Idag börjar det

Idag börjar det – Stockholm Pride 2012

Stockholm Pride 2012

Stockholm Pride 2012

Öppettider:
Pride House
Tisdag 31 juli: 12:00 – 18:00
Onsdag 1 augusti: 12:00 – 18:00
Torsdag 2 augusti: 12:00 – 18:00
Fredag 3 augusti: 12:00 – 18:00
Lördag: STÄNGT
Pride Park
Tisdag 31 juli: STÄNGT
Onsdag 1 augusti: 14:00 – 00:00
Torsdag 2 augusti: 14:00 – 00:00
Fredag 3 augusti: 14:00 – 01:00
Lördag 4 augusti : 14:00 – 01:00

Mer praktisk info om festivalen >>

Jag gick förbi Kulturhuset igår som hastigast vid niotiden och såg inga tecken på Pride, idag skall jag dit igen och se om det finns mera att skriva om.

 

Ilkka T

 

Annonser

Litterärt Pride

Pride på Kulturhuset är mycket – det är debatt, det är seminarier, det är musik och det är fördomskrosseri. Och det gläder mig att det också är litteratur. På Bibliotek Plattan har det bunkrats upp med mängder av litteraturtips, av såväl akademisk art, som romaner och serier. Och tröttnar man på texten som medium, varför inte kolla in Tom of Finland-utställningen, som estetiskt komplement!

Stockholm Pride 2012 pågår mellan den 31/7 och den 4/8.

http://www.stockholmpride.org/

Lekisjazz – familjekonsert

Sista söndagen i juli kunde man på Kulturhustaket njuta av såväl lättsmält jazz som av solen. Lekisjazz tillsammans med Krokodilorkestern bjöd på en familjekonsert i form av svängig jazz som hade fått taket att lyfta om det inte vore för det faktum att vi befann oss just taket. Det var fullsatt och extra stolar fick ställas fram. Konserten rekommenderades från 5 år, men min snart treåriga dotter stod stundtals upp och dansade, sjöng med i texterna och följde rörelselekarna. Resten av tiden gungade hon i takt till musiken och applåderade glatt efter varje låt, så jag skulle vilja säga att konserten tilltalade alla åldrar, även vuxna.

Lekisjazz har sin bakgrund i ett projekt i Frankrike där populära franska barnsånger arrangerades om till jazziga versioner och spelades in på skiva av några franska jazzmusiker. Karin Carnrot och Elin Trogen förde projektet vidare till Sverige genom att skriva svenska texter till arrangemangen och i september 2011 släpptes skivan ”Lekisjazz”. Skivan Grammisnominerades i kategorin Årets barnalbum 2012. För mig var låtarna nya förutom ”I ett hus”, men de lekfulla texterna och refrängerna fastnade direkt och det var lätt att ryckas med i de glada sångerna. Karin och Elin lyckades också bra med att involvera publiken och få dem delaktiga i konserten. Bland annat fick de med barnen på ett ”följa-John-tåg” genom publiken.

Lekisjazz vill introducera jazzmusiken för barn i tidig ålder och det tycker jag att de lyckas väldigt väl med. Konserten varade i 45 minuter vilket var precis lagom. Jag och min dotter gick därifrån både glada och med ett exemplar av Lekisjazzskivan.

/Mia Kim

http://www.lekisjazz.se/

Foto, pressbild: Robert Karlsson
Övriga: Mia Kim

Lennart af Petersens – Ett urbant öga

I Lilla galleriet på våning Plattan visas till och med 30 september en fotoutställning av Lennart af Petersens. Den visar den stora förvandlingen som Stockholm gick igenom i samband med rivningen av Klarakvarteren. Af Petersens var då anställd som fotograf vid Stockholms Stadsmuseum och skildrade det Stockholm som försvann. Bilderna är tagna mellan 1950-1970.

Djupa svartvita bilder fulla av ett liv som inte längre finns slår emot mig. En känsla av en svunnen tid och charm som aldrig kommer tillbaka. Finklädda människor, pulserande stadsliv, småbutiker och vackra neonskyltar. Bilderna visar en stad i Europa, en stad med historia, en levande stad. Innan bulldozern kom och slog sönder allt. Det sägs att 700 byggnader revs.

Det är den största och mest allomfattande ombyggnationen som gjorts i efterkrigstiden inräknat de städer i Europa som skadades svårt under kriget.

Bredvid mig står två unga män i sina bästa år, moderiktigt klädda. De uttrycker högt sin fasa över den historia de har förlorat. ”Kolla! Hur kunde de? Att ingen reagerade? Varför?! Tänk så annorlunda det kunde ha varit! Titta vad mysigt det var!”. Jag håller tyst med dem och tänker att jag nog skulle ha trivts att promenera i de gamla Klarakvarteren.

I samband med utställningen så visas även af Petersens kortfilm ”Innan det försvinner” onsdagar och söndagar på Bibliotek Plattan. Den ger en inblick i de människor, verkstäder och byggnader som försvann. Af Petersens säger i filmen att det är hemskt när ett hus ramlar ner, att man kan se hur husets själ dör.

”En okunnig amerikansk turist
lär i sommar ha frågat
om det var ryssar eller tyskar
som haft sönder Stockholm.
Han bör ha kunnat få det stolta svaret
att det har vi gjort alldeles själva.”

– Jan Olof Olsson, Stockholmsluft, 1974

/Astrid Nilsen Schaub

Bengt Sändh & Finn Zetterholm på Kulturhustaket

Dags för takkonsert med trubadurerna och vispoeterna Bengt Sändh och Finn Zetterholm. Denna duo har spelat ihop sedan 1960-talet och gör fortfarande spelningar ihop. Publiken är till stor del också lite till åren men det är blandat med såväl pensionärer som högljudda yngre män. Eftersom både Sändh och Zetterholm har nått pensionsålder blir det en ovanlig och rolig kontrast till alla svordomar och könsord de använder sig av i låtarna. De sjunger om Torbjörn Fälldin och uran, samt att hotellen och bordellerna i Stockholm är sponsrade av Stockholms stad.  De pratar och sjunger om girighet, poliser och politiker; ämnen som fortfarande är aktuella, t.ex. att segregering beror på en seg regering!

Ett lustigt inslag är när de sjunger några låtar ur skivan ”Världens minsta LP” med låtar som inte är längre än 15 sekunder, väldigt stressigt. En sak som jag inte hade en aning om är att Finn Zetterholm är systerson till tv-historikern Hans Villius som avled nyligen. Zetterholm gör en komisk och lyckad anekdot om en man som har fått uppleva Villius’ röst i verkliga livet.

Kvällen bjuder på många skratt och mycket allsång, det är trevlig stämning och det är paus i mitten av konserten så det känns ännu mer speciellt, lite som en mingelpaus på Dramaten fast här går det dessutom att köpa skivor, böcker och snus. Sändh och Zetterholm-konceptet är icke rumsrent men mycket roligt och det kanske är därför de inte blir inbjudna till Allsång på Skansen.

/Peter Schaub

Tom of Finland

På våning 3 så visas till och med den 19 augusti en del av Tom of Finland’s teckningar. Han hette egentligen Touko Laaksonen och föddes i Kaarina utanför Åbo 1920 och dog 1991 i Helsingfors. Han har haft stort inflytande på gaykulturen samt gaypornografika och finns representerad på bland annat Museum of Modern Art i New York.

Om du är intresserad av att se svällande muskler och jättestora fallosar ska du bege dig till denna gratisutställning! Du kommer att få din lust mättad. Jag fascineras av alla dessa atletiska machomän som Tom ritat teckning efter teckning, det tar liksom aldrig slut och sen går man ett varv till. Jag funderar på mannen bakom teckningarna, vem var han, hur var han? Gå gärna och titta på utställningen och skapa dig din egen uppfattning.

/Astrid Nilsen Schaub

Länk: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Tom-of-Finland-/

Lennart af Petersens på Kulturhuset

Fotografen Lennart af Petersens är främst känd för sina dokumentationer av ett Stockholm i förändring. Han var under 35 års tid anställd av Stockholms stadsmuseum, och just nu kan du på Kulturhuset se utställningen ”Ett urbant öga” som skildrar Klarakvarteren och den stad som försvann.

Jag var och tittade på utställningen, och såg då även dokumentärfilmen ”Innan det försvinner” som visas varje onsdag och söndag under sommaren. Filmen har gått på Sveriges Television, men jag hade inte sett den innan, och i all sin enkelhet ger den en ytterligare dimension till de bilder som hänger vid Bibliotek Plattan.

Det är inte lätt att fotografera arkitektur. Vad som är vackert för ögat blir ofta platt och tråkigt på bild. Få fotografer lyckas med kompositionen, att fånga spänningen mellan linjer, hitta de rätta vinklarna. Filmen ”Innan det försvinner” är en lågmäld historia från 1964, gjord av filmaren Lars Lennart Forsberg, och den säger lika mycket om af Petersens som om den omgivning han skildrar. Filmen behandlar rivningen av Klarakvarteren, men visar också andra områden i förändring, som Östermalm, Gamla Stan och Vällingby.

Filmvisning vid Bibliotek Plattan är som bekant ingen höjdare, särskilt inte under eftermiddagsrusningen – barn som gallskriker, hissar som slamrar, turister som går förbi och kommenterar på olika språk – och jag får verkligen spetsa öronen för att höra vad som sägs på duken. Men det intressanta är att af Petersens visar sig vara en sådan iakttagare, en person som kliver innanför, som vill skildra kvarterens själ medan de finns kvar. Han är en lågmäld men mycket bestämd herre som kliver in i frisersalonger, knackar på hos gamla damer, står beredd med kameran varhelst det finns hot om förestående rivning. Han är proffsig nog att inte muntligen kritisera stadens snabba förvandling, utan låter i stället kameran tala. Förhållningssättet till bilden är enkelt: ”en fotografs främsta uppgift är att dokumentera och bevara åt efterkommande generationer”.

Efter filmen går jag för att betrakta de svartvita fotografierna på väggen, tagna mellan 1950 och 1970. Några av dem har jag sett förut. Det finns en stark före- och efterkänsla, som om ett våldsamt krig delat de två tidevarven. Många av bilderna ser också ut som krigshärdar, och det är svårt att förstå att det faktiskt är mitt i centrala Stockholm, inte ett sönderbombat London eller Berlin. Jag känner som så många andra sorg över det som försvann, men sorgen är kluven eftersom jag vuxit upp med det nya. Jag kan aldrig ta till mig hur drastiskt det var; och för mig är Plattan och Kulturhuset en del av det Stockholm jag känner.

Sjuttiotalsfotografierna, de som skildrar tiden efter, fastnar jag särskilt för. Arkitekturen, de stora ytorna som strävar efter att vara moderna, men som just därför ibland exkluderar människan. Säkert har af Petersens komponerat sina bilder just så att jag ska känna detta, många av fotografierna är ödsliga, folktomma. En stum kritik mot att bostäderna i city försvann. På en bild sitter en man i silhuett och ser ut över ett öde Sergels torg. Framför den bilden stannar jag, länge. Fascineras av kompositionen, över hur många känslor en enkel bild kan rymma.

Ett urbant öga

Innan det försvinner