Boksamtal om Peter Kagerlands ”Ny våg”

"Ny våg"av Peter Kagerland

Det är så gott som fullsatt på Bibliotek Film & Musik, och jag konstaterar snabbt att det är en högst intern historia. De flesta känner eller känner igen varandra, själv hejar jag på fyra-fem personer och identifierar några till. Så gott som alla verkar vara födda på 60-talet, så gott som alla var med och kan relatera till detta som Peter Kagerlands bok ”Ny våg” handlar om: den svenska punk/new wave/synthvågen 1977-1982.

Boken kom i augusti och är ett ovärderligt tidsdokument med fakta om över 500 band, varav många idag fallit i glömska då de bara gav ut en singel. Framför allt visar ”Ny våg” upp den attityd och gör-det-själv-anda som format inte bara de som växte upp med punken, utan också banat väg för efterföljande generationer.

Medverkande på scenen är förutom författaren Peter Kagerland själv även Johan Johansson (KSMB bland annat) och Ann Carlberger (Pink Champagne). Stämningen är familjär innan samtalet ens börjat, och på något sätt illustrerar det på många sätt vad tiden handlade om: gemenskap.

På frågan om hur mycket arbete som ligger bakom en sådan här imponerande dokumentation berättar Kagerland att han lite naivt trodde på två-tre års research, något som snabbt växte till åtta års materialsamlande. Totalt blev det nästan tio år från start till slut, och det var många inklusive han själv som undrade om det ens skulle bli någon bok. Kagerland påpekar dock att han inte gjort allt jobb på egen hand. Han startade projektet tillsammans med Mats Jönsson från Göteborgsbandet Attentat, och har haft hjälp av flera gästskribenter från olika städer i Sverige.

Alla medverkande band har blivit kontaktade, och att bara leta rätt på personerna bakom obskyra namn och singelutgåvor har varit det som krävt mest tid och ansträngning.
– Många musiker hade ju pseudonymer, eller så hette de Anders Pettersson eller Stefan Svensson. Jag vågar inte ens gissa hur många personer jag har ringt för att fråga om de spelade i punkband i slutet av 70-talet. Det var lite som att leka detektiv, berättar Kagerland.

Punkband från över 100 svenska städer finns representerade i boken, och Johansson frågar vad som karaktäriserade de olika städerna. Kagerlands sammanfattning blir att Skåne var dystrare och mörkare, Göteborg var Status Quo på dubbel hastighet, och Stockholm var allt samtidigt.

Ann Carlberger berättar att Pink Champagne och Tant Strul var lite som kvinnorörelsens lillasystrar. Hon använder motvilligt ordet ”tjejband” i brist på bättre.
– Visst hade kvinnorörelsen på sätt och vis banat väg för oss tjejer. Vi behövde inte göra så mycket, kämpa på samma sätt, utan tog deras ideal och gick vidare. Men det var inte alla som gillade oss, och det var tufft att vara tjej inom musikvärlden. Idag blir vi ofta slarvigt kallade för ”det feministiska punkbandet”. Vadå? Vi utgick självklart ifrån att alla var feminister, inklusive killarna. Vi hade ingen särskild ståndpunkt, vi bara spelade. Trist att i efterhand marginaliseras, tycker Carlberg.
– Kan inte alla bara sluta fokusera på vad som finns under brallorna när man gör musik? säger Johansson.

Festivalkulturen kom igång på allvar i och med punkrörelsen. Man kunde till exempel hyra en spellokal tillsammans – Medborgarhuset (nuvarande Debaser Medis) kostade 600-700 kr för en kväll, och skickade man vykort till Aftonbladet och Expressen så skrevs det två rader om konserten och 700 personer dök upp. Man spelade på dörren och fick precis ihop till hyran. Ännu vanligare var att ett gäng band samlades någonstans och spelade gratis, kanske på en gräsmatta eller på ett lastbilsflak. Någon tanke på att tjäna pengar fanns inte. För att få el till mickar och förstärkare (om sådana fanns) bröt man ibland upp elskåp eftersom ingen visste vem man skulle ringa och fråga.
– Det är därför det är så svårt att ta betalt i Stockholm, allt är färgat av hur det var då. Folk förväntar sig att det ska vara gratis, se på Vattenfestivalen till exempel, säger Johansson.

Alla tre tror att punkrörelsen hängde samman med att detta var den första generationen som inte hade någon föreningskultur. Ungdomarna behövde göra något tillsammans, och punkvågen spred sig snabbt eftersom den skapade en stark vi-känsla. I media har det i efterhand framställts som att det var två motsatta falanger: de politiska banden (med rötterna i proggen) som sjöng på svenska, och de med rockstjärneattityd som sjöng på engelska.
– Det fanns egentligen inga motsättningar, säger Johansson. Alla spelade tillsammans. Det är ungefär som när jag blir uppringd av P1 och de vill göra ett reportage om punken. De säger att de vill få fram bredden, men sedan intresserar de sig ändå bara för Ebba Grön, KSMB och Oasen.

Kagerland skrev alltså boken för att visa upp hur bred den svenska punkvågen var, och vilket stort inflytande den hade på många i landet. Någon i publiken pekar på hur viktig integrationen mellan musik och fanzines var. Micke Borg som finns på plats får kliva fram och berätta om hur han startade tidningen RIP, och genom en kompis fixade de första numren på Husmoderns kopieringsapparat. Tidningen såldes sedan i musikaffärer för 5 kr och spreds snabbt ut i landet. Punk handlade mycket om attityd och inställning, och även om alla inte gjorde musik så drevs de med av den kreativa kraften. Punkvågen har till exempel fostrat både journalister, författare och andra kreatörer.
– Journalisterna bakom de mest lästa fanzinen har i många fall gjort mer väsen av sig idag än musikerna, flikar Johansson in.
– Vi hade kul tillsammans. Egentligen var det ett bra klimat, säger Carlberg.

På frågan varför alla slutade 1982 finns inget enkelt svar. Några spelade i band en kort period av sitt liv, sedan ville de göra något annat. Andra körde slut på sig genom turnéer, sprit och droger. Med alltför många spelningar och alltför dåligt gage blev det ett riktigt hundliv.
– Vissa band jag har kontaktat kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket, berätta Kagerland. Musikscenen förändrades också, från gör-det-.själv-andan till något mer pretentiöst, och som i alla rörelser fanns bara en viss livslängd innan vågen ebbade ut.

Alla slutade förstås inte. Johan Johansson är en av de få som fortfarande turnerar och lever på sin musik, även om det från början aldrig fanns några planer på att musicerandet skulle leda någonstans.
– Det var helt enkelt jävligt kul att spela. Till sist blev det så mycket att jag upptäckte att jag inte hade tid att ha ett riktigt jobb.

Boken ”Ny våg” innehåller även en bonus-CD med tidigare (i stort sett) outgivet material från 33 svenska band, och frågan kommer från publiken om det inte finns mer outgiven punkmusik? Sanningen är att det tyvärr är svårt att hitta. Många mastertejper är borta, man spelade in sin singel och därefter raderades originalen. Det fanns inte heller samma dokumentation som idag, det spelades till exempel sällan in livetejper. Om någon orkar leta är det nog lådor med kassettband på vindar och i källarförråd man bör gå igenom.

Svensk punk har idag högt anseende utomlands. Drygt tio år senare kom den andra punkvågen, och har levt vidare sedan dess. Band som till exempel Asta Kask turnerar flitigt och spelar i Colombia och Japan, trots att de sjunger på svenska. Punk har blivit en exotisk exportvara, både nyare och äldre band.
– Många jag ringt upp har ingen aning om att deras band blivit populära utanför Sveriges gränser. De slängde sin sista låda vinyl senast de flyttade och blir riktigt snopna när de får höra att deras singel idag är en raritet som går för tusen spänn utomlands, berättar Kagerland.

Timmen går snabbt och är mycket underhållande. Samtalet blir just ett samtal och inte en intervju med frågor och svar. Skratten är många och de flesta – inklusive jag själv – nickar och känner igen oss. Oavsett vilken stad vi vuxit upp i kan vi relatera till egna historier och minnen.

Efteråt byter jag några ord med en gammal bekant. Han säljer fortfarande vinylskivor och säger att han känner sig som någon från Antikrundan när han ska berätta för yngre vad han sysslar med. Jag skrattar men förstår precis vad han menar. Samtidigt är det inte ett dugg sorgligt; punkvågen och dess efterföljare genererar fortfarande en stor kraft, och trots att Kulturhusets boksamtal handlar om svunna tider så känns det inte särskilt nostalgiskt, tvärtom. Jag går hem och inser att jag definitivt är en produkt av denna tid, och på något sätt gör det mig glad och stolt.

Är man intresserad av svensk musikhistoria så kan jag varmt rekommendera boken ”Ny våg” av Peter Kagerland. Den består inte bara av en djupdykning i den svenska punken utan ger också en stark ögonblicksbild av ett Sverige i förändring.

Skateboard, en löst hängande slips och kajalmålat hakkors på kinden, allt kunde tolkas med en koppling till punk. Medan kvällstidningarna gottade sig i schabloner letade ungdomar efter tecken och spår. Vad är punk, vad gör man, var gör man det? Så här tidigt fick man ta vad som bjöds. Stockholm var inte större än så.

Annonser

2 thoughts on “Boksamtal om Peter Kagerlands ”Ny våg”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s