Schack på Kulturhuset

Häromdagen gick jag förbi schackhörnan på Kulturhuset. Det var endast ett par som spelade den här dagen vid den här tidpunkten. Jag har haft en romantisk bild av den här hörnan. Ofta när jag åkt rulltrappan upp så har jag sett många par spela schack, oftast män. Som på en piazza, har jag tänkt, där männen samlas för att spela och samtala under olivträden men i det här fallet på Kulturhuset. Nu när jag befann mig mitt i så tappade hörnan en del av sin glans. Borden och stolarna var slitna och schackbrädorna var av hårdpapp och såg hemmagjorda ut. På ett stod det ”present till det fattiga Kulturhuset”. Den röda soffan i i ett av hörnen hade sett bättre dagar. På väggen finns en skylt med ordningsregler, det verkar gå vilt till här ibland. Jag skulle rekommendera en uppfräschning av Schackhörnan men det är kanske bäst att fråga de som brukar sitta och spela om de skulle uppskatta en uppfräschning. För jag är endast en förbipasserande på väg någon annanstans.

/Astrid Nilsen Schaub

Roma festival- 500 år i Sverige

Idag, den 29 september 2012 är det på dagen 500 år sedan den första romska närvaron i Sverige nedtecknandes. Roma Festival uppmärksammar detta jubileum med ett stort program med musik, dans, film och samtal. Festivalen är ett samarbete mellan Re:Orient, Sveriges Internationella Roma Film Festival, Stadsmuseet och Kulturhuset.

Imorgon, söndagen den 30 november har du chansen att delta i jubileumet på Kulturhuset.

12:00, Foajé 3, våning 3: De bortglömda sidorna av Katarina Taikon. Lawen Mohtadi, författare till biografin om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri, i samtal med Rosa Taikon.

13:00, Foajé 3, våning 3: Romernas situation i Sverige. Mikael Olsson från Sveriges Radio, i samtal med Thomas Hammarberg och Birgitta Ohlsson.

15:00, Foajé 3, våning 3: Hilja Grönfors trio. Sånger på finska och romani. Efter konserten visas en dokumentär om Hilja Grönfors kl. 16.30, i Studio 3, våning 3.

Fri entré till hela programmet på Kulturhuset

Vampyrer på Klarabiografen – The Hunger av Tony Scott

Varför älskar vi filmer och böcker om vampyrer? Låt mig vända på frågan. I ett samhälle som lägger extremt stor vikt vid utseende och hyllar evig ungdom, hur kan man låta bli? Att utforska oss själva genom odödlighet, och därmed också följderna av detta: främlingskap och ensamhet, är ett komplext och tacksamt tema vare sig man har huggtänder eller ej. Jag tror också att vi lockas av vampyrens sätt att skapa sin egen världsbild; vampyren blir till en spegelbild av människan fast helt utan moral, eftersom vampyren är en fullblodsegoist som sätter sig över alla lagar. Att ta ett liv betyder ingenting, vampyren följer bara naturens lagar där den starkare överlever. Äta eller ätas.

Nyligen tragiskt bortgångne Tony Scott (bror till Ridley Scott) hyllas genom att två av hans filmer visas på Kulturhuset. Jag såg ”The Hunger” (1983) som visades av Bibliotek Film & Musik på Klarabiografen igår, och kunde dels konstatera att det var skönt att vara tillbaka i salongen – alldeles för längesedan – dels att en nästan 30 år gammal kultrulle fortfarande drar sin publik (och förmodligen har inspirerat en del av dagens vampyrindustri).

Jag väljer att kalla den för kultrulle, trots att den genom åren både hatats och älskats. Filmen totalsågades förstås av dåtidens kritiker – överpretentiös smörja – men hyllades av vampyrfansen, som gladdes åt att någon äntligen gjorde något stilistiskt och annorlunda på temat odödlighet. De som ville ha action blev dock besvikna. De ansåg att filmen var bisarr och seg, med en lesbisk sexscen som enda dragplåster. Även om ”The Hunger” får högt betyg av fansen på IMDB så hittar jag den inte på någon av nätets topplistor för vampyrfilm, och jag gissar att den snarare lockar cineaster än den som vill se blod och övernaturliga krafter.

Visst är det en riktig 80-talsfilm med allt vad det innebär. Klarar man inte av utdragna MTV-scener (tänk solglasögon, skuggor och cigaretter), konstnärlig klippning, ibland långsamt tempo, mycket slow motion och flitigt användande av fladdrande tyger så är det här inget att rekommendera. Själv älskar jag just den här typen av film; visuellt berättande som törs ta tid.

Storyn är enkel. Den vackra egyptiska drottningen Miriam Blaylock (Catherine Deneuve) och hennes man John (David Bowie) är vampyrer och bor i New York. De håller sig odödliga genom att dricka blod från unga offer som de lurar med sig hem. När John plötsligt drabbas av accelererande åldrande uppsöker han specialisten Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon), men förgäves. Miriam sörjer John men dras till Sarah, och förför henne för att få en ny älskare och livspartner.

Nå, håller då denna film för närmare granskning idag? Absolut! Filmen låg högt över mina förväntningar – öppningsscenen där gothklassikern ”Bela Lugosi’s Dead” framförs av Bauhaus på en dyster nattklubb är en riktig pärla. Jag har inte läst romanen av Whitley Strieber; kanske skulle det ha underlättat, för storyn är intressant men också svårtolkad, och man får egentligen inte veta något om vad som driver filmens karaktärer. De få specialeffekter som finns med lämnar en hel del att önska, och ”The Hunger” är svår att stoppa in i skräckfilmsfacket.

Trots mycket hud och erotik blir filmen i stället en suggestiv historia om kärlekens omöjlighet. Om smärtan i det vackra och om längtan efter skönhet och ungdom. Drömlika scener förmedlar en djup känsla av förlust, och sorg över tidens gång. Det är bilderna som är filmens styrka, tillsammans med ett genomtänkt soundtrack. Den klassiska musiken blir bärare av berättelsen, och nästan viktigare än de ord som uttalas. På likande sätt som i David Lynchs filmer används också dissonanta ljud tillsammans med svårtolkade närbilder; sådant som får tittaren att rysa av obehag. Det går inte att värja sig, ljuden blir aggressiva och påträngande, och mixen av det obehagliga och det vackra skapar dynamik.

Jag som hade förväntat mig ett halvt pinsamt 80-talsdokument dras med i denna suggestiva saga. Främst på grund av de mästerliga skådespelarna; Catherine Deneuves frusna skönhet, Susan Sarandons nerviga utstrålning, David Bowies återhållsamma gestaltning av en förtvivlad åldring. Deras insatser lyfter filmen, och får mig att snällt blunda för det inte helt logiska och utdragna slutet.

Avslutningsvis lite goda nyheter för den som inte visste: det blir mer film på Kulturhuset i höst, hurra! Bibliotek Film & Musik respektive Serieteket har precis dragit igång sina gratisvisningar igen, och kommer ungefär en gång i månaden att visa handplockade filmer på Klarabiografen. Bibliotek Film & Musik kör onsdagarna 31/10 och 28/11, Serieteket kör torsdagarna 27/9, 11/10, 29/11 samt 20/12. Idag går alltså ännu en Tony Scott-film, den våldsamma kärlekshistorien ”True Romance” – hämta din gratisbiljett vid Bibliotek Film & Musiks disk.

För fler titlar, håll utkik på webben. Men jag kan redan nu avslöja att visningen den 31 oktober blir en riktig skräckklassiker…

Kulturtanter (This is a mans world)

Kulturtanter, ett fenomen som visar männens plats inom kulturlivet.

Jag blev inspirerad att skriva om fenomen Kulturtant, efter att jag läste ett inlägg av Märta Dixelius längst ner på Kulturhusbesökarnas sida https://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/redaktionen/

När jag pluggade fotografi och konst vid Sigtuna folkhögskola upptäckte jag att stor del av kurskompisarna var kvinnor. Jag banade min väg uppåt på konstens och konstteorins akademi, och även ”ickeakademi”, med stor mängd av kvinnor som medresenärer (studenter).

En del av dessa kvinnor faller bort från konst/kulturlivet i samband med familjebildning, barnafödande etc., och återkommer, i bästa fall, tillbaka efter att tag. Efter utbildningen kan man konstatera att världen är fortfarande, trots många förbättringar, orättvis.

Enligt den färska undersöknigen ” Representation och regionalitet”, ” Hur ser könsfördelningen ut i samlingarna på svenska konstmuseer? Varför ser den ut som den gör?”, kan man konstatera att trots att det utbildas flera kvinnliga konstnärer inom landets konst(hög)skolor, främjar den statliga (offentliga) utställningsverksamheten fortfarande män. Läs mer på http://www.kulturradet.se/Documents/publikationer/2011/representation_regionalitet_web.pdf  och http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Tidigare-program/2012/Representation-och-regionalitet/Program-for-seminariet-den-21-september/

Hur är det med utställningsverksamheten på Kulturhuset i Stockholm? Jag bläddrade fram utställningar på Kulturhuskalender och fick fram 12 resultat/utställningar. Inom dessa var deltagarantal (som jag med lätt sökning hittade) 16 inblandade personer var av 9 var kvinnor och 7 män. Detta ser bra ut tänkte jag innan jag kom till utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Där verkade de flesta, om inte alla, deltagare vara män – jag kan ha fel om detta, den som vet bättre kan komma med rätt statistik. Enligt min förutfattade mening är klotterbranschen en manlig bransch.

Allt detta och mycket mer därtill är förklaringen till fenomenet ”Kulturtant”, hur mycket de bär på och med sig av kulturen, hur de deltar som en majoritetsgrupp på alla slags kulturevenemang, både som åskådare, besökare, forskare och för hoppningsvis även som utställare i det rättvisa antal som de förtjänar. Hoppas att de får med sig även sina män och söner – döttrarna och eventuella flickvänner/äktafruar ingår redan i min kategori ”Kulturtant”.

Man kan fortfarande ställa frågan som Linda Nochlin ställde redan 1971: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”* och att Guerrilla Girls fråga från 1989, ”om kvinnor måste vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum i New York”, är fortfarande aktuell.

* Anna-Lena Lindberg (red.), Konst, kön och blick. Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism, Stockholm 1995.

Ilkka Timonen

PS: enligt skrivschemat för denna blogg Kulturhus besökarna är vi 10 kvinnor och 3 män (med undertecknad).

Mediejukeboxen

I denna vita låda längst ner i Kulturhuset bredvid barnvagnsparkeringen finns det något som heter Mediejukeboxen. Boxen erbjuder lånefiler av olika kategorier såsom filmer, musik, språkkurser, spel mm., dessa går att ladda ner på t.ex. ett USB-minne eller en I-pod. Eftersom filerna ligger i en lokal hårddisk så går det snabbare att ladda ner än om det hade nedladdats från Internet. Mediejukeboxen finns installerad på ett antal bibliotek runtom i landet och introducerades 2007.

Men hur många går omkring med ett USB-minne eller USB-sladd till mediespelaren på fickan? Jag själv har ej hunnit testa detta och har heller inget USB-minne på mig för närvarande (kanske borde komma ihåg att stoppa ett i jackan…), men det finns planer från biblioteken att erbjuda USB-minnen och enklare mediespelare till försäljning för de som vill låna filer från boxen. Det viktigaste är att det ska vara lätt att ladda ner t.ex. en ljudbok för den som spontant vill lyssna. Är detta framtidens bibliotek? Jag ska testa snart.

/Peter Schaub

Länk: http://mediejukeboxen.se/

 

 

Caitlin Moran. Om konsten att vara besökare, läsare, tonåring, kvinna och människa

 

Caitlin Moran gästar Internationell författarscen, 29 Augusti.

Jag hade inga idolposters hemma i tonårsrummet, och vi hade ingen TV, så jag hängde inte riktigt med i MTV-guidningen till de popstjärnor man skulle dyrka. Däremot odlade jag tidigt en besatthet för Författaren. I min värld fanns det inget annat mål möjligt än att en dag ha sin bild längst bak i den där stora romanen som skulle förändra världen. Det var inte bara romanerna i sig, utan den där drömmen om att en gång få vara en del av det ouppnåeliga rummet där författarna vistades – en dröm som  inte alls skilde sig från min bästa väns dröm om att få  träffa Britney Spears.  På den tiden hade internet inte etablerats till vad det är idag men det fanns andra sätt att söka snudda vid gudarna och gudinnorna – intervjuerna i tidningarna, radioprogrammen, det frenetiska brevskrivandet (Tack Theodor Kallifatides, du var den enda som svarade – men det gjorde ingenting att ingen annan svarade, för du var mina idolers Zeus) – och självklart de där författarsamtalen som utannonserades i morgontidningen och fick allt annat än Akademibokhandeln en lördagmorgon att framstå som komplett oviktigt. Förväntningarna inför författarsamtalen var skyhöga – att få komma nära en människa som skrivit böcker som kunde förändra ens syn på livet, som skrev om sådant man kunde identifiera sig med eller om sådant man aldrig kommit i kontakt med utan den där boken.

Jag skriver i preteritum men egentligen har inte så mycket förändrats – jag prioriterar fortfarande bort det mesta till förmån för ett författarsamtal på det lokala biblioteket. Något som i viss mån ändå dämpats är förväntningarna – författarna lyckades sparka undan de där piedestalerna jag snickrat ihop åt dem. Ibland var de tysta och obekväma, ibland skrytsamma eller oseriösa och framtvingat roliga, de pratade om allt annat än det man ville få reda på eller alldeles för mycket om det man trodde man vill veta men tröttnade när man insåg att svaren var inrepeterade, samma som i intervjun i DN dagen innan. Den största besvikelsen var att de oftast inte ville prata om sina böcker – utan hellre om sina idoler, sina fritidsaktiviteter, pengabrist eller matlagning. Självklart var de ibland också roliga, inspirerande, intelligenta och ödmjuka. Jag började inse att författare är människor. Så har jag lagt mig till med en vana på sistone, i bekantskap med en ny författare – att jag hellre går på författarsamtal först, innan jag läst den där boken som alla pratar om. Böckerna blir då oftast en positiv överraskning – fiktionen är bättre än verkligheten, ingen rafflande nyhet kanske men en metod att tackla besvikelsen över att författarna inte är gudar – det är deras böcker som kan få oss att känna oss som gudar.

Jag är nyfiken på Caitlin Moran, jag har sett henne i ett kort klipp i Skavlan – jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns att hon var rolig och att hon pratade om feminism på ett otvunget sätt. Jag sätter mig tillrätta i Kulturhuset, musiken brukar användas som presentation till författarskapet, ikväll pumpas någon popmusik jag känner igen och inte kan lokalisera tills det där ”ppppokerface” kommer och jag inser att det är Lady Gaga. Trots min allergi mot dylik huvudvärksmusik så har jag inte missat att den där textraden är Gagas. Jag undrar om det är en hyllning till stjärnan med anledning av den stundande Stockholmsvistelsen eller om musiken på något sätt ska förankras till Moran.

Moran presenteras med blixtrar och dunder, volymen höjs och över scenen flimrar discoljus som skulle göra White Rooms nattklubbschef galen av avund. Publiken är i extas, så engagerade applåder har jag inte hört sedan Erica Jong var här och den då något äldre publiken ställde sig upp och skrek som frälsta pingstvänner. Moran tar det hela med ro, hon sitter avslappnat bakåtlutad i fåtöljen mittemot Jan Gradvall. Jag hör knappt Gradvalls första fråga förrän Moran är igång: hon pratar om twitter, om den föregående dagen i Helsingfors -finländarna har tydligen supit ned henne – hon är bakfull och trött säger hon, men hon känner sig som någon ur en Tv-serie som heter Game of Thrones. Hon övergår till Fifty Shades of Grey, som hon tycker är fruktansvärt dåligt skriven men som hon ändå försvarat i en recension, hon menar att boken öppnar upp för pornografi skriven för kvinnor. Så fortsätter samtalet in i porrens värld, Moran anser att det inte är porren det är fel på utan snarare att det inte finns feministisk porr, med kvinnor som målgrupp.

Redan så tidigt in i samtalet känns det som om jag är på stand-up, allt Moran säger bekräftas i skrattsalvorna, det är nästan som om skratten börjar innan hon avslutat meningarna. När Gradvall byter ämne till hennes sju syskon får jag vara med i skrattfesten, hon är rolig när hon ifrågasätter den något märkliga övergången. Väldigt snabbt är hon dock tillbaka, hon gillar att prata som sina syskon, och sin lillasyster som hon skrev boken Om konsten att vara kvinna till, systern som inte läser och tycker att filmer oftast är för långa. Skulle hon skrivit en akademisk bok skulle systern inte ha läst den förklarar hon. Gradvall undrar om det är en speciell marknad hon riktar in sig på och Moran skämtar om att det ju finns en del pengar att hämta där men övergår sen till att förklara att hon insett att hon inte kommer att bli fotomodell – att hon hellre strävar efter att sätta igång en revolution.

Hon säger att hon inspireras av författare som Stephen Frey. Hon vill beskriva, inte plädera. Hon jämför skrivandet med biljard, det är den märkligaste vinkeln som oftast är den bästa. Gradvall undrar om hon skulle kunna tänka sig att undervisa i skrivande men Moran skrattar bara och säger att hennes första fråga skulle vara om var rökrutan är och den andra om rektorn är het. De pratar om hennes uppväxt, hur hon och hennes syskon fick hemskola, som hon förklarar med att mamman inte orkade få upp alla barnen i tid på morgnarna. Istället tittade de på film och engagerade sig i olika bus som att kasta lera på hus och låtsas slänga ut ett av syskonen genom fönstret. Moran började skriva tidigt. Vid femton års ålder publicerade hon sin första bok, sen skrev hon ett brev till Times och fick en egen kolumn.

Moran talar om oron över att biblioteken stänger i Storbritannien. Nu dämpas den kvicka tonen och hon talar medryckande om bibliotekens viktiga funktion, främst för ungdomar som inte har hyllorna fulla av böcker hemma. Framförallt i kalla länder där alternativen till att sitta hemma är att hänga i någon galleria och konsumera blir biblioteken viktiga, där finns allt man inte visste att man behövde och den nyfiknaste vinner. Samhället sviker unga i arbetarklassen när biblioteken stängs. Hennes råd till unga kvinnor är (först: köp min bok, skratt…) att de ska sluta se sig själva som en lista av problem och att sluta vänta på att livet ska börja när man blivit smal, har en bra garderob och fint hår. Njut av livet nu, det är inte så långt, menar hon i  en form av carpe diem-anda, med tvisten att kvinnor ska sluta vaxa sig också, det kostar bara pengar. Inser vi att vi kommer att dö snart så blir vi produktivare. Min första fråga besvaras när samtalet övergår till Lady Gaga, som hon i jämförelse med Madonna ser som den första kvinnliga artist som inte huvudsakligen försöker att upphetsa män.

Efter det blir det mycket twitter, hon talar sig varm om twitter, som upptäcktes av kvinnorna först, hon anser att man utvecklas som författare när man twittrar eftersom man får feedback direkt. Det finns en misstänksamhet mot nya metoder säger hon, hon anser att människor borde bli mer en del av sin tid. Gradvall ställer frågor om hennes skrivande, hon berättar att hon är väldigt produktiv, hon tycker om att skriva och gör det snabbt. Även om samtalet går fort, Moran driver på med sina anekdoter och sina ironiska svar, så känns det ibland som om man inte var inbjuden till festen, vilket till stor del antagligen har att göra med mitt milda intresse för Twitter och Lady Gaga och mina bristande kunskaper om de tv-serier och popartister som hon refererar till; jag antar att jag missat en del av min egen tid. Samtidigt så känns samtalet aktuellt och viktigt när hon med en självklar attityd pratar om den absurda tonvikten som kvinnor lägger på sitt yttre, när hon pratar om samhällets svek mot arbetarklassens kvinnor, och nödvändigheten i att inte förpassa feminismen till universiteten och de kvinnor som redan visste att de var feminister.

När jag läser boken några dagar senare sträckläser jag den, den är verkligen lätt att ta till sig, även om vissa kapitel känns lättare att skumma igenom, som kapitlet om bröllop eller snarare onödigheten i ett påkostat bröllop – kan skippas om man aldrig närt drömmar om prinsessbröllop – eller kapitlet om mode där hon berättar att hennes vän har 27 par skor och att alla kvinnor har en sådan skogömma. (Ingen av mina nära vänner har det, för att inte tala om de kvinnor som inte köper skor för att de är ointresserade, utan för att de faktiskt inte har råd.) Samtidigt är boken en odyssé över en ung människas vuxenblivande, där de olika irrfärderna kan kännas igen, eller upplevas om, ur en annan ung kvinnas perspektiv. Abort, mens, sexism, barnafödande, förebilder, familjen och kärleken, olika aspekter av berättarjagets liv behandlas, det är snarare boken om konsten att bli Caitlin Moran, än om att bli kvinna, eller som hon sammanfattar det, om att bli människa, i en mer generell bemärkelse. Kapitlet om tröstätande lockar mig ner till Daglivs för inhandling av choklad och glass, och i skenet av läslampan kan jag faktiskt skratta med Caitlin Moran, det är så lättare att närma sig hennes humor i skrift, det blir mindre stand-up och mer igenkänning.

Det jag reflekterar över under läsningen är hennes uttalade syfte att inte plädera, jag får flera gånger skaka av mig känslan av att bli skriven på näsan, det är hennes förkärlek för versaler som stör läsningen ibland, jag tänker bara på någon som skriker när jag ser versaler. Hon ville nå unga kvinnor som inte vet om att de är feminister menar hon.  Jag kan inte tala för andra men själv var det sista jag ville som tonåring att någon skulle skrika åt mig vad jag ska tycka, är inte tonåren den tid då man anser sig veta mest om allt? Ibland dämpas det kvicka, det ironiska och kaxiga och blir till scener som beskriver utan att raljera, utan att hålla ett skratt bakom ryggen. Den smärtsamma förlossningen och hennes mans tårar vid sängen, oron över att förlora henne, maktlösheten inför detta livets mysterium, det sista kapitlets tankar kring åldrande och död och beskrivningarna av de nya kvinnorna, över trettio.

”När jag blickar ut över lokalen kommer jag att tänka på det där avsnittet i Min morbror trollkarlen där Polly och Digory kommer till en bankettsal där ett helt hov, en hel massa kungar och drottningar med krona på huvudet, sitter förstenade runt ett långt bord. Barnen börjar gå utmed bordet och ser att ansiktena förändras. Från vänliga, glada, snälla ansiktsuttryck i ena änden av bordet via oroliga, ängsliga och opålitliga i mitten, och längst bort i ena änden av bordet sitter de som har de allra skarpaste anletsdragen- vackra men grymma” (Caitlin Moran Konsten att vara kvinna, s. 244)

Det som framförallt lever kvar efter läsningen är scenerna grundade i en subjektiv erfarenhet som i sin bildlighet öppnar upp för en  mer subtil gestaltning av den unga kvinnans plats i samhället. Relationen till lillasystern Caz finns hela tiden med i mognadsprocessen, deras relation förminskar distansen mellan läsare och berättare. Deras bråk och deras gemensamma upptäckter banar vägen för upplösningen där lillasystern ställer upp och hjälper henne ur ett dåligt förhållande. Den scenen beskrivs med en ömhet som berör, som på vissa andra ställen där gestaltning och beskrivning skapar en mer dialogformad kontakt med läsaren, i kontrast till de mer styrda och föreläsande delarna.

”Caz och jag har maracas. Vi skakar dem på ett sätt som kan rubriceras som ꞌsarkastiska slagverkꞌ. Då och då blir vi tillsagda att sluta, men vi börjar om igen, dämpat, nästan direkt. Vi blir så glada av det. Från vår utsiktplats på golvet i hörnet ser allt annat ut som nåt som händer på teve. Det ser ut som en teaterpjäs. Ända tills jag gick och satte mig hos Caz var jag också med i pjäsen. Men nu när jag sitter här ser jag att det inte är det. Jag är inte med i den påhittade historien. Har aldrig varit. Jag är bara en åskådare som sitter hemma och ser på teve. Precis som förr när Caz och jag såg allting på teve. Jag tar hennes hand. Hon besvarar greppet. Med varsin fri hand skakar vi våra maracas mot teven. Jag har aldrig hållit Caz i handen förut men jag gör det nu.” ( Caitlin Moran, Konsten att vara kvinna, s. 135)

/Maria Monciu

Buck! Buck! Pow! – En intervju med Camila-Catalina Fernandez

Buck! Buck! Pow! är ett tillstånd av förvillelse i alldagliga miljöer.

Så börjar den beskrivande texten på Kulturhusets webb och när jag fortsätter att läsa inser jag att det handlar om någon sorts performancegrupp med höga ambitioner. Dessutom ligger Buck! Buck! Pow! så otroligt bra i munnen att jag blir nyfiken på vad som döljer sig bakom namnet.

Buck! Buck! Pow! är gruppen som kommer att skapa offentliga utspel på platser genom konst, skådespel, dans och musik. Vi kommer att skapa installationer och situationer för att förgylla och förvirra Stockholmarnas vardagslunk.

Texten är utformad som en vision och samtidigt en annons; författaren bakom söker fler modiga människor som gillar det icke-trista och som kan hjälpa till att skapa kaos i tillvaron. Termen Buck! Buck! Pow! liknas vid ett klassiskt Kaboom! – tänk explosioner eller plötsliga händelser – och nu är jag definitivt fast. Surfar runt för att hitta vad gruppen gjort, och hittar tre filmade stycken som jag omedelbart faller för. Min personliga favorit blir människorna som äter glass på plattan i hällregn, extra lätt att ta till sig med den vemodiga pianoslingan som lagts på i efterhand.

Performance #2 from Camila-Catalina Fernandez on Vimeo.

Jag älskar verkligen flash mobs. Kan se mina favoriter om och om igen. Egentligen spelar det ingen roll om det är rena art performances eller mer kommersiella produktioner. Resultatet är ändå detsamma: en hisnande känsla som far igenom kroppen vid upptäckten av att en mängd olika personer till synes spontant utför samma sak. Mönster som bryts, individer som plötsligt slutar bete sig som stressade storstadsmänniskor och blir till ett kollektiv. De intet ont anande personerna runt omkring som ofrivilligt skapar en publik.

Vad ska man känna då? Ska man tycka att det är lite knäppt, eller ska man skratta? Jag tror personligen att det är helt upp till individen. Det viktigaste är att man känner någonting – att man blir lite omskakad i sin vardag. Att frågan väcks: är detta på riktigt? Vad vill de säga? För även om personerna skingras och allt efteråt återgår till det vanliga, så dröjer sig ofta en starkt positiv känsla av att ingenting är omöjligt kvar. Åtminstone hos mig.

Eftersom jag ville veta mer om Buck! Buck! Pow! kunde jag inte låta bli att be upphovskvinnan Camila-Catalina Fernandez om en mailintervju. Här följer den:

MW: Är det du som startat gruppen? Vilka var i så fall dina tankar när du drog igång?

CCF: Ja, jag startade Buck! Buck! Pow! i våras på Lava och min vision var att skapa en fri teater- och performancegrupp som sysslar med okonventionella framträdanden och experimentell teater. Eftersom vi är en öppen teatergrupp har det varit fritt fram att dyka upp på våra veckomöten och komma med förslag och idéer. Vi har tidigare gjort en flash mob på Norrmalmstorg med ett öppet gympapass och har också skrivit små lappar med hemliga meddelanden som man kan placera ut i offentliga rum (butiker, torg, parker etc).

MW: Är det fritt fram för vem som helst att dyka upp på era Lavamöten? Varför tror du folk hakar på en sådan här grej?

CCF: Folk som har visat intresse av att vara med är sådana som är sugna på att göra något nytt inom teater och performance, som har idéer om hur man kan göra vardagen lite mindre vardaglig genom att skapa situationer och moment där folk minst anar det. Buck! Buck! Pow! har ingen fast grupp utan är föränderlig och just nu håller jag på att diskutera med Lava om att satsa mer på alternativ teater så agendan kommer nog att se lite annorlunda ut i höst för oss.

MW: Är det åldersblandat, eller mest unga människor? Ser gruppen likadan ut från gång till gång, eller kommer folk och går lite hur som helst?

CCF: Gruppen har huvudsakligen bestått av ungdomar upp till 25 års ålder men på performanceverken under STOFF tog vi in äldre för att göra situationerna mer bisarra och uppseendeväckande. I mina verk har jag har använt mig av människor från sexton upp till sextio år gamla och min uppfattning är att det finns så otroligt många där ute som är sugna på Action Art; att få skapa levande konst och att få vara en del av en innovativ grupp.

MW: Allt fler företag använder sig av flash mobs i rent reklamsyfte. Det är ju en stark upplevelse även för dem som inte är på plats utan ser filmen i efterhand. Hur ser du på detta?

CCF: Jag älskar flash mobs och även fast många sådana görs i kommersiellt syfte så reduceras inte wow-känslan i mig när jag ser en. Mina verk under STOFF skulle jag dock mer kalla Performance konstverk eftersom att jag hade en idé om varje performance och inte bara gjorde något planlöst för att skapa uppmärksamhet som flash mobs.

Performance #1 – Spontaneous Dance till exempel var baserat på “The Dancing Plague of 1518” och hade att göra med människans vilja att skapa nya normer och en ny normalitet. Performance #2 – Synchronized Eating var ett verk som skulle visa hur bisarrt det mest normala kan te sig i vissa sammanhang – som att tillsammans synkroniserat äta en glass i ett spöregn. Performance #3 – Secret City Circle handlade om hur lätt en människa kan smälta in i en stad och hur lätt det är att skapa subgrupper i samhället – allt behöver inte vara på ett visst sätt.

Performance #1 – Spontaneous Dance In Public
Performance #2 – Synchronized Eating
Performance #3 – Secret City Circle