Några tankar kring graffiti

Street Smart – en tolerant samtidsutställning(14/6-7/10-12) på Galleri 5.

Juli tömmer Stockholm på liv, favoritfiket har stängt, allt är semester och stängda dörrar fastän regn och blytung himmel knappast känns som juli, än mindre som semester. De flesta har flytt staden, de som är kvar arbetar och man får umgås själv med sin stad och sin cykel. Halvcyklar nerför Kungsgatan, korsar Hötorget, turisterna lever i flock och under gula regnparkas, torggubbarna skriker ut sina priser, duggregnet tilltar och snart är det dags att ta skydd någonstans. Jag ser Kulturhuset och tänker på den där graffiti- utställningen som alla pratar om. Parkerar cykeln och tänker på min egen relation till graffiti. Under uppväxten var det inget man egentligen reflekterade över, de ständigt ombytbara väggarna, att det fanns målningar som var kvar längre, att andra försvann rätt snabbt. Att ord och färg på en vägg kan få en att stanna upp av hänförelse, på samma sätt som en tavla på ett museum.

När jag gick igenom fotograf-stadiet tvingade jag min lillasyster att ställa sig mot graffitin och posera. Där fanns hela Järvafältet att använda; naturen, den rena skönheten men det föll sig så naturligt att ville man göra något eget med sin kamera så underlättade det att ställa lillsyrran i grafittti-miljön, för att det var vackert, för att texterna på väggarna var insiktsgivande, provocerande eller satiriska. Vid ett tillfälle, långt efter det att fotografdrömmarna avtog och kameran blev ett verktyg för semesterminnen märkte jag hur motiven förändrades, hur gatukonsten dominerade bilderna, fotografierna från konstmuseumen blev färre. Men på samma sätt som fotografierna av Matisses tavlor aldrig blev annat än bleka kopior, där färgerna aldrig kunde motsvara verkligheten märkte jag hur motiven från gatukonsten i Paris, Berlin och Madrid inte heller blev desamma.

Graffiti är en konstform som inbjuder betraktaren, som skiftar beroende på tid på dygnet, vilket ljus som konstverket speglas i, det är en gata man gick vilse på, det är också en konstform som på ett helt annat sätt måste pocka på den förbipasserandes uppmärksamhet. När vi går på museum är vi överens, vi har ett syfte, vi ska betrakta något som på förhand har legitimerats som konst, där finns en styrning, kuratorn har valt placering, ljus, texterna vid sidan talar om för oss vem konstnären är, ofta får vi också en förklaring kring vad det föreställer, vad vi ska känna. Gatukonsten är på så vis så mycket starkare, det är den där väggen som tvingar dig att stanna upp, som säger dig något, när du trodde att du skulle iväg och handla mjölk, där finns egentligen bara du och konstverket, konstnären är sällan representerad.

Inom litteraturteori talas det om den ständigt pågående dialogen, om läsaren som medförfattare, att litteratur inte bara är ett budskap, där författaren är avsändare och läsaren mottagare. Budskapet förändras, budskapet kanske inte är klart för avsändaren, men tydligt för mottagaren, gränsen mellan författare, läsare och text är svår att dra. Ändå finns ju oftast författarnamnet där på framsidan, med alla associationer det medför, baksidestexten som summerar, omdömena från kritikerna, vi har redan satt texten i ett antal kontexter, vi förväntar oss något av Simone de Beauvoir, vi förväntar oss något annat av Camilla Läckberg. Detsamma gäller självklart för konstutställningarna, vi är inga tomma blad när vi ställer oss framför Mona Lisa, vi vet vad vi ska känna. I jämförelse så är därför graffitin ett ärligare samtal, någon vill nå oss, men det kräver av oss att vi stannar upp och svarar.

Att gatukonsten inte bekräftas av Stockholms stad, att gatukonstens så enkelt kan avfärdas som vandalism, ignoransen mot samtidens uttrycksval, den dagliga censuren, det frenetiska tvättandet, att någon bestämmer över våra gator och konstnärer, det är egentligen en hisnande tanke i sig, det blir så uppenbart när kulturministern avfärdar ett examensarbete, där konstnären sprayar ner en tunnelbanevagn, genom att kalla det vandalism, samtidigt som vi  dagligen möts av tunnelbanavagnar, som företag helt lagligt har fått fria tyglar att designa rosa, grönt eller svart, beroende på vad som ska säljas. Street smart väljer att föra diskussionen, utställningen lyckas ifrågasätta våra invanda föreställningar kring konst och graffiti.

Höjdpunkten är rummet där  NUG:s verk ”Territorial pissing”, visas. I samma rum visas intervjun med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och ett samtal med grundskoleelever, en diskussion kring det konstverk som visas. Det är effektfullt, just för att ”Territorial pissing” aktualiserar den odödliga frågan ”Vad är konst?”  Jag minns hur en väns mamma, som var konstsamlare kom hem med en tavla, det var en vit duk och tre röda prickar. Vi gick i mellanstadiet då, vi fick reda på den osannolika summan som hon betalat för de där prickarna. ”Men är det verkligen konst?”, protesterade min vän, ”Jag skulle ju kunnat måla den där.” Vi fick reda på att det var konst, eftersom att det var en ansedd konstnär som målat de där prickarna. Som barn vägrar man nöja sig med enkla svar, man vill ifrågasätta allt, tyvärr dämpas den där förmågan med åren, men trots att vi vet allt om allt nuförtiden så är det väl en av de frågor vi har svårt att enas om, just frågan om vad konsten är. Kanske är det ständiga ifrågasättandet och omvärderingen en del av den konst som är så svår att definiera.

Det intressanta med placeringen av filmen ”Territorial pissing”, i samma rum som intervjun med kulturministern och med grundskoleeleverna är att det blir så tydligt att det finns vissa som anser sig stå över den frågan. Medan man som besökare kan titta på ett konstverk som väcker frågor och få en lust att diskutera de , precis som den gör hos grundskoleleverna som för en argumenterande diskussion kring filmen, nöjer sig kulturministern med att avfärda det hela med att ”det här tycker jag inte är konst.” Ett ganska starkt uttalande från någon som inte har någon formell konstutbildning, kan tyckas.  Ett så starkt påstående, en tydlig definition av vad som inte är konst, väcker såklart frågan om vad kulturministern i sådana fall anser är konst, kan det vara så att hon löst svaret på frågan?

När jag kommer hem efter utställningen hittar jag på regeringskansliets hemsida presentationen av Liljeroth och citatet ”Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället.” (http://www.regeringen.se/sb/d/7871) Att graffiti kan vara ”föda och språngbräda för själen” för vissa är nog inte tillräckligt då ju kulturen, enligt ministern också ska ”bidra till högre ekonomisk tillväxt i samhället.” Jag blir lyckligtvis inte klokare på vad konst är, Street smart vill inte ge några enkla svar, kulturministerns svar är inte särskilt övertygande.

Street smart lyckas aktivera det barnsliga ifrågasättandet, det är svårt att sammanfatta utställningen, den bör upplevas. Det som upprör mest, det som provocerar, då ju kulturministern också menar att ”Konst ska vara provocerande”(från intervjun som visas i anslutning till ”Territorial pissing”) är faktiskt Stockholms stads klotterpolicy som står uppspikad i ett av rummen. Ja, om konsten ska vara provocerande så är väl det här konst mer än något annat. Tack Kulturhuset, för att ni vågar göra den här utställningen, fastän den ju helt klart strider mot paragraf nio,  vad gäller att ”medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller iknande skadegörelse”.

/Maria Monciu

Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm

Stadsmiljön är allas egendom och det är allas ansvar att vårda den. Stockholm ska vara en trygg, säker, ren och vacker stad som vi är stolta över och där stadsmiljön inbjuder till samvaro mellan människor.

1. Klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse accepteras inte. Detta

gäller för alla typer av fastigheter, mark, anläggningar och fordon m.m.

2. Sanering, borttagande av klotter och liknande skadegörelse ska ske

inom 24 tim (från upptäckt och/eller anmälan), prioriterat på skolor och

förskolor. Stötande och rasistiskt klotter ska saneras omgående. Vid all

sanering ska hantering och använda kemikalier uppfylla Stockholms

stads miljöinköpskrav i ”Miljökravspecifikation för klottersanering”.

3. Genom att reagera och agera direkt vid misstanke om att ungdomar

ägnar sig åt klotter och liknande skadegörelse kan vi förebygga att

ungdomar drabbas av problem som skolk, missbruk och kriminalitet.

4. Skol- och fritidspersonal, socialsekreterare, föreningsaktiva m.fl. ska

kontinuerligt utbildas och informeras för att bli medvetna om

subkulturen runt klotter och dess riskfaktorer.

5. All skadegörelse ska polisanmälas och fotodokumenteras.

6. Alla inhyrda objekt (t.ex. byggbodar, containers) ska vara sanerade

innan de ställs ut i stadsmiljön.

7. Stockholm ska vid ombyggnad, nybyggnad eller andra förändringar i

stadsmiljön om möjligt eftersträva en utformning som förebygger och

försvårar klotter och liknande skadegörelse.

8. Genom samarbete med detaljhandeln, bensinmackar m.fl. ska

tillgängligheten minskas av sprejfärger, tuschpennor m.m. som används

vid klotter.

9. Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang

som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande

skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på

något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller

liknande skadegörelse.

 

Annonser

One thought on “Några tankar kring graffiti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s