Buck! Buck! Pow! – En intervju med Camila-Catalina Fernandez

Buck! Buck! Pow! är ett tillstånd av förvillelse i alldagliga miljöer.

Så börjar den beskrivande texten på Kulturhusets webb och när jag fortsätter att läsa inser jag att det handlar om någon sorts performancegrupp med höga ambitioner. Dessutom ligger Buck! Buck! Pow! så otroligt bra i munnen att jag blir nyfiken på vad som döljer sig bakom namnet.

Buck! Buck! Pow! är gruppen som kommer att skapa offentliga utspel på platser genom konst, skådespel, dans och musik. Vi kommer att skapa installationer och situationer för att förgylla och förvirra Stockholmarnas vardagslunk.

Texten är utformad som en vision och samtidigt en annons; författaren bakom söker fler modiga människor som gillar det icke-trista och som kan hjälpa till att skapa kaos i tillvaron. Termen Buck! Buck! Pow! liknas vid ett klassiskt Kaboom! – tänk explosioner eller plötsliga händelser – och nu är jag definitivt fast. Surfar runt för att hitta vad gruppen gjort, och hittar tre filmade stycken som jag omedelbart faller för. Min personliga favorit blir människorna som äter glass på plattan i hällregn, extra lätt att ta till sig med den vemodiga pianoslingan som lagts på i efterhand.

Performance #2 from Camila-Catalina Fernandez on Vimeo.

Jag älskar verkligen flash mobs. Kan se mina favoriter om och om igen. Egentligen spelar det ingen roll om det är rena art performances eller mer kommersiella produktioner. Resultatet är ändå detsamma: en hisnande känsla som far igenom kroppen vid upptäckten av att en mängd olika personer till synes spontant utför samma sak. Mönster som bryts, individer som plötsligt slutar bete sig som stressade storstadsmänniskor och blir till ett kollektiv. De intet ont anande personerna runt omkring som ofrivilligt skapar en publik.

Vad ska man känna då? Ska man tycka att det är lite knäppt, eller ska man skratta? Jag tror personligen att det är helt upp till individen. Det viktigaste är att man känner någonting – att man blir lite omskakad i sin vardag. Att frågan väcks: är detta på riktigt? Vad vill de säga? För även om personerna skingras och allt efteråt återgår till det vanliga, så dröjer sig ofta en starkt positiv känsla av att ingenting är omöjligt kvar. Åtminstone hos mig.

Eftersom jag ville veta mer om Buck! Buck! Pow! kunde jag inte låta bli att be upphovskvinnan Camila-Catalina Fernandez om en mailintervju. Här följer den:

MW: Är det du som startat gruppen? Vilka var i så fall dina tankar när du drog igång?

CCF: Ja, jag startade Buck! Buck! Pow! i våras på Lava och min vision var att skapa en fri teater- och performancegrupp som sysslar med okonventionella framträdanden och experimentell teater. Eftersom vi är en öppen teatergrupp har det varit fritt fram att dyka upp på våra veckomöten och komma med förslag och idéer. Vi har tidigare gjort en flash mob på Norrmalmstorg med ett öppet gympapass och har också skrivit små lappar med hemliga meddelanden som man kan placera ut i offentliga rum (butiker, torg, parker etc).

MW: Är det fritt fram för vem som helst att dyka upp på era Lavamöten? Varför tror du folk hakar på en sådan här grej?

CCF: Folk som har visat intresse av att vara med är sådana som är sugna på att göra något nytt inom teater och performance, som har idéer om hur man kan göra vardagen lite mindre vardaglig genom att skapa situationer och moment där folk minst anar det. Buck! Buck! Pow! har ingen fast grupp utan är föränderlig och just nu håller jag på att diskutera med Lava om att satsa mer på alternativ teater så agendan kommer nog att se lite annorlunda ut i höst för oss.

MW: Är det åldersblandat, eller mest unga människor? Ser gruppen likadan ut från gång till gång, eller kommer folk och går lite hur som helst?

CCF: Gruppen har huvudsakligen bestått av ungdomar upp till 25 års ålder men på performanceverken under STOFF tog vi in äldre för att göra situationerna mer bisarra och uppseendeväckande. I mina verk har jag har använt mig av människor från sexton upp till sextio år gamla och min uppfattning är att det finns så otroligt många där ute som är sugna på Action Art; att få skapa levande konst och att få vara en del av en innovativ grupp.

MW: Allt fler företag använder sig av flash mobs i rent reklamsyfte. Det är ju en stark upplevelse även för dem som inte är på plats utan ser filmen i efterhand. Hur ser du på detta?

CCF: Jag älskar flash mobs och även fast många sådana görs i kommersiellt syfte så reduceras inte wow-känslan i mig när jag ser en. Mina verk under STOFF skulle jag dock mer kalla Performance konstverk eftersom att jag hade en idé om varje performance och inte bara gjorde något planlöst för att skapa uppmärksamhet som flash mobs.

Performance #1 – Spontaneous Dance till exempel var baserat på “The Dancing Plague of 1518” och hade att göra med människans vilja att skapa nya normer och en ny normalitet. Performance #2 – Synchronized Eating var ett verk som skulle visa hur bisarrt det mest normala kan te sig i vissa sammanhang – som att tillsammans synkroniserat äta en glass i ett spöregn. Performance #3 – Secret City Circle handlade om hur lätt en människa kan smälta in i en stad och hur lätt det är att skapa subgrupper i samhället – allt behöver inte vara på ett visst sätt.

Performance #1 – Spontaneous Dance In Public
Performance #2 – Synchronized Eating
Performance #3 – Secret City Circle

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s