Linn Ullmann – en författare att lyssna till

Internationell författarscen, torsdagen den 25 oktober. Linn Ullmann i samtal med Helena von Zweigbergk.

Klockan är fem i sju och trots att jag flera gånger vänder mig om för att se om fler ska ansluta så verkar det inte bli mer än halvtomt, eller låt gå, halvfullt i hörsalen. Linn Ullmanns senaste roman ”Det dyrbara” har nyligen gått som sommarföljetong i Svenska Dagbladet, hon har dykt upp i en och annan tv-soffa och romanen har rosats i pressen. Jag blir en smula konfunderad över det faktum att intresset verkar halvljumt om man räknar antalet besökare denna kväll. Bryderierna avbryts av att Ingemar Fasth startar igång kvällen med en presentation av kvällens författare. Han beskriver Linn Ullmann som en uppfordrande författare som kräver koncentration och tystnad, en författare som kräver sin läsare. Tacken, för läsaren kommer i de oförglömliga bilderna som lever kvar efter läsningen.

Linn Ullmann och Helena von Zweigbergk äntrar scenen och Zweigbergk fortsätter introduktionen med en presentation av romanen ”Det dyrbara”. Hon sammanfattar snabbt handlingen och ger en kort beskrivning av intrigen och huvudkaraktärerna, hon säger att ”Det dyrbara” är en familjekrönika som också leker med kriminalgenren. Ullmann menar att den leker med många genrer, inte endast kriminalgenren, att den också blinkar mot musiken och filmen. Zweigbergk fortsätter med att beskriva huvudpersonernas kärleksrelation som ett äktenskap i sönderfall, Ullman vill hellre beskriva det som en berättelse om kärlek, fastän den här handlar om kärleken medan den håller på, inte i början, i förälskelsen. Zweigbergk frågar om ett förhållande med tiden skapar en tystnad, ett avstånd och Ullmann svarar att hon inte vet, att det inte finns några svar och att hon i allmänhet vill vara försiktig med att förklara sina romanpersoner. 

Hon menar att det i romanen finns ett ständigt försök till kärlek, med betoning på försök. Karaktärerna ställer sig frågor som: När började vår berättelse? Vem är jag i berättelsen? Zweigbergk säger att i början av en relation ser man varandra på ett sätt som kanske förändras, vad är det som händer sen? Ullman tvekar. ”Jag vet inte…” Hon ändrar kurs och pratar mer specifikt om sin roman igen, hennes avsikt att skriva en berättelse som skildrar uppvaknandet, den där stunden på morgonen när man vaknar upp och tänker att såhär är det. De fortsätter att prata om relationen mellan karaktärerna Siri och Jon, Zweigbergk tar upp att de väljer knepiga sätt att nå varandra i romanen, hon lyfter fram hur Jon skriver brev till sin älskarinna fastän han vet att frun kommer läsa dem. Jo, säger Ullmann, men det är en kärlekshandling, han skriver för att han vet att Siri ska läsa.

Samtalet fortsätter kring olika aspekter av kärleken, Zweigbergk frågar Ullmann om kärleken, hur gör man? Linn Ullmann säger återigen bestämt att det vet hon inte. Hon menar att hon inte har några svar, att det är just det som är intressant med att skriva om kärlek, att det inte finns några svar.

Det är nog inte helt lätt att intervjua Ullmann, när hon inte vill svara på mer allmänna frågor om livet och kärleken så är det hon som ändrar riktning och återgår till den roman hon är här för att prata om. Zweigbergks frågor kring romanen börjar oftast med någon egen synpunkt eller tolkning och Ullmann är inte den som håller med, det är det som är nerven i det här samtalet. Ullmann hävdar att hon inte vill förklara sina romankaraktärer, ändå verkar hon ganska bestämd över vad romanen handlar om, vilka karaktärerna är och hon missar inte någon chans att får fram sin intention. Det blir lite av en dragkamp mellan de två samtalande, en intressant sådan, en mänsklig dialog, där svaren inte alltid är ett svar på frågorna, där Zweigbergk kan försöka återkomma till sin linje medan Ullmann drar åt andra håll.

Som när Zweigbergk menar att det är så mycket psykologiserande idag, att alla har sett Dr. Phil, hon är på väg att ställa en fråga om detta när Ullmann avbryter med att säga att Dr. Phil hör hemma någonstans i Dantes sjunde krets. Jag skrattar högt och många med mig i publiken, det är sådana yttringar som gör att man inte kan annat än tycka om Ullmann. ”Varför då?”, undrar Zweigbergk och Ullmann förklarar att Dr. Phil är just motsatsen till konsten, han är en av dem som vill ge svar, fastän inga svar är givna, att det är sådant som bara bidrar till att göra människan mindre än vad hon är.

Zweigbergk undrar om man riskerar att förlora något i allt detta psykologiserande och nu tvekar Ullmann inför frågan igen, damen bredvid mig säger lite för högt, så att vi som sitter runtomkring hör ”Vilka svåra frågor!” Hennes sällskap nickar instämmande. Ullmann hanterar denna fråga som de andra, hon säger att människan är mystisk, att det är omöjligt att helt tränga in i det mänskliga sinnet. Därför, menar hon, är det så givande att läsa, att lyssna på musik och att se film, allt detta som bekräftar det stora mysteriet.

Samtalet fortsätter med att svänga fram och tillbaka mellan romanen och de stora frågorna om kärleken och konsten, för att avkrokas i sidospår som hundar, facebook, Håkan Juholt och Skavlan. Det är som mest intressant när Ullmann tillåts att prata om just skrivandet. Hon pratar om skrivkramp, huvudkaraktären Jon dras med en svår sådan och Ullmann säger att lite skrivkramp är nödvändigt, det är trots allt saker som ska genomborras i skrivandet som föder ett motstånd men det är viktigt att skrivkrampen inte ska förlama. Kreativitet och skrivkramp i kombination väcker en demonisk kraft som kan leda till att man försöker laga sig berättelser i livet istället. Man hittar annat att sysselsätta sig med, som att sysselsätta sig med heminredning, allt för att inte skriva på sin bok. På så sätt hör otroheten  ihop med skrivkrampen för Jon, det är också en strategi att skapa sig berättelser i livet, istället för i skrivandet.

Zweigbergk säger att Ullmann verkar ha en barsk inställning till yrket, att hon inte verkar vara den som väntar på inspiration. Inspirationen, säger Ullmann, den hör hemma med Dr. Phil och de andra i Dantes helvete. Det enda som kan inträffa är något som kan kallas för nåd. Att tänka att skrivandet är något som ska ske vid en viss tidpunkt, det är bara skit, säger hon. Författare tillhör den yrkesgrupp som har flest ursäkter och förklaringar till varför man inte ska arbeta. Det är lätt att hitta skuggverksamheter till skrivandet. När Ullmann pratar om skrivandet verkar allt så självklart, hon har ett nyktert och klokt sätt att formulera sina tankar kring sitt arbete. Det är just sådant som man som skribent vill få med sig från ett författarsamtal, känslan av att den enda som kan stoppa ens eget skrivande är en själv, det är viktigt att påminnas om det. Hennes självklara inställning till skrivandet som en del av vardagen är inspirerande, det är inte svårare än att sätta sig ned och skriva. Sluta med ursäkterna!

När samtalet kommer bort från skrivandet, och litteraturen, när Zweigbergk frågar vilken relation Ullmann har till nätet, twittrar du, har du facebook, spelar du Wordfeud, ja då suckar jag lite, varför är det intressant? Men även sådana frågor har sin plats, Ullmann lyckas vända det till att handla om skrivande igen. Hon säger att hon har en kluven inställning till facebook och nätet. Hennes man, som gått ur facebook ska ha sagt att ”It looks like freedom but it feels like death. ”Jag antecknar mannens citat vid alla klokheter som Ullmann yttrat under samtalets gång. Hon säger att hon måste skriva på en icke- tillkopplad maskin, hon berättar, ackompanjerad av publikens skratt om hur hon och hennes man gömmer mobiler och modem för varandra, för att det ska bli helt tyst. Ullman attityd till nätet är uppfriskande i en samtid där nätet blivit religion. Hon menar att nätet är döden för skrivprocessen men att det givetvis har sin funktion för researcharbetet.

Samtalets avslutande del hamnar på ett mer personligt plan, där de båda författarna pratar om hur skrivandet kan påverka ens närmaste, om hur skrivandet kan isolera en från omvärlden. Ullmann menar att den goda litteraturen ändå bör förhålla sig till omvärlden, till människan. De pratar om huruvida familjekulturen kan sägas påverka ens skrivande och Ullmann beskriver hur hon ser familjen som ett miniatyrsamhälle med sina egna lagar, sina egna krig, sitt eget språk, vilket ju självklart präglar ens skrivande. Ullmann beskriver människorna i sin uppväxt, föräldrarna som sagofigurer, svajande mellan den fiktiva och den verkliga världen, och sådana som mormodern, sådana som stod stilla, som inte svajade.

Samtalet avrundas med att Zweigbergk undrar hur Ullmann ser på kärleken, är den ett tveeggat svärd? Ullman undrar om det är sista frågan. Ja, det är sista frågan. Ja, det är klart att kärleken är tveeggad, avsluta hon. Kärleken är kärv och den är rå.

/Maria Monciu

Stockholmsäktenskap och andra förbindelser

Nyligen firades Stora Läsardagen 2012 runt om i Stockholm, som ett arrangemang för att hylla bokläsningen. Kulturhuset, DN och Stockholms stadsbibliotek stod bakom detta, och Kulturhuset fylldes av högläsning, boktips och författarseminarier om Stockholm i litteraturen. Jag tog med mig svärmor och gick och lyssnade på ”Stockholmsäktenskap och andra sorters förbindelser”.

Medverkande författare:
Erik Helmerson – Den onödige mannen
Karolina Ramqvist – Alltings början
Per Naroskin – Fuskaren som försvann
Nina Lekander – Hästar, män och andra djur
Helena von Zweigbergk – Anna och Mats bor inte här längre

Inledningsvis ställs frågan till publiken: vet ni vad ett Stockholmsäktenskap är? Spridda skratt hörs och svaret ropas högt från flera håll. Publiken är stor och består främst av äldre män och kvinnor; självklart kan de sin Stockholmshistoria.

Stockholmsäktenskap kallades i Sverige under senare delen av 1800-talet, de förhållanden där ett par levde ihop utan att ha ingått äktenskap – dvs det man idag kallar samboskap. Stockholmsäktenskap förekom inom arbetarklassen och medelklassen i Stockholm vid denna tid. I hela landet användes begreppet Stockholmsäktenskap för vad man ansåg var ett syndigt leverne, speciellt om levernet i storstaden Stockholm där den sociala kontrollen var svag. (Wikipedia)

Helena von Zweigbergk pratar om våra moderna koder; att det i parrelationer är viktigt som medveten människa att veta hur man uppför sig. Typiskt medelklass och typiskt för stockholmare, som ju vill vara moderna. Därför känner folk igen sig i hennes roman ”Anna och Mats bor inte här längre”. Valmöjligheten i storstaden gör det svårare att leva, eftersom utbudet av andra personer är så stort. Att behöva välja skapar oro. Alla har sett Dr Phil och kan det här med relationstips, vet hur man ska leva. Men vad hjälper det i verkliga livet?
– Tjuvlyssnar du på folk runt omkring dig?
– Ja, omedvetet.

Stadsdelar har också stor betydelse. I Per Naroskins bok ”Fuskaren som försvann” sker en klassresa nedåt, där psykoterapeuten Martin tvingas använda en sliten tobaksaffär på fattigsöder som terapilokal. För hans verksamhet hade Östermalm varit en värdig inramning. Ja, allt hade varit av intresse utom just söder. Under ett misslyckat tv-framträdande sopar en norsk KBT-terapeut golvet med honom.
– Martin är 50 år och har aldrig varit med på tv.

Karolina Ramqvists unga huvudperson Saga i ”Alltings början” äger i stället staden, framför allt söder. Hon har koll på koder och utelivets hierarkier. Hon är en duktig flicka som vill ha passion i stället för trygghet, en antivärld som motsats till sitt medelklassliv. Därför väljer hon ett destruktivt förhållande med Stockholms vackraste man.
– Är det viktigt med rätt stadsdel?
– Ja. I Sagas kretsar tänker man alltid på hur man ser ut, vad man signalerar.

Nina Lekander inleder med att konstatera att ingen på scenen sitter i synd (alla har prydligt korsade ben inklusive männen) och får många skratt när hon demonstrativt sätter sig manligt bredbent. Hennes roman ”Hästar, män och andra djur” handlar lika mycket om manligt/kvinnligt som om ledarskap och makt. I stallet slipper flickorna klä upp sig och vara vackra, och lär sig att hantera det stora djuret.
– Hellre en häst än en man, säger Nina. Sedan berättar hon att hon trots allt ska gifta sig för tredje gången, men att hon den här gången ska skriva äktenskapsförord (mer skratt).
– Handlar boken om dig?
– Inte som ”Femtio nyanser av honom”… Men ja. Hästar är stora och farliga. Man måste tämja dem, lära dem lyda.

Erik Helmerson sätter fingret på varför äktenskap och parrelationer är så tacksamma att skildra, särskilt för oss i Sverige där vi inte har krig, svält och andra katastrofer.
– Att två människor ska leva ihop är ett nog så komplicerat drama, det kan vara större och mäktigare än fallande bomber. I hans roman ”Den onödige mannen” är huvudpersonen Peter en loser, aggressiv men ändå passiv.
– Medelklassaggressiv, som Erik säger. Peter bor i Enskede men har inte klippt navelsträngen till söder. Här blir medelklasslivet något motbjudande, med en avvisande fru och en icke-kommunicerande dotter. Erik ville skriva om en man som slår tillbaka, men inte som i hollywoodrullarna där hjältarna alltid är gamla elitsoldater med tillgång till vapen. Utan i stället peka på vikten av civilkurage.

Fler kommentarer:
– Min roman är inte direkt någon ”In treatment” (Per).
– Det finns ju hästterapi också (Nina).
– Saga tycker det är skönt att slippa vara flickig (Karolina).
– Hästen blir ju rädd för en groda. Gäller detta män också? (Erik till Nina).
– Män är nog mer flyktbenägna (Nina).
– Menar du då att kvinnor är grodor? (Helena till Erik).
– Fast min huvudperson Ann flyr hela tiden trots att hon är där (Helena).
– Ni pratar om att Helenas bok är parodisk, fast det är superrealism (Erik).
– Ja? (Helena).

Timmen går snabbt och är fylld av skarpa iakttagelser och många skratt. Författarna bjuder på sig själva och en fin personkemi uppstår på scenen. Idag räcker det inte med att bara skriva böcker; som författare förväntas du vara underhållande och spirituell; förvalta ditt varumärke väl. Hårda krav. Men just här och nu blixtrar det till. Sammanfattningsvis är det ett mycket underhållande seminarium, och jag blir definitivt sugen på att läsa alla fem romanerna.

Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

Almost a jam – känslor i rörelse

Att sätta ord i rörelse. Att äga scenen med sin fysiska närvaro och att ackompanjera sitt uttryck med pulserande musik. Att ha regler som både hålls och sprängs med hjälp av improvisation och inspiration.

Jag har den stora lyckan att få uppleva allt detta i Poetry in Motions andra kväll på Kulturhuset. Almost a jam – streetdans som skapas och omskapas på plats mitt framför mig. Det är lekfullt, kärleksfullt och alldeles, alldeles underbart.

Upplägget är enkelt – en DJ, 8 dansare (varav en är jonglör), ett golv och en mängd uppdrag i form av en projicerad text på väggen som talar om vilken regel varje dansare måste förhålla sig till. Lite som det gamla tv-progammet Gäster med gester, med skillnaden att det här är underhållande.

Kvällens dansare är Yared aka Razzle Dazzle, Hurrikane, Rubbish, Mariella, Anton B., Jay D-J Gilligan, Cajsa och Anna Ninja och av dessa åtta är det bara jonglören Jay som sticker ut genom att inte prestera på samma höga nivå som de andra. Dels jonglerar han, istället för att dansa, och dels jonglerar han inte särskilt bra. I det här sällskapet kräver både publik och sammanhang mycket mer. Men dansarna å andra sidan levererar så mycket energi och glädje över att vara där de är, att man dras med i stämningen oavsett vem som står på scen.

Hurrikane. Almost a jam 2012-10-21.

DJ Love Story.s uppdrag är att vänta in att en dansare kallas upp på scen och till varje uppdrag välja den musik som det ska dansas till. Uppdragen kan vara allt ifrån ”bygg upp en rytm i kroppen, bryt den och bygg en ny” till ”fågel och krossat glas” och ”föreställ dig tre olika motståndare och förgör var och en av dem med en speciell strategi”. Fantasin, liksom publikens kärlek flödar och alla känner med Yared och den frustration han känner när funkiga rytmer vill dra med honom i följsamma rörelser, men uppdraget är ”work against your feeling to the music”. Nästan omöjligt…

Jammandet avslutas med att alla dansare ombeds ställa sig på golvet, sluta sina ögon och vänta in publiken som bjuds in att dansa med dem. Fysiskt och metafysiskt blandas kroppar och själar till livsnjutande alldans.

För att dansa är att sätta känslor i rörelse. Precis som poesi.

Film & Science 5/10 på Klarabiografen

Hur började människan kriga? På Klarabiografen inne på Kulturhuset håller debattforumet och filmfestivalen Film & Science ett seminarium i frågan. Först inleder amerikanen Douglas Fry, docent i antropologi, med att berätta om olika fredssystem på jorden och hur de skapas. Han använder ett citat från president Kennedy: ”Våra problem är skapade av människan – därför kan de lösas av människan”. Fry menar också ”att ha en vision om en värld utan krig är det första steget mot att skapa en sådan värld utan krig”.

Sedan är det världspremiär på filmen Människans första krig av regissören och vetenskapsjournalisten Martin Widman. Han ger sig ut i världen för att leta efter rester av civilisationen för att försöka förstå mer av människans ursprung. I filmen ställs frågan om människan är god och kulturen är ond (vilket tvingar människan ut i krig), eller om det är tvärtom att människan är ond och kulturen är god (vilket gör att människan behärskar sina negativa sidor). Det finns två grupper av människor som har helt olika åsikt i denna fråga och det är de så kallade Duvorna och Hökarna.

Duvornas teori går ut på att när människan var jägare och samlare (nomader) så var det viktigt med samarbete och man tjänade inte på att kriga. Det var lättare att flytta än att skapa konflikter. Det var heller inte viktigt att odla vid en viss tidpunkt eller att lagra någon skörd. När sedan människan slog sig ner och skapade jordbruk så blev det viktigt att försvara sitt revir. Det fanns olika klaner som konkurrerade om resurserna vilket ledde till rivalitet vilket i sin tur kunde leda till krig.

Hökarnas teori däremot är att krig uppstår från nedärvda instinkter och att det är en myt om att människan har ett fredligt förflutet, människan har istället lärt sig att hålla sina känslor i schack. Det som skulle kunna stödja denna teori är att det finns spår av våld i norra Afrika flera tusen år före jordbruket etablerades. Det visas också en kort sekvens med chimpanser som slåss med varandra, detta skulle stödja tesen om att det är det civiliserade samhället som förhindrar konflikter. Men Duvorna påpekar att chimpanserna slåss eftersom resurserna är knappa (på grund av människan) vilket påminner om bondens problem.

I filmen får vi också höra en militär berätta om sina förberedelser för att tjänstgöra i Irak och där det krävs en sorts avhumanisering för att man ska kunna fungera som soldat.

Filmen var intressant men jag vet inte om jag blev så mycket klokare av teorierna som lades fram. Krig verkar ju ha att göra med att någon vill gå in på någon annans territorium och lägga sig i och ta del av tillgångarna, men det kan vara en psykologisk egenskap som gör att människan beter sig på detta sätt. Att ha en vision om en värld utan krig är en fin tanke, vi får hoppas att vi når dit någon dag.

/Peter Schaub

Länk: http://www.nobelmuseum.se/sv/film-and-science/

Malin Ullgren möter Rosa Liksom

Hörsalen, Kulturhuset, onsdag 10 oktober kl. 19

Det är en mörk och ruskig höstkväll, jag går med snabba steg genom Stockholmsregnet på väg mot Kulturhuset och kvällens samtal med Rosa Liksom. Jag funderar på namnet – Rosa Liksom – det är något med namnet som bygger upp en mystisk förväntning inför det stundande samtalet. Jag har inte läst författarinnan än, jag har inte ens kollat upp vem hon är, det enda jag har att tillgå än så länge är det där namnet.

Inne i Hörsalen är det varmt, den svaga belysningen och de två tomma stolarna framför bänkraderna håller kvar kvällen i dess sävliga och intima stämning av nordiskt mörker. Det är inte fullsatt, publiken pratar lågmält med varandra när det välbekanta rytmiska ljudet av dunkande räls sätter igång från högtalarna och Ingemar Fasth presenterar kvällens gäst. Han berättar att Rosa Liksom vunnit Finlandiapriset 2011 med romanen ”Kupé nr. 6”, han säger att han tycker om boken så mycket att han ska göra något så ovanligt som att kyssa boken. Han kysser omslaget till romanen och från den första raden bubblar ett högt skratt fram som liksom väcker kvällen ur sin sömnighet. Det är Rosa Liksom som skrattar högt och hjärtligt, hon välkomnas fram till scenen tillsammans med Malin Ullgren.

Så sätter samtalet igång, Liksom säger att hon tycker om Sverige och det svenska folket och Ullgren undrar hur det går ihop med hennes starka dragning till det ryska. Balansen är viktig, menar Liksom, Öst och Väst fungerar bättre ihop än vi tror. Ullgren undrar vad det betyder för Rosa Liksom, att böckerna översatts till så många språk. Liksom är lycklig över det, hon har bott i många länder, hon har fått vänner på olika platser och det är något särskilt, säger hon, att ge sin egen bok till en vän på vännens modersmål. Och så skrattar hon högt igen, det där medryckande skrattet som kommer att följa oss under kvällen. Det är något särskilt med Rosa Liksom tänker jag, hon skrattar när man inte förväntar sig det, det är som om hon själv bestämmer över vad som är komiskt, eller att det där skrattet har med hennes kroppsspråk, hennes sätt att göra. Ullgren undrar om Liksom märkt av utifall boken blir läst annorlunda i olika länder, och då kommer Liksom in på humorn, att det verkar som om finnarna ser den som rolig, att de ser en svart humor, medan fransmännen exempelvis läser romanen väldigt allvarligt.

Romanen ”Kupé nr 6” följer en ung flicka som tar transibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. På tåget möter hon en rysk man, och mötet kan enligt Rosa läsas som mötet mellan väst och öst, eller mötet mellan Finland och Ryssland. Mannen som flickan möter berättar historier om sitt land och boken blir en beskrivning av Sovjet. Liksom lyfter fram en möjlig viktig skillnad i läsningen för en svensk respektive en finsk läsare. Finland har haft en traumatisk relation till Ryssland i och med andra världskriget. I Finland vill man helst inte läsa om Ryssland, folk är inte intresserade, medan hon tror att svenskarna inte hyser samma motvilja mot det ryska.

Var kom då idén till romanen ifrån? Liksom berättar att hon själv, precis som flickan i romanen, studerade i Moskva i tjugoårsåldern. 1986 gjorde hon en liknande resa, då hon träffade en man som på många sätt fungerat som inspiration för den fiktive mannen i romanen. Ullgren frågar hur det kommer sig att det tagit så många år, från det att idén föddes till att den nu faktiskt skrivits ner. Liksom berättar att hon har haft så många andra projekt som kommit i vägen, men att hon bestämde sig för att skriva den här historien när hennes dotter frågade henne vad Sovjetunionen var. Hon ville skriva den här romanen för sin dotter, för att hon skulle få en bild av Sovjet. Ullgren frågar vad det var som drog till Sovjet. Liksom menar att hon var kritisk till den västerländska konsumtionen, att hon upplevde Moskva som en plats med färre valmöjligheter, hon gillade att slippa välja mellan tjugo sorters tandkräm. Man behövde inte så mycket pengar för att bo där, som student. För henne handlade tiden i Moskva om konst, om fest och att leva studentliv, och hon saknade inte väst. Hon betonar att hon vill lyfta fram de goda sidorna av Moskva, hennes erfarenheter, men att hon självklart var medveten om de problem som fanns, och som fortfarande finns idag i Ryssland, där hon anser att miljön är ett huvudproblem. Liksom menar att Ryssland inte förändrats så mycket, situationen i Ryssland har alltid varit komplicerad och är det fortfarande. Däremot måste man skilja folket från politiken. Även om politiken är värdelös så fortsätter folket att leva på sitt sätt, skilt från politiken.

Ullgren ställer bra frågor om hur Liksom tänkt kring karaktärsbygge, miljöval och det sinnliga sättet att beskriva. Det är intressant att lyssna till samtalet som trots förberedda frågor inte känns forcerat, som låter en tanke fördjupas och utvecklas till nästa tanke, det är två människor som är intresserade av det skrivna ordet som samtalar och vi i publiken kan luta oss tillbaka och följa med i turerna kring huvudkaraktärernas relation, styrkan i att placera ett drama inom ett slutet rum där karaktärerna tvingas till konfrontation, resans möjlighet att öppna upp för dialog mellan främmande människor. De pratar om intertextuella spår, hur Liksom skriver in den klassiska ryska litteraturen i sin roman, själva titeln är en anspelning på Tjechovs ”Paviljong nr. 6”. Hur viktig är Tjechov, hur mycket har den ryska litteraturen betytt? undrar Ullgren. Liksom tittar ut mot publiken och säger inkluderande att hon tror att alla som sitter här tycker om Tjechov. Hon säger att rysk litteratur precis som rysk politik är en hobby för henne, hon läser gärna moderna ryska författare precis som hon ivrigt slukat de ryska klassikerna. Det är lätt för henne som finska att känna igen sig i det ryska, de har melankolin gemensamt. Svenskarna är inte så melankolika, säger Liksom och några i publiken skrattar, en kvinna protesterar, som för sig själv, att jo visst är vi melankoliska också.

Det här sättet att kommentera rakt ut är typiskt för kvällen, det känns som om vi i publiken är en del av samtalet, det muttras och kommenteras och nickas igenkännande. Längst fram sitter en herre som fyller i när Liksom har svårt att hitta rätt ord på svenska, det bara sker helt okommenterat. Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt. Frågorna hon slänger ut mot oss, hur hon tittar publiken i ögonen, något som också underlättas av ljussättningen, mjukt upplyst, inte helt mörkt så att publiken försvinner i ett svart hål, vi sitter nära, de stolar som brukar vara framställda några rader framför har tagits bort. Det är också tack vare Ullgrens sätt att låta Liksom sväva ut och svara som hon vill, hänga på när Liksom svänger samtalet år ett annat håll. Det verkar finnas ett genuint intresse här, att rota i språket, i författarvisionen, i arbetsprocessen. Det är intressant att höra hur Liksom arbetar när hon skriver, att hon gör det väldigt intuitivt, att hon inte brukar ha förloppet helt planerat och klart framför sig, utan låter texten leda framåt. Första utkastet till ”Kupé nr. 6” bestod till en början av femtio sidor, sen började hon fylla i delarna, vilket gjorde att sidorna kom att uppgå till trehundrafemtio, för att sedan bearbetas till hundrasextio sidor.

Samtalet är fängslande, man vill inte avbryta den här resan än, men Ullgren avrundar och Rosa Liksom får avsluta på sitt finurliga sätt med ett ”Jaha, är vi färdiga nu?”. Jag dröjer mig kvar i foajén, köper romanen, träffar på min gamla lärare, det känns fint att kunna fortsätta prata lite mer om Rosa Liksom. Jag lägger försiktigt, respektfullt ned romanen i väskan och promenerar hem med huvudet fullt av tankar, något långsammare, trots det tilltagande regnet.

”Kupé nr. 6” är precis så som jag hoppats att den ska vara. Det är en resa, läsaren stiger på med flickan i Moskva och förflyttas bakåt i tiden, till den där kupén, jag tränger mig mellan flickan och mannen, känner smaken av blinierna, betraktar flickan och mannen, följer flickans blick mot fönstret, mot det oändliga landskapet som hela tiden finns där utanför. Språket är precis som Ullgren beskriver det, sinnligt. Resan som drivkraft för berättelsen fungerar effektivt för att förflytta mig som läsare från Stockholmsnatten, till den ryska, hela tiden ackompanjerad av det där rytmiska dunkandet, tåget som rusar fram, stannar upp, hämtar upp erfarenheter från de olika platserna, visslan som tar oss tillbaka till det trånga tåget, som mullrar framåt, hela tiden framåt mot det gemensamma målet för flickan, mannen, och läsaren.

/Maria Monciu

”Natten ilar genom mörkret och det dagas, en oeftergivlig kö till toans helgedom, torrtvätt mitt i stanken av piss, hostningar, skam, förlägna miner, skuggor från ångande teglas i fönstren, stora flak av kubanskt socker, papperslätta aluminiumskedar, mörkt bröd, Viola-smältost, tomatklyftor och lök, skrovet av en stekt kyckling, en burk pepparrot, hårdkokta ägg, saltgurka, en burk majonnäs, fiskkonserver och moldaviska burkärter. Skumrasket flyr och blir en ny dag, snön stiger upp från marken längs trädens stammar, topparnas tystnad tynar, en hök sitter på höften av ett turkosfärgat moln och betraktar tåget som krälar likt en mask. ” ( Rosa Liksom, ”Kupé nr. 6”, s. 31)

Roma Festival 500 år – Liberté av Tony Gatlif

I samband med Roma Festival 500 år i Sverige visades det franska filmen ”Liberté” (2009) av regissören Tony Gatlif. Jag gick till Klarabiografen med enda bakgrundsinformation att Gatlif skildrar den romska kulturen, och att denna film skulle handla om andra världskriget och förintelsen; ett mörkt kapitel i romernas historia. Salongen var halvfull, och bestod mestadels av kvinnor. Kulturtanter, för att anspela på Ilkka Timonens text, där jag definitivt var en av dem.

Visningen kunde ha börjat bättre. Bilden hackade, textremsorna försvann och ibland blev duken helt svart under någon sekund. De franskkunniga kvinnorna i salongen försökte koncentrera sig och hyschade på de mer handlingskraftiga som sprang fram och tillbaka för att påkalla biomaskinistens uppmärksamhet. Det tog gott och väl 10-15 minuter innan ny DVD-spelare kopplades in och filmen kunde startas om. Sådant påverkar tyvärr, och det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen.

Ett romskt sällskap reser under andra världskriget runt på landsbygden i Frankrike. Karavanen får sällskap av den föräldralöse nioåringen Claude som flytt från ett barnhem. Väl framme i den by där de brukar stanna och säsongsarbeta, får de reda på att de inte längre har tillstånd att resa på vägarna. Byns borgmästare Théodore och skollärarinnan Lundi står upp för dem och kämpar för deras rättigheter. Men lyckan blir kortvarig; polisens hot blir allt mer intensiva och det blir allt farligare för alla inblandade.

Fotot är fantastiskt, skådespelarna strålande, historien gripande. Över alltsammans vilar en slags dokumentär känsla; kameran betraktar bara, låter bli att överdramatisera eller spela på sentimentalitet. Vidderna och naturen blir viktigare för att skildra romernas och bybornas vardagsliv, än kriget i sig. För romerna är ordet krig bara ett vagt begrepp i en värld som inte rör dem. Kriget är något som pågår någon annanstans. Musiken tar stor plats och blir bärare av både sorg och glädje, liksom en stark symbol för längtan efter frihet. Öppningsscenen där ett taggtrådsstängsel vibrerar i takt med några få gitarrtoner får mig att tänka på koncentrationsläger, och det är förstås också meningen.

En riktigt bra film, ändå blir min filmupplevelse inte helt hundra. Kvinnan bredvid mig skrattar överdrivet högt varje gång den naive Taloche gör ett krumsprång eller skriker att han är rädd för spöken. Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt kul – jag tror inte karaktären Taloche är skapad som en clown, utan att Gatlif vill skildra en enkel och vidskeplig själ beroende av frihet. I filmen visas romerna som en helhet där ingen bit fungerar på egen hand; det är vackert men blir också till ett problem. Individen försvinner, ingen får tala om vem de egentligen är. I efterhand har jag läst mig till att filmen vunnit priser och fått mycket fin kritik, främst för att Gatlif porträtterat romerna på ett icke-stereotypt sätt. Jag erkänner att jag inte är särskilt påläst i ämnet, men kan inte hålla med. Jag stör mig på kvinnan som skrattar, sedan stör jag mig på att jag stör mig. Och om vi nu uppfattar denne Taloche på så olika sätt; är inte det tecken på att något inte riktigt fungerar?

De två bästa karaktärerna blir för mig därför borgmästaren Théodore och skollärarinnan Lundi, inte för att de skildras mer närgående än någon annan, utan för att de är just individer och för att de tillåts behålla sitt allvar och sin tyngd filmen igenom. Slutscenen när nazisterna fängslar dem båda för att förhöra dem är oerhört stark i sin subtilitet. Filmens originaltitel på romani är Korkoro – den frie – och är det namn som romerna ger till pojken Claude. Han blir också en symbol för den frihetslängtan som genomsyrar hela filmen; en längtan som kan vara starkare och viktigare än till och med rädslan för döden.

Bonusinfo är att huvudkaraktären Taloche spelas av Charlie Chaplins sonson, James Thiérrée. Gatlif behövde en musiker med akrobatiska färdigheter, och i Paris på Théâtre de la Ville blev han imponerad av violinisten Thiérrée som i sin nycirkusakt blandade mim, dans och musik. Thiérrée erbjöds rollen och lyckades på sex månader lära sig romani och att spela gypsy swing.