Körkarlen av Victor Sjöström med musik av Matti Bye

Körkarlen

Förra veckan visades Victor Sjöströms stumfilmsklassiker ”Körkarlen” från 1921 på Klarabiografen. Visningen anordnades av Bibliotek Film & Musik, och en överraskande stor publik fanns på plats i salongen. ”Körkarlen” är baserad på Selma Lagerlöfs roman och blev nyligen framröstad som den bästa svenska filmen genom tiderna i filmtidskriften FLM. Jag vet inte om jag håller med, men det är en klassiker, absolut. Det tar heller inte lång tid för publiken att ”vänja” sig vid den gryniga bilden, det långsamma tempot, och den överdrivna mimiken hos skådespelarna på duken. Trots att filmen är snart hundra år gammal så rymmer den stor dramatik. Mycket beroende på Matti Byes fantastiska filmmusik.

Att jag ens går och ser ”Körkarlen” igen beror mycket på just Matti Bye. Har man en gång sett en svartvit film med en livs levande pianist i salongen så vill man knappt använda begreppet stumfilm igen, eftersom stum ju syftar på något ljudlöst. Även om ingen talade i äldre svartvita filmer så visades de aldrig under tystnad. Tvärtom. Salongerna fylldes av musik från ensamma pianister eller en hel ensemble och skapade olika upplevelser beroende på dagsform eller lokal, nästan på samma sätt som teater. Själv har jag sett filmer ackompanjerade av tre olika pianister i Cinematekets regi, men det är Matti Bye jag minns. Hans fantastiska känsla för vad som händer på duken, hans blandning mellan klassiska ackord och fri improvisation, det lekfulla som vågar vara både romantiskt och dramatiskt. Att sitta i en biosalong med en ensam pianist och några tända stearinljus skapade för mig filmmagi på en ny nivå, och ett tag gick jag och såg flera stumfilmer i månaden. Sedan dess har jag alltid hajat till om Matti Byes namn dykt upp på tv eller i filmsammanhang. Han har en sådan tydlig musikalisk profil som för mig också utlovar hög kvalitet, ungefär på samma sätt som Nino Rota eller John Williams.

Den version av ”Körkarlen” som nu visas är en restaurerad version från 1998 där Matti Bye skrivit filmmusiken. Just detta höjer verkligen upplevelsen ett snäpp. Balansen är perfekt: musiken tar inte över men hjälper ändå berättelsen framåt, och jag tror hela publiken märker hur väl allt fungerar tillsammans. Även tystnaderna som uppstår är genomtänkta och vältajmade. Efter halva filmen hör jag till och med en man bakom mig viska ljudligt till sin kompis ”vilken bra filmmusik” och jag kan inte låta bli att le.

Naturligtvis ska jag berömma Victor Sjöström också. Han spelar själv den försupne David Holm som på väg mot undergången får besök av Körkarlen/Dödens tjänare, som visar upp vilka konsekvenser Holms handlingar får. Det är en känslomässig resa genom ett liv som kunde ha levts annorlunda, och visst tänker man på Charles Dickens och hans Ebenezer Scrooge. Av en komplex historia lyckas Sjöström skapa en spännande berättelse, och trots dess många olika skikt är det aldrig oklart för åskådaren var vi befinner oss. I denna filmversion har de olika delarna i berättelsen tintats i olika nyanser, och det underlättar förstås. Övertoningarna mellan de döda och deras andar kan tyckas enkla, men upplevdes av dåtidens publik som oerhört sofistikerade. Realismen vävs ihop med det övernaturliga utan några synliga skarvar, och jag kan förstå varför ”Körkarlen” fått sin klassikerstatus.

Värt att nämna är scenen där David Holm forcerar en låst dörr med en yxa. Om den känns bekant så beror det på att Stanley Kubrick gjort den känd för en större publik – han kopierade den rakt av till sin skräckfilm ”The Shining” där Jack Nicholson med samma vansinniga blick hugger sig igenom en låst dörr.

Victor Sjöström

Lindsey Stirling på Studion

En svarthårig Tingeling på speed, med halvhjärtade bensparkar, men med ett alldeles fulländat charmerande uppträdande på Studions scen. Kvällens kungliga uppenbarelse – Lindsey Stirling som Nördarnas Drottning – har sålt ut och säljer in sin välkomponerade American dream till en lättbehagad svensk publik.

Jag hade inte en aning om vem denna youtubestjärna var för ett par månader sen, men tackar både vännen David och min egen musikjägarinstinkt för att jag stiftat en helt ny bekantskap, som jag dock är ganska kluven till. Publiken hyllar Stirling unisont från den sekund hon intar scen, och hyllandet ökar i hetsighet för varje violinstinn minut som går, men jag fattar inte grejen. Visst, hon är söt som socker, en duktig violinist, gör gott för barnen i Kenya (under en låt projiceras filmklipp från en resa dit) och hon gör lagom surrealistiska videos. Och så hennes nisch – hon använder violinen i rock- och popgenren som huvudinstrument. Ingen sång – bara violinen och sin egen utstrålning.

Men….det är ju fortfarande bara andras låtar hon gör om, ibland inte ens särskilt mycket, vilket i mina ögon gör henne till en lite ovanligare typ av coverartist. Att i ca en timmes tid lyssna på violinlåt efter violinlåt med endast trummor eller keybords som komp blir enformigt och det blir inte bättre av att man känner igen låtarna som spelas upp – snarare tvärtom.

Publiken kräver naturligtvis ett extranummer och jublet får Studion att vibrera när Lindsey Stirling kommer ut med en svart halvmask för ansiktet och spelar The Phantom of the Opera.

Studion är en bra konsertlokal, men jag är inte övertygad om Stirlings storhet som konsertartist. Hon har kallats youtubefenomen och det är kanske det hon ska fortsätta bygga sin storhet på. Men å andra sidan – hon har fått chansen att leva rockstjärneliv – jag skulle också tagit den!

Kulturhusshopen

skyltfönster 1 översikt

Högst upp i Kulturhuset bredvid fotoutställningen ligger Kulturhusshopen som är en systershop till butiken som ligger längst ner vid plattan = Sergels torg. Här finns konstböcker, souvenirer, vykort och annat gott och blandat. En stor del av böckerna hör ihop med fotoutställningar i lokalerna intill.

skyltfönster 2 lejon

stålmannen

böcker fönstret

Själva shopen är lite mörk, men den lyses upp av olika montrar och skyltfönster. Här går det bra att läsa också, det finns stolar som man kan sitta i och läsa eller bara ta det lugnt. Från denna lokal är det dessutom fin utsikt över Sergels torg och fontänen.

tom of fin stol

utsikt

Jag frågar killen bakom kassan vad som är på gång i huset och han berättar att det snart blir konstmässa i de lokaler bredvid som brukar ha fotoutställningar. Han berättar också att Kulturhuset ska bygga en klimatanläggning vid Galleri 3 vilket innebär att de kan låna och visa upp riktig konst eftersom sådana tavlor behöver rätt fuktighet för att de ska hålla i längden.

bild 1

När jag ändå var där så ville jag köpa något, jag slog till på ett dubbelnummer av filmtidningen FLM som listar de 25 bästa svenska filmerna, detta var ett bra köp!

bok flm

/Peter Schaub

Dagboksanteckningar från ett källarhål

DavidWiberg_Linnea

Jag började i fel ände. Eller kanske i rätt. Jag läste boken först innan jag funderade över vem David Wiberg är och hur karaktären Linnea uppstod. Visst hade jag sett humorkollektivet Varanteatern på tv, men det var evigheter sedan och jag tyckte det var så där. Att Wiberg under tio års tid gestaltat den 16-åriga emotjejen Linnea på olika scener i landet hade gått mig spårlöst förbi.

Vilken tur då att jag i min stora kärlek till ungdomsböcker lite slarvigt plockade upp ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” och snabbt plöjde den. Wow! Så var min känsla nästan från första sidan. Det här är fan briljant! Så tänkte jag, nej, så kände jag, eftersom boken gick rakt in i hjärtat. Och därför befann jag mig igår på Bibliotek Plattan för att lyssna på David Wiberg samtala med journalisten Jens Liljestrand.

Publiken består av en blandad skara. Några av dem verkar vara teaterentusiaster; de har sett och tyckt om Linnea på scenen, och jag inser snart att jag är en av få som läst boken. Den är alltså nyare än jag trodde, och den private David Wiberg är lite som ett hemligt kort som Jens Liljestrand nu ska visa upp. Men först inleder Wiberg som Linnea. Han drar upp den svarta munkjackan över sitt rakade huvud och spretar med sina svartmålade naglar. Läser trevande, med Linneas lite osäkra röst, en sida ur boken. Roligt. Men mest sorgligt. Och en igenkänningsfaktor för vem som helst som minns sina ungdomsår.

Det är 165 dagar kvar till Peace & Love-festivalen. 16-åriga Linnea sitter någonstans i en källare och för dagboksanteckningar. Hennes självkänsla svajar, hon är för lång och har ett fult munsår som alla i hela världen tittar på, hon har en cp-bror och föräldrar som lägger sig i för mycket. Hon har det jobbigt med bästisen Janine, är olyckligt kär i A, har en klump i magen, och alla hennes uppsatser på svenskan handlar om ångest. Hon är alldeles underbar i all sin osäkerhet, och man inte kan låta bli att älska henne.

Liljestrand drar nu hela bakgrunden, talar om hur han själv sett Linnea på scenen och tyckt det varit fruktansvärt roligt. Wiberg får frågan om hur hans alter ego uppstod, och han berättar om när Varanteatern för tio år sedan skulle uppträda på Arvikafestivalen och behövde en tjejkaraktär, och hur han då drog på sig lila peruk och blev Linnea, en vegan som inte kunde använda svåra ord på rätt sätt. Efteråt tyckte han inte att han gjort henne rättvisa, och människan Linnea växte fram och blev till monologen ”Svart tulpan”. Något Wiberg gjorde som motvikt till alla tramsiga kvinnor med falsettröst som översvämmat både scener och tv.

– Det kunde ju lätt blivit en Tiffany Persson av Linnea, men det ville jag inte, säger Wiberg. Att han hyser stor respekt för sin karaktär lyser igenom under hela samtalet, kanske han till och med älskar henne en smula, och det är förmodligen därför Linnea är så trovärdig. Hon är ömsint skildrad både på scen och i romanform, och Wiberg är modig nog att inte tramsa bort henne.

På frågan hur en snart fyrtioårig man kan förvandlas till Linnea och göra det så övertygande svarar Wiberg att kroppsspråket och mimiken föll sig naturligt, han behövde aldrig anstränga sig för att bli en tonårstjej, i efterhand tycks han nästan förvånad över att humorn och frågorna kring den handlar så mycket om kön. För honom var det viktigast att skapa en person, inte en flicka. Jag förstår vad han menar.

Här skär det sig lite. Dynamiken mellan de två männen är inte helt hundra. Wiberg är lågmäld och funderar länge över varje fråga medan Liljestrand pratar snabbt och mycket, och när Liljestrand jämför scenhumorn i ”Svart tulpan” med buskis och börjar prata om Robert Gustafsson så ser jag att Wiberg inte riktigt är med på noterna. Jämförelsen med karaktärer som Sune och Adrian Mole känns också krystad och konstig – varför i stället inte nämna författare som Sara Kadefors, Jenny Jägerfeld, Ulrika Lidbo eller Johanna Nilsson? – och där rynkar jag på pannan och undrar hur det här ska sluta.

Så glimrar det till igen. Samtalet glider in på ålder, och även om jag i vanliga fall tycker vi svenskar lägger för stor vikt vid detta så är det intressant att höra Wiberg erkänna att han blivit bättre som Linnea ju fler år som gått. Att han fått mer kontakt med sitt osäkra jag, och kanaliserat de känslorna till sitt alter ego. Att han plockat mycket av kompisproblematiken från tiden 25-30 år i stället för från sina skolår som man kanske skulle kunna tro. För boken ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” handlar mycket om vänskap och om hur svårt det är att veta vilken roll man ska spela. Wiberg pekar också på att Linnea själv inte alltid är så schysst, hon är fruktansvärt egocentrisk och missar många gånger när folk i hennes omgivning mår dåligt.

När frågan återigen glider in på kön och Liljestrand undrar vad Wibergs två barn tycker om att pappa målar naglarna och åker iväg för att spela tonårstjej, så kontrar Wiberg med att det förmodligen inte är konstigare än att pappa reser till Sydostasien i en vecka för att ha möte med en massa andra gubbar. Publiken skrattar. David Wiberg framstår som en sympatisk och ödmjuk person, och mitt intryck är att han har en djup förståelse för människans svagheter och känslostormar, oavsett ålder och kön. Just att han vågar dra fram de där pinsamheterna – de pretentiösa dikterna i byrålådan, eller snokandet på FB för att få reda på vad andra personer skrivit om en själv – gör att det blir en mycket sann och utelämnande roman.

– Vem ska läsa den här boken, för vem har du skrivit den? Liljestrand ställer kvällens viktigaste fråga, den som jag själv funderat över. Wiberg tänker en lång stund men svarar sedan enkelt: – Alla. Sedan förtydligar han att han skrivit den för sin egen skull, men att den borde funka för läsare från 13-14 år upp till medelålders män och kvinnor, och jag tänker att han förmodligen har rätt. Så kallade ungdomsböcker är svåra att stoppa in i fack, det är böcker skrivna av vuxna för ungdomar, ibland vinner de priser för att de är så bra på att vara ungdomliga, men priserna är instiftade och utdelade av andra vuxna, så vem kan egentligen veta? Personligen tycker jag att det bästa vore att helt strunta i kategorisering av böcker, att vi bara läste dem för att de var bra, men hur skulle det se ut? Den här boken kommer att få läsare från två skilda grupper av människor: de som sett och skrattat åt karaktären Linnea på scenen (vuxna), och de som inte gjort det och som inte bryr sig ett skit (ungdomar, eller barnsliga vuxna, som jag).

I efterhand har jag förstås sett David Wiberg göra Linnea, och han gör det verkligen helt fantastiskt. Han blir den här osäkra tonårstjejen utan att man egentligen vet hur det går till, och är precis lika övertygande som i romanform. Samtidigt tänker jag att för egen del så var det bra att min läsning inte färgades av några förutfattade meningar. Bara tanken på ännu en man som spexar till det genom att göra en festlig kvinnoroll kunde lätt ha fått mig att missa den här pärlan.

Fyrtio minuter går snabbt, och när publiken efter samtalet får chansen att ställa frågor uppstår ett generat mumlande. Även om jag själv vill tala om för alla runt omkring mig hur bra boken är så blir jag precis som Linnea: stum och röd om kinderna. Folk börjar bryta upp, jag är själv på väg därifrån men så tänker jag skärpning, Mia! och går fram till Wiberg för att ge honom det beröm han förtjänar. Både för boken och för ett bra och underhållande samtal. Jag lovar dessutom att rekommendera ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” till alla jag känner, så nu gör jag det: LÄS DEN!

Mer om David Wiberg:
http://www.davidwiberg.se/

Se David som Linnea:
Svart tulpan – Fredrik och Lo
Svart tulpan – Cornelius

John Smith: Associations (1975)

screen1

Den brittiska filmaren John Smith har skapat en film som visas nu på Screen där en berättarröst med lugn och pedagogisk brittisk accent talar om associationer mellan det lingvistiska språket och de bilder från tidsskrifter som passerar (text från psykologen Herbert H. Clarks essä ”Word Associations and Linguistic Theory”). I filmen så förekommer bilder som inte har att göra med texten men plötsligt så hör bilderna ihop med orden, det är till och med flera bilder på ett ord. Sedan så blir det mer oassocierat och förvirrat igen. Det intressanta här är att när synkroniseringen ökar mellan ord och bild, då ökar också mitt intresse för filmen, jag undrar vilka bilder ska komma fram nu?

screen2

screen3

Alla ord är inte lika lätta i berättelsen så det hade fungerat bra med svenska eftertexter tänkte jag först, men å andra sidan krävs det full koncentration på själva skärmen så då blir undertexter mest i vägen. Vitsen med det hela är att förstå hur text och bild måste fungera tillsammans för att man ska kunna tolka och skapa en egen berättelse utifrån det man ser. Det kändes tänkvärt att utsättas för detta bildexperiment, det är lätt att ta för givet att bild och text hör ihop. Det som jag samtidigt funderar på är hur lätt det kan vara att påverka mottagaren suggestivt med innehållet så länge bilderna hör ihop med orden, här finns ett stort utrymme för såväl reklam som propaganda.

/Peter Schaub