Internationell författarscen: Silvia Avallone sammanför personligt med politiskt i romanens perspektiv på Italien

För precis ett år sedan var jag i Rom. Då satt Silvio Berlusconi fortfarande i glashytten ur vilken han styrde sitt Italien med joysticks som om det handlade om ett tevespel. Jag minns att jag funderade på om det gick att känna på något vis. Jag letade tecken på att den politiska luften var förorenad. På de oemotståndliga gränderna i Trastevere fann jag knappast några folksamlingar samlade till upprop. Det var mest gelato, Campo dei Fiore, Rafael och den överdådiga känsla av Historiens Vingslag liknande den som härbärgerar i Gamla stan. Efter ett par dagar dök en och samma affisch upp lite här och var. På lyktstolpar och husfasader. ”Berlusconi Dimettiti”, stod det. Jag tog fram min fickordbok, fällde upp glajjerna i pannan och kisade för att uppfatta de små minusklerna. Ah! Dimettiti betyder avgå. Jag blev lite glad. Över att det syntes protester. Också i vackra, lummiga Rom i maj.

Ett halvår senare, i november 2011, avgick så Berlusconi.

Och ytterligare ett halvår senare, nu i maj 2012, gästar Silvia Avallone Internationell författarscen. Det hon har att säga om Berlusconis Italien bekräftar allmänt känd korruption, men dessa obligatoriska paragrafer avhandlas ganska hastigt. Pålästa och skickliga Anneli Dufva låter samtalet övergå till vad som gör att Silvia Avallone är här: hennes nyutgivna roman Stål. Vännerna Anna och Francesca, huvudpersoner i boken, är tretton år växer upp i ett Toscana som lär dem att vackra kvinnor är vinnare, fula förlorare. Fäderna till dessa unga kvinnor verkar förkroppsliga hela den Berlusconiska attityden – det patriarkala maktsystem som säger att kvinnans enda möjlighet i livet är att stanna kvar hos sin man, stå ut, eftersom, som Paulina Helgeson citerar i en recension i SvD 24/4: ”En ensam kvinna går det illa för…”

Jag påminner mig om att Avallone skriver nutidsprosa. Det här är ingen gammal sjuttiotalsfeminism. Det hon skriver om pågår här och nu. Det är nutida litteratur som beskriver samhällsskeenden som i detta Stockholm, här där jag för två veckor sedan satt och lyssnade på Machofabriken som talade om mansrollen, känns väldigt avlägsna. Går det verkligen till så här?

En parantes påbörjas. Det vill säga, jag tror att det är en parantes, men det visar sig att det är något mycket större. Här kommer den.

Jag kan inte låta bli att notera Avallones urringade klänning, de långa spirorna, de svarta klackskorna. Jag bannar mig själv för att jag gör det. Jag närmar mig förbjudna tankar om italienskt kvinnomode som bara en något smakfullare variant av Berluskonisk tutt-teve.  Låter tanken slå rot och kommer vidare – konstaterar att så hade en respektabel författare aldrig kunnat gå klädd i Sverige. Och jag minns hur det här, i vårt nordliga och i världen mest jämställda land, är så svårt att bli tagen på allvar om man både är snygg och har åsikter. Min debutbok På spaning med Hedvig fick omdömen av ett slag som i flera fall inte kunde låta bli att blanda ihop mitt utseende med bokens innehåll. En recensent skrev att det ”är roligt med en författare som är både arg och söt”. En annan skrev syrligt om de bilder som är med i boken, bilder föreställande mig. Det är så paradoxalt. Är man bara iklädd kostymbyxor och hatt beredes plats för tankar och idéer om jämställdhet. Klockorna ringer i huvudet på mig: genom att ens notera Avallones klädval är jag ju också en produkt av detta fördömda synsätt. För det är ett begränsande av kvinnan, att tvinga henne att bli ”man”. Baksidan av myntet av den befrielse som det kan tänkas vara att avsexualisera kvinnan, är ett hora-madonna-komplex, där en kvinna i klänning är ett offer, medan en i kostym är medveten och streetsmart.

Åter till mitt huvudspår.

Åsa Beckman skriver i en recension i DN 25/4 att Anna och Francesca, enligt feministiskt socialistisk teori, skulle kunna betraktas som dubbelt förtryckta – både beträffande kön och klass. Efter senaste årets studier i postkolonial litteratur kommer jag att tänka på den dubbla kolonisering som enligt postkolonial diskurs gäller kvinnor som lever under geografisk kolonisering (eller neokolonisering). Det förtryck Avallone beskriver i sin roman verkar dock handla om mer än generella klassklyftor och generellt patriarkal dominans. På Avallone verkar det det som att det sätt på vilket Anna och Francesca upptäcker sig själva, sina kroppar, sin sexualitet, står för en början på ett slags frigörelse. Hon llyfter därmed frågan från att se de unga kvinnorna som offer för en hemsk värld, till att se deras roller i samhället som en part av ett större system. Det personliga blir politiskt, utan att svaret trivialiseras till ”utrota klassklyftorna” eller ”spräng patriarkatet”. Klokt. Genomtänkt.

Avallone säger att italienarna är som små hjältar, som efter det samhälle Berlusconi grundlade och vårdade, måste bygga sig själva och sin omvärld på nytt, från grunden. Hon hävdar att litteraturen är den arena som bäst kan vädra tankar och idéer eftersom ordet är fritt. Till skillnad från inom politiken. Snillrikt. Avallone som politiker känns dock inte särskilt främmande. Hon talar klarspråk, avstår från att snärja in sina resonemang i långdragna förklaringar, men verkar hela tiden veta precis var hon står. Uträknande, men inte beräknande. Spontan, men inte yvig. Nog skulle det sätt på vilket hon beskriver verkligheten kunna attrahera medborgare som efterlyser politiker förankrade i verkligheten. Åtminstone i Sverige. Men här skulle å andra sidan Sveriges Radio under riksdagssammanträde i förstone rapportera om hennes vackra ben. Och kanske behövs Avallone faktiskt bättre i Italien. Med en författare, tänkare, genomskådare, som hon, har detta land nog chans att bli något mer än vad det är nu. Varje plats har sin kamp. Varje tid sin litteratur.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s