, det flyktiga. Här väcks tankar kring tiden, eller snarare bristen på tid. De vardagliga stundernas förgänglighet. Pusselbitar som hakar fast vid varandra för att förhoppningsvis bindas ihop till ett enhetligt motiv, berättelsen om en människas korta stund på jorden. Och det enhetliga är inte det givna, det förväntade, de stora ögonblicken, utan snarare ett myller av bilder, ett snurrande kalejdoskop.

Utställningen är svår att sammanfatta på några rader, just därför att den är personlig och just för att den öppnar upp för ett samtal som kommer att låta annorlunda beroende på vem som läser och tittar och vad det väcker för minnen och tankar hos betraktaren.  Att vandra mellan datum, årtal, bilder och text, att låta tankarna flöda fritt och hitta egna minnen, associationer från en människas liv till en annans, det är också att tillåta sig att uppmärksamma det omedelbara, det jag ser och känner just nu. Utställningen uppmärksammar på så vis nuet utan att skrika Carpe Diem, det är snarare ett budskap som sakta sjunker in och till slut klamrar sig fast. Jag lämnar Kulturhuset, något mer kontemplativ,  möts av Plattans myller av människor, frisyrer, cyklar, färger, solljus och fredagseufori. Den sista bilden som dröjer sig kvar är den som föreställer en ung flicka med en basketboll i famnen. Hon står på en perrong framför ett stillastående tåg. Bildtexten lyder:

Stockholm, 1998

En man bredvid mig på tunnelbanan fick just ett mobilsamtal.

   – Jag är på tunnelbanan och kan försvinna när som helst.

   Jag tänkte på vad hans mening innebär ordagrant och att det är sant.

 

 

 

The Science of Sleep på Klarabiografen

The Science of Sleep

Bibliotek Film & Musik uppmärksammade Stockholms internationella seriefestival med att i går visa ”The Science of Sleep” på Klarabiografen, under temat eskapism. Och vem kan illustrera detta bättre än den franske regissören Michel Gondry? Om man som jag gillar personliga filmskapare så måste Gondry vara en av dem som sticker ut mest – hans bildspråk är fullkomligt unikt, och även om många försökt härma hans stil så hittar han hela tiden nya vägar. Som ung ville han bli uppfinnare eller konstnär, och slog senare igenom som reklamfilms- och musikvideoregissör när han kombinerade sina båda talanger. Han står bakom många av Björks innovativa videos, och vem har inte sett The White Stripes som legogubbar eller Foo Fighters parodi på Evil Dead i ”Everlong”? Han hjälpte också till att skapa den banbrytande kameratekniken bullet time som använts i filmer som ”The Matrix”. När han sedan började regissera långfilmer såg jag ”Human Nature” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och föll pladask.

För mig framstår Gondry som den där pojken som aldrig har växt upp. Som aldrig lyssnat på folk när de sagt att någonting är omöjligt. I hans filmvärldar kliver han över alla befintliga gränser och rotar gärna runt bland drömmar och fantasier, hoppar obehindrat genom tid och rum, trollar med perspektiv och identiteter. Han bygger upp världar av kartong och toarullar, leker med galna uppfinningar och även med åskådaren. Verkar strunta i om tittaren förstår vad som är inbillat och vad som är verkligt. Eller så litar han fullständigt på sin publik.

”The Science of Sleep” (2006) är Gondrys tredje film, och denna gång har han själv skrivit manus. Den gulliga pojke-möter-flicka-storyn är långt ifrån unik, men det som gör filmen sevärd är Gondrys magiska bildfantasi, som här får fullt utrymme i form av klipp- och klistra-animationer i bomull, kartong, tyg, och cellofan.

Huvudpersonen Stéphane är en förvirrad och blyg uppfinnarnörd, och man kan förstås inte låta bli att se likheter med Gondry själv. Stéphane spelas av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal, och han dras till den söta och intressanta grannen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg). Stéphane är utrustad med mycket livlig fantasi, och i sin inre tv-studio är han både smart programledare och den coola stjärnan som har full kontroll över showen, det vill säga vad hans vänner, familj och kollegor ska säga och göra. Verkligheten är förstås raka motsatsen. Filmens intrig bygger på att Stéphane – och vi, publiken – inte alltid vet om han sover eller är vaken, och i gränslandet mellan dröm och verklighet uppstår en mängd humoristiska situationer. Ibland är det hysterisk slapstick, ibland är det sorgset och vackert. Både Bernal och Gainsbourg är duktiga skådespelare och perfekta i sina roller, även om Bernal får mest utrymme av de två. Jag hade gärna sett mer av Gainsbourg, som här blir mer en vacker gåta än en kvinna av kött och blod.

För hur galet det än är så blir historien långt ifrån tramsigt. Grannpojken och grannflickan framstår som högst ordinära människor, trots att de hoppar in och ut ur klippdockevärldar, flyger bland bomullsmoln och rider på tyghästar. Människors ofullkomlighet och misslyckanden är alltid intressanta, med eller utan komisk tvist, och just det här med att ta till drömmar för att försöka göra om sin verklighet tror jag alla känner igen sig i. Precis som i Gondrys övriga filmer handlar allt om kommunikation.

Att se ”The Science of Sleep” är att dyka in i ett gränslöst universum, att försöka följa med i en halsbrytande resa helt utan filmiska ramar. Men det är också en klassisk och vemodig kärlekshistoria om två människor som försöker berika sina gråa liv genom att drömma om någonting annat. Det är på låtsas och på riktigt, och det är alldeles underbart.

Det skrattas på många håll i biosalongen, och själv blir jag glad så det bara pirrar i hela kroppen över att en vuxen person inom något så cyniskt som filmindustrin får fria händer på detta sätt. Egensinniga kreatörer med visioner finns det alldeles för få av, och tillsammans med en handfull andra regissörer har Gondry skapat en alldeles egen nisch som främst definieras av barnslig uppfinnarglädje. Vi behöver sådant också, som motvikt till alla coola framtidsvisioner. Dessutom skulle filmvärlden vara bra mycket tråkigare utan Michel Gondry.

Världsbokdagen

En kväll på Kulturhuset. Världsbokdagen idag men kvällen ägnade jag åt diskussion om angränsande ämne. Ett samtal om samtalet.

Under förra året gick dreven och twitterstormarna igång med jämna mellanrum kring stereotyper i text och bild. Tintingate var en realitet för Kulturhuset, som under några veckor stod mitt i stormen. Nu har diskussionen gått vidare till att handla om näthat och rasism, om hur språket används och hur det kan drabba.

På Världsbokdagen tar Kulturhuset tag i samtalet kring litteratur i ljuset av dessa debatter.

Pernilla Glaser, modererade kvällens samtal. Hon nu innovations-utvecklare på Riksutställningar och tjänstledig teamsamordnare Bibliotek Plattan.

Kvällen började med ett samtal mellan Pernilla och Behrang Miri, pedagog och musiker, tidigare barn- och konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset. Samtalet kretsade till en början kring Tintingate, debatten som rasade under hösten när Behrang ville ta bort Tintin i Kongo från bilioteket. Behrang menade på att frågan helt tappade proportioner och fokus och genom att använda ord som ”bibliotekschef kastade ut” på löpsedlarna så styrde man det hela till en debatt och en storm och därmed låste frågan från samtal och diskussion.

Han menade också att det som behövs är mer samtal om dessa svåra frågor. Att vi vågar träffas, fråga och prata. Att inte veta är inte fel. Vi behöver ta del av allas erfarenheter och skapa oss en bild av saken, inte söka konfrontation. De offentliga institutionerna som kulturhus, folkets hus, folkbildningen och biblioteken har här ett ansvar.

IMG_20130423_185830Efter det inledande samtalet fortsatte kvällen med en paneldiskussion med Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, journalist och författare, Leif Magnusson, institutionschef Mångkulturellt centrum och Inga Lundén, Stockholms stadsbibliotekarie.

Leif menade inledningsvis att det är viktig att ta samtalen i vardagen. I fotbollslaget, i kafferummet på jobbet, bland kompisarna. Minst lika viktigt är att inte devalvera den rasism/diskriminering man möter, utan se det för vad det är. Ingen blir hjälpt av att vi undviker och förklarar bort.

Att bibliotekarierna måste lyfta samtalen och följa debatten såg Inga som ett måste. Biblioteken ska vara ”stockholmarens partner i vardagen, för lärande, läsande och reflektion”. Det förpliktigar verkligen och man måste hänga med. Ett av problemen är att bibliotekarieyrket är så segregerat och ofta också utbudet på biblioteken.

Lawen reflekterade kring att det offentliga samtalet kan ske på olika nivåer De kan handla om bilden av världen som ges till oss via de stora medierna, men det kan också vara ett samtal i mindre grupp på ett förortsbibliotek där vi verkligen närmar oss varandra. Hon reser runt och pratar om sin bok om Katarina Taikon på bibliotek och bokkafféer, och möter där människor som vill prata och mötas och det måste vi ta vara på.

Panelen var eniga om att vi inte får vara så ängsliga och rädda för att göra fel. Det är i möten vi växer och hittar gemensamma sätt. Vi ÄR ett mångkulturellt land och det är dags att vi uppför oss som det. Vi har fördomar, vi alla, och det är bara i möten de kan ställas på ända.

En viktig fråga som berördes flera gånger är representation och demokrati. Om inte alla olikheter är representerade i samtalet, i samhället, i våra liv så ÄR det ett demokratiproblem som vi inte kan ignorera. Vi borde t.ex. kunna dra lärdom av hur feminismen hanterat dessa frågor rent praktiskt.

En sak jag funderade kring under kvällens samtal var det viktiga i att prata MED inte OM. Jag upplever att många diskussioner nu förs i sociala medier och på de stora tidningarnas ledarsidor. Vi läser om en den ena och en den andra synen på saken. Men pratar vi med varandra om det? Eller bildar vi oss en uppfattning vid sidan om?

Jag lyssnade på Kristian Lundberg förra veckan när han berättade om sitt författarskap. Han har skrivit Yarden som handlar om människor i utanförskap i Malmö. Han berättade att han träffade några studenter som lovordade hans bok och läst den som studentlitteratur på socionomlinjen. Han frågade då om de varit nere på Yarden och pratat med dem som jobbar där, för att få förståelse för deras situation. Nej, svarade alla förskräckt. Nej, nej!

Det är kanske här det ligger? Att se och bekräfta varandra ger styrka och mod. Det kan vara det som behövs för att hitta en väg mot gemenskap. Att se människan.

En mycket intressant och givande kväll. Alla de olika arenorna för samtal av olika slag som Kulturhuset står för främjar verkligen ett bättre samhälle!

 

 

Sam Lee & Friends framför folkmusik om nomader, könssjukdomar och en blind kvinna

Min kväll tillbringades i Hörsalen utan några som helst förväntningar om bandet, jag hade aldrig tidigare hört talas om Sam Lee & Friends, men när jag fick chansen att uppleva något så nytt och främmande (för mitt musiksinne) så kunde jag inte låta bli. Det enda jag visste var att bandet hyllats på den engelska folkscenen och att frontmannen med sina charmiga guldlockar skulle framföra sånger han lärt sig under sin resas tid.

Sam Lee & Friends är alltså en sextett med sina rötter i England, trots detta så ser och hör man hela världen när dem sätter igång. Bandet är oerhört jordnära och det märks av bara genom att se på; färgvalen, utstyrslarna, rörelserna och framförallt bekvämligheten på scen. Sam inledde giget med att tala om att han absolut inte trodde att salongen skulle vara så pass full som den var. Han hade inte riktigt trott att deras musik nått ända ut hit. Med det prestigefyllda Mercury priset i bagaget kommer denna sextett antagligen att nå längre ut inom en snar framtid.

Sam är väldigt noggrann med att förklara låtarnas innebörd och bakgrund för publiken, vilket skapar kontakt och ännu mer uppskattning. Vid vissa tillfällen fick vi sjunga med och till och med överrösta honom. Han hade lindat oss runt sitt lillfinger, så att säga. Sam Lees ljuva stämma gav liv till berättelserna som ackompanjerades av extraordinära instrument; japansk koto, mungiga, harmonium och självklart toppades det av med violin, cello, trumpet och en annorlunda uppsättning av slagverk.

Han dansade oss igenom sina resor bland Romer, nomader, kärlek av olika slag, mörker, ljus och könssjukdomar. ”-I actually caught some of them myself” sade han öppenhjärtigt och sjöng ut så att hela kulturhuset fick ta del av upplevelsen. En låt som fick extra fäste hos mig var ”Fenix Island” som är baserat på en blind kvinnas liv som hade lyckats uppfostra fjorton barn.

Kvällen avslutades passande nog med en låt som heter ’Good Bye My Darling’ som finns med på debutalbumet ”Ground of its own”. P2-Live kommer den 7:e maj att sända en liveinspelning som gjordes under konserten, glöm icke bort det.

SamLee&FriendsK2_top

Kvällen var med andra ord fantastisk! Mitt namn är Eileen och här med är mitt första inlägg publicerat.

På återseende!

Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset

Allt jag visste var att denna Kulturhusguidning var ett samarbete med Arkitekturmuseet och att den utlovade en undersökning från tak till källare, genom historia och nutid. Att den närmare skulle belysa kontroversen som alltid omgärdat byggnaden – fint eller fult? – och ge en inblick i brutalismen. Som jag själv inte studerat närmare.

Det kändes spännande att inte veta mer än så. Vi som stod där på Plattan i söndags och väntade var väl en tjugo-trettio stycken. Några småpratade med varandra, jag uppfattade samtal om arkitektur och om teater (några ansikten kände jag igen) och jag undrade över deras skäl till att befinna sig här. Själv hoppades jag på hemliga gångar, larmade dörrar, bortglömda delar, att få dyka djupt in i denna betongkloss, att få veta det jag inte visste att jag ville veta. Jag fick vad jag önskade och mer därtill.

Jag bygger för en ny människa som måste komma.

Klockan är 15 och skådespelaren Robert Fux har samlat ihop gruppen i solskenet på Plattan och sveper ut med armen. Pekar mot Kulturhuset och upprepar arkitekten Peter Celsings ord om den nya människan. Jag hajar till, eftersom det är samma citat som jag själv inledde texten Hus för alla? med här på Besökarna, som då i december 2011 handlade om kontroversen kring biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan.

Som om Fux läst mina tankar berättar han i nästa andetag att kontroverser alltid omgärdat detta hus, att många olika viljor under lång tid kämpat om byggnadens betydelse och innehåll, men att det är vi som står här som faktiskt är den nya människan. Vi ser på varandra och tror på vad han säger. Han är övertygande och kunnig från det att han öppnar munnen, och just det faktum att han betonar att han inte är någon arkitektstuderande gör att det i mina öron blir mer intressant. När några ungdomar bakom oss börjat tjoa och skandera så att vi knappt hör vad Fux säger finner han sig snabbt, pekar på dem och ropar ”Det var precis så här Celsing tänkte”. Berättar att i alla skisser som Celsing gjorde så fanns det alltid människor i liv och rörelse på torget nedanför Kulturhuset, att visionen bestod i att byggnaden skulle införlivas med gatans stämning.

Vi nickar och lyssnar till beskrivningen av fasaden som en glasmonter, där fönsterraderna påminner om tomma notlinjer. Ser ju precis vad han menar. Sedan följer vi efter honom in i mörkret. Får en snabbkurs i brutalismen som utgick från Le Corbusiers sena arkitektur, om visionen om rå betong, öppna ytor, bärande pelare och grönskande tak. Vi fnissar åt några ryskor som går fel och följer strömmen (oss) in i de icke-publika områdena i jakt på en toalett. Vi passerar många kortläsare, går genom långa betongkorridorer, upp och nerför trappor och genom skrymslen. Vi får se snickeriet, njuta av utsikten från östra skeppet, besöka stora scenen där scenarbetarna förbereder kvällens föreställning. Vi får till och med se den hemliga, eller kanske bortglömda, entrédörren från garaget för riksdagspolitikerna under de år riksdagen låg här. Den är i dyster mörk koppar, och jag tror nästan att Pernilla August från filmen ”Call Girl” ska svischa in genom den iklädd silkig 70-talsskjorta och rasslande plastpärlor.

1644_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1649_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Detta är mer än en vanlig guidning. Robert Fux talar mycket och passionerat, och det är omöjligt att inte svepas med av orden, i resan genom denna byggnads spännande historia. Att till exempel åka från källarplan till takvåning i den gigantiska varuhissen och instrueras till absolut tystnad för att kunna höra huset är en knakande, magisk och lite skrämmande upplevelse. Vi glider långsamt uppåt och anar röster och skuggor. Jag betraktar väggarna och blir nästan yr i huvudet; föreställer mig att de pressas inåt som i avfallskrossen i ”Star Wars”. Får en känsla av att vi är fångar i en tidsmaskin. Väl uppe på taket serveras vi blåbärssoppa i bästa Vasaloppsstil, och utsikten är som vanligt fantastisk. Övriga gäster på Café Panorama betraktar oss avundsjukt och undrar varför vi blir VIP-behandlade när takterrassen ännu inte öppnat för allmänheten.

1652_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1659_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1647_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Det är exklusivt och spännande att få se Kulturhuset på det här sättet. Vi drar över tiden men jag märker det knappt. Hade kunnat lyssna en timme, två timmar till. För hur ska man kunna sammanfatta så många spretiga röster, åsikter, viljor som passerat in och ut genom huset, som sett denna byggnad och dess omgivningar som sin chans att göra ett avtryck? Att Celsings skapelse haft stor betydelse och att den även idag utmanar ser vi ju med egna ögon, men alla svulstiga eller kommersiella drömmar, alla tankar om vad ett hus för allmänheten egentligen innebär… Jag inser mer och mer att det är ett under att Kulturhuset finns på plats idag.

Alla dessa män med visioner.

Robert Fux ord får oss att skratta, men det han säger etsar sig fast. Får mig att tänka på hur visionerna uppstår, och för vilka man bygger? Eftersom guidningen avslutas med barnens röster om Kulturhuset blir det extra tydligt; deras omdömen varierar från toppen till skitfult, och glappet mellan de som planerar och de som faktiskt vistas i miljön kunde inte varit större.

Det är en fantastisk guidning, men jag ska inte avslöja allt. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att gå på den sista visningen nu på söndag 21 april.
Läs mer och köp biljett här.

Svante Weyler möter Alain Mabanckou

Internationell författarscen 10/4 2013

”det var så att Envisa snigeln en dag tog mig åt sidan och sa med förtrolig min » Spruckna glaset, jag ska erkänna en sak för dig som inte lämnar mig nån ro, det är en viktig sak som jag egentligen har tänkt på länge, du borde skriva, jag menar, skriva en bok«, och jag sa lite förvånad  » en bok om vadå  « , och han svarade med att peka mot Slut på kritans terrass och så viskade han » en bok som handlar om oss här, en bok som handlar om den här platsen som är den enda i sitt slag i hela världen om man räknar bort Katedralen i New-Bell i Kamerun « ” ( Alain Mabanckou, Slut på kritan, s. 196)

Jag hittade Alain Mabanckous roman Slut på kritan i ett bokstånd, en av de söndagar i augusti då Drottninggatan förvandlas till världens längsta bokbord. Det var inte meningen egentligen, jag hade två andra romaner i handen när jag skulle betala men efter förläggarens korta beskrivning av Slut på kritan så slank också den ner i den överfyllda bokkassen. Romanen skulle handla om en liten bar i den lilla staden Pointe Noire i Kongo. Jag visste sedan tidigare ingenting om vare sig författaren Alain Mabanckou eller om hamnstaden Pointe Noire men för en bokälskare som arbetat på olika restauranger sedan femtonårsåldern och som själv suttit och skrävlat vid en och annan bardisk så var romanen tämligen lättsåld.

Slut på kritan visade sig vara det mest intressanta fyndet från Drottninggatan den söndagen, av många olika anledningar. Språket, tempot, karaktärerna och de finurliga intertextuella relationerna som ger upphov till humoristiska återträffar med karaktärer man stiftat bekantskap med tidigare, såsom Holden från Räddaren i nöden men nu som en av gästerna på baren ”Slut på kritan”. På baksidestexten till romanen beskrivs stamgästerna som originella, i vissa recensioner som tragikomiska, och även om gästerna är just originella och deras historier fantasifulla, humoristiska och ibland tragiska så är de egentligen just bargäster. Romanen lyckas gestalta en universell miljö, den där allas historier, i takt med att alkoholintaget ökar, blir roligare, mer tragiska, mer originella, så länge den som sitter bredvid, eller bartendern orkar lyssna vidare.

Barmiljöns oändliga samtal reflekteras även i formen, då hela romanen är skriven i en enda ström utan punkter eller versaler i början av meningarna. Precis som gästerna går in och ut i baren så vandrar också ordet från den ena karaktären till den andra,genom den ström av historier som rör sig mellan politik och existentiella frågor, vardagliga händelser som ska avhandlas, kärleksbekymmer och överdrivna anekdoter. Ett samtal som kan blossa upp till hetlevrade diskussioner, som får någon att beställa in ett glas till och höja rösten, som får någon annan att somna till en stund mot den trygga disken, det samtal som ibland avbryts av att blickarna vänds mot den nyanlända i dörröppningen, men som strax återupptas fastän diskussionen kan ta en ny riktning när man redan glömt bort vad man talade om innan avbrottet. Mabanckou skildrar med humor och skärpa, i såväl form som innehåll den druckna historieberättaren, en karaktär som känns igen var man än befinner sig i världen. På onsdagseftermiddagen känns det alltså inte helt fel att förbereda sig med två glas vin på en bar i närheten, innan samtalet i Kulturhuset mellan Alain Mabanckou och hans svenske förläggare Svante Weyler sätter igång.

I Hörsalen inleder Svante Weyler kvällen med att ge en introduktion till Mabanckous författarskap. Han berättar att kvällens gäst växte upp i Pointe Noire, en stad i Kongo-Brazzaville, ett litet land, inte att förväxla med ”stora” Kongo, d.v.s. Kongo-Kinshasa.. Mabanckou började studera juridik i hemlandet innan han flyttade till Frankrike, där han tog sin examen i affärsjuridik. Mabanckou arbetade som jurist i många år men han skrev under tiden både poesi och prosa och 2005 publicerades den roman som blev hans genombrott; Verre Cassé (Slut på kritan, 2008.) 2006 publicerades den roman som Mabanckou tilldelades det ärofyllda Prix Renaudot för; Mémoires de porc-épic (Ett piggsvins memoarer, 2010). Mabanckou är idag professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien och har i över tio år undervisat på olika universitet i USA.

Hur var det då, att växa upp i den lilla hamnstaden Pointe Noire på sjuttiotalet?  Mabanckou berättar att det var en växande stad, där bodde alla sorters människor, där fanns en hel del fiskare men där fanns också musiken. Till skillnad från i Europa, säger Mabanckou, där människor söker sig till mörka vrår och källare för att kunna dansa, så fanns musiken och dansen ständigt närvarande i Pointe Noire. Man ställde ut musiken på torget, på ljusan dagen, så att alla skulle höra den, så att vem som helst som ville kunde dricka sin öl, lyssna på musik och dansa om andan föll på.

Uppväxten var också präglad av det kommunistiska styret. Mabanckous skola hette Lycée Karl Marx och i skolan läste man flitigt de kommunistiska skrifterna. Det fanns en tro på att förändra världen och barnen lovsjöng presidenten med kampsånger. I Pointe Noire bodde dock kommunismen granne med religionen. Och naturvetenskapligt inriktade läkare fick samsas med de mer andligt influerade läkarna, de så kallade fetischörerna. När läkarna tog för lång tid på sig kunde man gå till fetischören som oftast kom med snabbare och slagkraftigare råd. Ibland kan fysisk smärta lindras av mänsklig kontakt, säger Mabanckou och berättar hur fetischörerna hellre ordinerade ett samtal med morbror, istället för en huvudvärkstablett. Och efter att ha pratat med morbror, ja då kände man med ens hur man mådde lite bättre.

Hur gör du när du får huvudvärk i LA, då? undrar Weyler och Mabanckou svarar att ja, då ringer jag ju givetvis morbror. Han har många goda råd på lager och hans profetior slår ofta in. Imorgon är huvudvärken förmodligen över, och glöm inte att skicka pengar med Western Union.

Weyler frågar hur det kommer sig att han hamnade i Frankrike och Mabanckou förklarar att hans mamma tidigt bestämde sig för att han skulle bli jurist, hon ville att sonen skulle ha ett kontor och bära slips.  Mabanckou åkte alltså efter gymnasiet till universitetet i Nantes, där han fortsatte sina juridikstudier. Men även om han bodde i Frankrike så tyckte man hemma i Pointe Noire, att man inte riktigt bodde i Frankrike om man inte bodde i Paris. Efter Nantes så bodde Mabanckou ett tag i Lyon, innan han till slut flyttade till Paris. Hans pappa blev väldigt nöjd när sonen till slut bosatte sig i Paris, och till råga på allt, precis i närheten av musikern George Bensons hus.

Litteraturintresset och skrivandet fanns emellertid med långt innan juridiken och Mabanckou berättar hur han redan tidigt började skriva. Publiken skrattar högt när han beskriver sina första dramatiska dikter som han skrev till en flicka han var olyckligt kär i. Dikter av typen ”Jag gillar en tjej och hon gillar inte mig så jag vill dö”, förklarar han. Det var riktigt dålig poesi, säger han med eftertryck. Mabanckou fortsatte att skriva även när han läste juridik och sedan tog han med sig sina dikter till Paris där han skickade in texter till olika förlag men ständigt blev refuserad. Han blev oerhört besviken och frustrerad över alla refuseringar och arg på alla meningslösa författare som han tyckte bara satt i tv-soffor och talade strunt. Han gav sig dock inte, utan finansierade istället själv utgivningen av sin första poesisamling á 200 exemplar. Han sålde samlingen för tio franc styck och fick ungefär trettio exemplar sålda. Han berättar att han fortfarande har 170 ex hemma. Han har blivit erbjuden att publicera dem men han väljer istället att hålla dem hemma, som historiska dokument av en svunnen tid.

Det var med Ett piggsvins memoarer som det stora genombrottet kom, den roman som gjorde Mabanckou till ett välkänt namn och som sedermera belönade honom med Prix Renaudot. Weyler frågar hur det kändes när det stora genombrottet äntligen kom. Mabanckou förklarar att Prix Renaudot är en stor händelse i Frankrike. Den författare som tilldelas priset kan räkna med att sälja minst 250 000 ex i Frankrike.  Priset engagerar hela den litterära världen, bokhandlare och förläggare såväl som press och författare. I november månad kretsar allt kring det ärofyllda priset.

Mabanckou minns hur han blev övertalad att resa från Michigan till Paris vid ett tidigare tillfälle, när det var tal om att Slut på Kritan skulle få priset. Han lät sig övertygas av förlaget och åkte till Frankrike, där han på flygplatsen fick reda på att han inte vunnit. Han ville återvända till Michigan med en gång med fick istället tröstäta ost på en liten restaurang i Paris innan han fick resa tillbaka till ett fruset minustrettiograders Michigan. 2006, när förlaget ringde igen och priset kom på tal så hade han den sista resan i minnet. Nej, jag kommer inte, sa han bestämt. Men denna gång visade sig ryktena bära på större sanning och det var självaste Le Clézio som talat gott om romanen och förutspått att den skulle få priset. Så återigen stod Mabanckou på Charles de Gaulles flygplats och han förklarar det som att det kändes som att han får sitt födelsebevis i den litterära världen när han fick priset.

Weyler beskriver Mabanckous prosa som en fusion mellan Kongo, Afrika och Frankrike. I Slut på Kritan ekar Rabelais groteska litteratur medan Ett piggvins memoarer skriver in sig i en afrikansk tradition av fabler och myter. Mabanckou menar att hans ord är franska men att rytmen definitivt är kongolesisk. Han beskriver den franska som han hörde i Ponite Noir, den sorts brutna franska som hans mamma pratade. Det var det språket han använde när han skrev Slut på Kritan. Romanens berättare sitter på en bar och talar och lyssnar till andra berättelser, det är en berättelse utan stopp. Det är det flödet som uppstår när människor sitter i en bar, något berusade och låter orden rinna fram utan punkter. På så sätt så skriver Slut på Kritan in sig även i en muntlig berättelsetradition.

Bakgrunden till Ett piggsvins memoarer, berättar Mabanckou, har sin grund i mammans berättelser om det elaka piggsvinet, en berättelse hon använde för att skrämma den unga Mabanckou från att vara ute och ränna och istället hålla sig hemma. Mabanckou säger att han faktiskt blev förvånad över att västerländska läsare uppskattade romanen, eftersom den är så djupt rotad i en afrikansk fabeltradition. Mabanckou berättar att enligt kongolesisk tradition så har människan alltid en dubbelgångare i djurvärlden, ett djur som dör när man själv dör. Weyler hakar på det spåret och säger att Mabanckou faktiskt ändrar reglerna i romanen, då människan dör och vildsvinet får leva vidare.

Ja, det gjorde jag, säger Mabanckou, men det är för att människan alltid överlever och sensmoralen för den här romanen kunde vara att djuren faktiskt inte är ansvariga för det människor gör. När man slår ett djur eller behandlar det illa, då ska man tänka på att det djuret kan vara ens egen dubbelgångare.

Vet du vilket djur som är din dubbelgångare? frågar Weyler nyfiket. Mabanckou säger att han känner till vilket djuret är och att han avstår från att äta det men han kommer inte att berätta för någon vilket djur som är hans dubbelgångare. Än så längre har det gått bra, så länge han inte avslöjat djuret och han vill inte riskera något genom att avslöja hemligheten.

Men du är ju bland vänner nu… Weyler är ihärdig och publiken skrattar högt igen men inget får Mabanckou att avslöja sin hemlighet. Möjligtvis i sista boken, säger han.

Alain Mabanckou och Svante Weyler fortsätter samtalet via Slut på kritan och de diskuterar de karaktärer som skildras i romanen. Weyler menar att även om humorn alltid finns där i skildringen av karaktärerna så är karaktärerna egentligen ganska tragiska; de gör ju inget egentligen, de sitter mest och dricker och tittar på kvinnors rumpor. Man får en känsla av att det finns en kritik gentemot hemlandet i dessa skildringar. Kan du hålla med om det?

Det tar jag som en komplimang, säger Mabanckou. Väldigt många kritiserar mig faktiskt för vara alltför okritisk.

Det håller Mabanckou inte själv med om. Han tycker att kritiken finns där men att han inte skriver läsaren på näsan, kritiken är mer subtil. Ibland är jag riktigt tuff, säger han. Men det är bara för att jag älskar mitt hemland och tror att vi kan göra det ännu bättre. I alla dessa samtal om kvinnor, fotboll och politik så finns också kritiken inbyggd men Mabanckou understryker att han inte skriver för att kritisera. Om jag skulle vilja vara politisk skulle jag kunna starta ett politiskt parti men när jag skriver fiktion, ja då får det inte vara ett programblad. Han njuter av att skriva om sin hemstad och han är också glad över att sprida historierna från sitt hemland till människor i andra delar av världen.

Som läsare upplever jag att det ofta är just humorn som lyckas omvandla kritiken till en naturlig del av berättelsen. Så blir kritiken av citerande, intellektuella författare som slår sig själva för bröstet och bankar varandra i ryggen mer slagkraftig när kritiken utgår från den minst sagt beläste berättaren som inte själv har något emot att slänga in citat och referenser lite överallt.

”(…) jag hatar intellektuella av alla de sorter eftersom med intellektuella är det alltid likadant, man pratar och man kommer aldrig fram till nåt konkret, eller så föreslår man den ena diskussionen efter den andra i all oändlighet, och sen citerar man andra intellektuella som har sagt det ena eller det andra och som har förutsett allt, och så ägnar man sig åt inbördes beundran, och behandlar alla andra som idioter och blinda, som om dom inte kunde leva utan att filosofera, problemet är att dom där pseudointellektuella filosoferar utan att leva, ingenting vet dom om livet, och livet det flyter på utan att ta hänsyn till deras usla spådomar à la Nostradamus, och man gratulerar varandra, men det konstiga är att dessa falska intellektuella gillar kostymer, runda glasögon och slipsar eftersom en intellektuell utan slips känner sig naken och oförmögen att tänka självständigt, men jag själv är nöjd med min bana, jag har ingen att tacka för något, jag har skapat mig själv, jag kan inte ens knyta en slips, ändå har jag läst allt jag kunnat hitta både här och där, och så har jag insett att ingen på denna jord kan läsa allt, man lever inte länge nog för att läsa allt, och så har jag också lagt märke till att dom människor som pratar om dåliga böcker är många fler än dom som läser och talar om riktiga böcker, och dom som pratar om dåliga böcker fördrar inte andra, och dom kan dra dit pepparn växer, dom är inte dom enda här på jorden, men det är inte mitt problem, den här skrivboken är inte till för att lära ut några läxor, var och en får odla sin trädgård bäst han kan (…)” (Slut på kritan, s. 190 f.)

Weyler återvänder till Mabanckous barndom och frågar hur det var att växa upp med två mammor, en upplevelse han skildrar i den senaste romanen Demain j`aurai vingt ans (2012), nyutgiven på svenska med titeln Imorgon fyller jag tjugo.(2013)

Mabanckou minns hur han lärde sig att navigera mellan faderns två fruar, mellan två hus. Det var praktiskt på många sätt att ha två mammor. Han kunde spela ut dem mot varandra och få fördelar exempelvis genom att äta middag två gånger. Det var först när han blev ungefär femton år som han började reflektera över det märkliga i att pappan hade två fruar. I Väst anses det märkligt att leva ihop med flera kvinnor, men faktum är att det sker även i andra länder men då i det fördolda, kvinnorna vet bara inte om varandra. Det finns män som lever med två eller fler kvinnor i Frankrike, även i Sverige!

Nu pratar du om fransmän, säger Weyler och får med sig kvällens högsta skrattsalva från den roade publiken.

Mabanckou berättar väl och gärna och det mynnar ut i anekdoter, i humoristiska återblickar till hur han och hans bror gav sig iväg för att skrämma iväg en tredje kvinna som pappan träffade, hur han var svartsjuk på när mamman pratade med andra män och därför spionerade och berättade för pappa när hon talat för länge med den yngre och snyggare Marcel. När mamman förberedde sig framför spegeln  och klädde sig fint så satte han också igång med att snygga till sig, tills han fick reda på att ha inte fick följa med, något som gjorde honom lagom nöjd. Han menar att respekten gentemot föräldrarna ibland kan vara överdriven, d.v.s. att en mor ofta blir skildrad som en ängel fastän mödrar i själva verket är människor som alla andra. Han har istället velat skildra sina mödrar, med alla deras mänskliga sidor och där ingår också sådant som förförelsekonster.

Romanen Imorgon fyller jag tjugo skildrar alltså den unge Michels uppväxt med de två mammorna, och det svåra ödet att vara ensambarn. Hans biologiska mamma var väldigt oroad över att bara ha fått ett barn. Det var inte lätt på den tiden, i Point Noire att som kvinna endast ha ett barn. Och dessutom så var det han som skuldbelades för moderns olycka. När Mabanckou var ungefär i åttaårsåldern började han inse hur mycket mamman led över att inte få fler barn. Föräldrarna uppsökte fetischören som berättade för dem att problemet var att sonen hade låst porten efter sig när han föddes och att det var viktigt att han hittade nyckeln och återlämnade den till modern. Föräldrarna gjorde allt i sin makt för att få den lille sonen att ge dem nyckeln tillbaka. De överöste honom med presenter och glatt humör, allt för att blidka honom till att återlämna nyckeln. Och som han letade efter den där nyckeln! Till slut hittade han en dag en konservöppnare som han förstod måste vara den nyckel som efterfrågades. Han gav mamman nyckeln och det var en glädjens dag. Äntligen var förtrollningen bruten.

Weyler säger att det, trots det humoristiska i historien också finns en sorglig underton, det att barnet fick skulden till att fler barn inte föddes.

Ja, det var inte så lätt att vara ensambarn och dessutom bli anklagad för att vara besatt av onda andar. Man menade att han var påverkad av onda krafter och dessutom så bortförklarades alla bedrifter och framgångar i skolan med att det endast berodde på att han var ensambarn.

När Mabanckou återvänder till  gamla historier och människor från uppväxten så känns  en hel del igen från romanerna. Och Weyler ställer den fråga som nog många ställer sig i publiken, finns det egentligen någon skillnad mellan hans liv och hans litteratur?

Mabanckou svarar att han aldrig skrivit om något som rör sig utanför hans eget liv. Ibland ljuger han och överdriver för att länka ihop olika delar av en roman eller för att få läsaren att känna sig mer trygg men alla historierna är äkta även om det sätt han bygger på införlivar en hel del lögn.

Kvällen avrundas med en intressant diskussion om relationen mellan Frankrike och afrikanska franskspråkiga författare och den bild av Afrika som vi får i litteraturen.  Weyler menar att Mabanckou tecknar en alternativ bild till det Afrika som vi blivit så vana vid att se som katastrofernas kontinent. I Mabanckous romaner så har karaktärerna mat och jobb och roar sig med att dricka vin och titta på kvinnor, precis som i västerländska romaner. Tecknar han en alltför enkel bild av Afrika?

Mabanckou säger att det är olyckligt att Afrika i Väst fortfarande betraktas som den mörka kontinenten. Man vill hellre hänga fast vid bilden av den sörjande afrikanen, än vid bilden av den framgångsrike och lycklige afrikanen.

Jag skriver om individer, säger Mabanckou, inte om kontinenten Afrika. Jag har skrivit om Rwanda och andra mörka sidor av den afrikanska historien men när jag skriver fiktion, då vill jag skriva om människan. Jag vill inte vara en propagandist, jag vill ha en läsare som läser med humor. Jag beskriver äkta människor, jag skriver om mitt liv men jag kommer aldrig att skriva den kommersiellt framgångsrika litteratur som lever på bilden av Afrikas olycka. Sådana böcker är garanterade försäljningssuccéer, eftersom den bekräftar en befäst bild men när jag skriver så skapar jag en egen värld där berättelsen innehåller verkliga människor.

Mabanckou berättar hur han upplever att det i Frankrike finns ett behov av att lyfta fram framgångsrika svarta författare och låta dem tala om Afrika, oavsett om det gäller litteratur, politik eller ekonomi. Jag vill inte vara ”Le nègre de service”, säger han. Jag vill inte prata endast för Afrika. Det finns vita människor som kan föra Afrikas talan också och det finns annat en afrikan kan tala om förutom Afrika. Jag vill inte vara ett alibi för Frankrikes dåliga samvete, jag vill inte vara den svarte mannen som försöker lyckas, utan jag vill bara vara en människa säger han och hans ord väcker publikens spontana applåder.

Weyler tar upp den litterära rörelse som kallats ”The Empire Strikes back”, d.v.s. den litteratur som växte fram i de forna kolonialstaterna, som utmanade den eurocentriska bilden av litteraturen och språket, vilket skapat såväl nya hybridformer av språken och nya perspektiv på en tidigare västerländsk historieberättelse. En stor del av den franskspråkiga litteraturen som översätts och publiceras i världen skrivs ju inte längre endast i Frankrike, säger Weyler. Hur reagerar det gamla Frankrike på det?

Mabanckou säger att det är hög tid för Frankrike att inse att det faktiskt är exkolonierna som håller liv i den franskspråkiga litteraturen. Tyvärr så värderas den litteraturen lägre i Frankrike än den så kallade riktiga franska litteraturen. Däremot så är intresset för franskspråkig litteratur skriven utanför Frankrike mer uppmärksammad i resten av världen. Den gamla franska litteraturen fortsätter skriva om Seine och vi är trötta på Seine, säger Mabanckou.  Mycket av den litteraturen, skriven av de författare som sitter i tv-sofforna på bästa sändningstid, som bor i Quartier Latin, umgås med varandra och bestämmer vad som är god litteratur, fortsätter i samma banor, i samma franska tradition. Dessa författares  texter fungerar bara i Frankrike. Mabanckou menar att vissa franska författare inte klarar sig längre än till flygplansstolen, när man är uppe i luften, när romanen är ute i världen, då håller den inte längre. Mabanckou säger också att Frankrike ofta ligger efter vad gäller att uppmärksamma franskspråkiga författare med rötter i de forna kolonierna. Det är först när de uppmärksammas i andra länder som de välkomnas in på den franska litterära scenen.

När kvällen är över tänker jag att det gått så fort, att jag skrattat mer än någonsin på Internationell författarscen och att kvällen känts som just en text skriven av kvällens gäst. Mabanckou är en sådan författare som lyckas förbli en berättare även utan pennan i handen. Två glas vin innan samtalet, i kombination med Mabanckous medryckande berättelser, engelskan som blandas med franska, som förgrenas i minnen, som berör litteraturen såväl som till politiken, som införlivar skrattet, som låter både stora bakar och andliga ledare vara med. Allt detta bidrar till upplevelsen av att träda in i Mabanckous Slut på kritan,  med en nyktrare berättare på scenen, bredvid förläggaren som verkar trivas lika väl som oss i publiken med att utgöra en del av de lyssnandes skara denna afton.

/Maria Monciu