Stockholms Improvisationsteater gästar Kulturhustaket

Det finns ett gammalt Shakespearecitat från Hamlet som lyder “There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.” Just det känns extra träffande att ta till när det gäller att sammanfatta Stockholms Improvisationsteaters gästspel på Kulturhustaket, Den Improviserade Sommartoppen. Holy macaroni vad duktiga de var! Hur är det möjligt att tänka ut och sjunga en låt som innehåller början, slut, handling, oväntade vändningar, överraskningar och en hel del humor cirka fem sekunder efter att du fått låttiteln? Här – du ska sjunga en chanson som har låttiteln Grå moln i mitt hjärta. Varsågod och sjung! Ok, inga problem!

Jag måste säga att jag är djupt imponerad av improvisationsteater. Förutom det skickliga i att improvisera fram texter till sånger och till teaterstycken så finns det något primalt med improvisationsteater, något burleskt, något urtidsaktigt. Som bungy, du kastar dig ut i det okända och din räddande gummisnodd är din förmåga att improvisera, att läsa publiken, att ge allt.

Det är gott om publik, många har samlats för att bli underhållna. Vi blir ombedda att på små lappar skriva ner låttitlar. Lapparna samlas sedan in och läggs i en stor glasformad cylinder som ställs på scenen. Vid sidan av har de en annan behållare med låtgenre. Efter lite uppvärmande improvisationsteater kommer de igång med själva sjungandet. Först ut, en chanson med titeln Grå moln i mitt hjärta. Helt lysande! Vi skrattar, vi jublar, det är superkul!

Improvisatörerna tävlar inbördes med något invecklade och ceremoniella regler. Jag roar mig att skriva ner låttitlarna, detta sjöngs under kvällen (genre inom parentes):

Ge mig ett liv (sommardepp)

Nakenchock (schlager)

Ingen är som du (ballad)

Jag ser livet genom mobilen (stockholmslåt)

Betalt och klart (singersongwriter)

Längst bak står en dam vid väggen (progglåt)

Släpp mig (RnB)

Efter massor av underbara låtar och mycket skratt och gästspel med Svante Drake samt den underbara återberättelsen av historien med de fyra engelska ladys som firade midsommar i Rimbo (som någon i publiken blev intervjuad om)

landar vi i en vinnarlåt som heter Öronvax (reggae). Diana, som skrev titeln, får komma upp på scen och få blommor. Vinnarlåten framförs traditionsenligt två gånger och jag är inte helt säker på att den andra gången stämde så värst mycket överens med den första. Men men! Stort tack till Stockholms Improvisationsteater för en superkul föreställning!

Annonser

Tom of Finland – bilder från vernissagen

  Eric Sjöström, Kulturhuschef

  Cay Sevón, ansvarig Åbo Kulturhuvudstadsår

  Gary Everett, Homotopia i Liverpool

  Jon Voss, förlagschef QX

  Harry Helenius, Finlands sverigeambassadör

  Durk Dehner, president & cofounder Tom of Finland Foundation

  Susanna Luoto, Tom of Finland Foundation (t v), och Gary Everett

Återigen slås jag av hur lite jag kan om gayvärlden. Faktiskt inget alls. Därför tycker jag att det är jättekul att Kulturhuset väljer att göra en utställning om Tom of Finland och visa upp hans verk. Bra gjort!

Nollrasism

I denna utställning har åttondeklassare från hela landet fått bidra med bilder och tankar om rasism och främlingsfientlighet. Projektet Nollrasism (som bl.a. består av TV4, Röda Korset och Jens Assur) åkte våren 2012 ut på skolturné, målet var att väcka tankar och skapa samtal kring mångfald och fördomar och att börja tänka i nya banor. Projektets syfte var också att kämpa för alla människors lika värde. Anledningen till att man vände sig till just åttondeklassare beror på att den åldersgruppen befinner sig i en period i livet där det händer mycket och där de påverkar många personer i sin omgivning som kompisar, syskon och föräldrar. I Kulturhusets utställning är det ett urval av dessa bilder och tankar som visas. Det var dock lite svårt att se bilderna eftersom solen sken den dagen och alla bilder sitter på fönstret som vetter mot Sergels torg, jag tror bilderna skulle bli tydligare med en mörkare inramning t.ex. en gardin bakom.

Alla bilder handlar inte om rasism utan också om fördomar mot andra saker t.ex. en bild med Darth Vader och en stormtrooper som visar att tjejer också kan ha killintressen, min favoritbild! Och på samma sätt kan killar välja hästar framför motorcyklar, båda har ju hästkrafter…

Överlag är det intressanta finurliga bilder med konstnärliga kvalitéer, detta skulle jag själv ha velat göra när jag gick i åttan. Ämnet rasism och fördomar är en komplex fråga som leder till många frågor, t.ex. hur uppstår fördomar, var kommer de ifrån? Har de alltid funnits?

/Peter Schaub

Länk till projektet: http://nollrasism.tv4.se/

Screen – det digitala galleriet

Kulturhuset har också ett digitalt konstgalleri! Det var roligt att titta på Palle Torssons videoverk ”Free fall” som går att se till och med 2 juli. Upplevelsen av dessa fritt fallande människor som handlöst faller ner i en till synes bottenlös oändlighet av olika dataspelsmiljöer var intressant. Jag fick en känsla av Sci-fi och Star Trek och att vara fast i en tillvaro där saker ständigt återupprepar sig i olika skepnader.

Ljudet spelar en stor roll i verket och skapar en känsla av hopplöshet. Finner mig själv tänkande att varenda fallande människa i verket har brutit vartenda ben i sin kropp. Aj aj aj, tänker jag. Vad tycker du? Klicka på länken och upplev själv!

/Astrid Nilsen Schaub

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Palle-Torsson-Free-fall/

Shit snubbar say

Efter en skön kväll på Kulturhustaket beredde vi oss på att gå, jag och de andra. Vi reste oss och tog på oss jackorna, fotbollen på tv hägrade ju. Jag sa till och med ”hej då”. Men fick lov att dröja mig kvar för att kolla in vad det var som fick folk att skratta så.

Solens sista strålar glödde över betongen. En tunn tjej höll i en mikrofon, hon hade på sig långärmad skjorta, lösmustasch och mössa. Enkla attribut, kan tyckas. Men på något sätt förändrade de henne helt. Hon hade lånat det manliga kroppsspråket, tog plats, pratade till publiken på killars vis. Var definitivt en kille, ingen tvekan om det.

Shit, vad roligt! Så tänkte jag. Men inte ha-ha-roligt, utan lite svid i magen på grund av den där genusknorren. Igenkänningsfaktorn som fick skrattet att delvis fastna i halsen. Tjejen gestaltade en snubbe i vardagliga kläder, varken hipp eller särskild cool, men ändå på killars vis lite självgod och inte så lite kaxig…

Foto: Ulf Bengtsson

Bianca Kronlöf som Snubben. Jag vet nu att filmerna gått varma på Youtube hela våren (jag har på något märkligt sätt lyckats missa detta – förlåt! – men de senaste dygnen har jag överkompenserat genom att på de nyfrälstas vis se allt material ett otal gånger, och läsa allt jag kan komma över om Bianca/Snubben).

Alla har vi någon gång träffat en snubbe. En vit heterokille, normen för alla män (tror han själv), en snubbe som inte menar något illa, som tror att han kan prata med kvinnor, som tycker saker om invandrare och feminister, som generaliserar och trampar i klaveret hela tiden. Som är pinsam och rolig och pinsam igen.

Ja. Naturligtvis blev jag kvar på Kulturhustaket. Kunde inte gå när jag fick se något som berörde så. Vid första anblicken lättsmält humor, men ju längre minuterna tickade, desto mer påverkad blev jag. Fick lov att se mig omkring; publiken bestod mestadels av unga tjejer, men där fanns också killar, och både äldre män och kvinnor. Alla skrattade. Av vilken anledning? Bianca/Snubben fick mig att fundera över normer och könsroller, stereotyper och vardagliga situationer. De mönster som finns överallt.

Fick en flashback till en maskerad jag var på för ett antal år sedan:
Alla män var utklädda till kvinnor och vi kvinnor var utklädda till män. Trots att killarna njöt av att svassa omkring i klackar och klänning och överdriva det mesta, så var det ändå vi tjejer som genomgick den största förvandlingen.
Vi blev nämligen riktiga svin.

Trots att vi kanske var tio-femton stycken och de utklädda killarna minst femtio så var det vi som tog mest plats. Kaxade, var högljudda och nedlåtande, kommenterade tjejernas/killarnas utseende, nöp i rumpan och tafsade. När (kill)bandet spelade skrek vi ”visa pattarna” eller ”ni spelar ju bra för att vara tjejer”. Allt som vi och våra kompisar någonsin hade utsatts för av killar förvandlade vi nu till en enda killstereotyp som slog tillbaka, helt utan nyanser. En kollektiv och ganska barnslig hämnd på hela det manliga släktet. Men fan vad kul vi hade!

Därför förstår jag hela Snubben-grejen. Humor är ett starkare vapen än bara ilska, och Bianca Kronlöf gör något mycket smartare än att bara bli ännu en arg feminist. Oavsett anledning så sprids Snubben på nätet och i verkligheten, för att killar och tjejer helt enkelt tycker att det är kul. Själv lämnar jag Kulturhustaket, upprymd och stärkt. Och tänker att framtidens stand up-humor kanske äntligen förpassar snubbar som Lennie Norman till medeltiden där de hör hemma.

Ett av många Snubben-klipp ser du här: 
Shit snubbar say to mig and mina tjejkompisar

Tack till Ulf Bengtsson som lät mig låna hans bild.
Och en sak till. Glöm inte att besöka Kulturhustaket i sommar!

Redaktionsmöte på Taket

Fredag och vi på Besökarredaktionen träffas för lite socialt umgänge. Tanken är att vi ska prata lite bloggning, samt att lära känna varandra lite mer. Många av oss nya har inte träffat de gamla så ett av syftet med kvällens övning är att ge möjlighet till att träffa dem du inte träffat tidigare. Vi tyckte alla att Mia var spik på när det gäller att beskriva vad en Besökare är, så då återstår bara lite fotografier. Därför, här kommer lite bilder på några av oss!

Jonna Westin 

Astrid Nilsen Schaub

Peter Schaub

 Vesna Prekopic

 Stefan Zachrisson

 Mia Wikdahl 

 Rubina Valli 

 Hedvig Ljungar

 

Och eftersom jag alltid är bakom kameran får jag leta fram ett annat kort på mig själv:

 Ulf Bengtsson 

 

Flera av oss stannade sedan kvar till när Bianca & Tiffany tog över Taket. Först en mycket rolig – och mycket träffande – monolog/stand up av Bianca, a.k.a. Snubben. Därefter lite djande och senare lite låtar av Tiffany:

Allt som glittrar är inte guld?

Det förbjudna har sin dragningskraft.

Det är många frågor som blir aktuella när man börjar diskutera gatukonst. Olika åsikter och termer blandas med olika uttryck och kvalitéer. Den mest bärande, alltid aktuella frågan är dock det förbjudna. Vi alla (jag har inga statistiska bevis) lockas av det förbjudna – det finns någonting speciellt med det. Man skall inte glömma ytterligare en ingrediens i sammanhanget: skall njutas med viss distans. Den (snart) medelålders, välbärgade åskådaren vill inte skita ned sina moderiktigt tatuerade armarna eller på-rätt-sätt recyclade t-shirts. Distans garanterar att man inte får på käften, medan man nästan vågar själv anta den förbjudna utmaningen.

Jag lyfter hatten för Kulturhuset i Stockholm och särskilt den modiga curatorn som sammanställt utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Att locka med det förbjudna (”Stockholm stad har sedan 2007 en nolltoleranspolicy mot klotter och liknande skadegörelse”) är inte så unik som idé, men lika väl tidlöst lockande.  1999 regisserade Lars Norén en pjäs ”Sju tre” med tre högriskkriminella som skådespelare. Läs mer: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/farliga-forbindelser/  och http://www.internationalen.se/2009/12/norens-hogmod-som-exempel/  .

Konsthistorien är full av exemplen av likadan lockelse, sug efter det förbjudna. Det som närmast dyker upp i mitt minne är konstnären Basquiat som började sin karriär med graffiti. Han trollband galleristerna i New York och fick jobba ihjäl sig, han dog av en heroinöverdos 1988 och blev därmed medlem i ”27 Club”.

Graffiti är ingen ny konstgren, den har rötter till antikens Pompeji och säkert ännu längre tillbaka i tiden. I Pompeji har arkeologerna upptäck antik graffiti, med rätt modern, ibland fräck humor och budskap. Läs mer: http://www.svd.se/kultur/ett-hades-fullt-av-humor_6166259.svd .

Klottersanering har en lika lång historia och som en intressant parantes kan jag inte låta bli att referera till Jacob Kimvalls forskning om ”Graffitiborttagning som ikonoklasm”, där han jämför klottersanering med kyrkans tidiga bildcensur och -förstörelse. Han refererar bl.a. Till Pompeji. Läs mer: http://www.uppsatser.se/uppsats/748a8db297/ .

I sammanhanget möter man ofta påståendet: ”Det där är inte konst!”. Det tacklar jag snabbt med gällande praxis inom konstvärlden och citerar termens upphovsman, Danto: ”Konstvärlden bestämmer vad konst är”.

Hur var utställningen då? – frågar du. Gå och se den själv på Kulturhuset, Galleri 5, våning 5 eller ta en titt innan på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Street-Smart-/ och https://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/2012/06/18/vernissage-x2/

För den som är intresserad dyker namnet ”Akay” (deltar i utställningen) i Urban Exploration sammanhanget som en plats som kallas ”Akay-templet”. Läs mer: http://www.presidentofgalaxy.com/urban-exploration/

Det nyaste – http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/stalls-ut-pa-kulturhuset–klottrar-pa-sergels-torg

Ilkka T