Linn Ullmann – en författare att lyssna till

Internationell författarscen, torsdagen den 25 oktober. Linn Ullmann i samtal med Helena von Zweigbergk.

Klockan är fem i sju och trots att jag flera gånger vänder mig om för att se om fler ska ansluta så verkar det inte bli mer än halvtomt, eller låt gå, halvfullt i hörsalen. Linn Ullmanns senaste roman ”Det dyrbara” har nyligen gått som sommarföljetong i Svenska Dagbladet, hon har dykt upp i en och annan tv-soffa och romanen har rosats i pressen. Jag blir en smula konfunderad över det faktum att intresset verkar halvljumt om man räknar antalet besökare denna kväll. Bryderierna avbryts av att Ingemar Fasth startar igång kvällen med en presentation av kvällens författare. Han beskriver Linn Ullmann som en uppfordrande författare som kräver koncentration och tystnad, en författare som kräver sin läsare. Tacken, för läsaren kommer i de oförglömliga bilderna som lever kvar efter läsningen.

Linn Ullmann och Helena von Zweigbergk äntrar scenen och Zweigbergk fortsätter introduktionen med en presentation av romanen ”Det dyrbara”. Hon sammanfattar snabbt handlingen och ger en kort beskrivning av intrigen och huvudkaraktärerna, hon säger att ”Det dyrbara” är en familjekrönika som också leker med kriminalgenren. Ullmann menar att den leker med många genrer, inte endast kriminalgenren, att den också blinkar mot musiken och filmen. Zweigbergk fortsätter med att beskriva huvudpersonernas kärleksrelation som ett äktenskap i sönderfall, Ullman vill hellre beskriva det som en berättelse om kärlek, fastän den här handlar om kärleken medan den håller på, inte i början, i förälskelsen. Zweigbergk frågar om ett förhållande med tiden skapar en tystnad, ett avstånd och Ullmann svarar att hon inte vet, att det inte finns några svar och att hon i allmänhet vill vara försiktig med att förklara sina romanpersoner. 

Hon menar att det i romanen finns ett ständigt försök till kärlek, med betoning på försök. Karaktärerna ställer sig frågor som: När började vår berättelse? Vem är jag i berättelsen? Zweigbergk säger att i början av en relation ser man varandra på ett sätt som kanske förändras, vad är det som händer sen? Ullman tvekar. ”Jag vet inte…” Hon ändrar kurs och pratar mer specifikt om sin roman igen, hennes avsikt att skriva en berättelse som skildrar uppvaknandet, den där stunden på morgonen när man vaknar upp och tänker att såhär är det. De fortsätter att prata om relationen mellan karaktärerna Siri och Jon, Zweigbergk tar upp att de väljer knepiga sätt att nå varandra i romanen, hon lyfter fram hur Jon skriver brev till sin älskarinna fastän han vet att frun kommer läsa dem. Jo, säger Ullmann, men det är en kärlekshandling, han skriver för att han vet att Siri ska läsa.

Samtalet fortsätter kring olika aspekter av kärleken, Zweigbergk frågar Ullmann om kärleken, hur gör man? Linn Ullmann säger återigen bestämt att det vet hon inte. Hon menar att hon inte har några svar, att det är just det som är intressant med att skriva om kärlek, att det inte finns några svar.

Det är nog inte helt lätt att intervjua Ullmann, när hon inte vill svara på mer allmänna frågor om livet och kärleken så är det hon som ändrar riktning och återgår till den roman hon är här för att prata om. Zweigbergks frågor kring romanen börjar oftast med någon egen synpunkt eller tolkning och Ullmann är inte den som håller med, det är det som är nerven i det här samtalet. Ullmann hävdar att hon inte vill förklara sina romankaraktärer, ändå verkar hon ganska bestämd över vad romanen handlar om, vilka karaktärerna är och hon missar inte någon chans att får fram sin intention. Det blir lite av en dragkamp mellan de två samtalande, en intressant sådan, en mänsklig dialog, där svaren inte alltid är ett svar på frågorna, där Zweigbergk kan försöka återkomma till sin linje medan Ullmann drar åt andra håll.

Som när Zweigbergk menar att det är så mycket psykologiserande idag, att alla har sett Dr. Phil, hon är på väg att ställa en fråga om detta när Ullmann avbryter med att säga att Dr. Phil hör hemma någonstans i Dantes sjunde krets. Jag skrattar högt och många med mig i publiken, det är sådana yttringar som gör att man inte kan annat än tycka om Ullmann. ”Varför då?”, undrar Zweigbergk och Ullmann förklarar att Dr. Phil är just motsatsen till konsten, han är en av dem som vill ge svar, fastän inga svar är givna, att det är sådant som bara bidrar till att göra människan mindre än vad hon är.

Zweigbergk undrar om man riskerar att förlora något i allt detta psykologiserande och nu tvekar Ullmann inför frågan igen, damen bredvid mig säger lite för högt, så att vi som sitter runtomkring hör ”Vilka svåra frågor!” Hennes sällskap nickar instämmande. Ullmann hanterar denna fråga som de andra, hon säger att människan är mystisk, att det är omöjligt att helt tränga in i det mänskliga sinnet. Därför, menar hon, är det så givande att läsa, att lyssna på musik och att se film, allt detta som bekräftar det stora mysteriet.

Samtalet fortsätter med att svänga fram och tillbaka mellan romanen och de stora frågorna om kärleken och konsten, för att avkrokas i sidospår som hundar, facebook, Håkan Juholt och Skavlan. Det är som mest intressant när Ullmann tillåts att prata om just skrivandet. Hon pratar om skrivkramp, huvudkaraktären Jon dras med en svår sådan och Ullmann säger att lite skrivkramp är nödvändigt, det är trots allt saker som ska genomborras i skrivandet som föder ett motstånd men det är viktigt att skrivkrampen inte ska förlama. Kreativitet och skrivkramp i kombination väcker en demonisk kraft som kan leda till att man försöker laga sig berättelser i livet istället. Man hittar annat att sysselsätta sig med, som att sysselsätta sig med heminredning, allt för att inte skriva på sin bok. På så sätt hör otroheten  ihop med skrivkrampen för Jon, det är också en strategi att skapa sig berättelser i livet, istället för i skrivandet.

Zweigbergk säger att Ullmann verkar ha en barsk inställning till yrket, att hon inte verkar vara den som väntar på inspiration. Inspirationen, säger Ullmann, den hör hemma med Dr. Phil och de andra i Dantes helvete. Det enda som kan inträffa är något som kan kallas för nåd. Att tänka att skrivandet är något som ska ske vid en viss tidpunkt, det är bara skit, säger hon. Författare tillhör den yrkesgrupp som har flest ursäkter och förklaringar till varför man inte ska arbeta. Det är lätt att hitta skuggverksamheter till skrivandet. När Ullmann pratar om skrivandet verkar allt så självklart, hon har ett nyktert och klokt sätt att formulera sina tankar kring sitt arbete. Det är just sådant som man som skribent vill få med sig från ett författarsamtal, känslan av att den enda som kan stoppa ens eget skrivande är en själv, det är viktigt att påminnas om det. Hennes självklara inställning till skrivandet som en del av vardagen är inspirerande, det är inte svårare än att sätta sig ned och skriva. Sluta med ursäkterna!

När samtalet kommer bort från skrivandet, och litteraturen, när Zweigbergk frågar vilken relation Ullmann har till nätet, twittrar du, har du facebook, spelar du Wordfeud, ja då suckar jag lite, varför är det intressant? Men även sådana frågor har sin plats, Ullmann lyckas vända det till att handla om skrivande igen. Hon säger att hon har en kluven inställning till facebook och nätet. Hennes man, som gått ur facebook ska ha sagt att ”It looks like freedom but it feels like death. ”Jag antecknar mannens citat vid alla klokheter som Ullmann yttrat under samtalets gång. Hon säger att hon måste skriva på en icke- tillkopplad maskin, hon berättar, ackompanjerad av publikens skratt om hur hon och hennes man gömmer mobiler och modem för varandra, för att det ska bli helt tyst. Ullman attityd till nätet är uppfriskande i en samtid där nätet blivit religion. Hon menar att nätet är döden för skrivprocessen men att det givetvis har sin funktion för researcharbetet.

Samtalets avslutande del hamnar på ett mer personligt plan, där de båda författarna pratar om hur skrivandet kan påverka ens närmaste, om hur skrivandet kan isolera en från omvärlden. Ullmann menar att den goda litteraturen ändå bör förhålla sig till omvärlden, till människan. De pratar om huruvida familjekulturen kan sägas påverka ens skrivande och Ullmann beskriver hur hon ser familjen som ett miniatyrsamhälle med sina egna lagar, sina egna krig, sitt eget språk, vilket ju självklart präglar ens skrivande. Ullmann beskriver människorna i sin uppväxt, föräldrarna som sagofigurer, svajande mellan den fiktiva och den verkliga världen, och sådana som mormodern, sådana som stod stilla, som inte svajade.

Samtalet avrundas med att Zweigbergk undrar hur Ullmann ser på kärleken, är den ett tveeggat svärd? Ullman undrar om det är sista frågan. Ja, det är sista frågan. Ja, det är klart att kärleken är tveeggad, avsluta hon. Kärleken är kärv och den är rå.

/Maria Monciu

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s