Dagboksanteckningar från ett källarhål

DavidWiberg_Linnea

Jag började i fel ände. Eller kanske i rätt. Jag läste boken först innan jag funderade över vem David Wiberg är och hur karaktären Linnea uppstod. Visst hade jag sett humorkollektivet Varanteatern på tv, men det var evigheter sedan och jag tyckte det var så där. Att Wiberg under tio års tid gestaltat den 16-åriga emotjejen Linnea på olika scener i landet hade gått mig spårlöst förbi.

Vilken tur då att jag i min stora kärlek till ungdomsböcker lite slarvigt plockade upp ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” och snabbt plöjde den. Wow! Så var min känsla nästan från första sidan. Det här är fan briljant! Så tänkte jag, nej, så kände jag, eftersom boken gick rakt in i hjärtat. Och därför befann jag mig igår på Bibliotek Plattan för att lyssna på David Wiberg samtala med journalisten Jens Liljestrand.

Publiken består av en blandad skara. Några av dem verkar vara teaterentusiaster; de har sett och tyckt om Linnea på scenen, och jag inser snart att jag är en av få som läst boken. Den är alltså nyare än jag trodde, och den private David Wiberg är lite som ett hemligt kort som Jens Liljestrand nu ska visa upp. Men först inleder Wiberg som Linnea. Han drar upp den svarta munkjackan över sitt rakade huvud och spretar med sina svartmålade naglar. Läser trevande, med Linneas lite osäkra röst, en sida ur boken. Roligt. Men mest sorgligt. Och en igenkänningsfaktor för vem som helst som minns sina ungdomsår.

Det är 165 dagar kvar till Peace & Love-festivalen. 16-åriga Linnea sitter någonstans i en källare och för dagboksanteckningar. Hennes självkänsla svajar, hon är för lång och har ett fult munsår som alla i hela världen tittar på, hon har en cp-bror och föräldrar som lägger sig i för mycket. Hon har det jobbigt med bästisen Janine, är olyckligt kär i A, har en klump i magen, och alla hennes uppsatser på svenskan handlar om ångest. Hon är alldeles underbar i all sin osäkerhet, och man inte kan låta bli att älska henne.

Liljestrand drar nu hela bakgrunden, talar om hur han själv sett Linnea på scenen och tyckt det varit fruktansvärt roligt. Wiberg får frågan om hur hans alter ego uppstod, och han berättar om när Varanteatern för tio år sedan skulle uppträda på Arvikafestivalen och behövde en tjejkaraktär, och hur han då drog på sig lila peruk och blev Linnea, en vegan som inte kunde använda svåra ord på rätt sätt. Efteråt tyckte han inte att han gjort henne rättvisa, och människan Linnea växte fram och blev till monologen ”Svart tulpan”. Något Wiberg gjorde som motvikt till alla tramsiga kvinnor med falsettröst som översvämmat både scener och tv.

– Det kunde ju lätt blivit en Tiffany Persson av Linnea, men det ville jag inte, säger Wiberg. Att han hyser stor respekt för sin karaktär lyser igenom under hela samtalet, kanske han till och med älskar henne en smula, och det är förmodligen därför Linnea är så trovärdig. Hon är ömsint skildrad både på scen och i romanform, och Wiberg är modig nog att inte tramsa bort henne.

På frågan hur en snart fyrtioårig man kan förvandlas till Linnea och göra det så övertygande svarar Wiberg att kroppsspråket och mimiken föll sig naturligt, han behövde aldrig anstränga sig för att bli en tonårstjej, i efterhand tycks han nästan förvånad över att humorn och frågorna kring den handlar så mycket om kön. För honom var det viktigast att skapa en person, inte en flicka. Jag förstår vad han menar.

Här skär det sig lite. Dynamiken mellan de två männen är inte helt hundra. Wiberg är lågmäld och funderar länge över varje fråga medan Liljestrand pratar snabbt och mycket, och när Liljestrand jämför scenhumorn i ”Svart tulpan” med buskis och börjar prata om Robert Gustafsson så ser jag att Wiberg inte riktigt är med på noterna. Jämförelsen med karaktärer som Sune och Adrian Mole känns också krystad och konstig – varför i stället inte nämna författare som Sara Kadefors, Jenny Jägerfeld, Ulrika Lidbo eller Johanna Nilsson? – och där rynkar jag på pannan och undrar hur det här ska sluta.

Så glimrar det till igen. Samtalet glider in på ålder, och även om jag i vanliga fall tycker vi svenskar lägger för stor vikt vid detta så är det intressant att höra Wiberg erkänna att han blivit bättre som Linnea ju fler år som gått. Att han fått mer kontakt med sitt osäkra jag, och kanaliserat de känslorna till sitt alter ego. Att han plockat mycket av kompisproblematiken från tiden 25-30 år i stället för från sina skolår som man kanske skulle kunna tro. För boken ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” handlar mycket om vänskap och om hur svårt det är att veta vilken roll man ska spela. Wiberg pekar också på att Linnea själv inte alltid är så schysst, hon är fruktansvärt egocentrisk och missar många gånger när folk i hennes omgivning mår dåligt.

När frågan återigen glider in på kön och Liljestrand undrar vad Wibergs två barn tycker om att pappa målar naglarna och åker iväg för att spela tonårstjej, så kontrar Wiberg med att det förmodligen inte är konstigare än att pappa reser till Sydostasien i en vecka för att ha möte med en massa andra gubbar. Publiken skrattar. David Wiberg framstår som en sympatisk och ödmjuk person, och mitt intryck är att han har en djup förståelse för människans svagheter och känslostormar, oavsett ålder och kön. Just att han vågar dra fram de där pinsamheterna – de pretentiösa dikterna i byrålådan, eller snokandet på FB för att få reda på vad andra personer skrivit om en själv – gör att det blir en mycket sann och utelämnande roman.

– Vem ska läsa den här boken, för vem har du skrivit den? Liljestrand ställer kvällens viktigaste fråga, den som jag själv funderat över. Wiberg tänker en lång stund men svarar sedan enkelt: – Alla. Sedan förtydligar han att han skrivit den för sin egen skull, men att den borde funka för läsare från 13-14 år upp till medelålders män och kvinnor, och jag tänker att han förmodligen har rätt. Så kallade ungdomsböcker är svåra att stoppa in i fack, det är böcker skrivna av vuxna för ungdomar, ibland vinner de priser för att de är så bra på att vara ungdomliga, men priserna är instiftade och utdelade av andra vuxna, så vem kan egentligen veta? Personligen tycker jag att det bästa vore att helt strunta i kategorisering av böcker, att vi bara läste dem för att de var bra, men hur skulle det se ut? Den här boken kommer att få läsare från två skilda grupper av människor: de som sett och skrattat åt karaktären Linnea på scenen (vuxna), och de som inte gjort det och som inte bryr sig ett skit (ungdomar, eller barnsliga vuxna, som jag).

I efterhand har jag förstås sett David Wiberg göra Linnea, och han gör det verkligen helt fantastiskt. Han blir den här osäkra tonårstjejen utan att man egentligen vet hur det går till, och är precis lika övertygande som i romanform. Samtidigt tänker jag att för egen del så var det bra att min läsning inte färgades av några förutfattade meningar. Bara tanken på ännu en man som spexar till det genom att göra en festlig kvinnoroll kunde lätt ha fått mig att missa den här pärlan.

Fyrtio minuter går snabbt, och när publiken efter samtalet får chansen att ställa frågor uppstår ett generat mumlande. Även om jag själv vill tala om för alla runt omkring mig hur bra boken är så blir jag precis som Linnea: stum och röd om kinderna. Folk börjar bryta upp, jag är själv på väg därifrån men så tänker jag skärpning, Mia! och går fram till Wiberg för att ge honom det beröm han förtjänar. Både för boken och för ett bra och underhållande samtal. Jag lovar dessutom att rekommendera ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” till alla jag känner, så nu gör jag det: LÄS DEN!

Mer om David Wiberg:
http://www.davidwiberg.se/

Se David som Linnea:
Svart tulpan – Fredrik och Lo
Svart tulpan – Cornelius

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s