Tårarna slutar inte för att samhället säger förlåt till de AIDS-drabbade

1 december 2012. World Aids Day. Kulturhuset, bibliotek Plattan.

images-1

För lite drygt ett år sedan såg jag dokumentären We were here på Stockholms filmfestival. Jag skrev om filmen i november. Sedan dess har jag spetsat öronen när jag hört något, fokuserat blicken när jag läst något som handlar om AIDS. Jag tror att mitt intresse handlar om problematiken som blandar biologi med samhälle. Det faktum att en sjukdom, som faktiskt är en biologisk mekanism och därmed inte har något med moral att göra – kunde (och fortfarande idag kan) väcka så starka reaktioner. Bädda för moraliska ställningstaganden. En, kanske, ökad vilja hos människor att klamra sig fast vid konventioner. Som om detta med sexualitet inte var nog knepigt som det är. Nyligen intervjuade jag en kvinna vars man dog i AIDS 1987. Hon levde med smittan utan att själv ha blivit smittad. Från en dag till en annan skulle hon handskas med de skamkänslor som hennes man kände, och de skuldkänslor hon själv hade, för att hon plötsligt var rädd för att bli smittad av den hon älskade mest.

I år är det 30 år sedan den första personen i Sverige registrerades som smittad av HIV. Det är också trettio år sedan det första dödsfallet av AIDS. Jonas Gardells bok och teveserie Torka aldrig tårar utan handskar kommer när ämnet är som mest på tapeten. Precis som SVT:s dokumentär Smittad. På Kulturhuset uppmärksammas World Aids Day den 1 december med föredrag, teater och film i arrangemang av Botkyrka ungdomsmottagning; Hiv-Sverige; Lafa – enheten för sexualitet och hälsa, Stockholms läns landsting; Infektionsmottagning 2, Karolinska Universitetssjukhuset; Nationellt kunskaps- och resurscentrum för barn och unga med hiv; Posithiva gruppen; samt Sesammottagningarna.

WAD2Janne Nordstedt från Afrikagruppen pratar om sambandet mellan AIDS och sexualitet, och hur viktigt det, för ett preventivt arbete, är att börja prata med unga människor om sexualitet. Han säger att arbetet måste drivas i rätt riktning. Och med rätt riktning menas att prata om 1) sexualitet 2) den faktiska fysiska sexakten 3) konsekvenser. Janne Nordstedt hävdar att felet med sexualundervisningen i skolan är att man börjar med att prata om konsekvenserna – med skräckpropaganda om farliga sjukdomar försöker man få unga människor att hålla på sig. Men vad bryr man sig om farliga sjukdomar, om man är ung och osäker och villrådig och aldrig fått ligga?

Janne Nordstedt ger ett exempel på en händelse han var med om när han jobbade på en ungdomsmottagning. En eftermiddag kom en 24-årig kille in och viftade med ett papper. Det var ett sådant där besked om smittspårning som skickas till en om någon misstänker att man fått en könssjukdom. Killen i fråga ropade glatt i väntrummet att han kanske hade klamydia, och därför ville testa sig. Han fick ett test och det visade sig vara negativt. Janne undrade hur det kom sig att han verkat så munter över det där brevet, någon vecka tidigare. Det visade sig att killen aldrig haft sex tidigare. För honom var klamydiatestet sålunda ett bevis på att han var normal. Med detta exempel konstaterar Janne Nordstedt hur viktigt det är att också tala om sexualitet när man talar om könssjukdomar. Utan ett öppet samtalsklimat kan man aldrig komma åt själva sjukdomsspridningen, menar han.

Som karaktärerna Rasmus och Benjamin (som man känner igen från  Torka aldrig tårar utan handskar) läser Björn Elgerdoch och Kristofer Kamiyasu en scen ur Gardells pjäs Ömheten. Föreställningen har premiär på Stadsteatern om ett par veckor, i regi av Jonna Nordenskiöld. Hon berättar kort om handlingen. Ömheten utspelar sig under två dagar, 1987 och 1988. Den första är när Rasmus föräldrar kommer till Stockholm för att fira sonens födelsedag, men istället för tindrande tacksamhetsbetygelser får de veta att han är homosexuell. Den andra dagen är en av de allra sista i Rasmus liv och det är en scen härur som spelas upp. Rasmus befinner sig bortom allt hopp. Fullständigt håglös, skräckslagen, handlingsförlamad. När Benjamin kommer hem berättar han hur han tidigare under dagen förberett ett självmord i badkaret. Benjamin försöker prata med Rasmus, övertyga honom om att han älskar honom trots smittan. Men hur hjälper man en pojkvän som vet att han snart ska dö i en oöverstigligt skamfylld sjukdom? När Rasmus kräver att Benjamin ska säga att han älskar honom, kommer responsen lite för sent. Kan man älska en person som man tror är smittad av en dödligt farlig sjukdom, på samma sätt som man älskat en frisk?

WAD

Häromdagen sa en person i min närhet att anledningen till att vi plötsligt börjar fälla tårar för vad som hände för trettio år sedan är att vi befinner oss i ett samhällsklimat där det varit impopulärt att förhålla sig känslosamt till samhällsproblem. Vi har, som han uttryckte det, lärt oss att hålla ett linjärt förhållningssätt till svåra saker. Vi kommer ingen vart om vi sitter och är medkänslosamma. Jag vet inte om han har rätt. Det är ett faktum att frågan om AIDS har nått de flesta stugor den här hösten i och med Jonas Gardells teveserie. Det tror jag är viktigt. Inte minst för att bidra till ett sådan öppet samtalsklimat, som Janne Nordstedt efterlyser. Inte bara i fråga om AIDS, utan lika mycket beträffande sexualitet och konventioner. Sara Edeheim skriver i DN 21/11 2012 en intressant artikel där hon hävdar att serien rymmer ett visst mått av narcissism. Frågan har att göra med hur vi bör handskas med samtidshistorien. Vad är det egentligen som är viktigt att belysa, när vi blickar tillbaka på det som hände för trettio år sedan?

När jag hör på Ekot att Miljöpartiet kräver en ursäkt från regeringen till de som smittades av HIV på 1980-talet, häpnar jag. Miljöpartiet hävdar att de HIV-smittade kränktes av samhället och dess institutioner. Det stämmer med högsta sannolikhet att många drabbade behandlades illa. Men, av vilka då? En sjukdom som man inte visste något om – hur skulle man kunna veta hur man skulle hantera den? Vad hade man själv gjort? Skammen som pådyvlades de HIV-smittade hade sin grogrund i moralism, en gammaldags syn på sexualitet. Homofobi. Allt det där som på 80-talet hade börjat luckras upp. Tagits fram i ljuset och ifrågasatts. Mer och mer. Tills det stora bakslaget kom – smittan. Att människor då fann det som en enkel väg att återgå till föråldrade idéer som menade att den kyske är fri från synd och att en sexuellt överförd sjukdom därmed bevisar motsatsen, är kanske inte så konstigt.

För precis som den kvinna jag intervjuade sa om sin man, gjorde beskedet om HIV att hennes största passion i livet förvanskades till föremål för rädsla och äckel. Kärleken blev, poff, en levande död. Då var det inte okomplicerat att kyssas. Men det hade inte så mycket att göra med samhället och dess institutioner. De visste lika lite som hon. Och vad tjänar det till att nu pådyvla skuld och skam på dem som levde nära smittan, och  överlevde?

Annonser

One thought on “Tårarna slutar inte för att samhället säger förlåt till de AIDS-drabbade

  1. Ping: Tårarna slutar inte för att samhället säger förlåt till de AIDS-drabbade « Hedvig Ljungar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s