Vampyrer på Klarabiografen – The Hunger av Tony Scott

Varför älskar vi filmer och böcker om vampyrer? Låt mig vända på frågan. I ett samhälle som lägger extremt stor vikt vid utseende och hyllar evig ungdom, hur kan man låta bli? Att utforska oss själva genom odödlighet, och därmed också följderna av detta: främlingskap och ensamhet, är ett komplext och tacksamt tema vare sig man har huggtänder eller ej. Jag tror också att vi lockas av vampyrens sätt att skapa sin egen världsbild; vampyren blir till en spegelbild av människan fast helt utan moral, eftersom vampyren är en fullblodsegoist som sätter sig över alla lagar. Att ta ett liv betyder ingenting, vampyren följer bara naturens lagar där den starkare överlever. Äta eller ätas.

Nyligen tragiskt bortgångne Tony Scott (bror till Ridley Scott) hyllas genom att två av hans filmer visas på Kulturhuset. Jag såg ”The Hunger” (1983) som visades av Bibliotek Film & Musik på Klarabiografen igår, och kunde dels konstatera att det var skönt att vara tillbaka i salongen – alldeles för längesedan – dels att en nästan 30 år gammal kultrulle fortfarande drar sin publik (och förmodligen har inspirerat en del av dagens vampyrindustri).

Jag väljer att kalla den för kultrulle, trots att den genom åren både hatats och älskats. Filmen totalsågades förstås av dåtidens kritiker – överpretentiös smörja – men hyllades av vampyrfansen, som gladdes åt att någon äntligen gjorde något stilistiskt och annorlunda på temat odödlighet. De som ville ha action blev dock besvikna. De ansåg att filmen var bisarr och seg, med en lesbisk sexscen som enda dragplåster. Även om ”The Hunger” får högt betyg av fansen på IMDB så hittar jag den inte på någon av nätets topplistor för vampyrfilm, och jag gissar att den snarare lockar cineaster än den som vill se blod och övernaturliga krafter.

Visst är det en riktig 80-talsfilm med allt vad det innebär. Klarar man inte av utdragna MTV-scener (tänk solglasögon, skuggor och cigaretter), konstnärlig klippning, ibland långsamt tempo, mycket slow motion och flitigt användande av fladdrande tyger så är det här inget att rekommendera. Själv älskar jag just den här typen av film; visuellt berättande som törs ta tid.

Storyn är enkel. Den vackra egyptiska drottningen Miriam Blaylock (Catherine Deneuve) och hennes man John (David Bowie) är vampyrer och bor i New York. De håller sig odödliga genom att dricka blod från unga offer som de lurar med sig hem. När John plötsligt drabbas av accelererande åldrande uppsöker han specialisten Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon), men förgäves. Miriam sörjer John men dras till Sarah, och förför henne för att få en ny älskare och livspartner.

Nå, håller då denna film för närmare granskning idag? Absolut! Filmen låg högt över mina förväntningar – öppningsscenen där gothklassikern ”Bela Lugosi’s Dead” framförs av Bauhaus på en dyster nattklubb är en riktig pärla. Jag har inte läst romanen av Whitley Strieber; kanske skulle det ha underlättat, för storyn är intressant men också svårtolkad, och man får egentligen inte veta något om vad som driver filmens karaktärer. De få specialeffekter som finns med lämnar en hel del att önska, och ”The Hunger” är svår att stoppa in i skräckfilmsfacket.

Trots mycket hud och erotik blir filmen i stället en suggestiv historia om kärlekens omöjlighet. Om smärtan i det vackra och om längtan efter skönhet och ungdom. Drömlika scener förmedlar en djup känsla av förlust, och sorg över tidens gång. Det är bilderna som är filmens styrka, tillsammans med ett genomtänkt soundtrack. Den klassiska musiken blir bärare av berättelsen, och nästan viktigare än de ord som uttalas. På likande sätt som i David Lynchs filmer används också dissonanta ljud tillsammans med svårtolkade närbilder; sådant som får tittaren att rysa av obehag. Det går inte att värja sig, ljuden blir aggressiva och påträngande, och mixen av det obehagliga och det vackra skapar dynamik.

Jag som hade förväntat mig ett halvt pinsamt 80-talsdokument dras med i denna suggestiva saga. Främst på grund av de mästerliga skådespelarna; Catherine Deneuves frusna skönhet, Susan Sarandons nerviga utstrålning, David Bowies återhållsamma gestaltning av en förtvivlad åldring. Deras insatser lyfter filmen, och får mig att snällt blunda för det inte helt logiska och utdragna slutet.

Avslutningsvis lite goda nyheter för den som inte visste: det blir mer film på Kulturhuset i höst, hurra! Bibliotek Film & Musik respektive Serieteket har precis dragit igång sina gratisvisningar igen, och kommer ungefär en gång i månaden att visa handplockade filmer på Klarabiografen. Bibliotek Film & Musik kör onsdagarna 31/10 och 28/11, Serieteket kör torsdagarna 27/9, 11/10, 29/11 samt 20/12. Idag går alltså ännu en Tony Scott-film, den våldsamma kärlekshistorien ”True Romance” – hämta din gratisbiljett vid Bibliotek Film & Musiks disk.

För fler titlar, håll utkik på webben. Men jag kan redan nu avslöja att visningen den 31 oktober blir en riktig skräckklassiker…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s