På djupet med Torgny Lindgren

På djupet, med en man som påstår sig fullständigt sakna djupsinne. ”Att skriva är ett sätt att simulera djupsinne och intelligens”, hävdar Torgny Lindgren som har 50 år av författarskap i ryggen. Jag befinner mig på Kulturhuset och På djupet-samtalet mellan Torgny Lindgren och Hans Olav Brenner från norska NRK den 30 januari 2013. I publikhavet ser jag författarkollegor som Bodil Malmsten och Gunilla Bergström.
Herr Lindgren

Hans Olav Brenner frågar om bakgrunden till boken ”Hummelhonung” och Torgny Lindgren berättar att han fick idéen under en tid som tillbringades i Tyskland. Det är för honom en bok om det delade Tyskland. Det magra, fattiga, döende Östtyskland och det feta, svullna, sockerälskande Västtyskland. Upptakten till berättelsen fick han senare i Sverige då han lyssnade på en kvinnlig författare som reste omkring och föreläste om fredsaken inför en oansenlig publik. Hon flyttade in hans berättelse och blev den som berättar hela historien. I boken fick hon inget namn. När boken översattes påpekades det från två språkområden att en person måste ha ett namn. Så i Ryssland och Turkiet heter hon Katarina.

Gemensamt för alla Torgny Lindgrens förläggare som han har haft genom åren är att de har förslagit att han ska skriva sina memoarer. Han säger sig dock inte minnas någonting. Han har inga minnen. Så inleds även hans senaste bok som heter just ”Minnen”:

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte.”

Han vet att andra författare har sparat tidningsutklipp, dagsboksanteckningar och gamla almanackor som de kan använda när de skriver sina memoarer. Torgny Lindgren däremot har inte sparat någonting från sitt förflutna liv. Han har aldrig trott att hans liv skulle ha någon betydelse på det sättet, eller hans gärning heller för den delen. Det enda han har kvar, säger han, är det han ska göra. Det har han kvar. ”Det finns en god sida av att inte har sparat någonting. Man saknar ballast, man rör sig med lätt bagage genom livet, jag har inga tunga väskor att släpa på”, konstaterar han.

”Minnen” är genomkomponerad berättar Torgny Lindgren. Det är ingen slump vilka minnen som finns med i boken. Han är road av musik och lyssnar mycket på musik. En del kompositionsprinciper från musiken spelar en viktig roll för honom när han skriver. Det första som är klart för honom när han sätter sig ner och skriver är kompositionsprinciperna, det är formen. Han använder sig av kontrapunktik som han beskriver är mötespunkter i texten, där ett stämningsläge eller ett begrepp först finns på en sida för att sedan återkomma på ett ställe längre fram i boken. När det upprepas så återklingar det, det uppstår en resonans hos läsaren som skapar en hemkänsla i texten. Samma fenomen finner man i många musikstycken och symfonier.

Hans Olav Brenner nämner då att han tycker att ”Ormens väg på hälleberget” är en väldigt kontrapunktisk bok och Torgny Lindgren håller med. Torgny Lindgren funderar på om han kanske till och med drev det lite för långt i den boken. Han menar att vår benägenhet att utföra plikter väger tyngre än vår egen moral. Det kan alltså vara en plikt att vara ord. Det temat klingar 7-8 gånger i den boken och det kanske var en gång för mycket, tror han. Brenner undrar om boken också handlar om människor som vi inte kan förstå. Han frågar Lindgren om han någon gång har mött en människa som han inte förstår. Torgny Lindgren är snabb med sin replik: ”Vänd på det! Har du någonsin mött en människa som du förstår?” Applåderna och skratten dånar i lokalen som följd.

Formen är nästan allt när Torgny Lindgren skriver. För att göra en jämförelse med husbyggen beskriver han att innan han börjar bygga har han ritningen färdig. Problemet är att man aldrig riktigt lyckas bygga huset såsom ritningen föreställer. Då måste han fråga sig om han ska ändra i ritningen eller om han ska ändra i huset? Det vill säga, ska han ändra i de formella utgångspunkterna eller i texten som han skriver. Hans slutsats är att han alltid ändrar i texten, så att formen består.

Torgny Lindgren beskriver att minnen nästan kan liknas vid hallucinationer. Han menar att vi går omkring och bär på föreställningar; föreställningar om livet, föreställningar om vad som har hänt, föreställningar om vad som ska komma att hända, föreställningar om våra medmänniskor. En del föreställningar kallen vi minnen, en del föreställningar kallar vi fantasier, en del kallar vi drömmar och en del kallar vi hallucinationer. Men alltihop är av samma stoff. Sanningen existerar i nuet och sedan förflyktigas den. Brenner frågar hur länge han har haft den här insikten om minnen. ”När gick det upp för dig?” ”Ingenting har gått upp för mig. Men jag har nog egentligen hela mitt liv sett på omvärlden med skepsis. Jag har aldrig riktigt trott på världen och verkligheten. Det är möjligt att det har att göra med ett alltför intimt umgänge med döden i min barndom. Jag vande mig tanken på att jag inte skulle leva.”  Det Torgny Lindgren syftar på när man han pratar om sitt tidiga umgänge med döden är att han som barn drabbades av tbc och fick tillbringa tid på sanatorium och vara hemma från skolan.

”Det ligger ju i de här tankarna en fruktansvärd pessimism. En pessimism om människans öde och en pessimism om livets mening och livets höghet och storhet. Pessimismen är en utmärkt livshållning. Man blir egentligen aldrig besviken.”

De flesta av Torgny Lindgrens böcker har ändå skrivits i ett muntert stämningsläge. ”Det är den munterhet som livet har unnat mig”, säger han.  Han tycker att det är vansinnigt roligt att skriva och han känner en tacksamhet över att ha fått leva ett skrivande liv, för han har nästan oavbrutet haft roligt. ”Men det syns inte i mina böcker”, säger han på sitt vanliga ironiska vis.

Torgny Lindgren får frågan om det var tillfredställande att skriva ”Minnen” trots allt motstånd han kände till det i början. Han svarar att det är väldigt roligt att göra sådant som ingen tycker att man borde göra. ”Man känner en sorts frihet och nu är jag en fritt skapande människa som gör vad jag vill. Nu gör jag inte det som någon annan tycker att jag ska göra. ”

Hans Olav Brenner framhåller att Torgny Lindgren inte har så höga tankar om det han själv gör, men att han nämner i ”Minnen” allt det som hans morfar har åstadkommit, att det var väldigt mycket och betydelsefullt. Torgny Lindgren förklarar då att han känner en skam över att han bara har suttit böjd över böcker, block och pennor och egentligen inte uträttat någonting. Han har inte köpt skog, grävt diken, inte byggt ett hus med egna händer. Brenner frågar vad alla de böcker Lindgren har skrivit, vad de då representerar. ”En gestaltning av ett människoliv, det är vad det är. En gestaltning av ett tankeliv, ett livsinnehåll. Det var vad jag klarade av att göra”, blir Torgny Lindgrens något vemodiga svar. Detta säger han alltså trots att han är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika författare.

Det var med ”Ormens väg på hälleberget” som Torgny Lindgren fick sitt genombrott som författare. Själv vill han inte tala om genombrott. Han menar att ett författarskap kan ses från två håll, utifrån och då kan tala om priser, genombrott och upplagor. Det andra sättet är att se det inifrån, från den skrivandes egen synvinkel. Då finns inga genombrott och inga priser. Han tror inte att det är priser och liknande som driver en författare. Självironiskt menar han att om man ska fortsätta med sådan envishet i 50 år som han har gjort, kräver det en sorts galenskap. En sjukdom.

Många av berättelserna i Torgny Lindgrens böcker utspelar sig i byar i Västerbottens inland där han själv kommer ifrån. Han berättar att han ständigt längtar hem till Västerbotten, men det känns inte smärtsamt att inte vara där. ”Man ska ha fått smak för Västerbotten i tidig barndom för att längta tid. Det är egentligen obegripligt att en levande människa kan längta dit”, skojar han.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Torgny Lindgren varit ledamot sedan 1991. Torgny Lindgren tonar genast ner märkvärdigheten i det hela och betonar istället att det är ett arbete först och främst. Under ett år har de en enorm mängd stipendier och priser att dela ut och det kräver föreberedelser, att de läser in sig på saker. Det är precis som att sitta i vilken kommitté som helst.

Torgny Lindgrens texter genomsyras ofta av en härlig ironisk ton och humor, även när han skriver om ren ondska. Texterna är väldigt avskalade. Han skriver inte ett ord mer än nödvändigt och meningarna är ofta korta. Samtidigt är hans språk väldigt mustigt och fylligt. Även om känslorna inte beskrivs i ord så känner man dem som läsare. Också under det här samtalet får vi smaka på Torgny Lindgrens ironi, underfundighet och humor. Ibland talar han med eftertänksamhet och ibland är han blixtsnabb med en träffsäker replik.

Hans Olav Brenner var ett utmärkt val av samtalspartner till Torgny Lindgren. Brenner är född 1978 och Lindgren 1938. Två skilda generationer som möts och förenas. Hans Olav Brenner är skicklig på att leda samtalet så att det känns naturligt och avslappnat. Och även Brenner har en träffsäker humor.

Om jag hade haft en morfar eller farfar föreställer jag mig att han hade varit som Torgny Lindgren. Då hade han suttit i en fåtölj framför en öppen spis blossandes på sin pipa. Barnbarnen hade suttit framför honom, förväntansfulla, och med stora ögon och öron lyssnat på när Torgny Lindgren med sin mörka stämma skulle berätta skrönor från en svunnen tid. Det är verkligen inte konstigt att det är han själv som är uppläsare till sina ljudböcker. Han är den som bäst kan ge liv åt sina egna böcker.

I motsats till vad Torgny Lindgren själv hävdar (om än självironiskt) finner jag honom vara en person med mycket djupsinne, en person som vågar ställa svåra filosofiska och moraliska frågor på sin spets. Vare sig Torgny Lindgren själv kommer att minnas denna kväll eller inte, kommer jag i alla fall att bära med dig den som ett varmt minne och jag lämnar Kulturhuset med en stor känsla av respekt. Respekt för en man som har kunnat skriva och ge så mycket till oss läsare under 50 års tid.
Torgny Lindgren

Samtalet finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Annonser

One thought on “På djupet med Torgny Lindgren

  1. Ping: På djupet med Kristina Lugn | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s