Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse

När jag läser mina medskribenters senaste inlägg här på Besökarna-bloggen så blir det extra tydligt vilken bredd Kulturhuset erbjuder. Här finns verkligen allt. Bokcirkel i podcastform, samtal med internationella och svenska författare, filmvisningar, fester, mingel, dansgolv, utställningar. Saker att besöka på plats eller att kanske utforska digitalt. Det mesta rykande aktuellt. Själv väljer jag att gå på Klarabiografen och se en åtta år gammal leranimerad film om en excentrisk uppfinnare och hans trogna hund. Igen.

När animerat på bio i nio fall av tio betyder 3D-glasögon, opersonliga karaktärer, skrikiga amerikanska (eller svenskdubbade) röster och omotiverade musikalsånger, är det en fröjd att återigen dyka in i den tidlösa och smått galna lekstuga för vuxna som Nick Park och medregissören Steve Box skapat. Deras andra långfilm ”Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse” vann mycket välförtjänt en Oscar när den kom, och det bevisar bara att old school-tekniken stop motion fortfarande regerar.

Den årliga grönsaksutställningen närmar sig och lokalbefolkningen vårdar sina pumpor och meloner i hopp om att vinna den åtråvärda gyllene moroten. För skadedjursbekämparna Wallace & Gromit som driver det högteknologiska företaget Anti-Pesto är det bråda dagar. När en muterad jättekanin med superkrafter börjar härja i traktens grönsaksland sprider sig paniken, och hela utställningen står på spel. Mitt i allt detta spirar romansen mellan Wallace och den djurälskande Lady Tottington, medan rivalen lord Victor gnisslar tänder och tar till bössan…

Det går inte att värja sig mot den här filmens charm och torra brittiska humor. Om man som jag förälskat sig i Wallace & Gromit i kortfilmsformat så är detta en högtidsstund fylld av galna uppfinningar, slapstick, 50-talskitsch, lertänder och lantlig idyll. Upplägget är precis som vilken ”Morden i Midsomer” som helst, med alla typer på plats – den mystiske kyrkoherden, den dumme polisen, överklassdamen och hennes överklassfjantige friare – och detaljrikedomen och de många ordlekarna är små pärlor som gör att man knappt vågar blinka för att missa något. Stort plus också för alla lekfulla lån från filmer som till exempel ”King Kong” och ”Hulken”. Kontrasten mellan gulliga kaniner och klassiska skräckfilmsschabloner är oemotståndlig, och relationen mellan husse och hund har aldrig skildrats mer hjärteknipande.

Jag har dessutom aldrig sett den med originalröster – när mina barn var yngre blev det tyvärr mest dubbat – och att höra Helena Bonham-Carter och Ralph Fiennes ger onekligen en extra dimension åt filmen. Kvällens visning har lockat en bred publik, salongen är fylld av allt ifrån yngre barn till äldre män och kvinnor, och även om ”Varulvskaninen” är i läskigaste laget för de allra minsta så låter det som om vi alla har roligt. De yngre skrattar åt slapstickhumorn, de vuxna fnissar åt den fyndiga dialogen.

Jag lämnar biografen med ett leende, tänker att nu har jag fått god energi så det räcker över hela påsken. Och vill här passa på att säga ett stort tack till Bibliotek Film & Musik som valde att visa denna pärla. Tack också till Serieteket som även de visar kvalitetsfilm en gång i månaden. Att få se gratisfilm i en mysig biograf som ligger mitt i centrala Stockholm är en lyx som fler borde unna sig – se till att pallra er hit nu så vi inte förlorar denna möjlighet!

Här finns vårens filmprogram

Och med detta önskar jag alla en glad påsk!

Flumskolan

 

http://www.galago.se/blogg/galago-startar-flumskola

Galago+ Aftonbladet Kultur = Flumskola på Kulturhuset

Podcastprojektet Flumskolan är en bokcirkel i fyra avsnitt som spelas in live på Bibliotek Plattan, och är ett samarbete mellan Galago och Aftonbladet Kultur. Galagoförläggaren Johannes Klenell leder alla samtal tillsammans med en satiriskt lagd panel och hittills har två ägt rum. Samtalen går ut på att diskutera, dissekera och driva med böcker som skrivits av diverse högerfolk. Till sin hjälp har Klenell olika panelmedlemmar varje gång, som till hälften verkar bestå av egna Galagoserietecknare (Sara Granér och Nanna Johansson hittills).

I februari var det premiär med Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” (1993) i fokus och för en vecka sedan var Ian Wachtmeisters ”Ankdammen” (1988) satt under lupp. Vid en genomlyssning av båda boksamtalen hemma i soffan, får jag en lättsam och en roande leende-i-mungipan-stund på en timme/samtal. Samtalen är naturligtvis extremt polariserande – antingen garvar du gott åt hur vänsterfolket knockar högerfolket (oemotsagda), eller så irriteras du över att det är för enkelt att slå in dörrar som står vidöppna. Själv hamnar jag mitt emellan – jag gillar Galago, älskar både Granér och Johansson och har tänkt alltid rött, alltid rätt sedan tonårstiden, men flumskolepoden uttråkar mer än utmanar både hjärna och hjärta i längden.

I systersamtalsserien Psykologer läser böcker, lyckas samtalen vända och vrida på olika teman utifrån olika perspektiv, som både panel och publik jobbar fram i dialog med samtalsledarna och i många fall med författarna själva. Flumskolan skulle varit mer intressant om en av två paneldeltagare hade varit någon som en gång i tiden ( gärna fortfarande!), haft den analyserade boken som favoritläsning. En gammal hederlig röd/blå sammandrabbning alltså! Hursomhelst tackar jag för möjligheten att lyssna när möjligheten att delta live inte finns.

Om du inte gjort det än – upptäck Nanna Johansson på Nöjesguiden, där hon sätter ett humoristiskt pekfinger i ögat på dig och Sara Granérs serier som kort och gott är briljant samhällskritik.

Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset

Det är en helt vanlig onsdagsmorgon. J förbereder sig för att gå till jobbet och ett starkt solsken letar sig in genom persiennerna. Jag är ledig idag, den enda inplanerade aktiviteten är Jonas Hassen Khemiri på Kulturhuset senare ikväll. Men först ska jag somna om och sova länge, så jag vänder ryggen mot J och solskenet. ”Du, jag drar nu”, säger han. ”Khemiri har skrivit i DN. Sjukt bra.” Jag hummar något till svar och drar täcket över huvudet. Jag har nästan helt somnat om när det börjar pipa i telefonen. Det första meddelandet är från min syster: Khemiri i DN. Du måste läsa nu! Sen kommer ett sms till, och ett till. Jag är med ens klarvaken, går ut i köket och plockar fram tidningen. Texten på kulturdelens förstasida skär rakt igenom morgontystnaden.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.Kom igen. Vi bara gör det.

Jag brygger en kopp starkt kaffe och plockar fram cigarettpaketet, fastän jag egentligen vant mig av vid den något tveksamma morgonrutinen. Jag vecklar ut tidningen och läser. Redan efter några stycken in i texten fläckas tidningssidorna av tunga tårar. Meningarna väcker den balsamerade uppgivenheten, de svalda kommentarerna, den undertryckta frustrationen. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit över en kulturartikel tidigare. En artikel som blir kropp, som sitter mittemot mig vid köksbordet, som tittar mig i ögonen, som vill berätta, som har ett budskap. Jag inser att det just nu sitter många andra människor i Sverige vid sina köksbord och delar samma känslor, samma tystnad. Insikten väcker behovet att dela texten med andra. Jag skickar sms, först till de närmaste, sedan till alla möjliga nummer i telefonboken.  Och på nätet sprids ordet vidare. Med ens virvlar berättelserna fram, vittnesmål. Ord och händelser som grävts ned i den resignerade delen av kroppen, den som gömt, som är van, som knappt reagerar längre. Där finns också alla som vill lyssna, som säger att jag visste inte att det var såhär illa men jag förstår det nu och jag kan inte acceptera att det ser ut såhär i mitt land. I vårt land, för texten väcker onsdagen ur en kollektiv sömn. I den resignerade delen av kroppen föds så en förhoppning om förändring. Khemiris text bryter också fram lättnaden över att det finns någon som på ett så berörande sätt lyckats gestalta och uttrycka den frustration som är vardag för väldigt många.

Jag befann mig i Berlin när jag via ett knastrigt Skype-samtal nåddes av nyheten att polisen i Stockholm börjat kontrollera tunnelbaneresenärer som matchar signalementet ”utländsk.” Min första reaktion var till en början stillsam. Det var väl inget nytt att polisen stoppar människor endast på grund av ett utseende som sedan länge blivit synonymt med misstanke till brott. Tillbaka i Sverige får jag en klarare bild av Reva- projektets omfattning och metoder. Det är beklämmande att följa debatten om projektets nödvändighet. Jag är född i Sverige, med alla förmåner det medför och jag är ytterst övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att förstå den traumatiska resa som mina föräldrar, mina vänner, mina vänners föräldrar tvingades genomleva i flykten från tortyr, diktatur, krig, förföljelse eller fattigdom. Jag må vara idealist eller rent utav naiv men jag är skeptisk till farhågan att flyktingar skulle vara det största hotet Sverige står inför. Sverige, det storleksmässigt femte största landet i Europa, med en befolkning på endast 9,5 miljoner människor. Inte att förglömma, dessutom världens största vapenexportör i förhållande till folkmängden.

Samtidigt är det något som överskuggar diskussionen om jakten på flyktingar i tunnelbanan. Polisens arbetssätt hamnar i fokus. Reaktionerna på att svenska medborgare som råkar ha ett visst utseende kontrolleras väcker den massiva kritik som tvingar polisen att upphöra med kontrollerna i tunnelbanan. Men där krackelerar ytan för ett stund och en verklighet som varit vardag för så många visar sig vara obekant för andra. Khemiris text är viktig just för att den publiceras efter det att man beslutat sig för att sluta med dessa kontroller. Det hade kunnat bli en parantes, en pinsamhet till att gräva ned men Khemiri belyser istället ett bakomliggande system. Texten påtalar att den arbetsmetod som tillåter att människor bemöts olika beroende på hud, hår, ögon, inte på något vis är ny. Khemiris text blir en bekräftelse för så många andra som stått maktlösa inför det system som alltid sätter den uniformerade individen i ett överläge, den individ som har makten att skriva om verkligheten i rapporten, som verkar ha så lätt att förväxla signalement men samtidigt så svårt att be om ursäkt för misstaget.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv hela onsdagsförmiddagen. Jag ringer gamla vänner, nya vänner, jag går runt i staden utan mål. Jag går in på caféer, tjuvlyssnar på samtalen mellan människor jag inte känner, jag ringer igen, träffar vem som helst som har tid att träffas. Överallt möts jag av samma behov av att prata, att berätta, att plocka fram den där tidningen som blivit skrynklig nu, läsa sitt favoritstycke högt. Jag möter min syster på favoritkrogen för ett glas vin innan Kulturhuset. Diskussionen fortsätter över bardisken, mellan gäster och bartender, mellan servitören och vakten och mig och syster, ingen är oberörd. Jag lär mig att så många fler än jag trodde också har tröttnat på främlingsfientlighet och politiker som leker Hela havet stormar iförda ögonbindlar.

Vi går med snabba steg i den hårda senvinterblåsten, storasyster och jag. Vi är båda aningen disträ, tagna, förväntningarna inför samtalet märks i hoppen mellan samtalsämnen, hur vi kedjeröker den korta biten mellan Boqueria och Kulturhuset. Köerna ringlar sig långa utanför ingångarna till hörsalen. När Khemiri passerar köerna så tystnar sorlet något, ryggar vänder sig om och blottar blickar av respekt och beundran.

Så sitter vi äntligen i hörsalen och in på scen kommer Karin Olsson och Jonas Hassen Khemiri. Olsson inleder med att berätta att Khemiris text har delats 50 000 gånger på nätet, hon undrar givetvis hur det känns att vara Khemiri en dag som denna. Khemiri säger att det har varit en konstig dag, han är överväldigad över gensvaret. Han berättar om bakgrunden till varför han skrev det öppna brevet till Beatrice Ask. Han lyssnade till Ask i P1 och fäste sig vid hennes uttalanden, speciellt formuleringar som att ”upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig”, och att det är ”tidigare dömda” som oftast uppfattar att de är ifrågasatta. ”Dessa uttalanden förminskar människors upplevelser”, säger Khemiri och berättar hur han själv ofta genom åren försökt att bortförklara vissa upplevelser, söka härleda dem till slumpen eller en känsla. Det tog ett tag innan han började se strukturer bakom dessa upplevelser.

Mia Kim beskriver samtalet mellan Olsson och Khemiri i ett inlägg lite längre ned här på sidan och hon beskriver det så väl så att det känns som att jag återupplever kvällen via hennes text. Jag håller med Mia Kim om att Karin Olsson gör en en harmonisk och djupgående intervju. Olsson verkar genuint intresserad av det Khemiri pratar om, hon stressar inte fram något utan låter Khemiri spinna vidare efter hennes frågor vilket leder till intressanta sidospår och små historier som rymmer reflektion kring såväl gruppmentalitet, normer, obekväma rum, mötet mellan scenen och publiken, den svårfångade sanningen, ordens kraft, ensamhet och gemenskap. Olsson ställer intressanta frågor och mycket kretsar, precis som Mia K beskriver, kring litteratur, identitet och språk men samtalet kommer också in på det mer personliga planet. Olsson säger att hon upplevt att fadersgestalter ofta är närvarande i Khemiris texter och hon har märkt att han gärna pratar om sin egen pappa i intervjuer men däremot har hon undrat lite över mammafiguren, vem är Khemiris mamma? Frågan följs utav en kort tystnad. Flera gånger under kvällen har Khemiri tvekat en liten stund innan han svarar, det bidrar till upplevelsen av att han tänker och tänker efter ordentligt innan han säger något. ”Min mamma…”, börjar han trevande. ”Vi är väldigt nära. Hon är grunden till allt.” Han minns hur han tidigt upplevde att mamman pratade med honom som om han vore smart, fastän han var så liten. Han berättar att det fanns flera språk i hemmet, man gick in och ut i språken och han minns att han tyckte att mamma blommade ut mest när hon pratade franska.

Olsson säger att i slutet av en intervju, när man känner att publiken börjar vrida sig i stolarna, då är det dags för de pinsamma frågorna. Hon frågar hur han ser på framgången, hur han tror att den påverkat honom. Khemiri tänker efter en stund, sen säger han att trots all kärlek han fått idag så är det de negativa kommentarerna han kan citera. Han exemplifierar genom att referera till filmen La Haine (Medan vi faller). I filmen berättas historien om en man som faller ned från ett höghus och hela tiden upprepar ett mantra för sig själv medan han faller: ”Hittills har det gått bra, hittills har det gått bra.” Det är ungefär så Khemiri ser på sin framgång. Det positiva med framgången, menar han, är att den också ger en möjlighet till att misslyckas. ”Det är viktigt att våga försöka våga”.

Khemiri har tidigare under samtalet nämnt P.O. Enquist  som en litterär favorit och Olsson menar att hon kan se många paralleller mellan de två författarskapen men att de skiljer sig åt på en punkt, nämligen valet av plats för fiktionen. ”Du beskriver det mångkulturella, urbana Stockholm”, säger hon. ”Hur viktig är platsen?” Khemiri svarar att det mesta han skrivit utspelat sig i området kring Zinkensdamm och Hornstull, den del av Stockholm som han känner till väldigt väl. ”Det är mina kvarter. Staden är mitt litterära universum”, säger han. ”Det är därför Reva är så vidrigt, för att man dödar stadens blodomlopp när man stänger tunnlarna.”

Kvällen avrundas med att Khemiri läser den sista delen av brevet till Beatrice Ask. Orden väller fram igen, nu ännu mer direkt. Han läser med emfas den sista raden: ”Du kan gå nu.”

På torsdagsmorgonen, dagen efter Khemiris besök på Kulturhuset, bemöter Beatrice Ask Khemiris text i en intervju på SVT. Onsdagens offentliga samtal, det kollektiva behovet att diskutera, att lyssna och förstå, att slita av ögonbindeln och ta människors berättelser och erfarenheter på allvar, det är inget som verkat påverka justitieministern. Hon hävdar fortfarande bestämt att polisen följer ett regelverk, vilket innebär att man inte kontrollerar människor bara för att de har mörkt hår. När programledaren säger att det ändå sker, att väldigt många har blivit stoppade av den anledningen så vill hon inte diskutera vidare utan säger istället ”Jag vet inte om det är väldigt många.” När programledaren säger att många människor upplever ett obehag när de ser polisen så svarar Ask bara att ”Såhär har det varit länge, det är därför vi behöver fler poliser som arbetar synligt.” Programledaren ställer den självklara följdfrågan; ”Har det varit såhär länge? Vad har du gjort åt det?” Ask tycker att hon har gjort mycket, det finns fler poliser i yttre tjänst, det har öppnats fler poliskontor i förorterna, polisen arbetar närmare ungdomarna. Justitieministerns lösning på tillitsproblematiken är alltså fler poliser. 

Khemiri uttrycker i sin text en önskan om att under ett dygn byta skinn och erfarenheter med Beatrice Ask. Jag tror att hennes verklighetsförankring även skulle stärkas av att byta bostadsområde och erfarenheter med någon av dessa ungdomar, i någon av dessa förorter som hon talar om i så sväva ordalag. Det finns mycket som behövs i förorterna men fler poliser borde ligga ganska lågt i prioriteringsordningen. Poliser finns det redan gott om. Även om jag inte alls i samma utsträckning som killarna i det område jag växte upp i utsattes för kontroller och trakasserier så var de närgångna konstaplarna i Rinkeby en lika naturlig del av utsikten som de förfallna lekplatserna. Under min uppväxt såg jag hur samhället tog bort sin hand, steg för steg försköts periferin från centrum. Vårdcentralen stängde, arbetsförmedlingen, skolor, banker. Ju mer isolerat Rinkeby blev och ju mindre pengar det fanns över till invånarna i trakten, desto mer pengar verkade det finnas över till att satsa på polisens närvaro i området.

Rinkeby är långt ifrån den enda förort där samhället kompenserat avvecklingen av socialt skyddsnät med fler poliser. Ask menar att polisen under hennes tid börjat arbeta närmare ungdomarna. Jag undrar om hon är medveten om hur nära poliserna arbetar i den verklighet som är så långt ifrån Asks fraser om regelverk, gott bemötande och misstanke till brott innan kontroll. Misstanke till brott kan också motiveras olika beroende på ”personliga upplevelser.” Att åka bil till macken för att handla snacks, att sitta på en bänk på skolgården, att hänga på innegården, att ta en promenad på Järvafältet; aktiviteten är ovidkommande, att vara är att ifrågasättas. Mjukisbyxor väcker misstankar men å andra sidan kan det ju också verka suspekt om du piffat upp dig för mycket. Kör du en risig Toyota kan det finnas skäl till misstanke och kör du en silvrig Merca som blänker lite för starkt så finns det ju en möjlighet att du döljer någonting. Det spelar ingen roll om du inte finns med i något register eller att du förklarat anledningen till din promenad eller biltur så många gånger att konstapeln borde känna igen dig vid det här laget. För det gör han eller hon förmodligen inte. Att sedan barnsben behöva förklara sina förehavanden för vuxna i uniformer påverkar givetvis självbilden och bidrar till upplevelsen av utanförskap i senare ålder. Jag förstod tidigt att det faktum att jag var tjej och dessutom blåögd gav mig fördelar, påverkade bemötandet. Sannolikheten att stoppas och ifrågasättas är mindre om det sitter en tjej i bilen, och vem vill inte sitta i framsätet? På kvällspromenaden kunde jag ta en väns hand, en vän som var större och starkare, för när jag tog hans hand blev vi ett förälskat par, mindre intressanta i de dåligt maskerade civilarnas blickar.

Jag kan svälja alla Var kommer du ifrån egentligen och Vad äter ni i Rumänien, trots att jag är född och uppvuxen här och har varit fler gånger i Frankrike än i Rumänien. I mötet med andra människor kan jag föra en dialog. Jag kan förstå, förklara, diskutera, höja rösten, bli ledsen eller försöka förklara igen. Det är svårare att föra en dialog med en bricka, med en uniform. Speciellt om du är en fjortonårig kille som är ute och promenerar med en kompis på Järvafältet och allt plötsligt blir flackande blåljus, när du jagas ikapp av polishundar som sliter av bitar av din kropp. När misstaget uppdagas, förväxling av signalementet, det var något om en luvtröja, ja då är det för sent. Märkena finns kvar i stygnen på armen men framförallt i erfarenheten, en insikt om den verklighet som kommer närmare. Jag önskar att någon av de poliser som arbetar i motvind, som faktiskt vill och kämpar för att etablera en tillit till ungdomar kunde informera justitieministern om hur nära vissa av kollegorna arbetar, kunde berätta om varför vissa barn och ungdomar växer upp med en tilltagande oro och misstanke gentemot myndigheterna.

Khemiris text är viktig för att den talar rakt till läsaren och belyser problem i samhället som politikerna så ogärna diskuterar. Ask hade möjligheten att avvika från politikerstumheten. Hon kunde ha uttryckt den tanke som så många andra, som inte heller delat Khemiris hud eller erfarenheter gav uttryck för under onsdagen: Jag visste inte att det var såhär illa men jag tror dig och jag vill att det ska förändras. Istället fortsätter hon att förvägra människor deras berättelser och erfarenheter, blunda för verkligheten och skicka ut fler poliser. Samtidigt leker opinionen kurragömma och migrationsministern busar vidare. Så i väntan på att politikerna kommer ikapp och ansluter sig till den diskussion, den längtan efter ett Sverige utan homofobi, sexism och rasism som uppstod i det offentliga samtalet efter Khemiris text, så växer tilliten till litteraturens och den enskilda människans kraft att påverka.

/ Maria Monciu

Lysistrate på Play

Jag fortsätter att testa Kulturhusets digitala verksamhet. Speciellt fiffigt när en förkylning håller mig hemma i relativt lugn.

Den här gången blev det Play Kulturhuset. Och Radioteater. På Play samlas rörlig bild och ljud från Kulturhusets verksamhet och samarbeten. Det finns allt möjligt! Intervjuer, film, musik, teater…

Jag valde som sagt radioteater den här gången. Biblioteket Plattan samarbetar med Radioteatern P1 och tillgängliggör föreställningar från Radioteaterbiblioteket. En kulturskatt. Jag har lyssnat på Lysistrate en föreställning i serien man valt kalla Politik och annat storhetsvansinne. Kul!

Lysistrate är ju Aristofanes komedi och en av de mest spelade grekiska dramerna. Kvinnorna i Aten är trötta på kriget mot Sparta och tar till ett ovanligt knep för att få männen att sluta fred. Utan fred inget ligg! Men det är inte så enkelt de tänkt sig…

Det här är en insLysistratepelning från 1959, bara det är en upplevelse. Men den håller verkligen även idag, om man överser lite med det lite ålderdomliga sättet att teatertala. Ett tidsdokument med Keve Hjelm som regissör. Lysitrate spelas av Ulla Sjöblom, svensk skådespelerska och sångerska som gjort både teater och tv-produktioner (1927-1989). Hon tilldelades O’Neill-stipendiet 1977.

Utforska Play Kulturhuset! Guldgruvor som denna är så himla bra att ha, speciellt när man har lite extra tid och kanske inte orkar lämna hemmet av olika skäl.

Nästa gång ska jag lyssna på Flumskolan! Same, same but different.. kanske?

På djupet med Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri säger sig inte vara bra på att skriva debattartiklar. Kanske får han omvärdera det nu. Han skrev nämligen en. DEN blev den mest lästa artikeln på dn.se och delades på sociala medier mer än någon annan artikel. Någonsin. ”Bästa Beatrice Ask”, så inleddes det öppna brevet till justitieministern i DN som väckte liv i våra stelfrusna kroppar den 13 mars. Artikeln fick oss inte bara att vakna, utan också att förenas. Och för första gången i sitt liv kände sig Jonas Hassen Khemiri inte ensam.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Samma dag som artikeln publicerades lyssnar jag på samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och Expressens kulturchef Karin Olsson i serien ”På djupet” på Kulturhuset. Jag hade sett fram emot samtalet i en månads tid. Föga visste jag då att Khemiri skulle vara så högaktuell som han var just den här kvällen. Det kändes naturligt att samtalet inleddes med att prata om artikeln. Jonas Hassen Khemiri beskriver något förläget att dagen har varit jättekonstig, att han aldrig har varit med något liknande förut. Han förklarar att mycket av det han skriver handlar om svensk identitet och menar att reaktionerna på det han skriver understryker det han skriver på ett bättre sätt än han själv gör. Han nämner som exempel att det i tidningen Metro stod ”Khemiris rasistattack på Beatrice Ask”. (Tidningen ändrade rubriken under dagen).

Khemiri känner att han har gjort sitt med texten. Han har inte något behov av att möta Beatrice Ask i en debatt och få svar. ”Det häftigaste som en författare kan uppleva är att texten sprids vidare och blir någonting annat”, säger han. Det var just det som hände med den här texten. Det skapades en egen hashtag (#bästabeatrice) på Twitter som medför att tusentals människor nu tar över hans rubrik och skriver vidare om sina upplevelser. Den känslan av att han är med i ett stafettlopp får honom att känna sig lite mindre ensam. Under stora delar av sitt liv har han nämligen känt sig väldigt ensam. Khemiri beskriver att han har ett antal vänner som han känner är en del av hans kropp, där han kan vila. Där kan han få känna sig normal och hitta ett lugn. Inne i den konstruerade bubblan kan han få intala sig själv att hans känsla får vara norm.

Under lång tid har Khemiri inte velat se saker som har hänt honom som en del av en struktur, därför att han helt enkelt inte ville att vårt land skulle vara på det sättet. Hans identitet har konfronterats av ett förlegat nationsbygge, menar han. Khemiri poängterar att han har otroligt många privilegier. Han är man, uppvuxen i en medelklassfamilj i Stockholms innerstad osv. Men han har vid flera tillfällen under sin uppväxt konfronterats med ett ifrågasättande och ett dömande och har behövt visa leg för polisen utan anledning. Han intalade sig själv, försvarade det med att det var kopplat till ungdomen, att han var ung, att det var kläderna han bar eller något annat han gjorde. Att det inte handlade om hans hud- eller hårfärg.

Khemiri berättar om en händelse som skedde på Centralstationen i Stockholm som han också skriver om i artikeln. Det här skedde när han hade lämnat ungdomen bakom sig. Han blev återigen tillfrågad om legitimation och utan förklaring blev han sedan placerad i en polispiketbuss. Tydligen stämde han in på ett signalement på en person som polisen jagade. I 10-20 minuter fick Khemiri sitta ensam i piketbussen och vänta. Under tiden gick en massa människor förbi bussen och såg honom. Han beskriver hur kraften i blickarna från människorna som passerade piketbussen fastnade i honom. Blickarna som sa: ”Ah, en till. En till sån där som beter sig på det där sättet som mina fördomar har lärt mig att de beter sig”. Något som han inte skrev i artikeln var hur han lyckades bli släppt. Om hur han knackar på rutan och ursäktar sig och försynt försöker förklara att de har tagit fel person. Det han då, i ett desperat försök för att bevisa sin oskuld, visar upp är ett kopieringskort från Handelshögskolan (där han då studerade). Och då släpptes han. ”Som om studerandet på Handelshögskolan gjorde en immun från att vara skurk”, säger han ironiskt.

Just kraften i folks blickar handlar Khemiris senaste bok om, ”Jag ringer mina bröder”. Karin Olsson pekar på att det som definierar Khemiris författarskap är frågorna om vem som definierar normalitet och vem som definierar svenskhet. Khemiri håller med om att det finns en röd tråd som handlar om gemenskaper. Hur gemenskaper konstitueras, hur de återskapas, hur vi skapar oss. Hur vi skapar ett vi. Boken ”Jag ringer mina bröder” började egentligen som en tänkt tidningsartikel till DN. Sex dagar efter självmordsattentatet på Drottninggatan tröttnade Khemiri på mängden människor som talade i polariserande termer om vad som hade hänt. ”Folk talade på riktigt i termer om ondska”, säger han. ”Nu är ondskan här. Ondskan fanns tydligen inte här innan. Men den kom hit nu på grund av att den här gärningsmannen har bringat den hit”. Boken handlar om nyfikenheten på hur man hanterar situationen då man blir utelämnad till andras blickar. Kraften och makten i andras blickar. Flera gånger under samtalet återkommer han till detta tema. Hur mycket makt kan man tillskriva omgivningens blickar? Försöket att agera normal, vad gör det med en människa. Vad är normalt? Khemiri började till och med ifrågasätta hur man skriver en roman. Hur ser en riktig roman ut? Hur är man normal? Vad är det?

Karin Olsson har noterat att Khemiri i sina texter ofta lämnar en lucka till läsaren för förvirring och komplexitet och tycker att det är det som gör honom till en så bra författare. Khemiri förklarar att han tror att det är det ärligaste sättet på vilket han kan beskriva sin värld. Han tror inte att han har total kontroll på det som ska skrivas. Det är helt enkelt så han är som person, som vill väga för och emot. Han älskar texter där det finns falluckor, där man tror att man är på väg någonstans och så är det en liten lucka som får hjärtat att hamna ovanför huvudet. Man faller ner. Just det här att lämna läsaren i förvirring anser Karin Olsson att Jonas Hassen Khemiri i allra högsta grad gör i boken ”Montecore”, där berättarjaget heter Jonas och där han genom hela boken leker med läsaren. Khemiri berättar att boken tar avstamp i något som till det yttre ser väldigt sant ut. Boken handlar mycket om kraften i fantasierna. En försvunnen pappa och två personer som försöker minnas honom, men som minns honom på så vitt skilda sätt att det uppstår en krock av minnen.

Karin Olsson läser upp ett citat ur ”Montecore” och ifrågasätter varför Khemiri har den ödmjukheten att han jämför författare med horoskop. Khemiri förklarar att de gånger han känner att det går dåligt med skrivandet eller när han inte har roligt i det skrivna känns det som han ägnar mycket tid åt en låtsasvärld. Han jämför sig då med sina vänner som är mer aktivistiska och faktiskt genomför någonting, som gömmer flyktingar på riktigt, går i demonstrationer på riktigt. Han själv är mer en person som skriver om aktivism och inte är en del av den riktiga världen. Han tror att han använder fantasin och fiktionen som ett slags skydd för att komma undan den verklighet som man inte kan förändra.

Jonas Hassen Khemiri berättar om en upplevelse som hände för ungefär tio år sedan. Han hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott en tid i Paris. Han var glad och upprymd för att hans debutbok äntligen skulle släppas. Det var nationaldagen. Han hade varit hemma hos sin mamma och ätit och sätter sig på tunnelbanan för att åka in till stan. Då fylls tunnelbanevagnen av ett gäng med 10-15 rasistiska skinheads och i samma stund fylls också vagnen av rädsla. De flesta passagerare väljer då att lämna vagnen. Det är så man gör, konstaterar Khemiri, men själv väljer han att sitta kvar. Gänget går fram till en äldre svart man och börjar trakassera honom genom att måtta slag mot honom i luften utan att slagen träffar. Den trängda svarta mannens sätt att hantera rädslan blir då att skratta med i gängets provokationer. Khemiri som ser detta känner att han måste ingripa, han måste göra något, men vad? ”Jag är ju världens spinkigaste person”, skrattar han. Han vet inte själv vad han försöker göra, men han råkar med sin fot dra tag i en av de här skinheadsens fötter så att denne faller mot Khemiri. Khemiri, tillsammans med skinheadsgänget, tumlar ut vid Slussens tunnelbanestation. Rädslan kommer ikapp Khemiri som då funderar på vad sjutton han håller på med och inser hur illa detta kan sluta. Då hör han plötsligt en kvinna som ropar: ”Kan du bara dra, kan du bara dra!” och Khemiri drar en lättnadens suck över att någon ingriper och ställer sig på hans sida. Det är tills han inser att kvinnans ord är riktade till honom. ”Kan du bara dra, eller”! Det Khemiri i den stunden förmår sig att säga är: ”Men jag är ensam här”. Nu klarade sig Khemiri helskinnad ur den här händelsen, men självklart har den etsat sig fast i honom. Hans berättelse griper ett hårt tag om mig. Känslan av utsatthet och vanmakt blir kvar i min kropp och hans talande och smärtsamma ord ljuder som ett eko. ”Men jag är ensam här.”

När Khemiri berättar om den här händelsen med skinheadsgänget skrattar han lite åt sig själv och åt det ironiska i hela händelsen. Det gör han förmodligen för att göra det outhärdligt svåra lite lättare att hantera. Några dagar innan det här samtalet på Kulturhuset är jag på Stockholms stadsteater och ser hans pjäs ”Apatiska för nybörjare”, där han på samma sätt så skickligt väver in humor i det annars väldigt mörka, gripande och tunga. Det är tacksamt för oss som publik och det görs på ett smidigt sätt. Karin Olsson kommer också in på att Khemiri ofta är humoristisk i sina texter. Khemiri berättar då att han ser humor som sylten som man lägger medicinen i. Humorn fungerar som en nödutgång. Att man genom den kan fly från den osannolika världen för en stund och öppna dörren till en annan värld genom det lilla skrattet. ”Problemet är att när man går ut genom nödutgången så kommer man sedan tillbaka till samma plats”, konstaterar han.

Samtalet glider över till att handla om Jonas Hassen Khemiris språk. Karin Olsson nämner att man brukar tala om ”Khemiriska” som till skillnad från ”Ranelidska” är en komplimang. Khermiri förklarar att han tror på språkets subversiva mening. Att det är därför som vissa känner ett enormt motstånd när det kommer ett nytt personligt pronomen, och samtidigt en lika stark känsla för bevarandet av vissa kränkande ord. Han menar att det inte handlar om de orden i sig. Det handlar om vad orden står för, en känsla, en rädsla. En rädsla för förändring. Att orden blir som en slags snuttefilt. Han tror på ordens potentiella förändringskraft. Han återkommer till att han med sina texter vill uppnå att de blir en stafettpinne. Han beskriver också att effekten av en pjäs blir en annan sorts stafettpinne. Med teater är det någon annan som tar orden och gör dem till kropp. Orden tar fysisk plats, börjar andas, får hår- och hudfärg och gestaltas på scen. Och det uppstår en interaktion med publiken som man inte kan förutse och som är mycket intressantare än boken, menar Khemiri. Det skapas något nytt. Orden betyder olika saker och får olika effekt i olika rum, fortsätter han. Alltså att beroende på vilka åhörarna är blir reaktionerna olika.

De kommer in på debutboken ”Ett öga rött” och om debatten som uppstod när boken kom om huruvida invandrare pratar på det sätt som Khemiri skriver i boken. Karin Olsson tar upp att det i början var ganska få som förstod att Khemiri hade konstruerat ett språk, att han lekte med att ha ett avvikande språk och gjorde någonting betydligt mer avancerat än att bara återge hur vissa ungdomar pratar. Khemiri förklarar att boken är skriven på just en slags fejkad bruten svenska. Första meningen i boken får läsaren att tro att huvudpersonen inte kan svenska, men ju mer man läser så inser man att varenda gång någon talar arabiska återges det på perfekt svenska. Huvudpersonen heter Halim och är uppvuxen i Sverige, men han väljer med sitt språkbruk att signalera ett utanförskap.

Nu efter att det har gått så många år sedan ”Ett öga rött” kom ut tycker Khemiri själv att boken är lite gullig och att den blir väldigt övertydlig på slutet. Han tycker att boken är väldigt tydlig med att den handlar om en svensk kille som bryter med flit och anser att han kanske borde ha låtit läsaren få tänka ut det själv. Därför blev han lite chockad när han läste recensionerna. Han drar exempel ur recensioner där det kunde stå ”han skriver som att man skickar ner en mikrofon i vilket invandrartätt getto som helst”. När Khemiri sedan var ute och talade om boken på bibliotek, i skolor och andra forum befann han sig i en situation då han kände att han var tvungen att försvara sig och förklara att boken inte handlar om invandrare. Olsson frågar om Khemiri upplever en skillnad idag jämfört med för tio år sedan när boken kom om hur vi definierar svenskhet. Just den här dagen tycker han är en bra dag, att det finns en massa människor som ställer frågor, som frågar sig varför vi talar om valfrihet istället frihet. Det finns en större förståelse idag för att vår nationella identitet är dynamisk, konstaterar han. Han är förvånad och inspirerad av att hans debattartikel har fått en sådan spridning.

”Jag tror att det handlar om en vilja till solidaritet, hur omodernt det än må låta”.

Karin Olsson återkommer till dramatiken, om hur Khemiri först skrev två romaner och sedan var det som att han förälskade sig i dramatiken. Hon vill veta vad som hände. Khemiri förklarar att han började ifrågasätta romanen och reflekterade över de läsupplevelser som för alltid finns kvar i honom. ”Det är korta, intensiva böcker som man läser ut på en dag, men som aldrig lämnar en.” Han nämner PO Enquists ”Nedstörtad ängel” och Carlos Fuentes ”Aura” som exempel. Och jag noterar att just PO Enquist faktiskt sitter i publiken denna kväll. Khemiri blev tillfrågad av Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater om han hade någon teateridé. Den frågan resulterade i pjäsen ”Invasion”. Pjäsen hade två skådespelare som satt gömda i publiken i början av föreställningen och som viskar till varandra att de inte förstår vad som sägs på scenen. De blir hyssjade av publiken. Beroende på hur publiken såg ut, såg hyssjningarna olika ut. De kliver sedan upp på scenen och tar över pjäsen, invasion. Den pjäsen har spelats på många olika platser och därmed blivit många olika sorters pjäser. Khemiris senaste bok, ”Jag ringer mina bröder” är till formatet skrivet som en teaterpjäs och den sattes omedelbart upp som pjäs. På frågan om Khemiri tror att han kommer att återvända till det traditionella romanformatet svarar han att han inte vet. Han förtydligar att både ”Ett öga rött” och ”Montecore” är romaner, men förklädda som något annat. ”Ett öga rött” ser till ytan ut som en dagbok och ”Montecore” ser ut som en korrespondens av email.

Just den här dagen har Khemriri känt så otroligt mycket kärlek. Egentligen handlar det inte för honom om känslan av att kärlek. Det handlar om en känsla av att vara sammankopplad med världen. Han kan fortfarande ha en känsla av att känna sig oerhört ensam i sina upplevelser. Karin Olsson ser något som ofta återkommer när hon har läst artiklar och intervjuer med Jonas Hassen Khemiri. Det är att han är oerhört begåvad och trevlig, men något som också ofta nämns är hur snygg han är. Det är en bild som Khemiri inte verkar dela om sig själv. Med en aningen skör röst berättar han ”jag har ägnat väldigt mycket tid åt att inte se ut som jag”. Han pratar om att han är den längsta och spinkigaste personen som någon någonsin sett och berättar om strategier han hade för att ”förminska” sig själv. Återigen skojar han om det och vi i publiken får skratta, men det är lätt att förstå att det är något som har varit smärtsamt för honom. Precis som det faktum att med sitt utseende inte bli accepterad som svensk, att inte i alla sammanhang få tillhöra vi:et. Det är klart att det påverkar ens självbild, vad man tänker om sig själv och i allra högsta grad hur man blir som person.

Man får en känsla av att Karin Olsson hyser respekt för Jonas Hassen Khemiri. Hon avbryter aldrig och hon låter honom tala till punkt. Hon är påläst, fångar upp röda trådar och ställer intressanta frågor. Hon ger Khemiri plats och samtalet blir bra och berörande. Det här är hans kväll.

Lika naturligt som det kändes att inleda samtalet med att prata om Khemiris artikel i DN, lika naturligt kändes det också att avsluta samtalet med den. Jonas Hassen Khemiri läser slutet på artikeln för oss. Efteråt går han fram och skakar hand med PO Enquist och överlämnar en bok innan han sätter sig för att signera sina böcker. Kön som bildas är den längsta jag har sett vid något ”På djupet”-samtal.

Bok2

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
http://www.khemiri.se/

/Mia Kim

Tova Mozard: Verklighetens afton

Clifton’s – 2003

Bland många duktiga svenska fotografer är Tova Mozard den mest spännande just nu, genom sina val av färg och ton i bilderna. De bruna och bitvis mörka färgerna med naturlig ton, bjuder dig in i en värld som ger dig en Déjà vu: detta har jag sett tidigare, men ändå har jag inte en aning var det var och vad. Det är bilder från ens barndom och ungdom: detta har jag varit med, men glömt. Det närmast Jungianska kollektivmedvetandet som bilderna inrymmer gör att man har svårt att sluta betrakta dem, man går runt och runt i utställningssalarna. Minne efter minne, tanke efter tanke – och njuter.

Det finns tre böcker om Mozards arbeten att köpa vid utställningen: en större (Ghost Light) och två mindre. Jag köpte dem alla tre: jag ville ta med bilderna, ville komma ihåg. Jag vill komma på vad det är för hemlighet hon bär med sig. Tova Mozard vet mer än hon berättar: hennes bilder har en hemlighet inom sig. Hennes bilder har en stor variation, men känslan i färg och tonsäkerheten som löper genom bilderna och åren av fotografi, binder ihop dem och ger bilderna den unika känslan av en hemlighet.

Så som P.O. Enquist har en sorg i sin blick, har Tova Mozard en hemlighet, som hon visar oss varsamt. En hemlighet är en hemlighet.

Mina favoriter bland hennes bilder:
Clifton’s och Musso & Frank Grill från 2003, Ramp från 2007, Pure Time, White as Bone från 2010 och Jesus från 2013

PS: Att alla hennes bilder är välkomponerade, har en fin ton och färg och är spännande, det är en självklarhet. Alla dessa adjektiv och egenskaper gör hennes bilder till just vad det är: hennes bilder. Det är en stark egen bildvärld och uttryck, man känner igen en Tova Mozard bild när man ser en.

PSS: Tova Mozard har med flera filmer i utställningen, men eftersom jag inte är intresserad av film annat än i underhållningssammanhang, så skulle jag göra henne en björntjänst genom att skriva om hennes filmer. Det finns annat folk för det.

Tova Mozard: Verklighetens afton: Galleri 5, våning 5

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/2013/Utstallningar/Tova-Mozard-Verklighetens-afton/
http://www.tovamozard.com/

Ilkka Timonen

Release me: Hat & kärlek

Det är en kylig torsdagskväll och vi infinner oss på premiären av Kulturhusets nya programserie Release me. Det är den första kvällen av tre där vi möter bokaktuella svenska och internationella författare. Intervjuer, läsningar, bar, bokförsäljning och musik utlovas. Temat för kvällen är hat och kärlek.

Programledare är Jenny Lindh som vi känner igen från spalten ”Fråga bibliotekarien” i DN, och Oskar Ekström, producent på Kulturhuset.

En av kvällens dragplåster, Maria Sveland, ställde tyvärr in sitt medverkande i sista sekund. Jag tänker att hon förtjänar lite andrum efter händelsen på Gräv förra veckan.

Studion är välfylld, stämningen är god och publiken tycks vara ganska blandad. Jag och mitt sällskap slår oss ned med ett glas vin och inväntar kvällens första gäst, Therése Söderlind.

Therése Söderlind föddes 1965 och är uppvuxen i Ångermanland. Hon gick på Författarskolan vid Lunds Universitet och debuterade 2010 med romanen ”Norrlands svårmod”. Ikväll är hon här för att tala om sin nya roman ”Vägen mot bålberget”. Hon jämförs med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman, och trivs i att beskrivas som en berättare snarare än en författare. ”Vägen mot bålberget” är en historia om kärlek och relationer, ursprung och historia, och spänner över fyra olika tidsepoker. De binds samman av en berättelse om den tid då kvinnor anklagades för trolldom och  brändes på bål. Söderlind läser avslutningsvis ett stycke ur boken på sin behagliga ångermanlänska dialekt.

Härefter möter vi Goran Vojnović, född 1980 i Ljubljana med bosniska rötter. I Slovenien är han känd som poet, författare och filmregissör som framkallar reaktioner bland annat genom sitt språk, en blandning mellan bosnisk och serbisk slang, ”Ljubljana-slang” som han själv kallar det. ”Blattejävlar” utkom 2008 och blev en omedelbar succé. Den handlar om livet och den hårda vardagen i Ljubljanaförorten Fužine, men också om människorna, alla de som en tid levde i samma land, före detta Jugoslavien. Vojnović framhåller dock att ”Blattejävlar” främst är en ung mans betraktelser. Ungdomens sökande och funderingar kring kärlek, relationer och den egna identiteten. Vi får avslutningsvis höra ett stycke framfört på originalspråk ­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­– Vojnovićs bagage hade försvunnit på resan och således hans översättning, men en tolk hoppar lyckligtvis in och översätter. Publiken skrattar till ibland, det är humoristiskt och rakt på.

I kvällens andra del inleder Ulrika Kärnborg med att läsa ett utdrag ur sin novell ”Mammalia” (det var nog snarare halva novellen). Kärnborg är författare, samhällsdebattör och litteraturkritiker, bland annat på DN. Hon debuterade 2008 med romanen ”Myrrha”. ”Mammalia” handlar om makt, kvinnlig vänskap, och om problematik kring kvinnlig vänskap. Vi möter den unga lovande journalisten Lisa som träffar den berömda, excentriska konstnären Mona som dundrar in i hennes liv likt en ångvält.

Få saker är mer avslappnande och behagliga som högläsning. Genom de stora fönstren syns jäktade människor gå förbi ute i kylan, taxibilar stannar och åker vidare. Fontänen och Hötorgsskraporna ser faktiskt ganska tuffa ut i kvällsskrud, det lyser på några våningsplan.

Det är mindre folk här i Studion nu, men fortfarande välfyllt.

Sist ut denna kväll är radioproducenten, reportern och dokumentärmakaren Johanna Langhorst. Nu debuterar hon med boken ”Förortshat”. Programledarna har tidigare under kvällen aldrig ifrågasatt något, men här undrar Jenny Lindh över det starka ordet ”hat” i bokens titel. Är det verkligen hat det handlar om, är det inte mer en fråga om fördomar och förakt? Langhorst som i många år bodde i Tensta upplever det dock som ett tydligt förortshat. Hon trivdes bra i Tensta, det var hennes hem, men få förstod. När hennes son blev rånad för andra gången beslutade de att flytta, men inte utan motvillighet och sorg. Efter det började hon granska förorten, segregationen och svenskars förhållningssätt till detta. ”Förortshat” är personlig men blandar samtidigt in fakta, intervjuer, reportage och analyser.

Efter intervjun med Johanna Langhorst saknar jag möjligheten för publiken att delta. Några minuters frågestund efter varje författare hade varit intressant, men lyckligtvis kunde några av deltagarna hittas minglande i lokalen efteråt då möjlighet att ställa frågor fanns.

Hat är ett starkt ord, som Jenny Lindh uttryckte det. Trots att hatet är högaktuellt så närvarar det inte ikväll. Tvärtemot går jag hem i den kalla torsdagskvällen med en skön känsla i kroppen, det finns få saker som är bättre än högläsning.

IMG_0386

Den 3 april går den andra delen av Release me av stapeln. Temat är ”kamp & försoning” och då möter vi Caroline Hainer, Sven Olov Karlsson, Karin Ström, Annakarin Thorburn och Valle Wigers.