Jeanette Winterson

I höst kommer Jeanette Winterson till Internationell författarscen på Kulturhuset.

Jag har alltid varit fascinerad av henne, speciellt som person. Det tog mig mera tid att lära mig uppskatta hennes böcker, och även nu är jag inte helt säker på om jag gillar dem. Men ”gilla” är kanske inte rätt ord. När jag läser hennes romaner måste jag då och då stanna upp och fundera: om livet, kärleken, förhållanden. Ibland läser jag en mening, om och om igen, bara för att hennes lyriska språk är så vackert. Samtidigt blir jag ibland irriterad på hennes typ av humor.

Jeanette Winterson föddes i Manchester i 1959 och adopterades av ett par med stort enagemang inom pingstkyrkan. Hennes debutroman, Oranges are not the Only Fruits (1985), har en självbiografisk bakgrund och handlar om hur Jeanette fick upptäcka världen utanför pingstkyrkan och hennes mors gränser. Men om vi längtar efter något annat än det som ligger framför oss, då krävs att vi går utanför konventionens gränser. Och kanske det som verkar helt omöjligt i verkliga livet, kan bli möjligt genom litteratur.

 ”De enda gränser som finns är gränserna för vår fantasi”, skriver Jeanette Winterson i sin essä ”The Semiotics of Sex”.

På något sätt, så handlar alla romanerna av Jeanette Winterson om gränserna: mellan personer, mellan fantasin och verkligheten, mellan tradition och längtan att överträda dem.

Till exempel i Written on the Body, så skriver Jeanette Winterson om ett förhållande mellan en gift kvinna och personen som berättar, en röst som inte har något namn, inget kön. Det gillade jag väldigt mycket: kärlek behöver inget annat namn, inget kön, det är bara kärlek, som vi alla känner på något sätt, förstår, njuter av, och drömmer om. Rösten som berättar om sin passion för Louise blandar in  många andra röster i berättelsen: gamla flammor, minnen, detaljer från förr som gör romanen så lik verkliga livet.

”Tell me what you want and I’ll do it.”

She stroked my hair. “Come to me without a past”.

Helt omöjligt, tyvärr. I varenda sekund av vårt liv är vi vårt förgångna, vi är som en bygnad där varje sten har sin plats, man kan inte kasta bort någonting.

Men det var gränser jag ville prata om.

”Luoise, in this single bed, between these garish sheets, I will find a map as likely as any treasure hunt. I will explore you and mine you and you will redraw me according to your own will. We shall cross one another’s boundaries and make ourselves one nation. Scoop me in your hands for I am good soil. Eat of me and let me be sweet”.

Ett förhållande betyder (bland oräkneliga andra saker) att rita upp nya gränser och konturerna för sin egen identitet. Och vad är vår mest fysiska gräns, den som separerar oss från världen och från allt runt omkring oss? Vår kropp, vår hud.

”Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.”

Jag ser fram emot att få lyssna på Jeanette Winterson, att höra hennes röst. Det är en mycket mysig tanke som värmer upp mig lite när jag tänker på att efter våren och sommaren kommer snart den kalla hösten och den långa, mörka svenska vintern….

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s