Malin Ullgren möter Rosa Liksom

Hörsalen, Kulturhuset, onsdag 10 oktober kl. 19

Det är en mörk och ruskig höstkväll, jag går med snabba steg genom Stockholmsregnet på väg mot Kulturhuset och kvällens samtal med Rosa Liksom. Jag funderar på namnet – Rosa Liksom – det är något med namnet som bygger upp en mystisk förväntning inför det stundande samtalet. Jag har inte läst författarinnan än, jag har inte ens kollat upp vem hon är, det enda jag har att tillgå än så länge är det där namnet.

Inne i Hörsalen är det varmt, den svaga belysningen och de två tomma stolarna framför bänkraderna håller kvar kvällen i dess sävliga och intima stämning av nordiskt mörker. Det är inte fullsatt, publiken pratar lågmält med varandra när det välbekanta rytmiska ljudet av dunkande räls sätter igång från högtalarna och Ingemar Fasth presenterar kvällens gäst. Han berättar att Rosa Liksom vunnit Finlandiapriset 2011 med romanen ”Kupé nr. 6”, han säger att han tycker om boken så mycket att han ska göra något så ovanligt som att kyssa boken. Han kysser omslaget till romanen och från den första raden bubblar ett högt skratt fram som liksom väcker kvällen ur sin sömnighet. Det är Rosa Liksom som skrattar högt och hjärtligt, hon välkomnas fram till scenen tillsammans med Malin Ullgren.

Så sätter samtalet igång, Liksom säger att hon tycker om Sverige och det svenska folket och Ullgren undrar hur det går ihop med hennes starka dragning till det ryska. Balansen är viktig, menar Liksom, Öst och Väst fungerar bättre ihop än vi tror. Ullgren undrar vad det betyder för Rosa Liksom, att böckerna översatts till så många språk. Liksom är lycklig över det, hon har bott i många länder, hon har fått vänner på olika platser och det är något särskilt, säger hon, att ge sin egen bok till en vän på vännens modersmål. Och så skrattar hon högt igen, det där medryckande skrattet som kommer att följa oss under kvällen. Det är något särskilt med Rosa Liksom tänker jag, hon skrattar när man inte förväntar sig det, det är som om hon själv bestämmer över vad som är komiskt, eller att det där skrattet har med hennes kroppsspråk, hennes sätt att göra. Ullgren undrar om Liksom märkt av utifall boken blir läst annorlunda i olika länder, och då kommer Liksom in på humorn, att det verkar som om finnarna ser den som rolig, att de ser en svart humor, medan fransmännen exempelvis läser romanen väldigt allvarligt.

Romanen ”Kupé nr 6” följer en ung flicka som tar transibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. På tåget möter hon en rysk man, och mötet kan enligt Rosa läsas som mötet mellan väst och öst, eller mötet mellan Finland och Ryssland. Mannen som flickan möter berättar historier om sitt land och boken blir en beskrivning av Sovjet. Liksom lyfter fram en möjlig viktig skillnad i läsningen för en svensk respektive en finsk läsare. Finland har haft en traumatisk relation till Ryssland i och med andra världskriget. I Finland vill man helst inte läsa om Ryssland, folk är inte intresserade, medan hon tror att svenskarna inte hyser samma motvilja mot det ryska.

Var kom då idén till romanen ifrån? Liksom berättar att hon själv, precis som flickan i romanen, studerade i Moskva i tjugoårsåldern. 1986 gjorde hon en liknande resa, då hon träffade en man som på många sätt fungerat som inspiration för den fiktive mannen i romanen. Ullgren frågar hur det kommer sig att det tagit så många år, från det att idén föddes till att den nu faktiskt skrivits ner. Liksom berättar att hon har haft så många andra projekt som kommit i vägen, men att hon bestämde sig för att skriva den här historien när hennes dotter frågade henne vad Sovjetunionen var. Hon ville skriva den här romanen för sin dotter, för att hon skulle få en bild av Sovjet. Ullgren frågar vad det var som drog till Sovjet. Liksom menar att hon var kritisk till den västerländska konsumtionen, att hon upplevde Moskva som en plats med färre valmöjligheter, hon gillade att slippa välja mellan tjugo sorters tandkräm. Man behövde inte så mycket pengar för att bo där, som student. För henne handlade tiden i Moskva om konst, om fest och att leva studentliv, och hon saknade inte väst. Hon betonar att hon vill lyfta fram de goda sidorna av Moskva, hennes erfarenheter, men att hon självklart var medveten om de problem som fanns, och som fortfarande finns idag i Ryssland, där hon anser att miljön är ett huvudproblem. Liksom menar att Ryssland inte förändrats så mycket, situationen i Ryssland har alltid varit komplicerad och är det fortfarande. Däremot måste man skilja folket från politiken. Även om politiken är värdelös så fortsätter folket att leva på sitt sätt, skilt från politiken.

Ullgren ställer bra frågor om hur Liksom tänkt kring karaktärsbygge, miljöval och det sinnliga sättet att beskriva. Det är intressant att lyssna till samtalet som trots förberedda frågor inte känns forcerat, som låter en tanke fördjupas och utvecklas till nästa tanke, det är två människor som är intresserade av det skrivna ordet som samtalar och vi i publiken kan luta oss tillbaka och följa med i turerna kring huvudkaraktärernas relation, styrkan i att placera ett drama inom ett slutet rum där karaktärerna tvingas till konfrontation, resans möjlighet att öppna upp för dialog mellan främmande människor. De pratar om intertextuella spår, hur Liksom skriver in den klassiska ryska litteraturen i sin roman, själva titeln är en anspelning på Tjechovs ”Paviljong nr. 6”. Hur viktig är Tjechov, hur mycket har den ryska litteraturen betytt? undrar Ullgren. Liksom tittar ut mot publiken och säger inkluderande att hon tror att alla som sitter här tycker om Tjechov. Hon säger att rysk litteratur precis som rysk politik är en hobby för henne, hon läser gärna moderna ryska författare precis som hon ivrigt slukat de ryska klassikerna. Det är lätt för henne som finska att känna igen sig i det ryska, de har melankolin gemensamt. Svenskarna är inte så melankolika, säger Liksom och några i publiken skrattar, en kvinna protesterar, som för sig själv, att jo visst är vi melankoliska också.

Det här sättet att kommentera rakt ut är typiskt för kvällen, det känns som om vi i publiken är en del av samtalet, det muttras och kommenteras och nickas igenkännande. Längst fram sitter en herre som fyller i när Liksom har svårt att hitta rätt ord på svenska, det bara sker helt okommenterat. Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt. Frågorna hon slänger ut mot oss, hur hon tittar publiken i ögonen, något som också underlättas av ljussättningen, mjukt upplyst, inte helt mörkt så att publiken försvinner i ett svart hål, vi sitter nära, de stolar som brukar vara framställda några rader framför har tagits bort. Det är också tack vare Ullgrens sätt att låta Liksom sväva ut och svara som hon vill, hänga på när Liksom svänger samtalet år ett annat håll. Det verkar finnas ett genuint intresse här, att rota i språket, i författarvisionen, i arbetsprocessen. Det är intressant att höra hur Liksom arbetar när hon skriver, att hon gör det väldigt intuitivt, att hon inte brukar ha förloppet helt planerat och klart framför sig, utan låter texten leda framåt. Första utkastet till ”Kupé nr. 6” bestod till en början av femtio sidor, sen började hon fylla i delarna, vilket gjorde att sidorna kom att uppgå till trehundrafemtio, för att sedan bearbetas till hundrasextio sidor.

Samtalet är fängslande, man vill inte avbryta den här resan än, men Ullgren avrundar och Rosa Liksom får avsluta på sitt finurliga sätt med ett ”Jaha, är vi färdiga nu?”. Jag dröjer mig kvar i foajén, köper romanen, träffar på min gamla lärare, det känns fint att kunna fortsätta prata lite mer om Rosa Liksom. Jag lägger försiktigt, respektfullt ned romanen i väskan och promenerar hem med huvudet fullt av tankar, något långsammare, trots det tilltagande regnet.

”Kupé nr. 6” är precis så som jag hoppats att den ska vara. Det är en resa, läsaren stiger på med flickan i Moskva och förflyttas bakåt i tiden, till den där kupén, jag tränger mig mellan flickan och mannen, känner smaken av blinierna, betraktar flickan och mannen, följer flickans blick mot fönstret, mot det oändliga landskapet som hela tiden finns där utanför. Språket är precis som Ullgren beskriver det, sinnligt. Resan som drivkraft för berättelsen fungerar effektivt för att förflytta mig som läsare från Stockholmsnatten, till den ryska, hela tiden ackompanjerad av det där rytmiska dunkandet, tåget som rusar fram, stannar upp, hämtar upp erfarenheter från de olika platserna, visslan som tar oss tillbaka till det trånga tåget, som mullrar framåt, hela tiden framåt mot det gemensamma målet för flickan, mannen, och läsaren.

/Maria Monciu

”Natten ilar genom mörkret och det dagas, en oeftergivlig kö till toans helgedom, torrtvätt mitt i stanken av piss, hostningar, skam, förlägna miner, skuggor från ångande teglas i fönstren, stora flak av kubanskt socker, papperslätta aluminiumskedar, mörkt bröd, Viola-smältost, tomatklyftor och lök, skrovet av en stekt kyckling, en burk pepparrot, hårdkokta ägg, saltgurka, en burk majonnäs, fiskkonserver och moldaviska burkärter. Skumrasket flyr och blir en ny dag, snön stiger upp från marken längs trädens stammar, topparnas tystnad tynar, en hök sitter på höften av ett turkosfärgat moln och betraktar tåget som krälar likt en mask. ” ( Rosa Liksom, ”Kupé nr. 6”, s. 31)

Annonser

2 thoughts on “Malin Ullgren möter Rosa Liksom

  1. Ping: Besökarna-bloggen fyller två år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s