På djupet med Bodil Malmsten

Bodil Malmsten är den blivande 69-åringen som bloggar nästan dagligen, som flyttade till Frankrike när hon var över 50 år gammal, som debuterade som författare för närmare 40 år sedan. Och som tydligen är en ledsen person.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Radiojournalisten Eric Schüldt träder in på scenen tillsammans med Bodil Malmsten och en trave med hennes böcker. Han inleder samtalet med att göra en jämförelse med sig själv, om någonting som förändrande hans livs dramatiskt. Och han vill veta om Bodil Malmstens liv förändrades på ett lika drastiskt sätt när samma sak inträffade för henne, dagen då hon tog körkort.  Bodil Malmsten berättar att hon var 52 år när hon tog körkort. Hon tycker att det är fantastiskt, men samtidigt omoraliskt att prata om hur mycket man älskar att köra bil. Hon efterlyser en bil utan bensinmotor och som inte går på batterier som måste laddas stup i kvarten.  Om kärleken till sin Rover kan man läsa om i Bodil Malmstens böcker från Finistère i Frankrike där hon bodde under tio års tid. Nu när hon åter bor i Stockholms innerstad har hon inte längre någon bil.

Eric Schüldt kommer in på skillnaden mellan Bodil Malmstens bokjag och den talande personen Bodil Malmsten som vi möter här i ”På djupet”-samtalet på Kulturhuset den 21 februari. Bodil Malmsten citerar Nobelpristagaren Claude Simon: ”Den person man är när man arbetar, när man sitter med orden, har ingenting med talspråkspersonen att göra”. Likadant är det för Bodil Malmsten. Den skrivande personen gör ett arbete. När man samtalar kan man inte förbereda sig och det går inte heller att förutse vad den andra personen ska säga. Hon tycker inte om intervjusituationer och inte journalister heller för den delen. Bodil Malmsten skriver, från boken ”Priset på vatten i Finistère” och framåt, på ett sätt som gör att det som läsare är förvillande lätt att tro att bokjaget i hennes böcker är densamma som privatpersonen Bodil Malmsten. Många tror kanske därför att de känner Bodil Malmsten och att det som hon skriver skulle vara en slags dagbok. Så är inte riktigt fallet. Malmsten beskriver att hon har två slags läsare, dels de som har läst henne från början och som har följt hennes författarskap och sedan fick hon ny kategori läsare när hon skrev ”Priset på vatten i Finistère”. Läsarna från den senare kategorin är de som kommer fram och säger ”Åh, tack för boken!”, som om det vore den enda boken hon har skrivit. Hon tycker att hennes läsare alltid har en respektgräns och att de inte hoppar på henne och inte heller tror att hon är bokjaget.  Bodil Malmsten känner sig tacksam för sina läsare. Hon har minnen av läsare som hon bär med sig i sitt hjärta hela tiden och som är till hjälp för henne när hon känner sig ledsen eller när skrivandet går dåligt. Även på bloggen, som Bodil Malmstens loggböcker till stor del bygger på, är hon en persona, inte privatpersonen Bodil Malmsten.

Bodil Malmsten beskriver sina skrivarvåndor, att hon väldigt sällan får flow när hon skriver. Hon talar om helvetesperioder och om hur svårt det är att skriva och säger att författare är lyckliga när de inte skriver. Ändå skriver hon. Och hon har till och med skrivit en handbok i just hur man skriver. Hennes senaste bok heter ”Så gör jag – Konsten att skriva”. Det är ingen regelrätt faktabok som talar om för oss hur vi ska göra, kanske snarare hur vi inte ska göra. ”Gör inte som jag”, skulle den också kunna heta. Boken består av hennes reflektioner, erfarenheter och känslor kring skrivandet varvat med bilder. Tips, råd och förslag på skrivövningar och böcker får vi naturligtvis också. En inspirationsbok skulle jag vilja kalla den. Boken påminner om hennes loggböcker. Varje sida är som ett kortare blogginlägg. Precis som alltid är hennes språk väldigt direkt. Som läsare upplever man det nästan som att Bodil Malmsten (bokjaget alltså) kliver ur boken och talar direkt till oss. Hon får det skrivna att bli lika levande som det talade. Därför passar också hennes böcker så bra som ljudböcker.

Om skrivarvåndor kan vi också läsa om i ”Priset på vatten i Finistère”, där vi får följa bokjaget Bodil som försöker skriva om sitt första år i paradiset Finistère. På slutet får vi veta att boken som hon har kämpat med att skriva är den vi just har läst. Bodil Malmsten beskriver att alla hennes böcker egentligen är uppbyggda på precis samma sätt, de har samma arkitektur. De består av en mängd byggstenar som hon sedan flyttar runt. Det svåraste är själva hantverket. Karaktärerna har hon alltid. Huvudpersonen vill alltid något och varje bok kretsar kring ett tema. Den förra loggboken, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”, har temat ”flyttning”. Den femte loggboken som hon skriver på nu utgår från temat ”jag bor”. Vissa byggstenar hämtar hon från sin blogg och använder som en slags tidslinje. Men hon tillägger att hon fuskar med tidslinjen för att anpassa den till det hon bygger. Hon utgår från jaget, d.v.s. Bodil Malmstens, handlanden och sedan överför hon det till en berättelse. Då förstorar hon, gör konturer eller förstärker en känsla. Det är det som är hantverket.

Litteraturen har alltid fungerat som en tillflykt för Bodil Malmsten. I litteraturen har någon annan gjort jobbet med att skapa en helhet.” Vi vet inte vad som ska hända i livet, men i konsten är det någon som ger oss en form. Livet har ingen form, det far åt alla håll, det vet man ingenting om”, menar hon. Eric Schüldt undrar varför Bodil Malmsten har velat skapa en sådan helhet. Hon svarar:

Orsaken till att man håller på med något så här dumt och omöjligt är att det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är helt och som man försöker laga”.

Hon visste tidigt att hon kunde finna en tillflykt in i böckernas värld och även om det var död och elände som behandlades i böckerna så var det inte farligt att gå in i den världen. Det var tryggt. Tryggare än verkligheten.

”Jag känner igen mig själv från det att jag var väldigt väldigt liten. Jag har aldrig varit en glad människa. Aldrig. Jag har alltid varit ledsen. Jag är ledsen nu”, berättar Bodil Malmsten.  Det är inte så att hon går omkring och är ledsen hela tiden, men hon är ingen glad människa i grunden. ”Det kanske ingen är”, säger hon undrande. Hon anser inte att hon har blivit mindre ledsen av att vara författare. Hon har fortfarande samma behov av tillflykt. På frågan varför Bodil Malmsten vill vara i andra världar förklarar hon att det just beror på att hon uppfattar sig själv som en ledsen person och därför tycker hon att det är bra att gå in i de andra världarna, där det är ordning och reda. De är färdiggjorda. ”Världen är inte begränsad till min lilla syn på den.”

Traven med böckerna som Eric Schüldt ställde upp i början blir stående där genom hela samtalet och det görs sällan någon djupdykning i någon av böckerna. Istället pratas det om vad som finns på djupet av Marianergraven. Stundtals känns det som att det är Bodil Malmsten som leder samtalet snarare än Eric Schüldt och att han bitvis ägnar mer tid åt egna reflektioner än att överlåta det åt Bodil Malmsten.

När jag ser och hör på Bodil Malmsten är det oerhört svårt att tänka mig att hon fyller 69 år i år. Hennes ögon är pigga, hennes röst kvittrar, hon är nätt och bär en somrig klänning och höga stövlar.  Hon fingrar smånervöst genom hela samtalet på en liten tennskål som hon håller i handen. Det är något flickaktigt över henne, samtidigt som hon bär på erfarenhet, mod och vishet som hon har samlat på sig under livets gång. Hon har humor och hon kan vara arg, särskilt i böckerna.

Jag hoppas att jag blir som Bodil Malmsten när jag blir äldre. Gammal vill jag inte bli. Missförstå mig rätt, jag vill leva så länge jag bara får. Men jag vill inte bli gammal i kropp och själ. Jag vill behålla mitt unga sinne som Bodil Malmsten. Jag vill kunna ta till mig av det nya och inte vara rädd för att bryta invanda mönster. Men att jag skulle bryta upp min tillvaro, ta mitt pick och pack och dra till Finistère eller någon annan del av världen när jag är 50+, det tror jag mig redan nu kunna säga att jag inte kommer att våga. Det krävs en Bodil Malmsten för en sådan sak.

Min vilja är att skriva glädjen, inte att gå omkring och vara glad”, ur ”Priset på vatten i Finistère”.

Bodil Malmstens blogg kan ni följa här: http://finistere.se/

En alldeles ny hemsida är under uppbyggnad: http://bodilmalmsten.se/
Bodilbok

Lite kuriosa: Möbelskaparen Carl Malmsten var Bodils farfar och Kristoffer ”Stuffe” Malmsten från gruppen Fattru är Bodils systerson.

/Mia Kim

Ingen Rut här, bara läxhjälp till alla!

Jag blir innerligt glad att se att Kulturhuset anordnar läxhjälp varje onsdag på TioTretton, mellan 15-19, fram till mitten av maj. Skolarbete ska ske i skolan, men när allt inte hinns med där eller när mer träning behövs, så är läxhjälp något som alla som behöver, ska kunna ta del av.

Det finns gratis läxhjälp på fler och fler ställen runtom i Stockholm, och det gör mig stolt att Kulturhuset också befinner sig på denna solidaritetens arena!

Anslagstavlan

1 glas 1

2 överblick

Längst ner i Kulturhuset på bottenvåningen hänger det en stor anslagstavla där det trängs en stor mängd meddelanden, jag har gått förbi här många gånger men aldrig läst på tavlan förrän nu. Men hur är tavlan egentligen organiserad? Hur länge kan man ha saker uppsatta? Finns det någon struktur eller är det djungelns lag? De enda instruktioner jag ser är att man ska använda häftstift och ingen häftpistol.

3 häft

4 kyckling

5 ner

Det är ett väldigt koncentrat av olika sorters kulturyttringar. Här trängs meddelanden om psykologer, teaterföreställningar, utställningar, skivmässor, improvisationsteatrar, dansteatrar, föreläsningar, konserter,  festivaler, målarresor, skrattåterbäringar, kurser för lärarvikarier, danskurser, målarkurser och ännu mera kurser! Här finns så mycket saker att det skulle kunna hålla en sysselsatt i flera år framåt.

/Peter Schaub

6 neg space

7 raoul nära

8 huvor

Supermarket

Centrum för fotografi

Centrum för fotografi visar fotografi och video av Michelle Eistrup (Danmark), Jon Benjamin Tallerås (Norge), Susanna Majuri (Finland), Oscar Furbacken (Sverige).

Susanna Majuri (born 1978, lives in Helsinki) shows works from the series Imaginary Homeland. © S Majuri

Susanna Majuri (born 1978, lives in Helsinki) shows works from the series Imaginary Homeland. © S Majuri

Den bakre monterväggens fyra stora fotografier av Susanna Majuri fångar besökarens blick, min i alla fall. Majuris bilder visar mig en drömvärld. Fotografierna är inte det man har vant sig vid genom åren inom det fotografiska fältet. Det dubbelexponeringslika sättet att bygga bilden tekniskt förenas med bildens estetik, estetik som synonym till vackert, utan att bli banalt. Tvärtom, Susanna Majuri skapar ett unikt bildspråk, nästan som en egen genre inom modern fotografi.

Majuri är en del av nätverket, konceptet ”The Helsinki School”
http://www.helsinkischool.fi/helsinkischool/artist.php?id=9029

http://www.centrumforfotografi.se/

http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen

Den Improviserade Schlagerfestivalen

Den Improviserade Schlagerfestivalen ska strax dra igång och jag och min kompis hänger med var sitt glas vin i foajén utanför Hörsalen. Människorna som minglar runt omkring oss består av en salig blandning åldrar och stilar, och tycks inte ha någon gemensam nämnare mer än att de gillar improvisationsteater – eller schlager – eller kanske både och. Förväntan hänger i luften, och killen i dörren har dagen till ära hängt på sig en fluffig fjäderboa. Jag pratar med en av arrangörerna och får höra att evenemanget vuxit rejält efter framförandet på Kulturhustaket i somras, nu finns ett helt band med på scenen, och medan vi väntar bjuder Ola Aurell på foajéunderhållning.

Vi upptäcker ganska snart att vi är i minoritet, jag och min kompis. Paret som frågar om de får dela bord med oss blir nästan förvånade när de upptäcker att vi aldrig sett Den Improviserade Schlagerfestivalen. Själva är de inne på sjätte eller sjunde året, och det är tydligt att de är lite stolta över att de vet hur allt går till. Själva försöker vi hitta på skojiga låttitlar som vi skriver på lappar och lägger i en korg, med förhoppning om att just vårt verk blir det som artisterna senare ska framföra. Det går så där. Det är bara att inse att vi är noviser på området. När vi sedan satt oss i den fullpackade salongen och konferencieren Johan Humlesjö kollar vilka som sett denna schlagerfestival tidigare så räcker tre fjärdedelar av publiken upp handen. Som en stor glad familj, hinner jag tänka. Sen brakar spektaklet igång.

Det tar inte många sekunder innan jag och min kompis är helt med på noterna. Vi fnissar och skrattar precis som alla andra; fascineras över detta ledord nu som styr hela kvällen; häpnar över improvisatörernas mod och snabbtänkthet, förmågan att blunda och hoppa rakt ut, spotta ur sig roliga texter utan ens några sekunders betänktetid. Falsettsång och roliga skrik, skutt och invecklade danssteg, improviserat hångel på scenen – ju mer vi skrattar och applåderar, desto mer släpper artisterna loss. Jag gillar denna fullständiga hyllning till nuet, som känns fräscht i dessa tidevarv när till och med dokusåpor följer manus. Men i improvisationen finns också något genuint, som en blinkning till äldre tider där man kunde äga en middagsbjudning genom att bjuda på de kvickaste replikerna.

Scenen är fulsnyggt schlagerpimpad med gigantiska (plast)växter som halvt döljer fyrmannabandet – det ser ut som om de spelar i en djungel – en bred trapp är uppbyggd för deltagarna att sitta på, och en djup länsfåtölj à la Arne Weise står längst fram vid scenkanten. Därifrån styr Johan Humlesjö med säker hand kvällens show, berättar små (mycket fantasifulla) anekdoter om varje artist, drar lappar med musikgenres – country, disco, bollywood – och därefter en låttitel, sen är det bara för improvisatören att kasta sig ut. Publiken avgör genom jubel eller handklapp vilket bidrag som går vidare och vilket som hamnar i Dödens Grupp. Själva tävlingsmomentet är både viktigt och inte; förlorarna får lika delar kärlek som vinnarna, och båda får dessutom en ny chans med en ny låt. Dessutom bjuds publiken efter pausen på lite andra improvisationsövningar, om vi nu mot förmodan inte skulle ha blivit tillräckligt bitna. Mycket roligt!

Duell mellan Helena Lindegren och Christoffer Strandberg

Till att börja med antecknar jag låttitlar – ”Det var inte jag”, ”Jag flyger bland molnen”, ”Det blev 103”, ”Det kommer någon snart”, ”Skatter”, ”Klara, färdiga, stopp” – men efter en stund släpper jag det och lyssnar bara. Två improvisatörer utmärker sig lite extra genom fyndiga rim och fantastiskt kroppsspråk – Helena Lindegren och Christoffer Strandberg – och hamnar så småningom mycket rättvist i final mot varandra. När Strandberg tar hem segern med sin 70-talsballad om en punschveranda får killen som skrivit det vinnande bidraget komma fram för applåder och blommor. Sedan är det dags för en repris av numret och vi fnissar och undrar hur han ska lyckas – kommer han ens ihåg vad han sjöng nyss? Men Strandberg är kvicktänkt och kör på både engelska och finska, en skön blinkning till Eurovision Song Contest, och jublet vet inga gränser.

Christoffer Strandberg

Den improviserade Schlagerfestivalen är att jämföra med en berg- och dalbana – det är bara att hålla i sig och hänga med. Och när man kliver av, rödmosig och vimmelkantig, så vill man genast åka igen. Ett stort tack till Stockholms Improvisationsteater, och till det duktiga bandet som bidrog till skönt sväng på scenen. Tack även till kostymören som skapade en oförglömlig kavalkad av fantastiska kreationer från olika årtionden och världsdelar!

Läs mer om Stockholms Improvisationsteater

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen