Conan The Barbarian på Klarabiografen

Conan The Barbarian

När jag var yngre kollade jag och min bror på Arnold Schwarzenegger i ”Conan The Barbarian” och han påstod gravallvarligt att det var en av hans favoritfilmer. Jag visste inte vad jag skulle tro – menade han bra som i bra eller bra som i så dålig att den blir bra? Vi skrattade i alla fall rått, och bilden av Arnold som ung svärdsatlet med långt svallande hår har stannat kvar på näthinnan eftersom den blivit till en svulstig symbol för actionfilm på 80-talet. Av handlingen minns jag inte mycket, och det visar väl att ”Conan The Barbarian” inte är någon Oscarsvinnare.

Klarabiografen, många år senare. Serieteket visar filmen som startade sword and sorceryvågen och salongen är nästan full, men här finns inga kulturtanter i sikte utan mest yngre män och några enstaka kvinnor. Jag tänker att det ska bli kul att fräscha upp minnet, eller är det egentligen kul? ”Conan The Barbarian” är inte ens så dålig som jag minns den – den är sämre – och redan efter några minuter vrider jag på mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jo, det är roligt, självklart fnissar jag precis som alla andra i publiken, men förundras samtidigt över hur en sådan irriterande dålig och ospännande film kan fascinera just för att den tar sig själv på så förbannat stort allvar. Inga subtiliteter här inte. Den pompösa körmusiken tar över totalt, berättarrösten måste komma från en pensionerad bingoutropare, och dialogen kunde min tioåring ha skrivit bättre.

Som många filmer i fantasygenren är den sexistisk och fylld av stora, starka män. Å andra sidan flashar Arnold minst lika mycket hud som de halvnakna kvinnor som då och då dyker upp, och är man lagd åt det hållet är ”Conan The Barbarian” en riktig stilstudie i homoerotik. Undertiteln skulle till och med kunna vara Killar som gillar att göra saker tillsammans, för Arnold verkar onekligen ha mer kul tillsammans med sin sidekick Subotai än med den Lita Ford-kopia som ska föreställa hans filmkärlek. Det här är en av behållningarna med filmen, och jag undrar om det är meningen eller bara ”råkade” bli så? Billig läderestetik och heavy metal genomsyrar varje bildruta, och förutom Lita Ford finns kopior av både Bruce Dickinson och Lemmy Kilmister med som filmskurkar. Ibland känns det som om hela skiten är filmad backstage på någon Monsters of Rock-festival på 80-talet. Den galne trollkarlen från Monty Pythons ”The Holy Grail” finns också med på ett hörn, och jag undrar om Terry Gilliam vet om att de kopierat hans figur rakt av?

Herregud, till och med James Earl Jones, som i vanliga fall är en duktig skådis, gör en riktigt usel insats, och det är svårt att säga om det är den allmänna lågbudgetandan som påverkar eller om allt är regissören John Milius fel. Den enda skådis som klarar sig med hedern i behåll är Max von Sydow den korta stund han är med, men rollen som fantasy-härskare borde han väl å andra sidan klara i sömnen efter som han gjort den så många gånger.

Sa jag att filmen är för lång också? Fast vid närmare eftertanke skulle nog spektaklet inte kunna räddas även om en halvtimme klipptes bort. Nej, alla filmstudenter borde se den här filmen som exempel på hur man inte bör göra. Och hade inte Arnold Schwarzenegger varit med hade ”Conan The Barbarian” fallit i glömska dagen efter premiären.

Vad är det då som får mig att genomlida en två timmar totalt ospännande Arnold-rulle tillsammans med en biosalong full av andra människor? Vad är det som får mig att inte kunna sluta prata om allt det dåliga när jag kommer hem? När tonåringen klarsynt påpekar ”för att vara en skitfilm har du pratat väldigt länge och detaljerat om den, det hade du inte gjort om den var tråkig på riktigt” sätter han fingret på något väsentligt. Ingen gillar det medelmåttiga. Antingen ska det vara så fantastisk bra att du bara vill gråta. Är det inte det så räcker det med superirriterande – ibland ligger kalkon farligt nära kult. Och visst finns det ett värde i att såga varje scen, att skratta åt allt det dåliga och vulgära, att som jag irriteras över billiga plasthjälmar och pinsamma kärleksscener, bristen på smak och det ogenerade frossandet i Arnolds spelande muskler. Mina känslor är definitivt blandade, men jag är långt ifrån neutral. Underhållningsvärdet i det usla är högre än man kan tro.

”Conan The Barbarian” är en riktig kalkonrulle. Just därför tycker jag att man bör se den minst en gång i sitt liv.

Annonser

One thought on “Conan The Barbarian på Klarabiografen

  1. Ping: Besökarna-bloggen fyller två år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s