Caitlin Moran. Om konsten att vara besökare, läsare, tonåring, kvinna och människa

 

Caitlin Moran gästar Internationell författarscen, 29 Augusti.

Jag hade inga idolposters hemma i tonårsrummet, och vi hade ingen TV, så jag hängde inte riktigt med i MTV-guidningen till de popstjärnor man skulle dyrka. Däremot odlade jag tidigt en besatthet för Författaren. I min värld fanns det inget annat mål möjligt än att en dag ha sin bild längst bak i den där stora romanen som skulle förändra världen. Det var inte bara romanerna i sig, utan den där drömmen om att en gång få vara en del av det ouppnåeliga rummet där författarna vistades – en dröm som  inte alls skilde sig från min bästa väns dröm om att få  träffa Britney Spears.  På den tiden hade internet inte etablerats till vad det är idag men det fanns andra sätt att söka snudda vid gudarna och gudinnorna – intervjuerna i tidningarna, radioprogrammen, det frenetiska brevskrivandet (Tack Theodor Kallifatides, du var den enda som svarade – men det gjorde ingenting att ingen annan svarade, för du var mina idolers Zeus) – och självklart de där författarsamtalen som utannonserades i morgontidningen och fick allt annat än Akademibokhandeln en lördagmorgon att framstå som komplett oviktigt. Förväntningarna inför författarsamtalen var skyhöga – att få komma nära en människa som skrivit böcker som kunde förändra ens syn på livet, som skrev om sådant man kunde identifiera sig med eller om sådant man aldrig kommit i kontakt med utan den där boken.

Jag skriver i preteritum men egentligen har inte så mycket förändrats – jag prioriterar fortfarande bort det mesta till förmån för ett författarsamtal på det lokala biblioteket. Något som i viss mån ändå dämpats är förväntningarna – författarna lyckades sparka undan de där piedestalerna jag snickrat ihop åt dem. Ibland var de tysta och obekväma, ibland skrytsamma eller oseriösa och framtvingat roliga, de pratade om allt annat än det man ville få reda på eller alldeles för mycket om det man trodde man vill veta men tröttnade när man insåg att svaren var inrepeterade, samma som i intervjun i DN dagen innan. Den största besvikelsen var att de oftast inte ville prata om sina böcker – utan hellre om sina idoler, sina fritidsaktiviteter, pengabrist eller matlagning. Självklart var de ibland också roliga, inspirerande, intelligenta och ödmjuka. Jag började inse att författare är människor. Så har jag lagt mig till med en vana på sistone, i bekantskap med en ny författare – att jag hellre går på författarsamtal först, innan jag läst den där boken som alla pratar om. Böckerna blir då oftast en positiv överraskning – fiktionen är bättre än verkligheten, ingen rafflande nyhet kanske men en metod att tackla besvikelsen över att författarna inte är gudar – det är deras böcker som kan få oss att känna oss som gudar.

Jag är nyfiken på Caitlin Moran, jag har sett henne i ett kort klipp i Skavlan – jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns att hon var rolig och att hon pratade om feminism på ett otvunget sätt. Jag sätter mig tillrätta i Kulturhuset, musiken brukar användas som presentation till författarskapet, ikväll pumpas någon popmusik jag känner igen och inte kan lokalisera tills det där ”ppppokerface” kommer och jag inser att det är Lady Gaga. Trots min allergi mot dylik huvudvärksmusik så har jag inte missat att den där textraden är Gagas. Jag undrar om det är en hyllning till stjärnan med anledning av den stundande Stockholmsvistelsen eller om musiken på något sätt ska förankras till Moran.

Moran presenteras med blixtrar och dunder, volymen höjs och över scenen flimrar discoljus som skulle göra White Rooms nattklubbschef galen av avund. Publiken är i extas, så engagerade applåder har jag inte hört sedan Erica Jong var här och den då något äldre publiken ställde sig upp och skrek som frälsta pingstvänner. Moran tar det hela med ro, hon sitter avslappnat bakåtlutad i fåtöljen mittemot Jan Gradvall. Jag hör knappt Gradvalls första fråga förrän Moran är igång: hon pratar om twitter, om den föregående dagen i Helsingfors -finländarna har tydligen supit ned henne – hon är bakfull och trött säger hon, men hon känner sig som någon ur en Tv-serie som heter Game of Thrones. Hon övergår till Fifty Shades of Grey, som hon tycker är fruktansvärt dåligt skriven men som hon ändå försvarat i en recension, hon menar att boken öppnar upp för pornografi skriven för kvinnor. Så fortsätter samtalet in i porrens värld, Moran anser att det inte är porren det är fel på utan snarare att det inte finns feministisk porr, med kvinnor som målgrupp.

Redan så tidigt in i samtalet känns det som om jag är på stand-up, allt Moran säger bekräftas i skrattsalvorna, det är nästan som om skratten börjar innan hon avslutat meningarna. När Gradvall byter ämne till hennes sju syskon får jag vara med i skrattfesten, hon är rolig när hon ifrågasätter den något märkliga övergången. Väldigt snabbt är hon dock tillbaka, hon gillar att prata som sina syskon, och sin lillasyster som hon skrev boken Om konsten att vara kvinna till, systern som inte läser och tycker att filmer oftast är för långa. Skulle hon skrivit en akademisk bok skulle systern inte ha läst den förklarar hon. Gradvall undrar om det är en speciell marknad hon riktar in sig på och Moran skämtar om att det ju finns en del pengar att hämta där men övergår sen till att förklara att hon insett att hon inte kommer att bli fotomodell – att hon hellre strävar efter att sätta igång en revolution.

Hon säger att hon inspireras av författare som Stephen Frey. Hon vill beskriva, inte plädera. Hon jämför skrivandet med biljard, det är den märkligaste vinkeln som oftast är den bästa. Gradvall undrar om hon skulle kunna tänka sig att undervisa i skrivande men Moran skrattar bara och säger att hennes första fråga skulle vara om var rökrutan är och den andra om rektorn är het. De pratar om hennes uppväxt, hur hon och hennes syskon fick hemskola, som hon förklarar med att mamman inte orkade få upp alla barnen i tid på morgnarna. Istället tittade de på film och engagerade sig i olika bus som att kasta lera på hus och låtsas slänga ut ett av syskonen genom fönstret. Moran började skriva tidigt. Vid femton års ålder publicerade hon sin första bok, sen skrev hon ett brev till Times och fick en egen kolumn.

Moran talar om oron över att biblioteken stänger i Storbritannien. Nu dämpas den kvicka tonen och hon talar medryckande om bibliotekens viktiga funktion, främst för ungdomar som inte har hyllorna fulla av böcker hemma. Framförallt i kalla länder där alternativen till att sitta hemma är att hänga i någon galleria och konsumera blir biblioteken viktiga, där finns allt man inte visste att man behövde och den nyfiknaste vinner. Samhället sviker unga i arbetarklassen när biblioteken stängs. Hennes råd till unga kvinnor är (först: köp min bok, skratt…) att de ska sluta se sig själva som en lista av problem och att sluta vänta på att livet ska börja när man blivit smal, har en bra garderob och fint hår. Njut av livet nu, det är inte så långt, menar hon i  en form av carpe diem-anda, med tvisten att kvinnor ska sluta vaxa sig också, det kostar bara pengar. Inser vi att vi kommer att dö snart så blir vi produktivare. Min första fråga besvaras när samtalet övergår till Lady Gaga, som hon i jämförelse med Madonna ser som den första kvinnliga artist som inte huvudsakligen försöker att upphetsa män.

Efter det blir det mycket twitter, hon talar sig varm om twitter, som upptäcktes av kvinnorna först, hon anser att man utvecklas som författare när man twittrar eftersom man får feedback direkt. Det finns en misstänksamhet mot nya metoder säger hon, hon anser att människor borde bli mer en del av sin tid. Gradvall ställer frågor om hennes skrivande, hon berättar att hon är väldigt produktiv, hon tycker om att skriva och gör det snabbt. Även om samtalet går fort, Moran driver på med sina anekdoter och sina ironiska svar, så känns det ibland som om man inte var inbjuden till festen, vilket till stor del antagligen har att göra med mitt milda intresse för Twitter och Lady Gaga och mina bristande kunskaper om de tv-serier och popartister som hon refererar till; jag antar att jag missat en del av min egen tid. Samtidigt så känns samtalet aktuellt och viktigt när hon med en självklar attityd pratar om den absurda tonvikten som kvinnor lägger på sitt yttre, när hon pratar om samhällets svek mot arbetarklassens kvinnor, och nödvändigheten i att inte förpassa feminismen till universiteten och de kvinnor som redan visste att de var feminister.

När jag läser boken några dagar senare sträckläser jag den, den är verkligen lätt att ta till sig, även om vissa kapitel känns lättare att skumma igenom, som kapitlet om bröllop eller snarare onödigheten i ett påkostat bröllop – kan skippas om man aldrig närt drömmar om prinsessbröllop – eller kapitlet om mode där hon berättar att hennes vän har 27 par skor och att alla kvinnor har en sådan skogömma. (Ingen av mina nära vänner har det, för att inte tala om de kvinnor som inte köper skor för att de är ointresserade, utan för att de faktiskt inte har råd.) Samtidigt är boken en odyssé över en ung människas vuxenblivande, där de olika irrfärderna kan kännas igen, eller upplevas om, ur en annan ung kvinnas perspektiv. Abort, mens, sexism, barnafödande, förebilder, familjen och kärleken, olika aspekter av berättarjagets liv behandlas, det är snarare boken om konsten att bli Caitlin Moran, än om att bli kvinna, eller som hon sammanfattar det, om att bli människa, i en mer generell bemärkelse. Kapitlet om tröstätande lockar mig ner till Daglivs för inhandling av choklad och glass, och i skenet av läslampan kan jag faktiskt skratta med Caitlin Moran, det är så lättare att närma sig hennes humor i skrift, det blir mindre stand-up och mer igenkänning.

Det jag reflekterar över under läsningen är hennes uttalade syfte att inte plädera, jag får flera gånger skaka av mig känslan av att bli skriven på näsan, det är hennes förkärlek för versaler som stör läsningen ibland, jag tänker bara på någon som skriker när jag ser versaler. Hon ville nå unga kvinnor som inte vet om att de är feminister menar hon.  Jag kan inte tala för andra men själv var det sista jag ville som tonåring att någon skulle skrika åt mig vad jag ska tycka, är inte tonåren den tid då man anser sig veta mest om allt? Ibland dämpas det kvicka, det ironiska och kaxiga och blir till scener som beskriver utan att raljera, utan att hålla ett skratt bakom ryggen. Den smärtsamma förlossningen och hennes mans tårar vid sängen, oron över att förlora henne, maktlösheten inför detta livets mysterium, det sista kapitlets tankar kring åldrande och död och beskrivningarna av de nya kvinnorna, över trettio.

”När jag blickar ut över lokalen kommer jag att tänka på det där avsnittet i Min morbror trollkarlen där Polly och Digory kommer till en bankettsal där ett helt hov, en hel massa kungar och drottningar med krona på huvudet, sitter förstenade runt ett långt bord. Barnen börjar gå utmed bordet och ser att ansiktena förändras. Från vänliga, glada, snälla ansiktsuttryck i ena änden av bordet via oroliga, ängsliga och opålitliga i mitten, och längst bort i ena änden av bordet sitter de som har de allra skarpaste anletsdragen- vackra men grymma” (Caitlin Moran Konsten att vara kvinna, s. 244)

Det som framförallt lever kvar efter läsningen är scenerna grundade i en subjektiv erfarenhet som i sin bildlighet öppnar upp för en  mer subtil gestaltning av den unga kvinnans plats i samhället. Relationen till lillasystern Caz finns hela tiden med i mognadsprocessen, deras relation förminskar distansen mellan läsare och berättare. Deras bråk och deras gemensamma upptäckter banar vägen för upplösningen där lillasystern ställer upp och hjälper henne ur ett dåligt förhållande. Den scenen beskrivs med en ömhet som berör, som på vissa andra ställen där gestaltning och beskrivning skapar en mer dialogformad kontakt med läsaren, i kontrast till de mer styrda och föreläsande delarna.

”Caz och jag har maracas. Vi skakar dem på ett sätt som kan rubriceras som ꞌsarkastiska slagverkꞌ. Då och då blir vi tillsagda att sluta, men vi börjar om igen, dämpat, nästan direkt. Vi blir så glada av det. Från vår utsiktplats på golvet i hörnet ser allt annat ut som nåt som händer på teve. Det ser ut som en teaterpjäs. Ända tills jag gick och satte mig hos Caz var jag också med i pjäsen. Men nu när jag sitter här ser jag att det inte är det. Jag är inte med i den påhittade historien. Har aldrig varit. Jag är bara en åskådare som sitter hemma och ser på teve. Precis som förr när Caz och jag såg allting på teve. Jag tar hennes hand. Hon besvarar greppet. Med varsin fri hand skakar vi våra maracas mot teven. Jag har aldrig hållit Caz i handen förut men jag gör det nu.” ( Caitlin Moran, Konsten att vara kvinna, s. 135)

/Maria Monciu

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s