På djupet med Bodil Malmsten

Bodil Malmsten är den blivande 69-åringen som bloggar nästan dagligen, som flyttade till Frankrike när hon var över 50 år gammal, som debuterade som författare för närmare 40 år sedan. Och som tydligen är en ledsen person.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Radiojournalisten Eric Schüldt träder in på scenen tillsammans med Bodil Malmsten och en trave med hennes böcker. Han inleder samtalet med att göra en jämförelse med sig själv, om någonting som förändrande hans livs dramatiskt. Och han vill veta om Bodil Malmstens liv förändrades på ett lika drastiskt sätt när samma sak inträffade för henne, dagen då hon tog körkort.  Bodil Malmsten berättar att hon var 52 år när hon tog körkort. Hon tycker att det är fantastiskt, men samtidigt omoraliskt att prata om hur mycket man älskar att köra bil. Hon efterlyser en bil utan bensinmotor och som inte går på batterier som måste laddas stup i kvarten.  Om kärleken till sin Rover kan man läsa om i Bodil Malmstens böcker från Finistère i Frankrike där hon bodde under tio års tid. Nu när hon åter bor i Stockholms innerstad har hon inte längre någon bil.

Eric Schüldt kommer in på skillnaden mellan Bodil Malmstens bokjag och den talande personen Bodil Malmsten som vi möter här i ”På djupet”-samtalet på Kulturhuset den 21 februari. Bodil Malmsten citerar Nobelpristagaren Claude Simon: ”Den person man är när man arbetar, när man sitter med orden, har ingenting med talspråkspersonen att göra”. Likadant är det för Bodil Malmsten. Den skrivande personen gör ett arbete. När man samtalar kan man inte förbereda sig och det går inte heller att förutse vad den andra personen ska säga. Hon tycker inte om intervjusituationer och inte journalister heller för den delen. Bodil Malmsten skriver, från boken ”Priset på vatten i Finistère” och framåt, på ett sätt som gör att det som läsare är förvillande lätt att tro att bokjaget i hennes böcker är densamma som privatpersonen Bodil Malmsten. Många tror kanske därför att de känner Bodil Malmsten och att det som hon skriver skulle vara en slags dagbok. Så är inte riktigt fallet. Malmsten beskriver att hon har två slags läsare, dels de som har läst henne från början och som har följt hennes författarskap och sedan fick hon ny kategori läsare när hon skrev ”Priset på vatten i Finistère”. Läsarna från den senare kategorin är de som kommer fram och säger ”Åh, tack för boken!”, som om det vore den enda boken hon har skrivit. Hon tycker att hennes läsare alltid har en respektgräns och att de inte hoppar på henne och inte heller tror att hon är bokjaget.  Bodil Malmsten känner sig tacksam för sina läsare. Hon har minnen av läsare som hon bär med sig i sitt hjärta hela tiden och som är till hjälp för henne när hon känner sig ledsen eller när skrivandet går dåligt. Även på bloggen, som Bodil Malmstens loggböcker till stor del bygger på, är hon en persona, inte privatpersonen Bodil Malmsten.

Bodil Malmsten beskriver sina skrivarvåndor, att hon väldigt sällan får flow när hon skriver. Hon talar om helvetesperioder och om hur svårt det är att skriva och säger att författare är lyckliga när de inte skriver. Ändå skriver hon. Och hon har till och med skrivit en handbok i just hur man skriver. Hennes senaste bok heter ”Så gör jag – Konsten att skriva”. Det är ingen regelrätt faktabok som talar om för oss hur vi ska göra, kanske snarare hur vi inte ska göra. ”Gör inte som jag”, skulle den också kunna heta. Boken består av hennes reflektioner, erfarenheter och känslor kring skrivandet varvat med bilder. Tips, råd och förslag på skrivövningar och böcker får vi naturligtvis också. En inspirationsbok skulle jag vilja kalla den. Boken påminner om hennes loggböcker. Varje sida är som ett kortare blogginlägg. Precis som alltid är hennes språk väldigt direkt. Som läsare upplever man det nästan som att Bodil Malmsten (bokjaget alltså) kliver ur boken och talar direkt till oss. Hon får det skrivna att bli lika levande som det talade. Därför passar också hennes böcker så bra som ljudböcker.

Om skrivarvåndor kan vi också läsa om i ”Priset på vatten i Finistère”, där vi får följa bokjaget Bodil som försöker skriva om sitt första år i paradiset Finistère. På slutet får vi veta att boken som hon har kämpat med att skriva är den vi just har läst. Bodil Malmsten beskriver att alla hennes böcker egentligen är uppbyggda på precis samma sätt, de har samma arkitektur. De består av en mängd byggstenar som hon sedan flyttar runt. Det svåraste är själva hantverket. Karaktärerna har hon alltid. Huvudpersonen vill alltid något och varje bok kretsar kring ett tema. Den förra loggboken, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”, har temat ”flyttning”. Den femte loggboken som hon skriver på nu utgår från temat ”jag bor”. Vissa byggstenar hämtar hon från sin blogg och använder som en slags tidslinje. Men hon tillägger att hon fuskar med tidslinjen för att anpassa den till det hon bygger. Hon utgår från jaget, d.v.s. Bodil Malmstens, handlanden och sedan överför hon det till en berättelse. Då förstorar hon, gör konturer eller förstärker en känsla. Det är det som är hantverket.

Litteraturen har alltid fungerat som en tillflykt för Bodil Malmsten. I litteraturen har någon annan gjort jobbet med att skapa en helhet.” Vi vet inte vad som ska hända i livet, men i konsten är det någon som ger oss en form. Livet har ingen form, det far åt alla håll, det vet man ingenting om”, menar hon. Eric Schüldt undrar varför Bodil Malmsten har velat skapa en sådan helhet. Hon svarar:

Orsaken till att man håller på med något så här dumt och omöjligt är att det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är helt och som man försöker laga”.

Hon visste tidigt att hon kunde finna en tillflykt in i böckernas värld och även om det var död och elände som behandlades i böckerna så var det inte farligt att gå in i den världen. Det var tryggt. Tryggare än verkligheten.

”Jag känner igen mig själv från det att jag var väldigt väldigt liten. Jag har aldrig varit en glad människa. Aldrig. Jag har alltid varit ledsen. Jag är ledsen nu”, berättar Bodil Malmsten.  Det är inte så att hon går omkring och är ledsen hela tiden, men hon är ingen glad människa i grunden. ”Det kanske ingen är”, säger hon undrande. Hon anser inte att hon har blivit mindre ledsen av att vara författare. Hon har fortfarande samma behov av tillflykt. På frågan varför Bodil Malmsten vill vara i andra världar förklarar hon att det just beror på att hon uppfattar sig själv som en ledsen person och därför tycker hon att det är bra att gå in i de andra världarna, där det är ordning och reda. De är färdiggjorda. ”Världen är inte begränsad till min lilla syn på den.”

Traven med böckerna som Eric Schüldt ställde upp i början blir stående där genom hela samtalet och det görs sällan någon djupdykning i någon av böckerna. Istället pratas det om vad som finns på djupet av Marianergraven. Stundtals känns det som att det är Bodil Malmsten som leder samtalet snarare än Eric Schüldt och att han bitvis ägnar mer tid åt egna reflektioner än att överlåta det åt Bodil Malmsten.

När jag ser och hör på Bodil Malmsten är det oerhört svårt att tänka mig att hon fyller 69 år i år. Hennes ögon är pigga, hennes röst kvittrar, hon är nätt och bär en somrig klänning och höga stövlar.  Hon fingrar smånervöst genom hela samtalet på en liten tennskål som hon håller i handen. Det är något flickaktigt över henne, samtidigt som hon bär på erfarenhet, mod och vishet som hon har samlat på sig under livets gång. Hon har humor och hon kan vara arg, särskilt i böckerna.

Jag hoppas att jag blir som Bodil Malmsten när jag blir äldre. Gammal vill jag inte bli. Missförstå mig rätt, jag vill leva så länge jag bara får. Men jag vill inte bli gammal i kropp och själ. Jag vill behålla mitt unga sinne som Bodil Malmsten. Jag vill kunna ta till mig av det nya och inte vara rädd för att bryta invanda mönster. Men att jag skulle bryta upp min tillvaro, ta mitt pick och pack och dra till Finistère eller någon annan del av världen när jag är 50+, det tror jag mig redan nu kunna säga att jag inte kommer att våga. Det krävs en Bodil Malmsten för en sådan sak.

Min vilja är att skriva glädjen, inte att gå omkring och vara glad”, ur ”Priset på vatten i Finistère”.

Bodil Malmstens blogg kan ni följa här: http://finistere.se/

En alldeles ny hemsida är under uppbyggnad: http://bodilmalmsten.se/
Bodilbok

Lite kuriosa: Möbelskaparen Carl Malmsten var Bodils farfar och Kristoffer ”Stuffe” Malmsten från gruppen Fattru är Bodils systerson.

/Mia Kim

Annonser

One thought on “På djupet med Bodil Malmsten

  1. Ping: På djupet med Kristina Lugn | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s