Författarsamtal med Elizabeth George

Elizabeth George

Till tonerna av Dusty Springfield betraktar jag publiken omkring mig. Hörsalen är fullsatt och består mestadels av äldre deckarälskare, fler kvinnor än män, och den förväntan som hänger i luften går nästan att ta på. Alla väntar på Den Stora Stjärnan. Alla här inne har en relation till Elizabeth George, har kanske – som jag själv – läst henne ända sedan hon slog igenom 1988 och har genom åren följt hennes fiktiva karaktärer kriminalinspektör Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers.

Elizabeth George är en av världens mest framgångsrika deckardrottningar, hennes böcker är översatta till mer än tjugo språk, hennes karaktärer har fått en egen tv-serie som visats i många länder, hon har vunnit ett flertal prestigefyllda priser och hon ligger ständigt på bestsellerlistorna. Hon skriver om det brittiska så att vi riktigt känner smaken av en fyllig pint öl på någon landsortspub, eller den dammiga doften av fina salonger med Earl Grey serverat på äkta kinaporslin. Och hon är amerikanska.

Jag har sett otaliga bilder av Elizabeth George, ändå blir jag överraskad när hon kliver in på scenen. Över att hon är så liten och nätt, över att hon är så flickaktig trots att hon är över sextio, över att jag kanske skulle ha missat henne i en folksamling. Men när hon efter en lång introduktion och varma applåder från publiken vänder sig mot DN-journalisten Lotta Olsson för att tacka för den fina beskrivningen blixtrar det till. Hon är vältalig, har pondus och karisma, är en sådan person som man lyssnar på så fort hon öppnar munnen. Jag har fortfarande lite svårt att få ihop den släpiga amerikanska accenten med den här kvinnan som under så många år personifierat det brittiska, men kanske krävs det en utomstående för att på ett så klarsynt sätt skildra Storbritannien och dess samhällsklimat.

Varför blev det då Storbritannien? George berättar att hon var sjutton år första gången hon besökte landet, och hon blev genast förälskad. I vad exakt har hon svårt att sätta fingret på, men många gånger under samtalet anar jag en längtan efter det genuina, efter traditioner och historia, och George tycks ibland uppgiven när hon talar om USA:s brist på bildning och slit-och-släng-mentalitet.

George berättar att hon alltid har skrivit. Att det blev just kriminalromaner berodde på att där fanns en struktur som tilltalade henne. Ändå tycker hon att hon inte riktigt kan planera saker som hon vill. ”I’m so compulsive. I can’t live by a calendar” säger hon, för att därefter berätta att hon för tillfället skriver på två böcker samtidigt. Den ena är en ny Lynley och Havers-deckare, den andra är roman nummer tre av fyra i ungdomsserien ”The Edge of Nowhere”. För att kunna skifta mellan det ena och det andra manuset tar hon en paus och pluggar italienska (!) i trettio minuter för att rensa skallen. Att det ens blev en ungdomsserie var mest en slump – hon berättade storyn för sin agent som föll pladask. Och då måste hon ju sätta sig och skriva boken också. ”I’m doomed by my own ambition” säger hon och skrattar.

”En typisk lärare” tänker jag, och det är ju precis vad hon arbetade som innan hon slog igenom som författare. George undervisade mestadels i engelsk litteratur och blev till och med vald till ”Årets lärare”. Och även om hon säger att hon aldrig kunde drömma om att så många skulle läsa hennes böcker så ser vi alla den seriösa och hårt arbetande kvinnan bakom framgångarna.

Olsson påpekar att Lynley och Havers i år firar tjugofemårsjubileum, och undrar hur det känns att ha levt med dem så länge? George berättar att hon redan från början ansträngde sig för att uppfinna karaktärer hon tyckte om. I första manusutkastet var det Simon St. James som var huvudperson, men inget förlag fastnade för historien förrän hon förändrade perspektivet och lyfte fram Thomas Lynley och Barbara Havers. Under åren har Lynley och Havers förhållande utvecklats, och det var hela tiden planen – att inte ha stillastående och platta karaktärer. Olsson påpekar att främst Barbara Havers förändrats, att hon verkar lyckligare idag, och George håller med. ”I wanted to show change”. Hon är mycket förtjust i Havers och pratar om hur roligt det är att placera henne i olika situationer eftersom hon kan säga och göra i princip vad som helst, slå hål på det brittiskt stela. ”It’s so great to have a charachter to say and do outrageous things” säger hon med ett leende.

George har under åren hyllats för just sina personbeskrivningar, och hon slog igenom för att hennes deckare flyttade fokus från det klassiska whodunnit till whydunnit. Känslorna och handlingarna som ledde fram till brottet lyftes fram. Hon säger själv att det är viktigt med trovärdiga karaktärer, att man som läsare vill bli berörd, och inte faller man väl för en roman bara för att intrigen är så fantastisk? Skrivandet handlar även efter tjugofem år om lust. Som gott exempel lyfter hon fram Dorothy Sayers som verkligen älskade sin Lord Peter Wimsey, och tycker att man märker när en författare tröttnat på sina huvudpersoner och fortsätter skriva på ren slentrian. Om hon tycker om en roman skriver hon dock genast till författaren för att berömma.

Det tycks självklart för George att lyfta god litteratur och andra författare. Förutom romanen ”En lögn att lita på” som kom i höstas är hon aktuell med novellsamlingen ”Av två onda ting”, där hon bjudit in kvinnliga författare hon tidigare samarbetat med, både etablerade och icke-publicerade. Gemensamt är att alla vid något tillfälle varit elever till henne. Hon förklarar att det inte var någon gratisresa – hon är en hård och krävande redaktör – men det färdiga resultatet blev fantastiskt och hon är mycket nöjd.

Lotta Olsson är så uppenbart förtjust i Elizabeth George och hennes karaktärer Lynley och Havers att hon ibland trasslar in sig i för långa frågeställningar. Hon vill så gärna få fram analyser, insikter, tala om teman och trasiga bakgrunder. Samtidigt är detta charmen med hela samtalet, att det får ta tid, är trevande och ödmjukt. Att Olsson är ett nyfiket fan och inte bara en journalist som skummat författarpresentationen. George lyssnar vänligt, tålmodigt och plockar sedan ut det väsentliga, svarar öppenhjärtligt men också med ironi och humor.

Vi får veta att hon läser true crime och har en mörk syn på mänskligheten. Att hon är intresserad av psykologi och samhälle, och att hon aldrig läser sina egna böcker. Att hon hör Lynleys och Havers röster i sitt huvud när hon skapar sina berättelser. Att det finns partier hon är riktigt stolt över men som hon inte har något minne av att ha skrivit.

”Why did you kill Helen Clyde?” undrar någon när publiken får chans att ställa egna frågor. Här är George tydlig med att det var ett logiskt beslut, och något hon hade sett som oundvikligt under en längre tid. ”Lynley’s story was closing down” säger hon. Vad fanns kvar efter att han gift sig lyckligt med Helen och fått barn? Skulle hon skriva om blöjbyten och koliknätter? Var fanns spänningen, drivet i det? Här skrattar publiken eftersom hon så tydligt illustrerar hur hon i och med giftermålet med Helen skrivit in Lynley i en återvändsgränd. På följdfrågan ”do you miss her?” svarar George enkelt ”all I have to do is think about her”.

Någon annan undrar över vad hon egentligen tycker om tv-serien som baseras på hennes böcker, och hon svarar diplomatiskt att hon aldrig varit inblandad i produktionen. Att det är ett annat media. Hennes enda farhåga var att hon skulle ändra bilden i sitt huvud efter att ha sett karaktärerna porträtterade av skådespelare, men hon hade inte behövt oroa sig. Hennes Lynley är fortfarande lång och blond, trots att han i tv-serien spelas av den mörkhårige Nathaniel Parker. Sharon Small som Havers är förstås lite för snygg, konstaterar hon, men tycker ändå att tv-serien har fångat rätt känsla. Mer behövs inte för henne.

Sista frågeställaren undrar om hon är medveten om det brittiska klimatet, om hur det förändrats genom åren? Jo, svarar George, eftersom hon rest till Storbritannien minst tre gånger per år för research har hon befunnit sig i landet när många av de stora politiska händelserna inträffat. Hon har även intervjuat många engelska poliser, för att få alla fakta rätt, och tycker sig ha god inblick i det engelska rättssystemet. Men den största förändringen mot det där första besöket i sin ungdom står den brittiska kokkonsten för. ”Food has improved vastly” säger hon, och river ner applåder när hon ler och tackar publiken för en underbar kväll.

Jag köper hennes senaste novellsamling men orkar inte stå i den enorma kön för att få boken signerad. Tänker i stället att det räcker med det intryck hon gjort under kvällen, och att hon sannerligen är en av vår tids största författare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s