Göran Rosenberg möter Lizzie Doron

Internationell författarscen. Hörsalen, 14 november.

Det var en av de sista och en av de få riktigt varma sommardagarna det här året. Jag lade mig tillrätta på en brygga vid Lilla Essingen och öppnade Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget.  Några sidor in i boken tystnade måsarna, vågornas kluckande under bryggan, de badande barnen, jag förflyttades bort till Tel Aviv, till den lilla flickan Elisabeths historia om uppväxten med en traumatisera mamma, en av överlevarna från förintelsen. Jag släppte inte boken förutom för några enstaka cigg- och kaffepauser, berättelsen grep tag, tvingade mig kvar på bryggan till den sista sidan, det var första gången jag läste en skildring om livet efter det ofattbara, en berättelse som också ger den överlevandes barns perspektiv.  Romanen är en sådan som helt lyckas flytta en i tid och rum, och även om Akademibokhandeln tagit patent på och nästintill tagit udden av den gamla sanningen ”Att läsa är att resa”, så är det just vad böckerna publicerade på Weyler förlag ständigt lyckas med. Det här är ännu ett tillskott till förlagets viktiga gärning att publicera högkvalitativ litteratur, berättelser som ökar medvetandet om alla de platser och historier som annars riskerar att drunkna i de bestsäljande massrepriserna av mordutredningar i sömniga byhålor.

Den där sommardagen känns avlägsen nu, det är bara läsminnet som lever kvar, redan då längtade jag efter denna kväll, inte för att Stockholm idag glömt både bryggor, solbrända knäskålar och träbåtsutsikt, utan för att Lizzie Doron besöker Kulturhuset och Internationell författarscen. Förväntningarna på samtalet är skyhöga, inte sedan Cărtărescus besök på Internationell författarscen har jag varit så övertygad redan innan samtalet om att det kommer att bli en speciell kväll, att det är en stor författare som besöker vårt regnpiskade Stockholm.

Lizzie Doron har knappt hunnit sätta sig tillrätta bredvid kvällens intervjuare Göran Rosenberg förrän hon börjar regissera samtalet. Det är för mörkt tycker hon, hon vill se publiken i ljus, hennes önskan blir snabbt beviljad, belysningen ändras och Doron vinkar glatt till bekanta i publiken. Göran Rosenberg förklarar att han precis innan berättat för Doron att de gått i samma skola, att han bott i området som hon skildrar i boken och att han känner flera av karaktärerna. Fast nu ska vi inte prata mer om mig, säger Rosenberg men Doron avbryter och säger att det kan bli svårt, när två judar möts så vill båda bara tala om sig själva. Publiken skrattar högt, Rosenberg ler men kommer inte av sig, han verkar förberedd på att Doron kommer att styra det här samtalet.

Rosenberg berättar att Lizzie Doron har skrivit sex böcker, varav två är översatta till svenska, Varför kom du inte före kriget och den senast publicerade i Sverige, Min mors tystnad. Sex böcker, säger Doron, det var planerat, en miljon för varje bok, och publiken skrattar högt, Doron lever den smarta humorn som återfinns i hennes prosa, hon missar ingen chans att använda humorn för att avväpna när frågorna rör tyngre ämnen. När Rosenberg ställer frågor om Min mors tystnad och sökandet efter en frånvarande pappa säger hon konstaterande att hon antar att vi nu befinner oss i ”the serious part of the evening”. Men hon berättar gärna, hon säger själv att hon framförallt är en historieberättare och inte en författare, och hon lyckas precis som i sin prosa på ett enkelt och direkt sätt fängsla mig i de snåriga historierna om barndomen med den speciella mamman, hon som vägrade berätta om det förflutna, hon som inte berättade varför fadern försvunnit. Doron förflyttar oss till sin barndom, hon minns hur hon ville vara ett normalt barn, vilket inte var helt enkelt då mamman var känd i kvarteret för sitt speciella beteende. 

I Varför kom du inte före kriget heter mamman Helena, här skildras de olika händelserna som Doron omtalar ikväll, om bjudningarna mamman höll i hemmet för överlevande kvinnor som bakom stängda dörrar får ge utlopp för sorgen, hatet och svordomarna, en form av samtalsterapi utan censur där det förgångna återupplevs. Hon berättar om hur modern vägrade släcka ljuset på nätterna, hur hon blev nattmänniskan som läste högt ur tysk litteratur inpå småtimmarna, trots att det tyska språket var förbjudet i Israel på den tiden. Dorons liv var uppdelat i dagslivet och nattklubben, som hon uttrycker det. På nätterna var mamman den galna kvinnan men på morgonen satte hon på sig sköterskekostymen, mamman var en välkänd sköterska i kvarteret och när kostymen kom på startade dagslivet och Dorons tillit till att mamman hade en normal sida återupprättades. Doron menar att eftersom mamman i många avseenden var avfjärmad från verkligheten så kunde närvaron till pappan kännas starkare, trots att han fysiskt inte alls var där. Doron berättar hur hon först som vuxen fick reda på att hennes pappa överlevt förintelsen men på grund av sjukdom lagts in på sjukhus. Mamman ville inte att han skulle träffa dottern på grund av smittorisken, hon vill stänga det kapitlet för dottern. Resultatet blev ett ständigt sökande efter pappan, som hon senare får reda på flera gånger varit i kvarteret, i hennes närhet, någon som hon kanske träffat på utan att vara medveten om att det är han. Hennes mamma visste, hennes vänner i kvarteret, men för henne förblev det en hemlighet och pappan en okänd fantasifigur. Om denna historia berättar hon i romanen Min mors tystnad.

Lizzie Doron är verkligen en historieberättare, jag märker att jag slutat anteckna för länge sedan, trots att jag i vanliga fall är en nitisk antecknare, hennes berättelser går rakt in och kräver inga minnesanteckningar. Rosenberg frågar hur historierna växer fram, hur starka barndomsminnena är. Doron svarar att hon har ett bra minne. Att hon var ensambarn, att så mycket handlade om att övervaka mamman, att mamman valde döden när Doron ville se livet bidrog till att hon betraktade, iakttog, lade varje detalj på minnet, vilket gör att minnena känns väldigt tydliga nu, hon beskriver bara det som hon registrerade i sitt medvetande under uppväxten. Doron betonar dock att hennes historia är präglad av luckor och tystnad, av mammans motvilja till att gräva i det förflutna och att hennes skrivande kan liknas vid ett pussel där hon försöker foga ihop verkligheten med hjälp av pusselbitar som hon ibland får fantisera in.

Samtalet kommer in på det kvarter där Doron växte upp, ett polskt kvarter där överlevare med olika bakgrund samlades, där olika språk talades, ett kvarter som formade ett slags ghetto. Rosenberg frågar hur relationen till Israel såg ut för de som levde i dessa kvarter. Doron berättar att hon upplevde det som att hon inte levde i Israel, barnen skapade ett eget språk, en blandning av olika diasporaspråk, överlevarna levde kvar med de såriga minnena som avskilde sig från den israeliska stoltheten. Hon menar att det var en brokig samling människor, alla med sina egenheter, alla mer eller mindre galna, eller närmare bestämt i ett tillstånd av posttraumatisk stress. Hon berättar om kluvenheten, att hon önskade leva och vara en del av Israel men att det var svårt när de vuxna levde kvar i det förgångna. Hon berättar om hur föräldrarna följde med sina barn till skolan varje dag och satt med på lektionerna, hur den israeliska lärarinnan till slut var tvungen att förbjuda föräldrarna att följa med in, och hur föräldrarna då kunde stå utanför fönstret för att försäkra sig om att barnen var i trygghet. Hennes mamma var en av de sista som gick med på att sluta övervaka barnen i skolan. Doron säger att hon nu, i vuxen ålder, när hennes egna vänner dör i stridigheter kan förstå överlevargenerationen.

Samtalet kommer naturligt in på dagens situation i Israel, Doron säger att hon jämför förintelsetraumat och krigstraumat i Min mors tystnad, att traumat är pågående och oavslutat i Israel, landet är befolkat av människor som av naturliga skäl är paranoida, förintelsetraumat lever kvar i ständigt nya upplevda hot om omvärldens förföljelse. Rosenberg lyfter fram hur en av karaktären i Min mors tystnad blir helt besatt av jakten efter att hitta släktingar som överlevt och Doron säger att hon själv länge avhöll sig från det men att när hon väl började söka på nätet också blev indragen i denna besatthet. Pandoras ask öppnades, behovet att få den riktiga historien, och inte den man fått återberättad i fragmentiserad form av grannarna. Sökandet leder dock in på villospår och när hon tror att hon funnit en okänd bror ringer hon upp och blir utskälld av en tysk man som fått upprepade samtal av släktingssökare, då inser hon att hon måste sluta, hon väljer att fylla i luckorna genom att skriva istället. Hon är lycklig över att nå så många läsare att dela berättelserna med. Jag förstår priset av rasism, hat och krig, säger Doron och anspänningen känns i hörsalen, hur den kvicka tonen inte längre får plats här, hon har ett syfte med sina berättelser, att förklara hur människan, hur individen påverkas av kriget.

Rosenberg förklarar att Doron var en av de första att skriva om den andra generationen, han undrar hur hennes böcker mottogs i Israel. Hon berättar om hur människor kom hem till henne och knackade på dörren för att berätta sina historier, hur folk försökte bevisa släktbanden till henne, hemmet blev ett tillhåll för det förflutna. Hennes make, som är israel och inte har en personlig relation till förintelsen hade svårt att ta in denna ström av människor som dök upp. En dag när han kommer hem sitter det ett tjugotal personer i vardagsrummet och han säger att nu får det vara nog, nu får ni lämna henne ifred.

Det är inte helt lätt att återge kvällens samtal, Dorons intensiva växelspel mellan uppdraget att berätta om de svåra historierna, hennes intelligenta och träffande svar på Rosenbergs frågor, hur hon avbryter när hon känner för det och skämtar om Rosenbergs första förälskelse så att en svag rodnad kan anas, hennes svarta humor. Rosenberg är väl förberedd, Doron säger vid flera tillfällen att hon tycker om att prata, och Rosenberg tillåter henne göra det, det märks att han är lika mån som publiken om att följa varje detalj i hennes berättelse.  Det är en högst levande och engagerande författare som lotsar oss genom kvällen. När Ingemar Fasth avslutar med att säga att denna kväll var en av säsongens höjdpunkter är jag mer än beredd att hålla med. Förhoppningsvis kommer programmet snart upp på Kulturhuset play så fler får chansen att stifta bekantskap med denna stora författarinna, än viktigare är att alla måste läsa Lizzie Doron, nu vet ni vad ni ska sätta högst på önskelistan så här i annalkande juletider.

/ Maria Monciu

Annonser

One thought on “Göran Rosenberg möter Lizzie Doron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s