Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse

När jag läser mina medskribenters senaste inlägg här på Besökarna-bloggen så blir det extra tydligt vilken bredd Kulturhuset erbjuder. Här finns verkligen allt. Bokcirkel i podcastform, samtal med internationella och svenska författare, filmvisningar, fester, mingel, dansgolv, utställningar. Saker att besöka på plats eller att kanske utforska digitalt. Det mesta rykande aktuellt. Själv väljer jag att gå på Klarabiografen och se en åtta år gammal leranimerad film om en excentrisk uppfinnare och hans trogna hund. Igen.

När animerat på bio i nio fall av tio betyder 3D-glasögon, opersonliga karaktärer, skrikiga amerikanska (eller svenskdubbade) röster och omotiverade musikalsånger, är det en fröjd att återigen dyka in i den tidlösa och smått galna lekstuga för vuxna som Nick Park och medregissören Steve Box skapat. Deras andra långfilm ”Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse” vann mycket välförtjänt en Oscar när den kom, och det bevisar bara att old school-tekniken stop motion fortfarande regerar.

Den årliga grönsaksutställningen närmar sig och lokalbefolkningen vårdar sina pumpor och meloner i hopp om att vinna den åtråvärda gyllene moroten. För skadedjursbekämparna Wallace & Gromit som driver det högteknologiska företaget Anti-Pesto är det bråda dagar. När en muterad jättekanin med superkrafter börjar härja i traktens grönsaksland sprider sig paniken, och hela utställningen står på spel. Mitt i allt detta spirar romansen mellan Wallace och den djurälskande Lady Tottington, medan rivalen lord Victor gnisslar tänder och tar till bössan…

Det går inte att värja sig mot den här filmens charm och torra brittiska humor. Om man som jag förälskat sig i Wallace & Gromit i kortfilmsformat så är detta en högtidsstund fylld av galna uppfinningar, slapstick, 50-talskitsch, lertänder och lantlig idyll. Upplägget är precis som vilken ”Morden i Midsomer” som helst, med alla typer på plats – den mystiske kyrkoherden, den dumme polisen, överklassdamen och hennes överklassfjantige friare – och detaljrikedomen och de många ordlekarna är små pärlor som gör att man knappt vågar blinka för att missa något. Stort plus också för alla lekfulla lån från filmer som till exempel ”King Kong” och ”Hulken”. Kontrasten mellan gulliga kaniner och klassiska skräckfilmsschabloner är oemotståndlig, och relationen mellan husse och hund har aldrig skildrats mer hjärteknipande.

Jag har dessutom aldrig sett den med originalröster – när mina barn var yngre blev det tyvärr mest dubbat – och att höra Helena Bonham-Carter och Ralph Fiennes ger onekligen en extra dimension åt filmen. Kvällens visning har lockat en bred publik, salongen är fylld av allt ifrån yngre barn till äldre män och kvinnor, och även om ”Varulvskaninen” är i läskigaste laget för de allra minsta så låter det som om vi alla har roligt. De yngre skrattar åt slapstickhumorn, de vuxna fnissar åt den fyndiga dialogen.

Jag lämnar biografen med ett leende, tänker att nu har jag fått god energi så det räcker över hela påsken. Och vill här passa på att säga ett stort tack till Bibliotek Film & Musik som valde att visa denna pärla. Tack också till Serieteket som även de visar kvalitetsfilm en gång i månaden. Att få se gratisfilm i en mysig biograf som ligger mitt i centrala Stockholm är en lyx som fler borde unna sig – se till att pallra er hit nu så vi inte förlorar denna möjlighet!

Här finns vårens filmprogram

Och med detta önskar jag alla en glad påsk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s