Sjuttiotalsfeminism som ständigt aktuell när ABF firar 100 år

Torsdag 14/6 2012. ABF fyller 100 år. Det firas bland annat med boksläpp på våning tre i Kulturhuset. Rosa champagne, mingel och signering.

Boken Alltid på plats, alltid på språng – kvinnor i ABF handlar om nio kvinnor med ett par saker gemensamma. Alla är kvinnor. Alla har arbetat inom ABF. Och alla har berättelser om hur det är att vara kvinna inom ABF, som enligt ABF inte fått tillräcklig plats i den ABF:ska historieskrivningen. Därför har de intervjuats och porträtterats i serieboken som ges ut av Atlas förlag lagom till 100-årsjubileet av förbundet. Bakom intervjuerna står Carl-Michael Edenborg och för seriernas utformning Loka Kanarp. Kanarp får av Moa Elf Karlén, förlagschef på Atlas, frågan om vilken sorts feminist hon är. På vilket sätt jobbar hon för jämställdhet?

– Är du lydig, ”för” systerskap, eller olydig?

Kanarp ler lite, vilka var nu alternativen? Hon funderar en kort stund och säger sedan att hon nog är mest för systerskap.

Jag erinrar mig vårens rabalder om orakade armhålor i Melodifestivalens publik. Hur det drog upp till Facebookstorm och startades motattacker där kvinnor ville ta sin rättighet till behåring tillbaka. Kvinnor av olika slag och hårighetsgrad tog bilder på sina armhålor och stod upp för sina kroppar. Det var upp till kamp för kvinnans rätt att vara naturlig. En del kallade det för en backlash till sjuttiotalet. Hade vi inte kommit längre än så här? Handlar inte 2000-talets feminism om högre värden, om varje människas frihet, om en för BÅDA könen lika viktig kamp, och om varje barns rättighet att kallas för hen? Tanken slår mig när jag bläddrar i Alltid på plats, alltid på språng den påminner lite om en bok jag har i bokhyllan som består av ett tiotal intervjuer gjorda under 1960-talet med hemmafruar. Rapport om kvinnor, heter den, skriven av Carin Mannheimer 1969. Och jag tänker på min egen bok, med undertiteln Frihet, jämlikhet och rakade ben. Sjuttiotaligt, nutida, eller ständigt aktuellt?

Efter tal och skål och grattis i mikrofon lyckas jag få tag i Kanarp och vi samtalar om feminism och om arbetet som serietecknare. Jag frågar henne om hon kan se någon likhet mellan ABF-boken, en bok om ”starka kvinnor”, och armhåledebatten och dessa två händelser som led i ett i mina ögon sjuttiotaligt sätt att arbeta för feminism. Kanarp berättar att hon som femtonåring under 90-talet demonstrerade med organisationen Vägra kallas hora och medverkade i Porrblockaden. Även om denna typ av feministiskt arbete kanske inte är något som Kanarp skulle ägna sig åt idag, finns vissa likheter mellan det forna engagemanget och det ställningstagande hon gör som serietecknare. Och hon kan se ett samband:

– Båda sätten är på sätt och vis exempel på sjuttiotalsfeminism. Det är samma slags basic problem det handlar om. Det är viktigt att uppmärksamma kärnproblematiken, och den består ju lika stark idag som på sjuttiotalet.

Jag frågar Kanarp om detta med systerskapet, som ju också klingar lite sjuttio. Vad menas med att vara för systerskap? För Kanarp handlar det om att tänka på att lyfta fram varandra lite extra. Det kan vara på jobbet eller på krogen. Eller inom ett politiskt parti.

– På ett större plan handlar det om ju om att hålla ihop. Som kvinnor.

Och nio kvinnoöden har hon gestaltat i serier. Hagar Normark, 92 år då hon intervjuades och före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, intresserade henne särskilt. Som medpassagerare på resan som startade 1931 i SSU i Malå upplevde hon alla de destinationer och landskapsförändringar som följde vägen mot ett Välfärdssverige. Om detta berättas i det första kapitlet i boken. Kanarp visar exempel i boken på hur hon omvandlat händelseförlopp till bilder. Här kommer finurliga inslag att blandas med den mer renodlade historieskrivningen. Under en bild som visar tre ungar (en av dem Hagar som barn) som springer barfota i gräset finns en ruta där den gamla Hagar säger i en pratbubbla:

– Jag har alltid haft lätt att hantera karlar.

Fiffig och fin är boken. Lärorik, lättläst. Och framför allt, som ett inslag i en ännu lite mer sann historieskrivning; oändligt viktig. Jag sitter hemma och äter årets första svenska jordgubbar och lyssnar på den lista på Spotify som jag döpt till Mina drömmars årtionden. Aretha Franklins Natural woman kommer som ett brev på posten ur högtalarna.

”You make feel, YOU make me feel lika a natural woman…”

Nog må kvinnan i låten behöva en man för att känna sig som en naturlig kvinna. Nog har vi i alla fall krupit några steg framåt sedan Aretha skrålade år 1967.

Annonser

2 thoughts on “Sjuttiotalsfeminism som ständigt aktuell när ABF firar 100 år

  1. Ping: Besökarna fyller 1 år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s