Mukulat fest – finsk barnfestival

Igår var det dags för Mukulat fest, en finsk barnfestival, att ta plats på Kulturhuset. Med mitt barnasinne som sällskap klev jag in genom dörrarna och observerade.

Det första jag slogs av var att själva ytan var ganska liten, men för ett litet barn alldeles lagom för att leka och upptäcka. I mitten var ett bord uppställt där vuxna och barn satt och pysslade, det fanns en bokhörna där något barn satt i famnen på en vuxen och man läste sagor, det fanns en specialgjord fotoautomat där man klädde ut barnen till prinsessa/trollkarl/clown/eller annat och tog kort, det fanns ballonger att leka med, det fanns specialfärger som man kunde måla på Kulturhusets glasrutor med om sin egen drömstad, det fanns fika för den som behövde få i sig något och längst inne fanns en scen där olika uppträdanden skulle göras.

Överallt lektes och upptäcktes det. De flesta barn var under 10 år, och i princip alla med någon form av finsk bakgrund då de allra flesta talade finska.

Nere i bokhörnan fanns flera böcker av en av mina egna favoritförfattare från barndomen, Mauri Kunnas. Olika berättelser med fina, detaljrika illustrationer.

En liten kille hade länge lekt med en gul ballong, nästan hälften av hans egen storlek. Han rusade glatt fram till en något äldre tjej som även hon lekte, hon var målad i ansiktet, utklädd med skägg och bar en käpp. Han slog till henne med ballongen varpå hon genast tillrättavisade honom ”Nä sluta, så gör man inte mot Tomten!”. En härligt fantastisk motivering.

Plötsligt kommer det ut en kvinna utklädd som en klassisk tant med kjol, hatt och väska ropandes både på svenska och finska ”Nu blir det barnvisor med Anna Järvinen inne i hörsalen!”. Folk tog sig in. Vissa barn sprang in, andra höll varandra förväntansfulla och lite rädda i handen.

Anna Järvinen pratade både på svenska och finska direkt till både barn och föräldrar, en väldigt nära konsert, och hon sjöng finska barnvisor från när hon var liten. Magdaleena, Vaarin saari, Sininen uni, Kaliolle kukkulalle och Minä soitan harmonikkaa. Det klappades händer och sjöngs med bland både vuxna och barn, vissa mer andra mindre. Tv var där och filmade.

Efter konserten gick flera hem, men några stannade kvar för att se de kortfilmer som visades. Några elever från Sverigefinska skolan i Fridhemsplan hade gjort en animerad kortfilm med djungeltema. Personligen tyckte jag den var ganska rörig. Några familjer gick. Nästa film hette Kosminen kulkuri och handlade om paketutlämnare i rymden. En fartfylld, söt liten film. Den sista filmen, Treenilaji, handlade om relationen mellan en pappa och hans dotter. Den kändes vara gjord för lite äldre barn än de första två filmerna, och även här droppade fler familjer av.

Det närmade sig avslut för dagen och stängningsdags för Mukulatfesten. En pappa frågade sin dotter om de inte skulle gå hem. ”Ja”, svarade dottern, så tog hon några steg och utbrast ”Nu är jag hemma!”. ”Nä hem på riktigt”, sa pappan. ”Nä, kan vi inte stanna en stund till…snälla!”, svarade dottern.

Jag hoppas att Mukulatfesten kommer att komma tillbaka. Det ger barnen chansen att få leka och upptäcka på sitt språk, finska, och det ger också föräldrar en möjlighet att lära känna andra med finsk bakgrund.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s