Göran Rosenberg möter Lizzie Doron

Internationell författarscen. Hörsalen, 14 november.

Det var en av de sista och en av de få riktigt varma sommardagarna det här året. Jag lade mig tillrätta på en brygga vid Lilla Essingen och öppnade Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget.  Några sidor in i boken tystnade måsarna, vågornas kluckande under bryggan, de badande barnen, jag förflyttades bort till Tel Aviv, till den lilla flickan Elisabeths historia om uppväxten med en traumatisera mamma, en av överlevarna från förintelsen. Jag släppte inte boken förutom för några enstaka cigg- och kaffepauser, berättelsen grep tag, tvingade mig kvar på bryggan till den sista sidan, det var första gången jag läste en skildring om livet efter det ofattbara, en berättelse som också ger den överlevandes barns perspektiv.  Romanen är en sådan som helt lyckas flytta en i tid och rum, och även om Akademibokhandeln tagit patent på och nästintill tagit udden av den gamla sanningen ”Att läsa är att resa”, så är det just vad böckerna publicerade på Weyler förlag ständigt lyckas med. Det här är ännu ett tillskott till förlagets viktiga gärning att publicera högkvalitativ litteratur, berättelser som ökar medvetandet om alla de platser och historier som annars riskerar att drunkna i de bestsäljande massrepriserna av mordutredningar i sömniga byhålor.

Den där sommardagen känns avlägsen nu, det är bara läsminnet som lever kvar, redan då längtade jag efter denna kväll, inte för att Stockholm idag glömt både bryggor, solbrända knäskålar och träbåtsutsikt, utan för att Lizzie Doron besöker Kulturhuset och Internationell författarscen. Förväntningarna på samtalet är skyhöga, inte sedan Cărtărescus besök på Internationell författarscen har jag varit så övertygad redan innan samtalet om att det kommer att bli en speciell kväll, att det är en stor författare som besöker vårt regnpiskade Stockholm.

Lizzie Doron har knappt hunnit sätta sig tillrätta bredvid kvällens intervjuare Göran Rosenberg förrän hon börjar regissera samtalet. Det är för mörkt tycker hon, hon vill se publiken i ljus, hennes önskan blir snabbt beviljad, belysningen ändras och Doron vinkar glatt till bekanta i publiken. Göran Rosenberg förklarar att han precis innan berättat för Doron att de gått i samma skola, att han bott i området som hon skildrar i boken och att han känner flera av karaktärerna. Fast nu ska vi inte prata mer om mig, säger Rosenberg men Doron avbryter och säger att det kan bli svårt, när två judar möts så vill båda bara tala om sig själva. Publiken skrattar högt, Rosenberg ler men kommer inte av sig, han verkar förberedd på att Doron kommer att styra det här samtalet.

Rosenberg berättar att Lizzie Doron har skrivit sex böcker, varav två är översatta till svenska, Varför kom du inte före kriget och den senast publicerade i Sverige, Min mors tystnad. Sex böcker, säger Doron, det var planerat, en miljon för varje bok, och publiken skrattar högt, Doron lever den smarta humorn som återfinns i hennes prosa, hon missar ingen chans att använda humorn för att avväpna när frågorna rör tyngre ämnen. När Rosenberg ställer frågor om Min mors tystnad och sökandet efter en frånvarande pappa säger hon konstaterande att hon antar att vi nu befinner oss i ”the serious part of the evening”. Men hon berättar gärna, hon säger själv att hon framförallt är en historieberättare och inte en författare, och hon lyckas precis som i sin prosa på ett enkelt och direkt sätt fängsla mig i de snåriga historierna om barndomen med den speciella mamman, hon som vägrade berätta om det förflutna, hon som inte berättade varför fadern försvunnit. Doron förflyttar oss till sin barndom, hon minns hur hon ville vara ett normalt barn, vilket inte var helt enkelt då mamman var känd i kvarteret för sitt speciella beteende. 

I Varför kom du inte före kriget heter mamman Helena, här skildras de olika händelserna som Doron omtalar ikväll, om bjudningarna mamman höll i hemmet för överlevande kvinnor som bakom stängda dörrar får ge utlopp för sorgen, hatet och svordomarna, en form av samtalsterapi utan censur där det förgångna återupplevs. Hon berättar om hur modern vägrade släcka ljuset på nätterna, hur hon blev nattmänniskan som läste högt ur tysk litteratur inpå småtimmarna, trots att det tyska språket var förbjudet i Israel på den tiden. Dorons liv var uppdelat i dagslivet och nattklubben, som hon uttrycker det. På nätterna var mamman den galna kvinnan men på morgonen satte hon på sig sköterskekostymen, mamman var en välkänd sköterska i kvarteret och när kostymen kom på startade dagslivet och Dorons tillit till att mamman hade en normal sida återupprättades. Doron menar att eftersom mamman i många avseenden var avfjärmad från verkligheten så kunde närvaron till pappan kännas starkare, trots att han fysiskt inte alls var där. Doron berättar hur hon först som vuxen fick reda på att hennes pappa överlevt förintelsen men på grund av sjukdom lagts in på sjukhus. Mamman ville inte att han skulle träffa dottern på grund av smittorisken, hon vill stänga det kapitlet för dottern. Resultatet blev ett ständigt sökande efter pappan, som hon senare får reda på flera gånger varit i kvarteret, i hennes närhet, någon som hon kanske träffat på utan att vara medveten om att det är han. Hennes mamma visste, hennes vänner i kvarteret, men för henne förblev det en hemlighet och pappan en okänd fantasifigur. Om denna historia berättar hon i romanen Min mors tystnad.

Lizzie Doron är verkligen en historieberättare, jag märker att jag slutat anteckna för länge sedan, trots att jag i vanliga fall är en nitisk antecknare, hennes berättelser går rakt in och kräver inga minnesanteckningar. Rosenberg frågar hur historierna växer fram, hur starka barndomsminnena är. Doron svarar att hon har ett bra minne. Att hon var ensambarn, att så mycket handlade om att övervaka mamman, att mamman valde döden när Doron ville se livet bidrog till att hon betraktade, iakttog, lade varje detalj på minnet, vilket gör att minnena känns väldigt tydliga nu, hon beskriver bara det som hon registrerade i sitt medvetande under uppväxten. Doron betonar dock att hennes historia är präglad av luckor och tystnad, av mammans motvilja till att gräva i det förflutna och att hennes skrivande kan liknas vid ett pussel där hon försöker foga ihop verkligheten med hjälp av pusselbitar som hon ibland får fantisera in.

Samtalet kommer in på det kvarter där Doron växte upp, ett polskt kvarter där överlevare med olika bakgrund samlades, där olika språk talades, ett kvarter som formade ett slags ghetto. Rosenberg frågar hur relationen till Israel såg ut för de som levde i dessa kvarter. Doron berättar att hon upplevde det som att hon inte levde i Israel, barnen skapade ett eget språk, en blandning av olika diasporaspråk, överlevarna levde kvar med de såriga minnena som avskilde sig från den israeliska stoltheten. Hon menar att det var en brokig samling människor, alla med sina egenheter, alla mer eller mindre galna, eller närmare bestämt i ett tillstånd av posttraumatisk stress. Hon berättar om kluvenheten, att hon önskade leva och vara en del av Israel men att det var svårt när de vuxna levde kvar i det förgångna. Hon berättar om hur föräldrarna följde med sina barn till skolan varje dag och satt med på lektionerna, hur den israeliska lärarinnan till slut var tvungen att förbjuda föräldrarna att följa med in, och hur föräldrarna då kunde stå utanför fönstret för att försäkra sig om att barnen var i trygghet. Hennes mamma var en av de sista som gick med på att sluta övervaka barnen i skolan. Doron säger att hon nu, i vuxen ålder, när hennes egna vänner dör i stridigheter kan förstå överlevargenerationen.

Samtalet kommer naturligt in på dagens situation i Israel, Doron säger att hon jämför förintelsetraumat och krigstraumat i Min mors tystnad, att traumat är pågående och oavslutat i Israel, landet är befolkat av människor som av naturliga skäl är paranoida, förintelsetraumat lever kvar i ständigt nya upplevda hot om omvärldens förföljelse. Rosenberg lyfter fram hur en av karaktären i Min mors tystnad blir helt besatt av jakten efter att hitta släktingar som överlevt och Doron säger att hon själv länge avhöll sig från det men att när hon väl började söka på nätet också blev indragen i denna besatthet. Pandoras ask öppnades, behovet att få den riktiga historien, och inte den man fått återberättad i fragmentiserad form av grannarna. Sökandet leder dock in på villospår och när hon tror att hon funnit en okänd bror ringer hon upp och blir utskälld av en tysk man som fått upprepade samtal av släktingssökare, då inser hon att hon måste sluta, hon väljer att fylla i luckorna genom att skriva istället. Hon är lycklig över att nå så många läsare att dela berättelserna med. Jag förstår priset av rasism, hat och krig, säger Doron och anspänningen känns i hörsalen, hur den kvicka tonen inte längre får plats här, hon har ett syfte med sina berättelser, att förklara hur människan, hur individen påverkas av kriget.

Rosenberg förklarar att Doron var en av de första att skriva om den andra generationen, han undrar hur hennes böcker mottogs i Israel. Hon berättar om hur människor kom hem till henne och knackade på dörren för att berätta sina historier, hur folk försökte bevisa släktbanden till henne, hemmet blev ett tillhåll för det förflutna. Hennes make, som är israel och inte har en personlig relation till förintelsen hade svårt att ta in denna ström av människor som dök upp. En dag när han kommer hem sitter det ett tjugotal personer i vardagsrummet och han säger att nu får det vara nog, nu får ni lämna henne ifred.

Det är inte helt lätt att återge kvällens samtal, Dorons intensiva växelspel mellan uppdraget att berätta om de svåra historierna, hennes intelligenta och träffande svar på Rosenbergs frågor, hur hon avbryter när hon känner för det och skämtar om Rosenbergs första förälskelse så att en svag rodnad kan anas, hennes svarta humor. Rosenberg är väl förberedd, Doron säger vid flera tillfällen att hon tycker om att prata, och Rosenberg tillåter henne göra det, det märks att han är lika mån som publiken om att följa varje detalj i hennes berättelse.  Det är en högst levande och engagerande författare som lotsar oss genom kvällen. När Ingemar Fasth avslutar med att säga att denna kväll var en av säsongens höjdpunkter är jag mer än beredd att hålla med. Förhoppningsvis kommer programmet snart upp på Kulturhuset play så fler får chansen att stifta bekantskap med denna stora författarinna, än viktigare är att alla måste läsa Lizzie Doron, nu vet ni vad ni ska sätta högst på önskelistan så här i annalkande juletider.

/ Maria Monciu

Annonser

På djupet med Jonas Gardell

Jonas Gardell är en mångsidig artist och konstnär som kan konsten att beröra, både till skratt och till tårar. För säkerhets skull har jag laddat upp med näsdukar inför samtalet mellan Jonas Gardell och DN:s kulturchef Björn Wiman i Hörsalen på Kulturhuset lördagen den 17 november.

Samtalet inleds med att Björn Wiman visar den första artikeln som har skrivits om Jonas Gardell. Artikeln är från DN och året är 1984 och handlar om Gardells då nyöppnade konstgalleri. I artikeln framgår det att Jonas Gardell hoppas kunna bidra till att klyftan mellan s.k. finkonst och folkkonst minskar. Och det är precis det Jonas Gardell har åstadkommit under sin karriär, menar Björn Wiman. Gardell har skrivit böcker, skrivit manus till teater, film och TV-serier, spelat in skivor, är komiker och har egna stand up-shower samt är teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. Men framförallt har han berört människor och varit en tröst för människor som har haft det svårt eller befunnit sig i utsatta situationer. En hand att hålla i när det är mörkt, som Gardell själv säger.

Jonas Gardell var en av de första öppet homosexuella personerna i Sverige och han påminner oss om att det bara är de senaste 5-10 åren som toleransen för homosexuella har funnits. Annat var det på den tiden han romandebuterade 1985. Då var det fullständigt acceptabelt att i en recension uttrycka att ”äcklet och avsmaken vältrar sig över läsaren” (recension av ”Passionsspelet” i Expressen). Vardagsmat, precis som när han och Mark (hans man) blev jagade av en man med kniv inne på IKEA och polisen inte ville ta upp en anmälan eftersom Mark och Jonas borde ha förstått hur provocerande det var för knivmannen att se två män tillsammans. Eller som när Jonas och Mark renoverade sin lägenhet och kom hem och fann att hantverkarna hade skrivit ”bögjävlar” på sovrumsväggen. Ingen anmälan gjordes då heller eftersom det var sättet de var vana vid att bli tilltalade på. Nu 25 år senare berättar Gardell i boken och TV-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” om hur livet för de homosexuella männen var på den tiden och om hur hiv och aids drabbade många av dem.

Björn Wiman kallar Gardell för Twitter-kung. Jonas hävdar med bestämdhet att Twitter är en konstform. En konstform som är som gjord för honom. Det är ett sätt att omedelbart kommentera sin samtid, menar han. Enligt Gardell kan korta och humoristiska inlägg på Twitter användas som ett väldigt snabbt sätt att ta makten från de som vill skrämma oss. ”Humor är absolut nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”, fortsätter han. ”Att använda det för att förlöjliga och raljera är fantastiskt. Är det någonting människor med makt och människor som är vana vid att göra människor rädda inte kan värja sig emot är det humor.”

För att skriva fackböckerna ”Om Gud” och ”Om Jesus” ägnade Gardell tolv år att läsa på. Det var också efter de böckerna som han blev utnämnd till teologie hedersdoktor. Fast det hela började egentligen med att han försökte skriva en kriminalroman(!). Gardell blev kontaktad av en agent som sa sig kunna få honom att slå igenom i USA, men villkoret var att han måste skriva en kriminalroman. Gardell tog sig genast an uppgiften och morden han beskrev skedde enligt föreskrifter i Gamla Testamentet.  Han gjorde mycket research om Gamla Testamentet och skrev om det och upptäckte efter hand att det kapitlet i romanen växte sig allt längre och tog över såväl hans intresse som kriminalhistorian. Bibeln och kristendomen är inget nytt för Gardell. Han växte upp i en frikyrklig familj och han läste 1917 års bibel varje dag under sin barndom. Bibeln har därför format och präglat hans språk. Det gjorde att han tidigt identifierade sig mer med Västerbottenförfattarna Sara Lidman, PO Enquist och Torgny Lindgren än med andra jämnåriga författare. Jonas Gardell tror att det vore väldigt svårt för någon att vinna över honom i en teologisk debatt för att han helt enkelt kan för mycket. ”Kunskap är ett sätt att vrida makten ur händerna på idioterna”, säger han. Björn Wiman ifrågasätter då hur Gardell fortfarande kan tro trots all den kunskap han besitter. Gardells svarar att trots att han nästan kan bevisa att Gud inte finns, så tror han. Tro är inte så mycket en övertygelse längre för honom, utan mer en instinkt, en reflex. ”Att tro för mig är som att sjunga det omöjligas lov.”

Flera gånger under samtalet får Jonas Gardell mig att skratta. Men en gång får han också mina tårar att obehindrat strila. Även kvinnan bredvid mig plockar fram en näsduk och torkar sina tårar vid detta tillfälle. Och det är när Jonas Gardell drar en text från sin senaste föreställning:

”För ett tag sedan var jag och gick en promenad i Gamla stan med Rikard Wolff.
Och för ett litet tag sedan i det här fallet är 25 år sedan.
Allt är bara för ett litet tag sedan.
För ett litet tag sedan var jag 7 år gammal och gick efter min storebror på väg till Enebyskolan och det var fortfarande mörkt och solen hade inte gått upp. Och mitt hjärta bultade och mitt bröst hävde sig lite varmsvettigt under den blå vinteroverallen, och snart skulle jag bli slagen av mina kamrater i skolan, för det var vad mina kamrater gjorde för ett litet tag sedan.
För ett litet tag sedan träffade jag Mark för första gången på ett badhus i Gamla stan och jag visste på en gång att honom skulle jag dela hela mitt liv med.
För ett litet tag sedan skrek jag åt honom att jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig.
För bara ett litet tag sedan firade vi vår 26:e bröllopsdag.
För bara ett litet tag sedan föddes våra barn.
För bara ett litet tag sedan flyttade vi in i vår första lägenhet på Brännkyrkagatan och vi var så förtvivlat unga, för bara ett litet tag sedan.
För bara ett litet tag sedan satt mamma vid min säng och höll min hand och smekte min kind och viskade att ingenting var farligt, att hon aldrig skulle släppa taget.
För bara ett litet tag sedan höll jag min mammas hand när hon dog. Och jag viskade att hon skulle släppa taget.
Om bara ett litet tag ska jag själv dö och då hoppas jag att mina barn kommer hålla mig i handen och viska: det är inget farligt pappa, det är inte farligt, det är bara livet pappa. Det är bara livet.”

Gardell pratar fort och mycket. Han gestikulerar och rör sig hela tiden. Han är intensiv och engagerad, vitsig och rolig. Han verkar tillsynes spontan och han slänger gärna in texter från sin nuvarande föreställning när han pratar, men troligtvis är det mesta han säger väldigt genomtänkt och sådant som han har formulerat någon gång tidigare. Han är en slipad artist som sällan blir personlig och aldrig privat. Han är skicklig på att styra undan samtalet från sådant som han inte vill prata om.

Jonas Gardell är i allra högsta grad en berättare, vare sig det handlar om saker som verkligen har hänt eller om uppdiktade händelser. Egentligen spelar det ingen roll för han lyckas få det verkligt och levande oavsett. I boken ”Ett ufo gör entré” skriver Jonas ”att tala sanning är att ljuga så att folk tror en”. Det kanske är just så det är. Att om man säger någonting på ett tillräckligt trovärdigt sätt uppfattas det som en sanning och tillslut kanske det också blir en.

När samtalet är över, när mikrofonen har åkt av och Gardell ska ta emot publikens applåder ser han plötsligt väldigt blyg och osäker ut. Ridån har gått ner, sminket och maskerna har åkt av. Föreställning Gardell är slut för denna gång och kvar står privatpersonen Jonas Gardell. Och det är även den personen vi möter när han signerar sina böcker efter samtalet.

Just nu är Jonas Gardell aktuell med boken och TV-serien, ”Torka aldrig tårar utan handskar”.  För ett par veckor sedan släpptes även hans bok ”Jesus sista ord på korset var INTE: ”Härifrån ser man hela Mariannelund!” som är en samling av det senaste årets roligaste och bästa citat från Twitter och Facebook. Och för en vecka sedan hade hans nya stand up-show premiär. Förutom det är han flitig med inlägg både på Facebook och Twitter.

Det här var första gången som ett På djupet-samtal livesändes med ljud och bild på PLAY KULTURHUSET. Samtalet finns att se i sin helhet här:

http://play.kulturhuset.stockholm.se/

http://www.jonasgardell.se/

”Ingen kan älska en människa som hela tiden gör allt för att bli omtyckt. Det är genom ens brister man kan bli älskad, det är genom ens sprickor som omvärlden kan sippra in” – Jonas Gardell.

/Mia Kim

Sound of Stockholm 2012 – Jämställdhet nu?

För tredje året i rad anordnas musikfestivalen Sound of Stockholm, och förutom att lyssna på fri konstmusik kan man under denna vecka besöka en rad seminarier. I går samlades en panel för att diskutera jämställdhet inom musikens värld, och jag gick dit för att genusfrågor intresserar mig. Även om jag inte är särskilt insatt i vare sig jazz- eller konstmusik så har jag ändå personlig erfarenhet eftersom jag som kvinnlig rockmusiker befunnit mig i en mansdominerad värld under mer än femton år.

I panelen:
Sofia Nyblom – musikjournalist och moderator
Lisa Ullén – jazzpianist och improvisationsmusiker
Ulrika Gunnarsson – folksångerska som jobbat mycket med jämställdhetsfrågor
Hampus Norén – student på Kungliga Musikhögskolan, aktiv i skolans normkritiska grupp
Lina Nyberg – jazzsångerska och kompositör, en av initiativtagarna till nätverket Impra (som arbetar för jämställdhet mellan män och kvinnor i musikvärlden)

Sofia Nyblom konstaterar inledningsvis att ingen från motståndarsidan är här, det vill säga musikcheferna, direktörerna, artistbokarna osv. Det skrattas lite och svaret är solklart: vem skulle ta sig tid eller ha lust att bege sig till det här lilla seminariet? Som mer liknar en intim pratstund. För i den lilla föreläsningssalen sitter max 10-15 personer, och de flesta verkar känna varandra väl.

Sofia: Frågan om jämställdhet i musiklivet är rätt ny?

Lisa: Frågan har lyfts flera gånger, men det finns inte någon koppling till den musikaliska verklighet vi lever i. Även om det är ett krav från staten att jobba med jämställdhet så stöter man alltid på motstånd. I det etablerade (mansdominerade) musiklivet anses det inte viktigt, frågan hamnar alltid sist eller längst ner på agendan.

Ulrika berättar att man kan göra en jämförelse med hur det var för kvinnliga musiker på romartiden, och att det tyvärr ser likadant ut idag. Publiken skrattar lite, men egentligen är det tragiskt. Sverige är visserligen lite bättre än övriga länder i Norden, med fler organisationer och mer pengar avsatta för jämställdhetsfrågor, men jämför man musik med andra kulturyttringar så är siffrorna inte upplyftande.
– Om vi inte gör något nu så kommer det inte att ha hänt något om tjugo år heller.

Hampus konstaterar att hans normkritiska grupp behövs, eftersom det ser illa ut på Kungliga Musikhögskolan med c:a 300 män mot c:a 100 anställda kvinnor. Och tittar man på de högre tjänsterna (professurer och liknande) så blir det än mer ojämlikt. Just nu jobbar gruppen med att ta fram exakt statistik, eftersom skolan själv inte gör detta. Det finns jämställdhetsdirektiv i högskolelagen, men Hampus upplever att det mest är fina ord som inte följs. Skolans normkritiska grupp har dock varken mandat eller budget att driva igenom stora förändringar eftersom de jobbar på gräsrotsnivå.

Lisa flikar in att hon talat med tidigare elever som har starka åsikter om undervisningen och om att det bara finns män i musikhistorien.
– Ens uppgift som lärare borde vara att föra utvecklingen framåt. Det är bisarrt att inget ändras, det är bara ren lathet!

Mansdominansen inom musikvärlden försvaras ofta med argument som ”det handlar om kvalitet”. Men det håller inte, eftersom t ex Jazzfestivalen i Umeå aktivt jobbat med att ta in fler kvinnliga musiker och tonsättare, och blivit mer lönsam eftersom festivalen lockat en bredare publik. Kvalitet har också av tradition definierats genom manliga glasögon. Att sökande till orkestrar numera får provspela bakom en skärm har bidragit till större etnisk bredd och fler kvinnor till de utlysta tjänsterna. Intressant att en skärm kan skapa så stor skillnad.

Panelen enas om att det i stället handlar om makt och ledarskap – männen är rädda för att förlora sin maktposition, de nya musiklärarna är de gamla lärarnas favoritelever, det är för mycket kompisskap i musiklivet, och manliga musiker väljer många gånger att ta in manliga musiker. Denna särbehandling skapar en ond cirkel, där majoriteten som söker och får musikbidrag är män.

Det finns också få kvinnliga förebilder. Som ung tonsättare är det svårt att identifiera sig med en manlig dirigent. Ett typiskt klassrumsproblem där tjejerna är duktigast men killarna hörs mest. Hur ska vi få kvinnor att söka högre utbildningar och tjänster? Lina tycker att svinnet av unga kvinnliga jazz- och konstmusiker är stort. De går kanske till en annan genre där de känner sig trygga, t ex singer-songwriter-facket.
– Man vill inte tillhöra gubbgruppen när man är 18 år.

Det är också stora skillnader mellan olika musikgenres. Sweden Rock Festival med fokus på hårdrock är förstås ett riktigt bottennapp ur genussynpunkt (jag kollade och förra året var Joan Jett enda kvinna, i år spelade Girlschool och Crucified Barbara). Jazzen ligger också risigt till med c:a 18 % kvinnliga utövare/kompositörer. Samarbete mellan genres är obefintligt, och kvinnor är dåliga på att lyfta varandra.

Musiklivet speglar samhället. Lisa tycker att allt handlar om politik, och att de musikaliska resurserna borde fördelas mer jämställt. Alla enas också om att media spelar en stor roll. Det är viktigt att stora institutioner banar väg, att jämställdhetsarbetet blir en del av ens dagliga verksamhet. Annars är det lätt hänt att man säger ”nu har vi tagit in en kvinnlig dirigent, Gud vad bra, 2012 är räddat!”
– Dra in bidragen om kriterierna inte uppfylls! säger Lisa.

Ulrika tror på mentorskap, att det kan vara bra för att komma in i nätverk av olika slag. Lina är mer skeptisk eftersom det i så fall är männen som blir mentorer. Det handlar inte om att man som tjej inte blir insläppt, det handlar i stället om att man väljer bort. Hampus tycker att man borde se jämställdhet som ett kreativt verktyg i stället för ett problem. Det är viktigt att föra diskussioner, att granska normen, identifiera den och sedan våga backa. Det finns en kaka av makt och den måste omfördelas. Detta innebär rent konkret kvotering, och så fort ordet nämns brukar diskussionen ta fart. Männen inom musikvärlden är rädda om sitt eget skinn.

Under publikens frågestund kritiseras kulturministern hårt (hon vill inte förändra något) och vi får förslag på ett jämställdhetsdepartement (ja!) i stället för bara en arbetsgrupp. En representant från Kulturrådet finns också på plats, och vi får veta att de aktivt arbetar med jämställdhetsfrågor. Från och med nästa år måste man som musikarrangör förklara varför man inte når upp till riktlinjen 40/60 (ja!) och från 2014 kommer det att hända mycket. Sound of Stockholm arbetar aktivt för jämställdhet inom musikvärlden – årets upplaga består till 53 % av kvinnor – och ämnet finns med på varje möte.
– Det är bara att göra! som en representant säger.

Sofia: Hur ser det då ut om 25 år?

Lisa: Jag önskar att paneler som dessa inte finns eller behövs. Att politisk medvetenhet genomsyrar vårt samhälle, att männen vågar släppa maktkontrollen och att vi tillsammans kan hjälpa varandra.

Ulrika: Ta eget ansvar, ta vara på dina demokratiska rättigheter, välj vilka konserter du vill gå på.

Hampus: Straffa dem som inte följer jämställdhetslagen. Och skriv om högskolornas direktiv – idag är de alltför luddiga.

Lina: Återinför kvinnor in i musikhistorien. Ha en vision och jobba mot ett mål. Fortbilda lärare på alla musikaliska institutioner. Inse att jämställdhet är en tillgång för alla. Ta ansvar på individnivå. Och sist – även om det låter gammeldags – separatistiska musikutbildningar för unga kvinnor fungerar faktiskt, satsa mer på dem!

Jag håller med om det mesta som sägs under paneldebatten, men tror ändå inte att det är så lätt. Trots alla projektgrupper och kvoteringar så hjälper det inte att tvinga några få gubbar i toppen att mot sin vilja tvångsrekrytera fler kvinnor (även om det inte skadar heller). Vi måste få till en grundläggande förändring i samhället. Så länge mannen är norm och vi använder ord som ”damfotboll” och ”tjejband” – hur ska det någonsin vara ett naturligt val för en fem- eller tioårig tjej att skriva musik, att sätta sig vid det där trumsetet eller plocka upp den där gitarren? Media hamrar in i oss att kvinnans plats är framför scenen trånande efter att vara pojkbandens flickvän (inte att spela skiten ur dem), eller möjligtvis stå på scenen vid en mikrofon iklädd kort kjol, med låtar skrivna och producerade av män.

Utopin är ju att könet inte ska spela någon roll. Att man spelar musik för att man vill det. Att det ska finnas förebilder åt oss alla. Men så länge män står framför scenen och skriker ”visa pattarna” åt kvinnliga musiker (ja, det har hänt mig och alla rocktjejer jag känner), så länge könet lyfts fram och används för att förminska kvinnor inom olika yrkesgrupper (jämför med den ström av obscena mail som kvinnliga journalister får ta emot varje dag) så krävs det både styrka och mod – och stöttande manliga kollegor – för att ge sig på det man drömmer om. Hur många år kommer det att ta innan jämlikhetsarbetet ger resultat? Jag vågar inte gissa, men tror tyvärr att det handlar om generationer. Denna paneldebatt var mycket intressant, och jag är glad över att så mycket jämställdhetsarbete faktiskt görs. Men bara det faktum att så få besökte debatten och att de som var där huvudsakligen var kvinnor talar sitt eget språk. Gubbarna inom musikvärlden tycker inte att detta är viktigt. Tyvärr.

Några länkar:
http://www.impra.se
http://www.statensmusikverk.se/jamstalldhetsprojektet
http://www.popkollo.se

Fängslade författares dag

Förväntan i luften är hög. Det känns som att begreppet V.I.P platsar som fond ikväll, när jag blickar ut över publikvimlet, för det formligen osar av Viktiga Intellektuella Personer. Så mycket att jag för ett ögonblick ifrågasätter min egen reserverade plats längst fram vid scen. Journalister, författare, samhällsdebattörer och en intresserad och nyfiken allmänhet, är här denna kväll för att hedra och lyssna till dem som ägnar livet åt att använda ordet som kampmedel för upplysning, frihet och demokrati. Kulturministern, som är prisutdelare, passerar mig på väg till sin plats och jag inser plötsligt att det här är en viktig kväll, av många anledningar.

Den största är naturligtvis att Svenska PEN delar ut Tucholsky-priset till den syriska författaren Samar Yazbek. Priset delas ut sedan 1985, till författare som gjort särskilda insatser för yttrandefriheten, och Yazbek är en av de som starkt låtit sin röst höras under det syriska upproret. Mot orättvisor, mot förtryck och med sanningen som drivkraft, och varje ord hon uttalar under tacktalet på arabiska vibrerar av rörelse, och ordens smärta kanske inte förstås av många i rummet, men de känns, och tolkens översättning i efterhand förtar nästan den känslan.

Årets Tucholsky-pristagare: Samar Yazbek

Tomas Andersson Wij är ett stämningsfullt val av mellanspelsartist, som tillför ett musikaliskt andrum mellan de upplästa verklighetstyngda orden, skrivna av olika författare som befunnit sig eller befinner sig i kamp för ordets och människans fria ställning. Författarna Gunnar Ardelius, Sara Stridsberg, Elisabeth Hjorth och Svenska PEN:s ordförande själv, Ola Larsmo läser andaktsfullt och Yukiko Duke som varsam konferencier och Ola Larsmo som intresserad intervjuare kompletterar det allvarsamma anslaget som hela tillställningen har.

Bortsett från pristagaren själv är affischnamnen för kvällen Åsne Seierstad och Johan Persson och Martin Schibbye. Seierstad befann sig i Syrien precis innan stridigheterna började och försökte hitta folk som ville prata och berätta om livet som det var där och då. Hon får frågan av Larsmo hur det är möjligt att som journalist skilja propaganda från verklighet, och svarar att propaganda finns på båda sidor. Man måste använda sin magkänsla, sin instinkt, dubbelkolla fakta, ha uppföljningsfrågor, som ju mer detaljerade de är, har desto större chans att leda till sanningen. Det låter klokt och självklart, men visar också hur svårt och faktiskt subjektivt det är att visa verkligheten, och hur viktigt det är att vi som åskådare, åhörare, läsare, tänker själva, ifrågasätter.

Jag har ingen aning om det är inbillning eller inte, men mitt under Seierstads tal om dessa saker, ser och hör jag hur Yazbek, sittandes snett framför mig, tycks bli upprörd över något som sägs på scen. Simultantolken pratar på, försöker hinna översätta, och antingen är det här det brister eller så säger faktiskt Seierstad något om Syrien som inte stämmer. Åtminstone inte sett ur Yazbeks magkänsla eller den sanning hon bär med sig, som kanske är en annan än den Seirstad känner och ser. Och denna lätt förvirrade scen som utspelas nedanför scenen illustrerar så tydligt att objektivitet och subjektivitet inte går att skilja åt. Men det är kanske inte det som är det viktiga, utan att man ser och gör något överhuvudtaget. Att man lite oftare lever efter devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

När jag på väg ut ur Studion tar ett exemplar av pocketutgåvan av Dissidentbloggen, är jag inspirerad att göra små stordåd i min egen vardag, i min egen verklighet. För det finns orättvisor, förtryck och frihetsinskränkningar även i den.

http://www.svenskapen.se/

http://dissidentblog.se/sv

The very eye of night

Just nu på Screen visas kortfilmen ”The very eye of night” från 1958 av avantgardekonstnären Maya Deren. Hon var en av de första konstnärerna att experimentera med dansfilm, och hennes verk innehåller surrealistiska inslag, avantgarde, studier av kropparnas rörelser, koreografi och utforskande av haitisk voodoo.

Hon föddes 1917 i Ukraina och utvandrade med sin familj 1922 till New York. Tillsammans med balettkoreografen Antony Tudor skapade hon detta skådespel på en stjärnhimmel som bakgrund med dansande studenter från Metropolitan Opera Ballet School. Den minimalistiska musiken är komponerad av japanen Teijo Ito. Det är snygga spöken som dansar balett i rymden, det är skum stämning och känns väldigt kulturellt och tidlöst.

Maya Deren dog 1961, men hennes konstnärskap inspirerar fortfarande filmare, konstnärer och koreografer idag. Jag hade själv inte hört talas om henne tidigare så det är alltid kul att få se något nytt.

/Peter Schaub

Länk: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Screen/Maya-Deren/

Stockholms Filmfestival: Frankie Go Boom och Face2Face med Jordan Roberts

Stockholms Filmfestival är i full gång och jag försöker gå på bio så mycket jag kan. För några dagar sedan såg jag ”Frankie Go Boom” på Klarabiografen i regi av Jordan Roberts, en film som beskrivs som ”vågad indiekomedi som inte räds för att tackla psykisk sjukdom, ensamhet och missbrukarfrågor”.

Om man som jag ofta hamnar på filmer i kategorin American Independents så förväntar man sig följande viktiga ingredienser: 1) charm 2) välskriven dialog 3) humor 4) någonting oväntat. Andra enkla tricks som kan signalerar independentfilm är inklippta super 8-filmer (gärna från barndomen), handtextade skyltar eller annat innovativt under förtexterna, oväntade covers på kända pop- eller rocklåtar, och gärna metakommunikation av något slag (en film om en film, skådisar som tittar in i kameran, osv).

”Frankie Go Boom” tycks ha alla ingredienser. Upptakten lovar gott: snyggt foto, handskrivna förtexter på kartong, bra musik. Och manuset visar sig vara både välskrivet och lite smågalet. Den elaka brorsan Bruce som filmar Frank när han har sex med en trasslig tjej och sedan lägger ut allt på internet, minigrisen som ramlar i poolen, Mr. Big som knarkande skjutgalning, de kristna sponsorerna som vill göra film på temat änglar, Ron Perlman som transsexuell (bara en sådan sak!).

Jag gillar filmen, tycker skådisarna spelar riktigt bra (särskilt Lizzy Caplan som Lassie) men det är ändå något som skaver. Själva konflikten mellan bröderna; att Bruce har lagt ut Franks sexfilm på nätet; det som hade kunnat generera så mycket mer drama, så mycket mer av allt, blir för mig en antiklimax när allt fokus läggs på det faktum att Frank var impotent när han filmades. Jag som trodde att det skulle handla om det oförlåtliga i att filma och publicera själva sexakten, att de berörda skulle säga upp bekantskapen, att det skulle röras om lite i familjegrytan. I stället blir det ännu en historia som fokuserar på den manliga fobin över att inte räcka till. Sorry, men när det blir för mycket impotensskämt så är det mest tramsigt. Och att skriva in en transsexuell person i handlingen spär bara på fördomar och genererar mer slag under bältet-humor. Jag skruvar på mig och tänker: är det här kul? Sneglar omkring mig i salongen, försöker fånga stämningen, gissar att könsfördelningen i publiken är ungefär 50/50. Många gapflabbar – både män och kvinnor – medan killen bredvid mig suckar djupt. Jag gör detsamma, eftersom jag verkligen gillar både storyn och rollbesättningen och skulle önskat mer än bara några billiga skratt.

Bäst är ”Frankie Go Boom” när den bromsar upp, när den vågar vara allvarlig. Den spirande kärlekshistorien mellan Frank och Lassie är vackert skildrad, liksom scenen där Frank dansar med Phyllis/Ron Perlman i full dragutstyrsel. Och slutet är en riktig höjdare; där tar ”Frankie Go Boom” metasteget fullt ut och blir till en film i en film i en film, och varken Frank eller publiken vet vad som är sant eller inte. Pluspoäng för det; annars lätt svajigt.

Efteråt sitter jag kvar och ser Face2Face med regissören (via Skype) och Jordan Roberts visar sig vara en rasande trevlig och genuin person. Det första han säger är att filmen handlar om förödmjukelse och det köper jag helt och hållet (även om jag för mig själv tänker att han glömde lägga till ordet ”manlig” innan). Detta är hans andra film, och han berättar att han gjort något så ovanligt som betalat för hela kalaset själv. På grund av tajt budget så spelades allt in på rekordsnabba tjugo dagar, något vi i publiken häpnar över eftersom filmen knappast kan anklagas för att vara slarvig eller billigt gjord. Alla tagningar planerades noga; det här är alltså raka motsatsen till en klippbordsprodukt (endast en inspelad scen kom inte med i den färdiga filmen).

På frågan om hur han rollbesatte ”Frankie Go Boom” handlade det mycket om att skådisarna ställde upp gratis eller för mycket låg lön (de fick en faktisk procent av filmen), och att de lockades av att få spela en karaktär långt från sitt vanliga rollfack.
– Chris Noth till exempel, han spelar alltid domare, advokat eller president, här fick han spela knarkande galning. Känner ni förresten till honom i Sverige? frågar Jordan Roberts och får skratt till svar. Även om man inte följer ”Sex And the City” så är Mr. Big ett välkänt ansikte för de flesta. Roberts berättar vidare om sina skådisar, och han berömmer begåvade Lizzy Kaplan lite extra och spår att hon ska blir nästa stora stjärna. Minigrisen då? Jo, den skrev Roberts in i manuset för att han tidigare jobbat med hundar, och inbillade sig att det skulle vara lätt(are) med en gris. – Ett oklokt drag av mig, medger han. Även om det bidrog till att skapa en rolig film så var det enerverande för alla inblandade eftersom grisen var så otroligt högljudd.

Det visar sig också att Roberts manus är mycket personliga. Hans förra film handlade om en far med drogproblem; här berättar han att han inte insåg förrän manuset var klart att det också baserades delvis på egna erfarenheter. Bland annat genomgick Roberts bror/syster ett könsbyte för tio år sedan, därför kändes det naturligt att ha med en transsexuell person i rollistan (där fick jag så jag teg).

Nu har Universal köpt visningsrättigheterna för ”Frankie Go Boom” och den kommer alltså att nå ut till en bredare publik. Något jag unnar Jordan Roberts, som arbetat fram över femtio manus under sina år inom filmbranschen, och som så många andra endast fått se en liten del av dem verkligen bli till film.

Om du går och ser ”Frankie Go Boom” kan du alltså förvänta dig en välskriven och lite galen indiefilm, en sådan som delar publiken i två läger: de som har sett det förut och tycker det är pinsamt eller ren av trist, och de som håller på att kissa på sig av skratt över all denna frispråkighet. Jag själv befinner mig någonstans mitt emellan och ger den en stark trea. Jordan Roberts själv får en femma, och lyckas han finansiera ännu en film ska jag definitivt gå och se den.

Vernissage för fotoprojektet A Day in the World

För ungefär ett halvår sedan, den 15 maj 2012, iscensattes fotoprojektet A Day in the World. Under denna dag uppmanades människor över hela världen att fota sin vardag – hem, arbete, kultur, mat och samhälle, och skicka in dessa bilder. Resultatet blev långt över förväntan, närmare 100 000 bilder från runt 160 länder skickades in. Alla dessa bilder kan ses på ADAYs hemsida, och ett mindre antal valdes ut till en bok som vägde in på ca 500 sidor och som finns att köpa på Kulturhuset (och säkert andra ställen).

Mycket glädjande har det även blivit en utställning på Kulturhuset om projektet, bilderna och boken, och idag var det vernissage. Eftersom jag var själv med i projektet – se här för hur min dag blev – var jag mycket spänd på att se de andra bilderna och helheten. Förväntansfylld beger jag mig därför till våning fem på Kulturhuset!

För att markera att det verkligen är frågan om en invigning av en utställning måste ett band klippas av. Jeppe Wikström ber Elsa Leo komma fram för att klippa bandet (som i det här fallet naturligtvis är en gammal filmrulle…).

Elsa själv har bidragit med den här bilden, näsblod p g a stress:

Jag vandrar runt bland alla fotografier och slås av hur bra de är. En avstämd avvägning av lycka, vardag, humor och misär. Vardagsbilder, vanliga människor. Det är inte perfekta solnedgångar, det är inte magnifika landskap, det är inte misären i mellanvästern eller studiobilder. Det är hur vår vardag såg ut den 15 maj 2012. Det finns en oerhörd värme i bilderna, som är mycket tilltalande. Hit går jag gärna igen!

/Ulf Bengtsson

PS jag såg flera på utställningen som hade med bilder i boken och som gärna ville bli fotade framför sina bilder. Som den här unge mannen till exempel!

DS

PPS I ärlighetens namn så fanns en liten förhoppning om att någon av bakgrundspersonerna Desmond Tutu eller Richard Branson skulle vara där, men men. Can’t have it all, can you? Det var mycket intressant att lyssna på talarna, inte minst på Jeppe Wikström som pratade om projektet. Läs gärna mer på hemsidan! DS