På djupet med Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri säger sig inte vara bra på att skriva debattartiklar. Kanske får han omvärdera det nu. Han skrev nämligen en. DEN blev den mest lästa artikeln på dn.se och delades på sociala medier mer än någon annan artikel. Någonsin. ”Bästa Beatrice Ask”, så inleddes det öppna brevet till justitieministern i DN som väckte liv i våra stelfrusna kroppar den 13 mars. Artikeln fick oss inte bara att vakna, utan också att förenas. Och för första gången i sitt liv kände sig Jonas Hassen Khemiri inte ensam.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Samma dag som artikeln publicerades lyssnar jag på samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och Expressens kulturchef Karin Olsson i serien ”På djupet” på Kulturhuset. Jag hade sett fram emot samtalet i en månads tid. Föga visste jag då att Khemiri skulle vara så högaktuell som han var just den här kvällen. Det kändes naturligt att samtalet inleddes med att prata om artikeln. Jonas Hassen Khemiri beskriver något förläget att dagen har varit jättekonstig, att han aldrig har varit med något liknande förut. Han förklarar att mycket av det han skriver handlar om svensk identitet och menar att reaktionerna på det han skriver understryker det han skriver på ett bättre sätt än han själv gör. Han nämner som exempel att det i tidningen Metro stod ”Khemiris rasistattack på Beatrice Ask”. (Tidningen ändrade rubriken under dagen).

Khemiri känner att han har gjort sitt med texten. Han har inte något behov av att möta Beatrice Ask i en debatt och få svar. ”Det häftigaste som en författare kan uppleva är att texten sprids vidare och blir någonting annat”, säger han. Det var just det som hände med den här texten. Det skapades en egen hashtag (#bästabeatrice) på Twitter som medför att tusentals människor nu tar över hans rubrik och skriver vidare om sina upplevelser. Den känslan av att han är med i ett stafettlopp får honom att känna sig lite mindre ensam. Under stora delar av sitt liv har han nämligen känt sig väldigt ensam. Khemiri beskriver att han har ett antal vänner som han känner är en del av hans kropp, där han kan vila. Där kan han få känna sig normal och hitta ett lugn. Inne i den konstruerade bubblan kan han få intala sig själv att hans känsla får vara norm.

Under lång tid har Khemiri inte velat se saker som har hänt honom som en del av en struktur, därför att han helt enkelt inte ville att vårt land skulle vara på det sättet. Hans identitet har konfronterats av ett förlegat nationsbygge, menar han. Khemiri poängterar att han har otroligt många privilegier. Han är man, uppvuxen i en medelklassfamilj i Stockholms innerstad osv. Men han har vid flera tillfällen under sin uppväxt konfronterats med ett ifrågasättande och ett dömande och har behövt visa leg för polisen utan anledning. Han intalade sig själv, försvarade det med att det var kopplat till ungdomen, att han var ung, att det var kläderna han bar eller något annat han gjorde. Att det inte handlade om hans hud- eller hårfärg.

Khemiri berättar om en händelse som skedde på Centralstationen i Stockholm som han också skriver om i artikeln. Det här skedde när han hade lämnat ungdomen bakom sig. Han blev återigen tillfrågad om legitimation och utan förklaring blev han sedan placerad i en polispiketbuss. Tydligen stämde han in på ett signalement på en person som polisen jagade. I 10-20 minuter fick Khemiri sitta ensam i piketbussen och vänta. Under tiden gick en massa människor förbi bussen och såg honom. Han beskriver hur kraften i blickarna från människorna som passerade piketbussen fastnade i honom. Blickarna som sa: ”Ah, en till. En till sån där som beter sig på det där sättet som mina fördomar har lärt mig att de beter sig”. Något som han inte skrev i artikeln var hur han lyckades bli släppt. Om hur han knackar på rutan och ursäktar sig och försynt försöker förklara att de har tagit fel person. Det han då, i ett desperat försök för att bevisa sin oskuld, visar upp är ett kopieringskort från Handelshögskolan (där han då studerade). Och då släpptes han. ”Som om studerandet på Handelshögskolan gjorde en immun från att vara skurk”, säger han ironiskt.

Just kraften i folks blickar handlar Khemiris senaste bok om, ”Jag ringer mina bröder”. Karin Olsson pekar på att det som definierar Khemiris författarskap är frågorna om vem som definierar normalitet och vem som definierar svenskhet. Khemiri håller med om att det finns en röd tråd som handlar om gemenskaper. Hur gemenskaper konstitueras, hur de återskapas, hur vi skapar oss. Hur vi skapar ett vi. Boken ”Jag ringer mina bröder” började egentligen som en tänkt tidningsartikel till DN. Sex dagar efter självmordsattentatet på Drottninggatan tröttnade Khemiri på mängden människor som talade i polariserande termer om vad som hade hänt. ”Folk talade på riktigt i termer om ondska”, säger han. ”Nu är ondskan här. Ondskan fanns tydligen inte här innan. Men den kom hit nu på grund av att den här gärningsmannen har bringat den hit”. Boken handlar om nyfikenheten på hur man hanterar situationen då man blir utelämnad till andras blickar. Kraften och makten i andras blickar. Flera gånger under samtalet återkommer han till detta tema. Hur mycket makt kan man tillskriva omgivningens blickar? Försöket att agera normal, vad gör det med en människa. Vad är normalt? Khemiri började till och med ifrågasätta hur man skriver en roman. Hur ser en riktig roman ut? Hur är man normal? Vad är det?

Karin Olsson har noterat att Khemiri i sina texter ofta lämnar en lucka till läsaren för förvirring och komplexitet och tycker att det är det som gör honom till en så bra författare. Khemiri förklarar att han tror att det är det ärligaste sättet på vilket han kan beskriva sin värld. Han tror inte att han har total kontroll på det som ska skrivas. Det är helt enkelt så han är som person, som vill väga för och emot. Han älskar texter där det finns falluckor, där man tror att man är på väg någonstans och så är det en liten lucka som får hjärtat att hamna ovanför huvudet. Man faller ner. Just det här att lämna läsaren i förvirring anser Karin Olsson att Jonas Hassen Khemiri i allra högsta grad gör i boken ”Montecore”, där berättarjaget heter Jonas och där han genom hela boken leker med läsaren. Khemiri berättar att boken tar avstamp i något som till det yttre ser väldigt sant ut. Boken handlar mycket om kraften i fantasierna. En försvunnen pappa och två personer som försöker minnas honom, men som minns honom på så vitt skilda sätt att det uppstår en krock av minnen.

Karin Olsson läser upp ett citat ur ”Montecore” och ifrågasätter varför Khemiri har den ödmjukheten att han jämför författare med horoskop. Khemiri förklarar att de gånger han känner att det går dåligt med skrivandet eller när han inte har roligt i det skrivna känns det som han ägnar mycket tid åt en låtsasvärld. Han jämför sig då med sina vänner som är mer aktivistiska och faktiskt genomför någonting, som gömmer flyktingar på riktigt, går i demonstrationer på riktigt. Han själv är mer en person som skriver om aktivism och inte är en del av den riktiga världen. Han tror att han använder fantasin och fiktionen som ett slags skydd för att komma undan den verklighet som man inte kan förändra.

Jonas Hassen Khemiri berättar om en upplevelse som hände för ungefär tio år sedan. Han hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott en tid i Paris. Han var glad och upprymd för att hans debutbok äntligen skulle släppas. Det var nationaldagen. Han hade varit hemma hos sin mamma och ätit och sätter sig på tunnelbanan för att åka in till stan. Då fylls tunnelbanevagnen av ett gäng med 10-15 rasistiska skinheads och i samma stund fylls också vagnen av rädsla. De flesta passagerare väljer då att lämna vagnen. Det är så man gör, konstaterar Khemiri, men själv väljer han att sitta kvar. Gänget går fram till en äldre svart man och börjar trakassera honom genom att måtta slag mot honom i luften utan att slagen träffar. Den trängda svarta mannens sätt att hantera rädslan blir då att skratta med i gängets provokationer. Khemiri som ser detta känner att han måste ingripa, han måste göra något, men vad? ”Jag är ju världens spinkigaste person”, skrattar han. Han vet inte själv vad han försöker göra, men han råkar med sin fot dra tag i en av de här skinheadsens fötter så att denne faller mot Khemiri. Khemiri, tillsammans med skinheadsgänget, tumlar ut vid Slussens tunnelbanestation. Rädslan kommer ikapp Khemiri som då funderar på vad sjutton han håller på med och inser hur illa detta kan sluta. Då hör han plötsligt en kvinna som ropar: ”Kan du bara dra, kan du bara dra!” och Khemiri drar en lättnadens suck över att någon ingriper och ställer sig på hans sida. Det är tills han inser att kvinnans ord är riktade till honom. ”Kan du bara dra, eller”! Det Khemiri i den stunden förmår sig att säga är: ”Men jag är ensam här”. Nu klarade sig Khemiri helskinnad ur den här händelsen, men självklart har den etsat sig fast i honom. Hans berättelse griper ett hårt tag om mig. Känslan av utsatthet och vanmakt blir kvar i min kropp och hans talande och smärtsamma ord ljuder som ett eko. ”Men jag är ensam här.”

När Khemiri berättar om den här händelsen med skinheadsgänget skrattar han lite åt sig själv och åt det ironiska i hela händelsen. Det gör han förmodligen för att göra det outhärdligt svåra lite lättare att hantera. Några dagar innan det här samtalet på Kulturhuset är jag på Stockholms stadsteater och ser hans pjäs ”Apatiska för nybörjare”, där han på samma sätt så skickligt väver in humor i det annars väldigt mörka, gripande och tunga. Det är tacksamt för oss som publik och det görs på ett smidigt sätt. Karin Olsson kommer också in på att Khemiri ofta är humoristisk i sina texter. Khemiri berättar då att han ser humor som sylten som man lägger medicinen i. Humorn fungerar som en nödutgång. Att man genom den kan fly från den osannolika världen för en stund och öppna dörren till en annan värld genom det lilla skrattet. ”Problemet är att när man går ut genom nödutgången så kommer man sedan tillbaka till samma plats”, konstaterar han.

Samtalet glider över till att handla om Jonas Hassen Khemiris språk. Karin Olsson nämner att man brukar tala om ”Khemiriska” som till skillnad från ”Ranelidska” är en komplimang. Khermiri förklarar att han tror på språkets subversiva mening. Att det är därför som vissa känner ett enormt motstånd när det kommer ett nytt personligt pronomen, och samtidigt en lika stark känsla för bevarandet av vissa kränkande ord. Han menar att det inte handlar om de orden i sig. Det handlar om vad orden står för, en känsla, en rädsla. En rädsla för förändring. Att orden blir som en slags snuttefilt. Han tror på ordens potentiella förändringskraft. Han återkommer till att han med sina texter vill uppnå att de blir en stafettpinne. Han beskriver också att effekten av en pjäs blir en annan sorts stafettpinne. Med teater är det någon annan som tar orden och gör dem till kropp. Orden tar fysisk plats, börjar andas, får hår- och hudfärg och gestaltas på scen. Och det uppstår en interaktion med publiken som man inte kan förutse och som är mycket intressantare än boken, menar Khemiri. Det skapas något nytt. Orden betyder olika saker och får olika effekt i olika rum, fortsätter han. Alltså att beroende på vilka åhörarna är blir reaktionerna olika.

De kommer in på debutboken ”Ett öga rött” och om debatten som uppstod när boken kom om huruvida invandrare pratar på det sätt som Khemiri skriver i boken. Karin Olsson tar upp att det i början var ganska få som förstod att Khemiri hade konstruerat ett språk, att han lekte med att ha ett avvikande språk och gjorde någonting betydligt mer avancerat än att bara återge hur vissa ungdomar pratar. Khemiri förklarar att boken är skriven på just en slags fejkad bruten svenska. Första meningen i boken får läsaren att tro att huvudpersonen inte kan svenska, men ju mer man läser så inser man att varenda gång någon talar arabiska återges det på perfekt svenska. Huvudpersonen heter Halim och är uppvuxen i Sverige, men han väljer med sitt språkbruk att signalera ett utanförskap.

Nu efter att det har gått så många år sedan ”Ett öga rött” kom ut tycker Khemiri själv att boken är lite gullig och att den blir väldigt övertydlig på slutet. Han tycker att boken är väldigt tydlig med att den handlar om en svensk kille som bryter med flit och anser att han kanske borde ha låtit läsaren få tänka ut det själv. Därför blev han lite chockad när han läste recensionerna. Han drar exempel ur recensioner där det kunde stå ”han skriver som att man skickar ner en mikrofon i vilket invandrartätt getto som helst”. När Khemiri sedan var ute och talade om boken på bibliotek, i skolor och andra forum befann han sig i en situation då han kände att han var tvungen att försvara sig och förklara att boken inte handlar om invandrare. Olsson frågar om Khemiri upplever en skillnad idag jämfört med för tio år sedan när boken kom om hur vi definierar svenskhet. Just den här dagen tycker han är en bra dag, att det finns en massa människor som ställer frågor, som frågar sig varför vi talar om valfrihet istället frihet. Det finns en större förståelse idag för att vår nationella identitet är dynamisk, konstaterar han. Han är förvånad och inspirerad av att hans debattartikel har fått en sådan spridning.

”Jag tror att det handlar om en vilja till solidaritet, hur omodernt det än må låta”.

Karin Olsson återkommer till dramatiken, om hur Khemiri först skrev två romaner och sedan var det som att han förälskade sig i dramatiken. Hon vill veta vad som hände. Khemiri förklarar att han började ifrågasätta romanen och reflekterade över de läsupplevelser som för alltid finns kvar i honom. ”Det är korta, intensiva böcker som man läser ut på en dag, men som aldrig lämnar en.” Han nämner PO Enquists ”Nedstörtad ängel” och Carlos Fuentes ”Aura” som exempel. Och jag noterar att just PO Enquist faktiskt sitter i publiken denna kväll. Khemiri blev tillfrågad av Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater om han hade någon teateridé. Den frågan resulterade i pjäsen ”Invasion”. Pjäsen hade två skådespelare som satt gömda i publiken i början av föreställningen och som viskar till varandra att de inte förstår vad som sägs på scenen. De blir hyssjade av publiken. Beroende på hur publiken såg ut, såg hyssjningarna olika ut. De kliver sedan upp på scenen och tar över pjäsen, invasion. Den pjäsen har spelats på många olika platser och därmed blivit många olika sorters pjäser. Khemiris senaste bok, ”Jag ringer mina bröder” är till formatet skrivet som en teaterpjäs och den sattes omedelbart upp som pjäs. På frågan om Khemiri tror att han kommer att återvända till det traditionella romanformatet svarar han att han inte vet. Han förtydligar att både ”Ett öga rött” och ”Montecore” är romaner, men förklädda som något annat. ”Ett öga rött” ser till ytan ut som en dagbok och ”Montecore” ser ut som en korrespondens av email.

Just den här dagen har Khemriri känt så otroligt mycket kärlek. Egentligen handlar det inte för honom om känslan av att kärlek. Det handlar om en känsla av att vara sammankopplad med världen. Han kan fortfarande ha en känsla av att känna sig oerhört ensam i sina upplevelser. Karin Olsson ser något som ofta återkommer när hon har läst artiklar och intervjuer med Jonas Hassen Khemiri. Det är att han är oerhört begåvad och trevlig, men något som också ofta nämns är hur snygg han är. Det är en bild som Khemiri inte verkar dela om sig själv. Med en aningen skör röst berättar han ”jag har ägnat väldigt mycket tid åt att inte se ut som jag”. Han pratar om att han är den längsta och spinkigaste personen som någon någonsin sett och berättar om strategier han hade för att ”förminska” sig själv. Återigen skojar han om det och vi i publiken får skratta, men det är lätt att förstå att det är något som har varit smärtsamt för honom. Precis som det faktum att med sitt utseende inte bli accepterad som svensk, att inte i alla sammanhang få tillhöra vi:et. Det är klart att det påverkar ens självbild, vad man tänker om sig själv och i allra högsta grad hur man blir som person.

Man får en känsla av att Karin Olsson hyser respekt för Jonas Hassen Khemiri. Hon avbryter aldrig och hon låter honom tala till punkt. Hon är påläst, fångar upp röda trådar och ställer intressanta frågor. Hon ger Khemiri plats och samtalet blir bra och berörande. Det här är hans kväll.

Lika naturligt som det kändes att inleda samtalet med att prata om Khemiris artikel i DN, lika naturligt kändes det också att avsluta samtalet med den. Jonas Hassen Khemiri läser slutet på artikeln för oss. Efteråt går han fram och skakar hand med PO Enquist och överlämnar en bok innan han sätter sig för att signera sina böcker. Kön som bildas är den längsta jag har sett vid något ”På djupet”-samtal.

Bok2

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
http://www.khemiri.se/

/Mia Kim

Annonser

4 thoughts on “På djupet med Jonas Hassen Khemiri

  1. Ping: Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset | B E S Ö K A R N A

  2. Ping: På djupet med Kristina Lugn | B E S Ö K A R N A

  3. Ping: Besökarna-bloggen fyller två år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s