Gott Slut 2012 och Gott Nytt 2013!

2012 har för mig varit ett år fullt av intryck och erfarenheter, privat och professionellt, förnuftsmässigt och känslomässigt, och inte minst estetiskt och kulturellt.

Stockholm är en fantastisk stad att bo i om man vill uppleva livet med alla sina sinnen, och Kulturhuset ska ha en eloge för att kunna erbjuda allmänheten så mycket, för oftast inga pengar alls. Att hela tiden blanda högt och lågt, lätt och svårt och med ett aldrig sinande utbud av olika barnverksamheter, utställningar, konserter, dans, författarsamtal, samhällsdebatter, konstnärliga workshops, filmfestival, och ja, you name it, är att dra ett stort strå till den livsnödvändiga kulturberikande stacken, som vi alla borde slänga oss i lite oftare.

Under året som gått har jag förtrollats av videokonst, fascinerats av schackspelarna bakom rulltrappan, grottat ner mig i graffitiutställningar, imponerats av Lena Anderssons och Nina Björks samhällsanalyser, och sett dansare använda sina kroppar på ett magiskt sätt. Och så har jag bara varit. Strosat, upptäckt, låtit känslan leda mig in i Kulturhusets olika rum. Och där har jag ibland hittat nya rum, även hos mig själv.

Med Kate Bush som symbol för den hybrid av konstnärliga uttryck som Kulturhuset är önskar jag Gott Nytt År och med förhoppningar om ett minst lika bra kulturår 2013!

 

Katarzyna Kozyra

dubbel 2

om bänk 2

I entrén till utställningen Katarzyna Kozyra finns en stor skärm som visar en rödhårig kvinna i full cheerleaderutstyrsel dansande i ett omklädningsrum för killar. Vid första anblick tänker jag att det är just sådan här kultur som drar åt sig fördomar för de som inte är insatta. Konstnären bakom utställningen heter Katarzyna Kozyra som är polska. Hennes konstutställningar är kontroversiella i Polen och har skapat debatt där. För att förstå hela utställningen ska man nog läsa broschyren som ligger i entrén, där förklaras de olika videoinstallationerna, det är mycket om kroppen och hur vi ser på oss själva. Men egentligen behöver man inte förstå hela utställningen, det kan finnas ett värde i upplevelsen ändå, precis som man ser en svår film utan att man får allt förklarat i förväg.

vita skärm 1

vit skärm närbild

När man går vidare in i utställningen kommer man till ett stort rum med vita skärmar utplacerade i olika vinklar och på de visas ett antal nakna suddiga människor som går på rad. Vad menas med det här? Måste nog titta i broschyren… Andra filmer i hörnen av lokalen visar en resa till Jerusalem, närbilder på sminkningar och rakningar samt en film om operamänniskor i fina kostymer. Det finns även tavlor på en cancersjuk naken kvinna i sängen som poserar.

underifrån 2

bad 1

Längre in kommer den lugnare delen av utställningen som visar ett badhus i Budapest med män och gubbar som går omkring i badlakan och hoppar i vattnet (filmat med dold kamera). Längst in visas den både skumma och lustiga filmen Summertale, en sorts sagoberättelse med dvärgar, svampar, trollkarlar och diverse krimskrams. Jag tror den sistnämnda filmen var bäst och roligast.

dv måne

dv nära

dv tittar svamp

dv trollkarl 1

Hur som helst, den som vill se något svårbegripligt men intressant får skynda sig till Kulturhuset eftersom utställningen bara håller på till och med den 6 januari 2013.

/Peter Schaub

Livet är underbart – favorit i repris?

JamesStewart

Förra julen var jag och såg ”It’s A Wonderful Life” på Klarabiografen strax innan jul (läs vad jag skrev om filmen här). När jag nu upptäcker att filmen återigen visas på Kulturhuset blir jag sugen på att se om den. Naturligtvis hänger det ihop med årstiden. Jag som aldrig haft någon koppling till denna amerikanska julfilm, och plötsligt drar tankarna iväg utan att jag kan hjälpa det. ”Om man skulle ta och skapa sig en tradition”. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Jag får med mig en kompis och vi bestämmer träff utanför Klara. Tar plats i salongen, sjunker ner i biomörkret. Killen som presenterar filmen frågar om någon i publiken var på plats förra året, jag räcker upp handen och känner mig smått nördig. Eller är jag det?

Att prata om traditioner och trygghet är lite gammeldags. Ordet har också på senare tid varit överrepresenterat hos konservativa och invandrarfientliga partier – vi måste hålla på våra svenska traditioner – och vi som inte vill förknippas med sådana tankar vill gärna bejaka förändring och nya impulser. Att vara modern innebär att ibland välja bort det gamla, att hålla på spontaniteten, att kunna kasta loss på bara några sekunder. Men ändå. All denna frihet skulle inte vara möjlig om vi inte hade några fasta ankarpunkter i livet.

Ordet tradition är latinskt och betyder ungefär överlämnande. Det syftar på hur vi lämnar vårt sociala och kulturella arv vidare i form av seder och bruk, synsätt och värderingar. Mer specifikt betecknar det sedvänjor och normer som återupprepas genom släktled och samhällsskikt. De flesta traditioner förändras under tid, vi utvecklar gamla vanor eller lägger till nya.

Julen får mig alltid att fundera, eftersom den är en sådan märklig hybrid mellan totalkommers och superkonservatism. Årsskiftet innebär också ett sorts bokslut, och det är naturligt att reflektera över året som gått. Över nu och då. Allt detta far genom mitt huvud medan filmen åter rullas upp i salongen. Är jag för eller emot traditioner? Ska jag nu se ”It’s A Wonderful Life” även nästa år?

Filmen är ovanligt lång – över två timmar – och fast jag tror att jag kommer att gäspa och längta efter upplösningen så upptäcker jag att den är minst lika underhållande den här gången. Om inte mer. Trots amerikansk superkonservatism, många böner till Gud och hyllningar till kärnfamiljen och traditioner så håller den. De unga tjejerna bredvid oss skrattar hysteriskt varje gång något riktigt otidsenligt dyker upp (fåniga svordomar, överbeskyddande mödrar, spontana dansutbrott, den kurviga tjejen som får karlar att vissla och bilar att tvärbromsa), men det suckas också här och var i salongen, och min gråtmilda kompis måste låna näsdukar av mig.

Personligen tycker jag bättre om Karl-Bertil Jonsson. Lite mer svensk, lite mer åt vänster. Men James Stewart och Karl-Bertil har det gemensamt att de försöker klamra sig fast vid julens ursprungliga budskap även om det till att börja med inte går riktigt som de tänkt sig. Skalar man bort allt som är otidsenligt så är det en klassisk julsaga med allt som hör till.

För er som inte sett ”Livet är underbart” så går den på SVT idag. Se James Stewart spela över, skratta lite åt kläderna och svordomarna, var glada åt att en hel del har hänt sedan 1946. Eller skit i tv:n och umgås med familjen i stället. Hur som helst, ha en god fortsättning önskar Mia och Besökarna!

Serieteket presenterar: Nina Hemmingsson

IMG_1279[1]

Vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att det är Seriernas Tid nu. Galago slår nya prenumerantrekord, Liv Strömqvist gör parallell karriär som radiosatiriker och samhällskritiker och Sara Granérs planekonomiska utbrott säljer slut på förlaget. Och Nina Hemmingsson bara fortsätter leverera briljanta svärtade enrutare om mänsklighetens kval.

Söndagsslasket kan delvis ha påverkat publiktillströmningen till eftermiddagens intervju med Nina Hemmingsson, men de allra flesta har så klart tagit sig till Bibliotek Plattan för att höra just henne filosofera om livet och allt under 60 minuters andäktighet. Det är fullt och förväntan hög.

Och det börjar bra – Ida Säll som intervjuar verkar till en början lika intresserad av sin gäst som vi, men sen planar energin långsamt ut till 41 minuters lojt fört samtal, där hela Sälls kroppsspråk förtar känslan att det är rätt person som är på rätt plats. Nina Hemmingsson märker antingen ingenting eller är själv upptagen med att få balans i samtalet.

I alla fall är Hemmingsson öppen och rak i sina beskrivningar av sitt liv och leverne – hon läser inte mycket andra serier, och det finns faser, lägen, då hon inte ens läser kulturdelen, för att inte bli störd i sitt skapande, sin tolkning av världen. Och en stor tolkare av den världen är ”Hon”. Hon med pupillösa ögon, med håriga ben och en rättframhet som såklart skrämmer.

Hennes senaste ”Det är svårt att vara Elvis i Uppsala” (2012) är en samling av både tidiga och sena alster och huvudperson är givetvis en normbrytare. Hon nöjer sig aldrig med att anpassa sig och Hemmingsson kallar henne vid ”ett slags samvete”.

”Att teckna är att rita en värld som man bestämmer över”, säger Hemmingsson. Precis så är det nog med alla kreativa uttryck – att skapa något som bara du har tolkningsföreträde till. Allt annat är gissningar eller känslotillstånd. Och gott nog är väl det!

 

 

Boksamtal om Peter Kagerlands ”Ny våg”

"Ny våg"av Peter Kagerland

Det är så gott som fullsatt på Bibliotek Film & Musik, och jag konstaterar snabbt att det är en högst intern historia. De flesta känner eller känner igen varandra, själv hejar jag på fyra-fem personer och identifierar några till. Så gott som alla verkar vara födda på 60-talet, så gott som alla var med och kan relatera till detta som Peter Kagerlands bok ”Ny våg” handlar om: den svenska punk/new wave/synthvågen 1977-1982.

Boken kom i augusti och är ett ovärderligt tidsdokument med fakta om över 500 band, varav många idag fallit i glömska då de bara gav ut en singel. Framför allt visar ”Ny våg” upp den attityd och gör-det-själv-anda som format inte bara de som växte upp med punken, utan också banat väg för efterföljande generationer.

Medverkande på scenen är förutom författaren Peter Kagerland själv även Johan Johansson (KSMB bland annat) och Ann Carlberger (Pink Champagne). Stämningen är familjär innan samtalet ens börjat, och på något sätt illustrerar det på många sätt vad tiden handlade om: gemenskap.

På frågan om hur mycket arbete som ligger bakom en sådan här imponerande dokumentation berättar Kagerland att han lite naivt trodde på två-tre års research, något som snabbt växte till åtta års materialsamlande. Totalt blev det nästan tio år från start till slut, och det var många inklusive han själv som undrade om det ens skulle bli någon bok. Kagerland påpekar dock att han inte gjort allt jobb på egen hand. Han startade projektet tillsammans med Mats Jönsson från Göteborgsbandet Attentat, och har haft hjälp av flera gästskribenter från olika städer i Sverige.

Alla medverkande band har blivit kontaktade, och att bara leta rätt på personerna bakom obskyra namn och singelutgåvor har varit det som krävt mest tid och ansträngning.
– Många musiker hade ju pseudonymer, eller så hette de Anders Pettersson eller Stefan Svensson. Jag vågar inte ens gissa hur många personer jag har ringt för att fråga om de spelade i punkband i slutet av 70-talet. Det var lite som att leka detektiv, berättar Kagerland.

Punkband från över 100 svenska städer finns representerade i boken, och Johansson frågar vad som karaktäriserade de olika städerna. Kagerlands sammanfattning blir att Skåne var dystrare och mörkare, Göteborg var Status Quo på dubbel hastighet, och Stockholm var allt samtidigt.

Ann Carlberger berättar att Pink Champagne och Tant Strul var lite som kvinnorörelsens lillasystrar. Hon använder motvilligt ordet ”tjejband” i brist på bättre.
– Visst hade kvinnorörelsen på sätt och vis banat väg för oss tjejer. Vi behövde inte göra så mycket, kämpa på samma sätt, utan tog deras ideal och gick vidare. Men det var inte alla som gillade oss, och det var tufft att vara tjej inom musikvärlden. Idag blir vi ofta slarvigt kallade för ”det feministiska punkbandet”. Vadå? Vi utgick självklart ifrån att alla var feminister, inklusive killarna. Vi hade ingen särskild ståndpunkt, vi bara spelade. Trist att i efterhand marginaliseras, tycker Carlberg.
– Kan inte alla bara sluta fokusera på vad som finns under brallorna när man gör musik? säger Johansson.

Festivalkulturen kom igång på allvar i och med punkrörelsen. Man kunde till exempel hyra en spellokal tillsammans – Medborgarhuset (nuvarande Debaser Medis) kostade 600-700 kr för en kväll, och skickade man vykort till Aftonbladet och Expressen så skrevs det två rader om konserten och 700 personer dök upp. Man spelade på dörren och fick precis ihop till hyran. Ännu vanligare var att ett gäng band samlades någonstans och spelade gratis, kanske på en gräsmatta eller på ett lastbilsflak. Någon tanke på att tjäna pengar fanns inte. För att få el till mickar och förstärkare (om sådana fanns) bröt man ibland upp elskåp eftersom ingen visste vem man skulle ringa och fråga.
– Det är därför det är så svårt att ta betalt i Stockholm, allt är färgat av hur det var då. Folk förväntar sig att det ska vara gratis, se på Vattenfestivalen till exempel, säger Johansson.

Alla tre tror att punkrörelsen hängde samman med att detta var den första generationen som inte hade någon föreningskultur. Ungdomarna behövde göra något tillsammans, och punkvågen spred sig snabbt eftersom den skapade en stark vi-känsla. I media har det i efterhand framställts som att det var två motsatta falanger: de politiska banden (med rötterna i proggen) som sjöng på svenska, och de med rockstjärneattityd som sjöng på engelska.
– Det fanns egentligen inga motsättningar, säger Johansson. Alla spelade tillsammans. Det är ungefär som när jag blir uppringd av P1 och de vill göra ett reportage om punken. De säger att de vill få fram bredden, men sedan intresserar de sig ändå bara för Ebba Grön, KSMB och Oasen.

Kagerland skrev alltså boken för att visa upp hur bred den svenska punkvågen var, och vilket stort inflytande den hade på många i landet. Någon i publiken pekar på hur viktig integrationen mellan musik och fanzines var. Micke Borg som finns på plats får kliva fram och berätta om hur han startade tidningen RIP, och genom en kompis fixade de första numren på Husmoderns kopieringsapparat. Tidningen såldes sedan i musikaffärer för 5 kr och spreds snabbt ut i landet. Punk handlade mycket om attityd och inställning, och även om alla inte gjorde musik så drevs de med av den kreativa kraften. Punkvågen har till exempel fostrat både journalister, författare och andra kreatörer.
– Journalisterna bakom de mest lästa fanzinen har i många fall gjort mer väsen av sig idag än musikerna, flikar Johansson in.
– Vi hade kul tillsammans. Egentligen var det ett bra klimat, säger Carlberg.

På frågan varför alla slutade 1982 finns inget enkelt svar. Några spelade i band en kort period av sitt liv, sedan ville de göra något annat. Andra körde slut på sig genom turnéer, sprit och droger. Med alltför många spelningar och alltför dåligt gage blev det ett riktigt hundliv.
– Vissa band jag har kontaktat kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket, berätta Kagerland. Musikscenen förändrades också, från gör-det-.själv-andan till något mer pretentiöst, och som i alla rörelser fanns bara en viss livslängd innan vågen ebbade ut.

Alla slutade förstås inte. Johan Johansson är en av de få som fortfarande turnerar och lever på sin musik, även om det från början aldrig fanns några planer på att musicerandet skulle leda någonstans.
– Det var helt enkelt jävligt kul att spela. Till sist blev det så mycket att jag upptäckte att jag inte hade tid att ha ett riktigt jobb.

Boken ”Ny våg” innehåller även en bonus-CD med tidigare (i stort sett) outgivet material från 33 svenska band, och frågan kommer från publiken om det inte finns mer outgiven punkmusik? Sanningen är att det tyvärr är svårt att hitta. Många mastertejper är borta, man spelade in sin singel och därefter raderades originalen. Det fanns inte heller samma dokumentation som idag, det spelades till exempel sällan in livetejper. Om någon orkar leta är det nog lådor med kassettband på vindar och i källarförråd man bör gå igenom.

Svensk punk har idag högt anseende utomlands. Drygt tio år senare kom den andra punkvågen, och har levt vidare sedan dess. Band som till exempel Asta Kask turnerar flitigt och spelar i Colombia och Japan, trots att de sjunger på svenska. Punk har blivit en exotisk exportvara, både nyare och äldre band.
– Många jag ringt upp har ingen aning om att deras band blivit populära utanför Sveriges gränser. De slängde sin sista låda vinyl senast de flyttade och blir riktigt snopna när de får höra att deras singel idag är en raritet som går för tusen spänn utomlands, berättar Kagerland.

Timmen går snabbt och är mycket underhållande. Samtalet blir just ett samtal och inte en intervju med frågor och svar. Skratten är många och de flesta – inklusive jag själv – nickar och känner igen oss. Oavsett vilken stad vi vuxit upp i kan vi relatera till egna historier och minnen.

Efteråt byter jag några ord med en gammal bekant. Han säljer fortfarande vinylskivor och säger att han känner sig som någon från Antikrundan när han ska berätta för yngre vad han sysslar med. Jag skrattar men förstår precis vad han menar. Samtidigt är det inte ett dugg sorgligt; punkvågen och dess efterföljare genererar fortfarande en stor kraft, och trots att Kulturhusets boksamtal handlar om svunna tider så känns det inte särskilt nostalgiskt, tvärtom. Jag går hem och inser att jag definitivt är en produkt av denna tid, och på något sätt gör det mig glad och stolt.

Är man intresserad av svensk musikhistoria så kan jag varmt rekommendera boken ”Ny våg” av Peter Kagerland. Den består inte bara av en djupdykning i den svenska punken utan ger också en stark ögonblicksbild av ett Sverige i förändring.

Skateboard, en löst hängande slips och kajalmålat hakkors på kinden, allt kunde tolkas med en koppling till punk. Medan kvällstidningarna gottade sig i schabloner letade ungdomar efter tecken och spår. Vad är punk, vad gör man, var gör man det? Så här tidigt fick man ta vad som bjöds. Stockholm var inte större än så.

A day in the world

Fotoutställningen A day in the world är ett fotoexperiment/utställning där folk från hela världen har tagit kort av sin vardag under ett helt dygn, den 15 maj 2012.

ny bild 1

bild 5

06 juice

En tidskapsel byggd för att stå emot tidens tand kommer att fyllas med fotografierna i form av en fotobok på engelska, en dator med alla bilder högupplösta samt ett urval av bilderna utprintade. Denna tidskapsel kommer att lagras i Falu koppargruva och den kommer att kunna fortsätta beskådas där av de som besöker gruvan.

08 kap1

bild 3

Meningen är att någon eller några ska hitta denna kapsel i framtiden, kanske de ska försöka förstå vad det var för människor som levde på den här planeten vid just den tidpunkten. Gå och se den innan den förflyttas till Falu koppargruvas innandöme.

11 orange text

/Peter Schaub

Länk: www.aday.org

På djupet: Nina Björk

Ända sedan Under det rosa täcket (1996), har jag uppskattat Nina Björk för hennes förmåga att sätta luppen på viktiga samhällsfrågor. Att ifrågasätta det vi gör och varför vi gör det. Och inte gör det saken sämre att hon ser på världen med feministiska ögon, vilket går som en röd tråd genom allt hon gör. Hon undrar vad det är för värld vi egentligen skapat åt oss själva och varför vi tolererar den. Samma sak som jag själv frågar mig.

Mitt i hyperkommersialismens bästa tid –  julruschen –  är hon gäst i Kulturhusets samtalsserie På Djupet, för att prata om pengars och människors värde. Hennes senaste bok Lyckliga i alla sina dagar (2012) är ett kritiskt ifrågasättande av den politiska och ekonomiska utvecklingen i Sverige. Vi köper och låter oss köpas – men för vad och till vilken nytta?

Nina Björk, Hörsal 3, Kulturhuset 8/12

Nina Björk, Hörsal 3, Kulturhuset 8/12

 

Stina Oscarson, chef för Radioteatern, som intervjuar och leder samtalet med Nina Björk, inleder med att fråga när Björk för första gången upptäckte att något var fel i samhället, vilken den första frågan var som engagerade henne. Hon funderar en stund, kommer först inte på vad det skulle kunna vara för enskild händelse, men sen minns hon en knapp hon bar i kärnkraftsfrågan och att hon gick med i SSU på gymnasiet, fast hon inte trodde på den politiken (rödare än så gick inte att få då). Feministfrågorna blev viktiga under studenttiden i Lund och hon satte sig in feministiska teorier och inspirerades av Grupp 8. Och sedan dess har Nina Björk ifrågasatt givna sanningar om bland annat arbete, feminism och föräldraskap. Hon har alltid påverkat det offentliga rummet och fått oss att diskutera och fundera på vad vi själva tycker om sakernas tillstånd.

Efter denna mjukstart börjar dissekerandet av Björks Lyckliga i alla sina dagar. Hon berättar att tanken med boken först var att belysa diskrepansen mellan den individuella drömmen och kollektiva drömmar om samhället/världen. Första kapitlet undersöker Disneyfilmernas eviga tema, som berättar den individuella drömmen, om och om igen. Den drömmen när den omöjliga tanken att vem som helst kan födas låg, men sluta hög. Vi tycker ju (de flesta av oss, lägger hon leende till) – att alla föds lika mycket värda, men problemet är att när vi ser oss omkring i världen, så ser det inte ut så. Men drömmen och budskapet om denna förändringsmöjlighet har oss i sitt grepp. Drömmen om ett nytt kök eller drömmen om en prins betraktar Björk som lika verklighetsfrånvänt och som en stöld av mänsklig förmåga.

Oscarson undrar om drömmarna går att återta och Björk svarar att boken skrevs ur en känsla av att allt är absurt. Konkurrens och utslagning får råda och det gjorde att hon ville skriva något som skulle få oss att se det absurda och omöjliga i det samhälle vi lever i. ”What’s in it for me?” är vår tids beat, vårt soundtrack, som är ett affärsmannatänk som vi applicerar på allt, från det minsta till det största, från att se vänner som energitjuvar till hela valrörelsen 2010.

Samtalet går vidare till tidningen Mama och reklamens enorma påverkan, och den dubbelmoral som uppstår i att säga att allt är ok och att inga pekpinnar ges någon, samtidigt som det är så uppenbart att det finns tydliga ja och nej, både explicit och implicit, om vad man kan/bör/ska göra i tidningens texter och bilder. Nina Björk menar att människor är väldigt utsatta för påverkan, men att vi inte känner igen det när det kommer över oss. En massa budskap som vädjar om njutning eller erbjuder njutning, inkarnerar metaforiska pekpinnar, som i sin tur är grunden i det system som upprätthåller hela vår konsumtionistiska, kapitalistiska  existens. Och som vi har övertygats att acceptera, eftersom vi alla är en del av systemet.

Björk resonerar vidare kring att människor mer och mer betraktas som nyttovarelser för konsumtionssamhällets överlevnad. Hon förfasas över att skolbarn i tidig ålder ska göras ”anställningsbara”, vilket hon ser som en oerhörd inskränkning av människans inneboende värde. ”Så instrumentell får man inte göra människan”, säger hon med emfas.

-Måste vi arbeta så mycket? undrar Oscarson och låter samtalet gå in på ett område som Björk har många tankeväckande åsikter om.

Björk svarar att vi vill skapa arbete, men det är inget som behöver göras längre, och syftar på att med dagens teknik kan maskiner göra det människor tidigare varit tvungna att göra. Vi måste fundera på vad vi behöver arbeta med, vad vi behöver tillfredsställa för behov, fortsätter hon, men vi producerar efter profitbegär. Politikernas utrop ”Jobben först!” målar upp en kamp att skapa jobb för jobbets skull, men det finns saker som är viktigare än jobben i sig, menar hon. Att kunna ägna sig åt kreativitet, att känna att man bidrar till det gemensamma. Och att inte ägna sig åt en politik som vidgar samhällsklyftorna, som rut-avdraget gör.

Hennes tankar om att se igenom vårt samhälleliga nollsummespel, när man räknar på vinster och fördelar, återkommer genom hela samtalet och Stina Oscarson bidrar med ett eget exempel, där media under samma dag basunerar ut nya fakta om klimathotet jämte hurrarop för att SAS kan fortsätta flyga, och hon undrar hur många motsägelser vi står ut att leva med.

Mot slutet av intervjun återvänder Oscarson till feminismen och frågar Björk vilken väg den är inne på idag. Hon svarar att feminismen alltid haft mannen som modell, eftersom han haft makten, men sen har vi inte gjort halt, utan fortsätter sätta mannen som mall. Det finns en feministisk konsensus om att vi gör fel, men då är det viktigare att vi bryter normen. Men vill vi att jobb är viktigare än barn, om vi hårdrar det, frågar hon uppfordrande. Jag skakas om lite av hennes funderingar på om normbrottet är viktigare än handlingen och om feminismen ska vara en liberal rättighetsrörelse eller om den ska vara en systemkritisk rörelse som lierar sig med tex miljörörelsen?

Och här sluts cirkeln. Nina Björk tror på kollektiva drömmar och menar att förverkligandet av den goda tanken om människors lika värde saknas i vårt samhälle och det är just det som driver henne, att se denna utopiska tanke bli verklig:

”För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt. /…/Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”