Screen – nya videoverk av Akay, Made och Brad Downey


Sedan några dagar tillbaka kan man i Kulturhusets digitala konstgalleri Screen se tre nya filmer, dokumentationer av illegala aktioner i det offentliga rummet. Svenskarna Akay och Made har samarbetat i ”The machine” och ”The box”, två aktioner av helt skild karaktär. Akay har också tillsammans med amerikanen Brad Downey gjort den enklare ”Tipping point”. Av de tre filmerna tycker jag bäst om de två svenskarnas gemensamma alster. De är skickligt iscensatta, och framför allt ”The machine” är ett litet dramaturgiskt mästerverk, med snygga klipp som hela tiden driver handlingen framåt.

”The box” är en lågmäld men mycket metodisk konstauktion, där några borttagna skruvar från stora offentliga ytor spelar en viktig huvudroll. De båda filmarna säger sig genom denna handling markera sin opposition mot myndighetsutövandet kring graffiti i statsrummet, men i vilken riktning aktionen är på väg förstår jag inte förrän en bra bit in i filmen. Det noggranna kopierandet av byggvaruhuset Fredells egna skruvförpackningar, rengörandet av de stulna skruvarna, hela proceduren med att skapa och lämna tillbaka en fejkad kopia mot ett förfalskat kvitto… Även om jag skrattar inombords så är det mera över hur galet hela upplägget är. Vem kommer någonsin att förstå att det här är en motståndshandling?

Men vet ni vad? Jag gillar det oförutsägbara. Att hämnden – om det nu är en hämnd – är omständig och långsökt. Den där känslan av att ”nu har vi allt blåst er, men det är bara vi som vet om det”. Att dokumentera detta blir dock ett måste, annars hade ingreppet i tillvaron förmodligen passerat obemärkt. Om varuhuset Fredells någonsin förstår vad som i filmens slut drabbar dem låter jag vara osagt, men åskådaren och förövarna vet, och det räcker långt.

”The machine” blir dock min absoluta favorit. Jag vet inte vad som är bäst. Hela den fantastiska konstruktionen vid Fridhemsplans t-banestation, som nästan ingen märker. Människorna som passerar förbi en genialisk uppfinnares verk med tomma blickar. Samtidigt blir de en del i ett verk. Jag betraktar dem som inte vet om att de blir betraktade. Det är enkelt men ändå svindlande.

Själva maskinen är oerhört snillrik, och måste ha tagit lång tid att konstruera. Byggd av upphittat material: plåtburkar och cykelhjul, rörliga bokstäver, snören som förbinder rulltrappan nere vid perrongen med hissen och spärrarna ett våningsplan upp. Bokstäver som bildar ord, spärrar som plötsligt öppnas. Detta är mer än en konstinstallation; det är en inbjudan till åskådaren. Se mig! Ta del av mig!

Oj. Så mycket arbete som ligger bakom. Jag ser filmen igen, och den får mig att fundera en hel del över aktioner som dessa, gatukonst, gerillaodling och annat som gör avtryck i vår urbana miljö. Alla människor har en dröm om att synas. Så tror vi i alla fall, så definierar vårt samhälle sig själv, och odlar myten om fifteen minutes of fame – och glömmer bort att en stor del av befolkningen är alldeles nöjd med att bara leva sina egna liv utan att någon riktar strålkastarna mot dem.

Men den som vill bli sedd utan att synas, då? För det finns ju uppenbarligen en mängd människor som vill agera utan att nödvändigtvis stå i centrum, dra i trådar utan att stå i rampljus. De osynliga, genomskinliga, de som arbetar i smyg. Jag blir glad över att det finns kreativa och tänkande rebeller som vill åstadkomma något, vända upp och ner på begrepp, få oss att stanna upp. Som ”The machine”, till exempel. En lågmäld och genomtänkt aktion som blir så mycket mer än bara lite bus i tunnelbanan.

Jag kan inte särskilt mycket om gatukonstnärer. Men hajar precis som de flesta till när jag ser små – eller stora – installationer i vardagen runt omkring mig. Skrattar ofta inombords över uppfinningsrikedomen som flödar. Och ju mer jag tänker på det, desto mer intressant blir det med drivkrafterna bakom. För de här personerna lägger ju ändå en stor del av sin tid på detta. Handlar det om ideologier, att göra ett avtryck, kunna påverka, eller är det bara ironi och humor? Att vara offentlig men ändå hemlig. Att vara i blickfånget men ändå gå omkring och vara anonym. Att se människor prata om ens verk, fördömande eller berömmande, och vara den enda som vet. Att leva på gränsen, göra förbjudna saker. Och i vissa kretsar vara ett namn, en föregångare, en konstnär.

När jag kollar in Akays hemsida inser jag att jag stött på många av hans verk tidigare. På startsidan står det “The act is the beauty”. Vid nästa klick “The beauty is the act”.
Och kanske är det så det är. En omformulering av den gamla frasen det är resan dit som är målet.

Ja, det finns en skönhet i handlingen. Jag struntar egentligen i anledningen. Måste se om filmen en gång till.

Kolla gärna Akays hemsida – mycket intressant!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s