Roma Festival 500 år – Liberté av Tony Gatlif

I samband med Roma Festival 500 år i Sverige visades det franska filmen ”Liberté” (2009) av regissören Tony Gatlif. Jag gick till Klarabiografen med enda bakgrundsinformation att Gatlif skildrar den romska kulturen, och att denna film skulle handla om andra världskriget och förintelsen; ett mörkt kapitel i romernas historia. Salongen var halvfull, och bestod mestadels av kvinnor. Kulturtanter, för att anspela på Ilkka Timonens text, där jag definitivt var en av dem.

Visningen kunde ha börjat bättre. Bilden hackade, textremsorna försvann och ibland blev duken helt svart under någon sekund. De franskkunniga kvinnorna i salongen försökte koncentrera sig och hyschade på de mer handlingskraftiga som sprang fram och tillbaka för att påkalla biomaskinistens uppmärksamhet. Det tog gott och väl 10-15 minuter innan ny DVD-spelare kopplades in och filmen kunde startas om. Sådant påverkar tyvärr, och det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen.

Ett romskt sällskap reser under andra världskriget runt på landsbygden i Frankrike. Karavanen får sällskap av den föräldralöse nioåringen Claude som flytt från ett barnhem. Väl framme i den by där de brukar stanna och säsongsarbeta, får de reda på att de inte längre har tillstånd att resa på vägarna. Byns borgmästare Théodore och skollärarinnan Lundi står upp för dem och kämpar för deras rättigheter. Men lyckan blir kortvarig; polisens hot blir allt mer intensiva och det blir allt farligare för alla inblandade.

Fotot är fantastiskt, skådespelarna strålande, historien gripande. Över alltsammans vilar en slags dokumentär känsla; kameran betraktar bara, låter bli att överdramatisera eller spela på sentimentalitet. Vidderna och naturen blir viktigare för att skildra romernas och bybornas vardagsliv, än kriget i sig. För romerna är ordet krig bara ett vagt begrepp i en värld som inte rör dem. Kriget är något som pågår någon annanstans. Musiken tar stor plats och blir bärare av både sorg och glädje, liksom en stark symbol för längtan efter frihet. Öppningsscenen där ett taggtrådsstängsel vibrerar i takt med några få gitarrtoner får mig att tänka på koncentrationsläger, och det är förstås också meningen.

En riktigt bra film, ändå blir min filmupplevelse inte helt hundra. Kvinnan bredvid mig skrattar överdrivet högt varje gång den naive Taloche gör ett krumsprång eller skriker att han är rädd för spöken. Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt kul – jag tror inte karaktären Taloche är skapad som en clown, utan att Gatlif vill skildra en enkel och vidskeplig själ beroende av frihet. I filmen visas romerna som en helhet där ingen bit fungerar på egen hand; det är vackert men blir också till ett problem. Individen försvinner, ingen får tala om vem de egentligen är. I efterhand har jag läst mig till att filmen vunnit priser och fått mycket fin kritik, främst för att Gatlif porträtterat romerna på ett icke-stereotypt sätt. Jag erkänner att jag inte är särskilt påläst i ämnet, men kan inte hålla med. Jag stör mig på kvinnan som skrattar, sedan stör jag mig på att jag stör mig. Och om vi nu uppfattar denne Taloche på så olika sätt; är inte det tecken på att något inte riktigt fungerar?

De två bästa karaktärerna blir för mig därför borgmästaren Théodore och skollärarinnan Lundi, inte för att de skildras mer närgående än någon annan, utan för att de är just individer och för att de tillåts behålla sitt allvar och sin tyngd filmen igenom. Slutscenen när nazisterna fängslar dem båda för att förhöra dem är oerhört stark i sin subtilitet. Filmens originaltitel på romani är Korkoro – den frie – och är det namn som romerna ger till pojken Claude. Han blir också en symbol för den frihetslängtan som genomsyrar hela filmen; en längtan som kan vara starkare och viktigare än till och med rädslan för döden.

Bonusinfo är att huvudkaraktären Taloche spelas av Charlie Chaplins sonson, James Thiérrée. Gatlif behövde en musiker med akrobatiska färdigheter, och i Paris på Théâtre de la Ville blev han imponerad av violinisten Thiérrée som i sin nycirkusakt blandade mim, dans och musik. Thiérrée erbjöds rollen och lyckades på sex månader lära sig romani och att spela gypsy swing.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s