Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset

Det är en helt vanlig onsdagsmorgon. J förbereder sig för att gå till jobbet och ett starkt solsken letar sig in genom persiennerna. Jag är ledig idag, den enda inplanerade aktiviteten är Jonas Hassen Khemiri på Kulturhuset senare ikväll. Men först ska jag somna om och sova länge, så jag vänder ryggen mot J och solskenet. ”Du, jag drar nu”, säger han. ”Khemiri har skrivit i DN. Sjukt bra.” Jag hummar något till svar och drar täcket över huvudet. Jag har nästan helt somnat om när det börjar pipa i telefonen. Det första meddelandet är från min syster: Khemiri i DN. Du måste läsa nu! Sen kommer ett sms till, och ett till. Jag är med ens klarvaken, går ut i köket och plockar fram tidningen. Texten på kulturdelens förstasida skär rakt igenom morgontystnaden.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.Kom igen. Vi bara gör det.

Jag brygger en kopp starkt kaffe och plockar fram cigarettpaketet, fastän jag egentligen vant mig av vid den något tveksamma morgonrutinen. Jag vecklar ut tidningen och läser. Redan efter några stycken in i texten fläckas tidningssidorna av tunga tårar. Meningarna väcker den balsamerade uppgivenheten, de svalda kommentarerna, den undertryckta frustrationen. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit över en kulturartikel tidigare. En artikel som blir kropp, som sitter mittemot mig vid köksbordet, som tittar mig i ögonen, som vill berätta, som har ett budskap. Jag inser att det just nu sitter många andra människor i Sverige vid sina köksbord och delar samma känslor, samma tystnad. Insikten väcker behovet att dela texten med andra. Jag skickar sms, först till de närmaste, sedan till alla möjliga nummer i telefonboken.  Och på nätet sprids ordet vidare. Med ens virvlar berättelserna fram, vittnesmål. Ord och händelser som grävts ned i den resignerade delen av kroppen, den som gömt, som är van, som knappt reagerar längre. Där finns också alla som vill lyssna, som säger att jag visste inte att det var såhär illa men jag förstår det nu och jag kan inte acceptera att det ser ut såhär i mitt land. I vårt land, för texten väcker onsdagen ur en kollektiv sömn. I den resignerade delen av kroppen föds så en förhoppning om förändring. Khemiris text bryter också fram lättnaden över att det finns någon som på ett så berörande sätt lyckats gestalta och uttrycka den frustration som är vardag för väldigt många.

Jag befann mig i Berlin när jag via ett knastrigt Skype-samtal nåddes av nyheten att polisen i Stockholm börjat kontrollera tunnelbaneresenärer som matchar signalementet ”utländsk.” Min första reaktion var till en början stillsam. Det var väl inget nytt att polisen stoppar människor endast på grund av ett utseende som sedan länge blivit synonymt med misstanke till brott. Tillbaka i Sverige får jag en klarare bild av Reva- projektets omfattning och metoder. Det är beklämmande att följa debatten om projektets nödvändighet. Jag är född i Sverige, med alla förmåner det medför och jag är ytterst övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att förstå den traumatiska resa som mina föräldrar, mina vänner, mina vänners föräldrar tvingades genomleva i flykten från tortyr, diktatur, krig, förföljelse eller fattigdom. Jag må vara idealist eller rent utav naiv men jag är skeptisk till farhågan att flyktingar skulle vara det största hotet Sverige står inför. Sverige, det storleksmässigt femte största landet i Europa, med en befolkning på endast 9,5 miljoner människor. Inte att förglömma, dessutom världens största vapenexportör i förhållande till folkmängden.

Samtidigt är det något som överskuggar diskussionen om jakten på flyktingar i tunnelbanan. Polisens arbetssätt hamnar i fokus. Reaktionerna på att svenska medborgare som råkar ha ett visst utseende kontrolleras väcker den massiva kritik som tvingar polisen att upphöra med kontrollerna i tunnelbanan. Men där krackelerar ytan för ett stund och en verklighet som varit vardag för så många visar sig vara obekant för andra. Khemiris text är viktig just för att den publiceras efter det att man beslutat sig för att sluta med dessa kontroller. Det hade kunnat bli en parantes, en pinsamhet till att gräva ned men Khemiri belyser istället ett bakomliggande system. Texten påtalar att den arbetsmetod som tillåter att människor bemöts olika beroende på hud, hår, ögon, inte på något vis är ny. Khemiris text blir en bekräftelse för så många andra som stått maktlösa inför det system som alltid sätter den uniformerade individen i ett överläge, den individ som har makten att skriva om verkligheten i rapporten, som verkar ha så lätt att förväxla signalement men samtidigt så svårt att be om ursäkt för misstaget.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv hela onsdagsförmiddagen. Jag ringer gamla vänner, nya vänner, jag går runt i staden utan mål. Jag går in på caféer, tjuvlyssnar på samtalen mellan människor jag inte känner, jag ringer igen, träffar vem som helst som har tid att träffas. Överallt möts jag av samma behov av att prata, att berätta, att plocka fram den där tidningen som blivit skrynklig nu, läsa sitt favoritstycke högt. Jag möter min syster på favoritkrogen för ett glas vin innan Kulturhuset. Diskussionen fortsätter över bardisken, mellan gäster och bartender, mellan servitören och vakten och mig och syster, ingen är oberörd. Jag lär mig att så många fler än jag trodde också har tröttnat på främlingsfientlighet och politiker som leker Hela havet stormar iförda ögonbindlar.

Vi går med snabba steg i den hårda senvinterblåsten, storasyster och jag. Vi är båda aningen disträ, tagna, förväntningarna inför samtalet märks i hoppen mellan samtalsämnen, hur vi kedjeröker den korta biten mellan Boqueria och Kulturhuset. Köerna ringlar sig långa utanför ingångarna till hörsalen. När Khemiri passerar köerna så tystnar sorlet något, ryggar vänder sig om och blottar blickar av respekt och beundran.

Så sitter vi äntligen i hörsalen och in på scen kommer Karin Olsson och Jonas Hassen Khemiri. Olsson inleder med att berätta att Khemiris text har delats 50 000 gånger på nätet, hon undrar givetvis hur det känns att vara Khemiri en dag som denna. Khemiri säger att det har varit en konstig dag, han är överväldigad över gensvaret. Han berättar om bakgrunden till varför han skrev det öppna brevet till Beatrice Ask. Han lyssnade till Ask i P1 och fäste sig vid hennes uttalanden, speciellt formuleringar som att ”upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig”, och att det är ”tidigare dömda” som oftast uppfattar att de är ifrågasatta. ”Dessa uttalanden förminskar människors upplevelser”, säger Khemiri och berättar hur han själv ofta genom åren försökt att bortförklara vissa upplevelser, söka härleda dem till slumpen eller en känsla. Det tog ett tag innan han började se strukturer bakom dessa upplevelser.

Mia Kim beskriver samtalet mellan Olsson och Khemiri i ett inlägg lite längre ned här på sidan och hon beskriver det så väl så att det känns som att jag återupplever kvällen via hennes text. Jag håller med Mia Kim om att Karin Olsson gör en en harmonisk och djupgående intervju. Olsson verkar genuint intresserad av det Khemiri pratar om, hon stressar inte fram något utan låter Khemiri spinna vidare efter hennes frågor vilket leder till intressanta sidospår och små historier som rymmer reflektion kring såväl gruppmentalitet, normer, obekväma rum, mötet mellan scenen och publiken, den svårfångade sanningen, ordens kraft, ensamhet och gemenskap. Olsson ställer intressanta frågor och mycket kretsar, precis som Mia K beskriver, kring litteratur, identitet och språk men samtalet kommer också in på det mer personliga planet. Olsson säger att hon upplevt att fadersgestalter ofta är närvarande i Khemiris texter och hon har märkt att han gärna pratar om sin egen pappa i intervjuer men däremot har hon undrat lite över mammafiguren, vem är Khemiris mamma? Frågan följs utav en kort tystnad. Flera gånger under kvällen har Khemiri tvekat en liten stund innan han svarar, det bidrar till upplevelsen av att han tänker och tänker efter ordentligt innan han säger något. ”Min mamma…”, börjar han trevande. ”Vi är väldigt nära. Hon är grunden till allt.” Han minns hur han tidigt upplevde att mamman pratade med honom som om han vore smart, fastän han var så liten. Han berättar att det fanns flera språk i hemmet, man gick in och ut i språken och han minns att han tyckte att mamma blommade ut mest när hon pratade franska.

Olsson säger att i slutet av en intervju, när man känner att publiken börjar vrida sig i stolarna, då är det dags för de pinsamma frågorna. Hon frågar hur han ser på framgången, hur han tror att den påverkat honom. Khemiri tänker efter en stund, sen säger han att trots all kärlek han fått idag så är det de negativa kommentarerna han kan citera. Han exemplifierar genom att referera till filmen La Haine (Medan vi faller). I filmen berättas historien om en man som faller ned från ett höghus och hela tiden upprepar ett mantra för sig själv medan han faller: ”Hittills har det gått bra, hittills har det gått bra.” Det är ungefär så Khemiri ser på sin framgång. Det positiva med framgången, menar han, är att den också ger en möjlighet till att misslyckas. ”Det är viktigt att våga försöka våga”.

Khemiri har tidigare under samtalet nämnt P.O. Enquist  som en litterär favorit och Olsson menar att hon kan se många paralleller mellan de två författarskapen men att de skiljer sig åt på en punkt, nämligen valet av plats för fiktionen. ”Du beskriver det mångkulturella, urbana Stockholm”, säger hon. ”Hur viktig är platsen?” Khemiri svarar att det mesta han skrivit utspelat sig i området kring Zinkensdamm och Hornstull, den del av Stockholm som han känner till väldigt väl. ”Det är mina kvarter. Staden är mitt litterära universum”, säger han. ”Det är därför Reva är så vidrigt, för att man dödar stadens blodomlopp när man stänger tunnlarna.”

Kvällen avrundas med att Khemiri läser den sista delen av brevet till Beatrice Ask. Orden väller fram igen, nu ännu mer direkt. Han läser med emfas den sista raden: ”Du kan gå nu.”

På torsdagsmorgonen, dagen efter Khemiris besök på Kulturhuset, bemöter Beatrice Ask Khemiris text i en intervju på SVT. Onsdagens offentliga samtal, det kollektiva behovet att diskutera, att lyssna och förstå, att slita av ögonbindeln och ta människors berättelser och erfarenheter på allvar, det är inget som verkat påverka justitieministern. Hon hävdar fortfarande bestämt att polisen följer ett regelverk, vilket innebär att man inte kontrollerar människor bara för att de har mörkt hår. När programledaren säger att det ändå sker, att väldigt många har blivit stoppade av den anledningen så vill hon inte diskutera vidare utan säger istället ”Jag vet inte om det är väldigt många.” När programledaren säger att många människor upplever ett obehag när de ser polisen så svarar Ask bara att ”Såhär har det varit länge, det är därför vi behöver fler poliser som arbetar synligt.” Programledaren ställer den självklara följdfrågan; ”Har det varit såhär länge? Vad har du gjort åt det?” Ask tycker att hon har gjort mycket, det finns fler poliser i yttre tjänst, det har öppnats fler poliskontor i förorterna, polisen arbetar närmare ungdomarna. Justitieministerns lösning på tillitsproblematiken är alltså fler poliser. 

Khemiri uttrycker i sin text en önskan om att under ett dygn byta skinn och erfarenheter med Beatrice Ask. Jag tror att hennes verklighetsförankring även skulle stärkas av att byta bostadsområde och erfarenheter med någon av dessa ungdomar, i någon av dessa förorter som hon talar om i så sväva ordalag. Det finns mycket som behövs i förorterna men fler poliser borde ligga ganska lågt i prioriteringsordningen. Poliser finns det redan gott om. Även om jag inte alls i samma utsträckning som killarna i det område jag växte upp i utsattes för kontroller och trakasserier så var de närgångna konstaplarna i Rinkeby en lika naturlig del av utsikten som de förfallna lekplatserna. Under min uppväxt såg jag hur samhället tog bort sin hand, steg för steg försköts periferin från centrum. Vårdcentralen stängde, arbetsförmedlingen, skolor, banker. Ju mer isolerat Rinkeby blev och ju mindre pengar det fanns över till invånarna i trakten, desto mer pengar verkade det finnas över till att satsa på polisens närvaro i området.

Rinkeby är långt ifrån den enda förort där samhället kompenserat avvecklingen av socialt skyddsnät med fler poliser. Ask menar att polisen under hennes tid börjat arbeta närmare ungdomarna. Jag undrar om hon är medveten om hur nära poliserna arbetar i den verklighet som är så långt ifrån Asks fraser om regelverk, gott bemötande och misstanke till brott innan kontroll. Misstanke till brott kan också motiveras olika beroende på ”personliga upplevelser.” Att åka bil till macken för att handla snacks, att sitta på en bänk på skolgården, att hänga på innegården, att ta en promenad på Järvafältet; aktiviteten är ovidkommande, att vara är att ifrågasättas. Mjukisbyxor väcker misstankar men å andra sidan kan det ju också verka suspekt om du piffat upp dig för mycket. Kör du en risig Toyota kan det finnas skäl till misstanke och kör du en silvrig Merca som blänker lite för starkt så finns det ju en möjlighet att du döljer någonting. Det spelar ingen roll om du inte finns med i något register eller att du förklarat anledningen till din promenad eller biltur så många gånger att konstapeln borde känna igen dig vid det här laget. För det gör han eller hon förmodligen inte. Att sedan barnsben behöva förklara sina förehavanden för vuxna i uniformer påverkar givetvis självbilden och bidrar till upplevelsen av utanförskap i senare ålder. Jag förstod tidigt att det faktum att jag var tjej och dessutom blåögd gav mig fördelar, påverkade bemötandet. Sannolikheten att stoppas och ifrågasättas är mindre om det sitter en tjej i bilen, och vem vill inte sitta i framsätet? På kvällspromenaden kunde jag ta en väns hand, en vän som var större och starkare, för när jag tog hans hand blev vi ett förälskat par, mindre intressanta i de dåligt maskerade civilarnas blickar.

Jag kan svälja alla Var kommer du ifrån egentligen och Vad äter ni i Rumänien, trots att jag är född och uppvuxen här och har varit fler gånger i Frankrike än i Rumänien. I mötet med andra människor kan jag föra en dialog. Jag kan förstå, förklara, diskutera, höja rösten, bli ledsen eller försöka förklara igen. Det är svårare att föra en dialog med en bricka, med en uniform. Speciellt om du är en fjortonårig kille som är ute och promenerar med en kompis på Järvafältet och allt plötsligt blir flackande blåljus, när du jagas ikapp av polishundar som sliter av bitar av din kropp. När misstaget uppdagas, förväxling av signalementet, det var något om en luvtröja, ja då är det för sent. Märkena finns kvar i stygnen på armen men framförallt i erfarenheten, en insikt om den verklighet som kommer närmare. Jag önskar att någon av de poliser som arbetar i motvind, som faktiskt vill och kämpar för att etablera en tillit till ungdomar kunde informera justitieministern om hur nära vissa av kollegorna arbetar, kunde berätta om varför vissa barn och ungdomar växer upp med en tilltagande oro och misstanke gentemot myndigheterna.

Khemiris text är viktig för att den talar rakt till läsaren och belyser problem i samhället som politikerna så ogärna diskuterar. Ask hade möjligheten att avvika från politikerstumheten. Hon kunde ha uttryckt den tanke som så många andra, som inte heller delat Khemiris hud eller erfarenheter gav uttryck för under onsdagen: Jag visste inte att det var såhär illa men jag tror dig och jag vill att det ska förändras. Istället fortsätter hon att förvägra människor deras berättelser och erfarenheter, blunda för verkligheten och skicka ut fler poliser. Samtidigt leker opinionen kurragömma och migrationsministern busar vidare. Så i väntan på att politikerna kommer ikapp och ansluter sig till den diskussion, den längtan efter ett Sverige utan homofobi, sexism och rasism som uppstod i det offentliga samtalet efter Khemiris text, så växer tilliten till litteraturens och den enskilda människans kraft att påverka.

/ Maria Monciu

Annonser

One thought on “Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset

  1. Ping: Besökarna-bloggen fyller två år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s