Livet är underbart – favorit i repris?

JamesStewart

Förra julen var jag och såg ”It’s A Wonderful Life” på Klarabiografen strax innan jul (läs vad jag skrev om filmen här). När jag nu upptäcker att filmen återigen visas på Kulturhuset blir jag sugen på att se om den. Naturligtvis hänger det ihop med årstiden. Jag som aldrig haft någon koppling till denna amerikanska julfilm, och plötsligt drar tankarna iväg utan att jag kan hjälpa det. ”Om man skulle ta och skapa sig en tradition”. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Jag får med mig en kompis och vi bestämmer träff utanför Klara. Tar plats i salongen, sjunker ner i biomörkret. Killen som presenterar filmen frågar om någon i publiken var på plats förra året, jag räcker upp handen och känner mig smått nördig. Eller är jag det?

Att prata om traditioner och trygghet är lite gammeldags. Ordet har också på senare tid varit överrepresenterat hos konservativa och invandrarfientliga partier – vi måste hålla på våra svenska traditioner – och vi som inte vill förknippas med sådana tankar vill gärna bejaka förändring och nya impulser. Att vara modern innebär att ibland välja bort det gamla, att hålla på spontaniteten, att kunna kasta loss på bara några sekunder. Men ändå. All denna frihet skulle inte vara möjlig om vi inte hade några fasta ankarpunkter i livet.

Ordet tradition är latinskt och betyder ungefär överlämnande. Det syftar på hur vi lämnar vårt sociala och kulturella arv vidare i form av seder och bruk, synsätt och värderingar. Mer specifikt betecknar det sedvänjor och normer som återupprepas genom släktled och samhällsskikt. De flesta traditioner förändras under tid, vi utvecklar gamla vanor eller lägger till nya.

Julen får mig alltid att fundera, eftersom den är en sådan märklig hybrid mellan totalkommers och superkonservatism. Årsskiftet innebär också ett sorts bokslut, och det är naturligt att reflektera över året som gått. Över nu och då. Allt detta far genom mitt huvud medan filmen åter rullas upp i salongen. Är jag för eller emot traditioner? Ska jag nu se ”It’s A Wonderful Life” även nästa år?

Filmen är ovanligt lång – över två timmar – och fast jag tror att jag kommer att gäspa och längta efter upplösningen så upptäcker jag att den är minst lika underhållande den här gången. Om inte mer. Trots amerikansk superkonservatism, många böner till Gud och hyllningar till kärnfamiljen och traditioner så håller den. De unga tjejerna bredvid oss skrattar hysteriskt varje gång något riktigt otidsenligt dyker upp (fåniga svordomar, överbeskyddande mödrar, spontana dansutbrott, den kurviga tjejen som får karlar att vissla och bilar att tvärbromsa), men det suckas också här och var i salongen, och min gråtmilda kompis måste låna näsdukar av mig.

Personligen tycker jag bättre om Karl-Bertil Jonsson. Lite mer svensk, lite mer åt vänster. Men James Stewart och Karl-Bertil har det gemensamt att de försöker klamra sig fast vid julens ursprungliga budskap även om det till att börja med inte går riktigt som de tänkt sig. Skalar man bort allt som är otidsenligt så är det en klassisk julsaga med allt som hör till.

För er som inte sett ”Livet är underbart” så går den på SVT idag. Se James Stewart spela över, skratta lite åt kläderna och svordomarna, var glada åt att en hel del har hänt sedan 1946. Eller skit i tv:n och umgås med familjen i stället. Hur som helst, ha en god fortsättning önskar Mia och Besökarna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s